tisdag, juni 29, 2010

Möten med djur

På håll såg det ut som en hund som gick lös. När jag kom närmare såg jag att det var en räv. Den kom traskande mitt på den relativt tättrafikerade gång- och cykelvägen längs med ån. Den brydde sig inte ett dugg om att det kom en människa med stora pinnar i händerna. Jag stannade för att titta. Jag sade "Hej, räven". Den iakttog mig nollställd några sekunder, sedan gick den vidare i sakta mak. Jag vände mig om och såg på den där den gick mitt i vägen i ensamt majestät. Ibland stannade den och klippte med öronen, sedan fortsatte den.

När jag hade vänt tillbaka mötte jag den igen. Då var den på väg tillbaka till skogen på åsen, skulle jag tro. Nu hade den en mus i käften. Morgonsnacksen var infångad. Jag är lite förvånad över att räven var så oberörd av alla människor som cyklade, joggade och gick omkring den. Domesticerad eller sjuk? Den såg inte sjuk ut, tvärtom var den slank och smidig och vacker. Det var ett oväntat och trevligt möte. Jag har aldrig sett en räv på så nära håll att jag verkligen kunde studera den i lugn och ro.

De andra djuren jag mötte på min hurtiga promenad tycker jag är enbart otrevliga. Särskilt de som bet mig på ryggen och benen. Insekter är ett gissel.

söndag, juni 27, 2010

Sommar igår, idag, i morgon och i övermorgon...

Förutom min hiskligt tidiga avvinkning av Björn och Sigvard har jag ägnat en stor del av dagen åt att ligga i hängmattan och läsa. Framåt sena eftermiddagen var det dags att ta ut Tönnes. (Han mår inte så bra av stark värme, därför väntade jag.) Vi sjösatte Tönnes nylevererade cykel från hjälpmedelscentralen; en skinande ny grå Skeppshult. Mycket stilig. Med växlar och handbroms. Tönnes var tveksam när jag pratade om hans nya cykel så jag tänkte att vi fick se om det gick att få honom intresserad. Men det räckte med att ta ut cykeln så hoppade han upp på den och stack iväg. Det gick rätt snabbt och jag glömde hans hjälm. Jag lovar att inte glömma den någon mer gång.

Vi gick och Tönnes cyklade en sväng. Vi var iväg till lilla affären och köpte glass. Alla var glada och trivdes. Och Tönnes har banne mig gjort ett utvecklingssprång de senaste dagarna. Han tecknar mycket mer och vi hör plötsligt ord när han pratar. Han anstränger sig mera och är tydligare i kroppsspråket också. Det är så stort för oss. Dagar av nåd. Hoppas de håller i sig.

Vi tog en sväng runt fontänen också.

Gamla vänner

Det finns en stor nackdel med att bland sina vänner ha vänner som är gamla. De dör ifrån en.

Nu har en gammal vän gått bort, och jag är mycket ledsen. Fina, kvicka Brita Widenberg dog igår. Hon var sjuk, hon var gammal och det kan hända att det var skönast för henne att det tog slut nu - men jag kommer att sakna henne.

lördag, juni 26, 2010

Midsommarpojkar

Vi for till Österbybruk där vi sammanstrålade med mina föräldrar och Olle och Tönnes. De senare hade åkt tåg till Örbyhus, så Tönnes var helnöjd. Min farmor växte upp i Österbybruk och pappa har många minnen därifrån och funderar så smått på att flytta dit, så det var väl anledningen till platsen för midsommarfirandet. Vi avslutade med en titt i Dannemora. Barnen ägnade sig med intresse åt att kasta ner (ett begränsat antal) stenar i ett av gruvhålen och räknade sekunder innan vi kunde höra att den hade nått botten.

Av någon anledning lyckades mina fina damer hålla sig undan från kameran, så det blev bara pojkbilder denna gång.

Mat på McD innan vi stack iväg.



En stilla korv medan folkdanslaget jobbar.


För Sigvard var det viktigaste av allt att han fick ta en lott. Det blev fem. Justus tog också fem. Vi kunde välja mellan att stödja två idrottsföreningar i Dannemora/Österby eller Österbybruks kulturförening. Jag ledde pojkarna diskret till det sistnämnda lotteriet. Sigvard vann en mellangroda. Som han poserar på bilden nedan ser det mera ut som att han gör reklam för en viss dryck, men det är grodan som är det viktiga. Den heter förstås Hoppis, och ville väldigt gärna hoppa över staketet ner i gruvhålen i Dannemora sedan. Den stackarn blev alldeles slut, för enligt Sigvard sover Hoppis fortfarande i skrivande stund.

tisdag, juni 22, 2010

Åh, Hollywood

TV 3 har en sådan finfin ny programidé. Nu söker de villiga offer, förlåt,deltagare, skall åka till Hollywood för att bli smala och få en sund livsstil. Och det vet vi ju alla att Hollywood är den sunda livsstilens högborg.

söndag, juni 20, 2010

Jag och di där Bernadötterna

Det slår mig att jag vet ganska mycket trivialia om ätten Bernadotte - ja, med start hos Jean-Baptiste, då. Jag kan släktleden hyfsat bra även om jag måste tänka till lite när det gäller syskon och barn till tronföljarna. Jag vet exakt vad det beror på.

Det började med en bok som jag hittade i mormors bokhylla när jag var i elvaårsåldern. På 50-talet skrev den österrikiska författaren Annemarie Selinko en bok med titeln "Desirée". Den handlar om Desirée Clary från Marseille som först var förlovad med Napoleon - innan han dumpade henne för bättre karriärstegsäktenskapet med Joséphine de Beauharnais. (Denna Joséphine fick en sondotter som så småningom gifte sig med Oscar den förste, som var son till Desirée. Se där hur liv flätas in i varandra!) Hur som helst, Desirée gifte sig med Jean-Baptiste Bernadotte och blev med tiden först marskalkinna av Frankrike, sedermera kronprinsessa och drottning Desideria av Sverige. Så långt det historiska. Nu till boken. Den är skriven som en dagbok, förd av Desirée. Den fångade mig totalt. Och även om boken är en skönlitterär produkt så innehåller den en del historiska fakta som jag lärde mig.

Sedan kom en bok till. Den skrev jag om i förra inlägget. Det vill säga Lennart Bernadottes memoarer. Jag läste sönder de här böckerna i tidiga tonår. Inte för att jag var så intresserad av det rent kungliga, utan för att jag redan då uppfattade spänningen mellan det privata och offentliga och vad den gör med människor som intressant. Något att utforska. Och som sagt fick jag med mig en del fakta som bara slank med. Därav min hyfsat goda kunskap om Bernadotternas släktlinjer och så vidare. Jag vet exempelvis att Märtha av Norge var dotter till Gustav V:s bror Carl. Det vill säga kusin till Gustav VI Adolf. Jag vet också att drottning Ingrid av Danmark, drottning Margrethes mamma, var kungens faster. Visste ni det på rak arm? Jag vet mer...

Böcker kan smyga på en kunskap utan att man märker det. Till skillnad mot när man (jag) aktivt studerar, då fastnar det minsann inte lika bra.

lördag, juni 19, 2010

Min favoritbernadotte

Om man är intresserad av att läsa om kungligheter som upplevt sin tillvaro som beskuren och som inte drog sig för att ta konsekvenserna av att bryta av mot auktoriteten rekommenderar jag "Käre prins, godnatt". Det är första delen av Lennart Bernadottes memoarer. Lennart var barnbarn till Gustav V och drottning Victoria, och uppfostrades till största delen av sin farmor eftersom föräldrarna skildes när han var liten. Han beskriver målande hur det var att bli fostrad i enlighet med tyska, furstliga principer från 1800-talet.(Victora var dotter till furst någonting av Baden). Det var hårda bud. Han skriver faktiskt att det var en andlig våldtäkt eftersom han skulle rätta sig efter sin farmor i allt och inte fick ha några egna åsikter - samt skulle uppföra sig som det anstod en liten prins hela tiden. Hu vale.

Han förlorade sin prinstitel 1932 när han gifte sig med en ofrälse. Precis som hans kusiner Sigvard och Carl Johan råkade ut för. Gustav V var nog inte den mest frisinnade farfarskung man kunde ha!

Boken rekommenderas. Han skrev bra, Lennart. Gammal blev han också. Det blir många Bernadotter.

Spinnsida & svärdsida

Funderar på det där med blodsmystik och ärvda titlar. Minns en intervju med kungen för några år sedan när man tog upp den ändrade successionsordningen, den som gjorde att kronprinsessan när hon var två år ungefär blev tronarvinge. Kungaparet har inte gjort någon hemlighet av de ogillade detta, men jag tycker att de borde haft tid på sig att vänja sig, och framförallt se vilken kapabel och dugande tronarvinge de har i sin dotter. Ändå sade kungen (jag minns inte ordagrant) att arvet går från far till son .

Jag har länge undrat på vilket sätt en pojke är mer släkt med sin far än vad än flicka är. Kan någon förklara det för mig?

fredag, juni 18, 2010

Med anledning av kronprinsessans bröllop

I morgon smäller det stora bröllopet till. Kronprinsessan gifter sig. Jag hoppas brudparet får en bra dag. Jag har ingen anledning att missunna någon lite glädje. Dessutom ömmar jag lite för Victoria. Det är något dubbelt i det där med kungahuset och vår attityd till det. Kungligheter blir inte bedömda utifrån sina egna kvalitéer i första hand, utan möts antingen av ett slags krypande - eller av den mer njugga inställningen att just för att man råkar vara född in detta bisarra fenomen som ett kungahus är, så är man per definition förmodligen renons på intelligens samt insikter om hur vanligt folk har det. Jag säger samma sak som jag säger om alla människor: så skönt det vore om vi kunde få bli sedda för den vi är istället för att fördomar av olika slag lägger sig som som en dimma framför ögonen på många.

Jag tror inte att jag är monarkist. Jag tycker nog att det kan vara dags att skippa det ärvda kungadömet. Med anledning av det tycker jag att den berömda brudöverlämningen i morgon är en viktig symbolfråga. I Sverige går det blivande äkta paret in tillsammans. Sida vid sida, som en bild av hur deras framtida liv förhoppningsvis skall vara. Eftersom vi ser mycket film från Amerika har vi fått bilden av den tårögde fadern som överlämnar sin dotter till sin blivande man, något som jag blir galen på. Hallå! Kan det bli tydligare? En kvinna är först under sin fars hägn, sedan under sin makes. Kanhända även kronprinsessan har matats av den bilden i hela sitt liv och att det- som för många andra svenskar - är drömbilden av det ultimata prinsessbröllopet.

Jag undrar varför inte sanna monarkister skrek i högan sky. Ett försvar för kungahusets bevarande är att de är en del av det svenska kulturarvet; ja, till och med förvaltare. Ur den synvinkeln vore det väl ändå extra viktigt att kronprinsessan visar var skåpet skall stå och gör som vi brukar i Sverige. Det vill säga tar fästmannen i handen och tillsammans med honom vandrar in i äktenskapet. Om kungahuset är en symbol för det svenska vore det logiskt om det följde svenska traditioner. Typ. Kanske man skulle kunna tycka. Med andra ord; om man ändå inte vet något om sitt eget lands traditioner eller bryr sig om dem är det lite knepigt att försvara sin existens genom att hänvisa till att man är just en traditionsbevarare och nationalsymbol. Man kan inte äta hela kakan, som bekant. Detta är inte kronprinsessans fel. Men det ingår i hennes roll att ta konsekvenserna av det.

För övrigt anser jag att brudöverlämning är skit.

torsdag, juni 17, 2010

Stiltje

Syrenerna har blommat över. De vita blommorna ser sjaskiga ut och de violetta är bara ledset bruna. Det ligger ett lugn över området. Folk äter väl kvällsmat och det är för tidigt för ungdomarna att gå ut och gasa moppen för att imponera på varandra. Det kommer senare.

Diskmaskinen sorlar. Tvättmaskinen rullar på. Tönnes sjunger i högan sky. För ett tag sedan var det Owe Thörnqvist han sjöng till. Tönnes är mycket bestämd på att jag skall hjälpa honom att hoppa över de två första sångerna. Han är inte intresserad av Dagny och Gun från Dragarbrunn, utan det är först när Rumba i Engelska parken sätter igång som han är nöjd. (Låtarna kommer i den ordningen på samlingsskivan jag har.)

De andra gossarna ser på TV, utslagna. Sigvard efter en produktiv dag på fritids - en fisk till Björn, samt en leksaks-walkie-talkie. Justus seg efter en hård natts läsning. När jag tittade in till honom vid 12-tiden idag kisade han med ögonen och frågade om jag visste när det blev ljust. Vid tretiden, kunde han upplysa om, för det var då han slutade läsa. Eftersom jag själv somnar som en klubbad säl vid 22 har jag ingen möjlighet att gå in och rycka ifrån honom boken. Ikväll får han inte vända på dygnet eftersom det är näst sista Otelloföreställningen i morgon kväll. Då bör han vara alert. Jag får prata lite med honom.

Håhåjaja. Dagar som kommer, dagar som går.

tisdag, juni 15, 2010

Passpyssel

Om en vecka ungefär skall Sigvard följa med Björn när Björn kör studentorkestern Kårsdraget från Stockholm på deras turné. Sigvard är taggad och pratar ganska mycket om att han och Björn skall åka till "länderna", som han säger. Han är lite bekymrad över att han inte kan alla språken i länderna, men optimist som han är räknar han kallt med att få kompisar som lär honom.

Vi upptäckte att Sigvards pass har gått ut. Egentligen lär han inte behöva det (turnén går via Danmark till Tyskland och Belgien) men det kan ju vara bra att ha. Tönnes pass hade också gått ut. Sagt och gjort; dra ut passblanketter, fixa bevittnade underskrifter från mig och barnens far, och så skulle bara Björn ta pojkarna till polishuset och ordna resten. Björn tog med pojkarna, väntade evighetslänge i kön, kom fram - och fick beskedet som vi borde ha fattat själva, tycker jag, nämligen att enbart vårdnadshavare kan anhålla om pass för barnen. Bevittnade underskrifter räcker inte. Även om jag tycker att det är alldeles rimligt så råkar det vara så att det faktiskt inte står på polisens hemsida. Däremot står det att enbart vårdnadshavare får hämta ut det färdiga passet.

Häpp! Björn kom och hämtade mig, vi tog en ny kölapp och väntade evighetslänge. Jag var så zonkad att jag till sist satte mig i en fåtölj utan att se att personen som satt bredvid mig var körvännen Sören. Till sist var det ändå vår tur.

Sigvard är pigg på att prova allt nytt, och stod så rakt och fint och såg in i kameran och gav fingeravtryck och skrev sitt namn. Under tiden valsade Tönnes runt i bakgrunden och såg lätt betänksam ut. Herreje, hur skall det här gå, tänkte jag. Det var ett visst besvär att få honom att gå med på att stå rakt och se in i kameran. Jag var svettig av att beveka, lirka, krama och ha mig. De fick ett kort där han såg rakt fram, som tur var dög det. Vi hade kunnat hålla på länge. Poliserna som tog hand om oss var mycket tålmodiga. När det gällde att lämna fingeravtryck var det däremot inga problem. Tönnes hade sett Sigvard göra det och jag tror att han tyckte det var lite kul. Frågan är varför han tyckte att det var kul men att det var läskigt att bli fotograferad - jag har ingen aning. Underskrift hoppade vi över. Tönnes skulle säkert ha kunnat skriva under på sitt eget sätt, men han har så löst grepp om pennan och har inget tryck alls bakom, så det hade inte blivit registrerat. När allt var klart satt Tönnes i en förnärmad hög på golvet och Sigvard hoppade omkring som en glad liten ekorre. Poliserna gav Sigvard ett klistermärke där det står Minipolis och försökte sedan snällt prångla på Tönnes ett. Han ville inte ha. Punkt slut.

Fina pojkar har jag. De är väldigt olika varandra.

söndag, juni 13, 2010

Men ge människan en vettig ämbetsskrud

Det finns många små ting man kan sitta och fundera på under en högmässa. I förmiddags sjöng vi tillsammans med en tillrest amerikansk kör, Normandale Lutheran Church Choir, vid präst- och diakonvigningen i domkyrkan. Stiftets biskop var med, förstås. När vår biskop Ragnar Persenius travar in i full ämbetsskrud tycker jag alltid så synd om karln. Som jag förstår det så får (köper?) varje biskop när de tillträder sin tjänst en personligt utformad mässhake med tillhörande mitra. Ofta är det vackert vävda tyger i trevliga färger och mönster med symbolik som är mer eller mindre klar. Vad får Ragge? Han får en slags aquagrön batikmönstrad bomullskåpa med tillhörande grön bomullsmössa. Mönstret kan vara fiskar. Det kan även vara solsystemet. Eller helt enkelt vita blobbor. Undrar hur kul han tycker det är vid de tillfällen då biskoparna samlas flera i taget, iförda sin biskopsskrud. Sneglar han inte lite avundsjukt åt sidan och tänker "åt skogen med det här batiksjoket"?

torsdag, juni 10, 2010

Tönnes for ever

Tönnes skola brukar ha sina terminsavslutningar på torsdag eftermiddag. Man är alltid utomhus. Vid julavslutningen senast var det fasansfullt jättekallt - ni minns hur vintern var) - och inte så mysigt direkt, men annars gillar jag principen. Alla barnen står samlade som på en scen och så står vi anhöriga framför och trängs om att få se våra telningar bäst vi kan. Det är rejäla avslutningar. Barnen sjunger många sånger, de läser dikter, rektor håller tal (om det är biträdande rektor blir det liknelser om fotboll och skolan som ett lag) och på vårterminen brukar det framföras danser. Så även i år.

Jag och Alva stod och försökte få kontakt med Tönnes. Jag vet sedan tidigare att det är mycket viktigt för Tönnes att upptäcka oss i publiken och ha regelbunden ögonkontakt. Vi höll på och vinkade rätt länge utan att han upptäckte oss. Ett tag där var jag riktigt ledsen. Min pojke såg så isolerad och ensam ut. Han var inte alls med och sjöng även om han avfyrade ett leende mot någon lärare då och då. Annars såg han mest borta ut. Det gjorde ont. Och så plötsligt såg han oss. Vilken skillnad! Han blev så glad. Det blev Alva och jag också. Efter det var han gladare. Så kom det som var höjdpunkten för alla oss med barn i särskolan: särskolebarnen från fritids Draken sjöng sången "Världens bästa fritids". Bästa assistenten Magnus spelade elbas, suveräna musikläraren Gunvor spelade keyboard och lille Noel i rullstol gick loss på en gitarr. Och barnen sjöng och tecknade. Tönnes gick självmant upp på scenen. Tönnes sjöng med och tecknade. Jag grät. Tönnes var med, på riktigt.

Tönnes har världens bästa fritids - och världens bästa skola. Han är dessutom den finaste, mysigaste, mest mystiska och helt enkelt bästa Tönnes i hela världen.

tisdag, juni 08, 2010

Intressesmurfen hoppar

Jag satt och hängde över en tekopp i köket och begrundade livets jädrigheter (dragit på mig ett magont-virus) när det plötsligt hördes ett skrällande ljud. Kom det utifrån? Sedan kom musik, eller snarare något som gick att identifiera som musik. Då förstod jag att det var min mobiltelefon som ringde. Vanligtvis har jag en så vacker och harmoniskapande ringsignal; det är Sigvard och Justus som sjunger "Björnen sover" och Justus spelar piano till. Nackdelen med signalen är att först kommer några sekunders tystnad i inspelningen, samt att det är så vackert och stilla att jag inte riktigt hör signalen i trafikbrus eller annat vardagsbuller.

I söndags insåg jag att det inte skulle funka med en så stillsam ringsignal ute på Liljekonvaljeholmen under pågående familjedag. Exempelvis spelade Uppsala blåsorkester så håret lyfte (åh, jag är en bläckblåsnörd, det är så trevligt med blås!) och då förmådde inte mina söners ljuva röster tränga igenom ljudet. Jag ändrade ringsignal. Jag valde "All I want is you" med Roxy Music. Den hörs. Att jag sedan lade telefonen i väskan och lade väskan i ett hörn och inte hade en chans att höra telefonen ändå på hela dagen - det är en annan femma.

I morse, när jag inte var inställd på att lyssna på låten, utan bara fick ljudet över mig helt oväntat så låter introt apa. Skräll och skräll. Det låter som om de spelade in i Bryan Ferrys badrum.

Nu har jag bytt tillbaka till Björnen sover. Som alternativ när jag behöver en signal som kan höras över många andra ljud tar jag nog Salem Al Fakirs "Good song" istället.

P.S. Jag gillar "All I want is you" jättemycket, men den gör sig inte som ringsignal.

lördag, juni 05, 2010

Keep a stiff upper lip

Ser "The Queen" på TV. Har sett den bio förut och kan ägna mig åt att se andra saker än vid första titten. Vad handlar den egentligen om?

Jag tycker att den handlar om vad som händer med människor som från späd ålder fått lära sig att ständigt behärska sig. Att ha full kontroll på mimik och röst och aldrig, aldrig avslöja en äkta känsla - bara se värdigt allvarlig ut eller fyra av ett välvilligt leende vid passande tillfällen. Lite självbehärskning är bra, men detta fullkomligt groteska drillande som gör att människor stelnar, det tycker jag är otäckt. Alla behöver inte stora gester eller dramatiska utbrott för att hantera sina känslor, men nog behöver vi alla mer än ett höjt ögonbryn eller en sammanpressad mun för att hantera svåra känslor.

Jag undrar också nyfiket vad man kompenserar med. För om man bara håller inne och tränger undan borde man bli en krutdurk till sist, och bevisligen exploderar inte särskilt många av de människor som tränats i självbehärskning in absurdum. Var tar då allt vägen? Kan ett passionerat intresse för frimärken eller naturen eller knyppling vara ett utlopp som räcker till? Jag tycker det här är intressant. Grunnar.

Fånge i sin kropp

Jag såg nyss en norsk dokumentär om en ung man vars liv i princip bestod av att han satt i soffan hos sina föräldrar i 27 år. Ingen visste vad som egentligen var galet, men han fick någon slags diagnos som sade att han var atypiskt autistisk, gravt utvecklingsstörd. För något år sedan fick föräldrarna nys om en amerikansk metod som de började träna sin son i enlighet med. Det första stora genombrottet kom när han kunde styra mammans hand så att de gemensamt kunde skriva vad han ville ha sagt. Det fanns mycket han ville ha sagt. Detta var inte gjort på en kafferast, direkt. Dokumentären slutar med att han kan gå själv efter att suttit i rullstol hela livet, samt att de norska läkarna håller fast vid sin diagnos. Deras förklaring tycks mig märklig; de har inte sett de framsteg som föräldrarna och de amerikanska metodutvecklarna har sett. Jag förstår deras skepsis. Jag förstår däremot verkligen inte varför de inte genast sätter igång med att samla in fakta om vad som hänt med denna unge man, kollar träning och resultat och så vidare.

Jag hoppas det går bra för alla inblandade. Jag önskar att vi alla fick lära oss mer om hur det är att vara fången i sin kropp med bibehållet intellekt. Vi vet så lite, och om en person exempelvis har ett orörligt ansikte som inte visar skiftningar eller reaktioner så har vi så lätt att förutsätta att det beror på att den personen inte har förmågan att tänka eller känna.

Vad gäller metoder tänker jag på det som Göran Annerén, en av de läkare i Sverige som har arbetat med och forskat längst på personer med Downs syndrom, sade till mig när Tönnes var liten: Det spelar inte så stor roll vilken metod det är. Det viktiga är att man gör något, att man bryr sig om och engagerar sig och ser utvecklingsmöjligheterna.

Skrivtorka

Jag har trångt i mitt huvud. Ett sätt att skapa lite utrymme är att försöka skriva av sig en del funderingar. Det funkar visserligen inte eftersom hålrummet vips fylls av något annat, men det känns som en nödvändighet. I flera veckor nu har jag gått med skallen full av formuleringar som passar ihop med saker jag grunnar på och vill skriva av mig. Som vanligt, alltså. Men det blir inget skrivet. Är det detta som är skrivkramp?

fredag, juni 04, 2010

Sjungom studentens lyckliga dag

Min arbetsplats ligger bredvid en av Uppsalas mest trafikerade gator inne i stan. Nu tutas det och skrålas och sjungs och spelas unts-unts-musik från olika fordon. Glada studenter kryllar överallt. Jag vill bara gömma mig under ett täcke och gråta. Idag tar Samuels bästis, och Samuels andra små kompisar, studenten.

torsdag, juni 03, 2010

Play - and repeat

Konversation jag för varje eftermiddag måndag till torsdag varannan vecka:
"Ja, det är taxin med Tönnes."
"Jag kommer ner!"

Finns inte så många variationer. Och ingen anledning heller, men ibland slår det mig hur trött jag blir på att säga samma sak hela tiden.

Vardagens mysterier

Varje dag får jag anledning att fundera över sammanhang och orsaker. Om jag vill upphöja det till något mer stiligt än bara värdelöst vetande och undrande kan jag kalla det för att hålla hjärnan i trim. Att liksom vara en detektiv i vardagen. Söka ledtrådar och lägger ihop ett och annat.

Varför är det märken i cementplattorna utanför porten till innergården?
Varför har vi en påse dinkelmjöl i skafferiet när ingen av oss bakar (mer än en enstaka kladdkaka som Alva svänger ihop då och då)?
Varför ligger inte mitt busskort i väskan där jag lade det igår?
Vems är matsäcksburken som står med unket gammalt ris i på diskbänken?

Ni förstår. Sådär håller man ju på hela dagarna. Men jag har märkt att det inte är alla som ser de spår och ledtrådar som jag gör. Det måste kanske till ett speciellt intellekt eller så...det är Hercules och jag, liksom.

onsdag, juni 02, 2010

Men vackra blommor finns det

Idag var vi med Tönnes till sjukgymnasten. Tönnes brukar träffa henne då och då eftersom hon kommer ut till skolan, men det var länge sedan vi var på barnhabiliteringen och träffade henne. Det var inget vidare besök. På något sätt fick varje sak jag tog upp och ville ha hjälp med ett blankt nej. Och Tönnes, min son...han var totalt hopplös. Ursäkta att jag säger det. Det är mycket ovanligt att jag känner så inför Tönnes, men idag blev jag så trött på honom. Han ville inte göra någonting trots att sjukgymnasten bara skulle ta en titt på hans fötter. Tönnes ville inte sitta upp. Tönnes ville inte stå. När vi väl hade dragit upp honom på fötter skulle han krama mig för att slippa stå rak, och så fortsatte det. Sjukgymnasten är härdad så hon brydde sig inte särskilt om det. Det brukar jag inte heller göra. Men plötsligt kände jag en förlamande hopplöshet lägga sig över mig. Jag tänkte: "Hur skall jag orka och klara av att försöka få min son att samarbeta när det är det sista han vill - resten av mitt liv?". För det är ju så, att det finns inget sätt att få Tönnes (eller någon annan människa heller, för den delen) att samarbeta om han har låst sig vid att vara på vrången. Jag var så trött på honom när vi åkte hem att jag i princip tiggde Björn om att ta med ungen och handla så jag fick samla mig lite. När de kom hem var jag som vanligt igen.

Att vara glad åt: Sigvard gjorde sin läxa. Han läste högt för mig och han är så bra på det. Att läsa högt, menar jag. Ibland stakar han sig men hittar snabbt rätt igen. Dessutom har han en tydlig uppfattning om vad det är han läser så att han läser med inlevelse och kan spela upp scener med röst och ord. Inte illa av en alldeles vanlig, men samtidigt ovanligt fin, åttaåring.

Vår ljuslila orkidé blommar fint. Det är vackert. Tönnes ligger och skrockar och pratar för sig själv i sängen nu. Det är också vackert, men på ett annat sätt. Jag har ingen lösning på hur jag skall få Tönnes att samarbeta och det är svårt. Det är riktigt svårt. Det är en hjärtesorg. Men jag är glad över alla stunder han mår bra; och över att han finns.