onsdag, juni 02, 2010

Men vackra blommor finns det

Idag var vi med Tönnes till sjukgymnasten. Tönnes brukar träffa henne då och då eftersom hon kommer ut till skolan, men det var länge sedan vi var på barnhabiliteringen och träffade henne. Det var inget vidare besök. På något sätt fick varje sak jag tog upp och ville ha hjälp med ett blankt nej. Och Tönnes, min son...han var totalt hopplös. Ursäkta att jag säger det. Det är mycket ovanligt att jag känner så inför Tönnes, men idag blev jag så trött på honom. Han ville inte göra någonting trots att sjukgymnasten bara skulle ta en titt på hans fötter. Tönnes ville inte sitta upp. Tönnes ville inte stå. När vi väl hade dragit upp honom på fötter skulle han krama mig för att slippa stå rak, och så fortsatte det. Sjukgymnasten är härdad så hon brydde sig inte särskilt om det. Det brukar jag inte heller göra. Men plötsligt kände jag en förlamande hopplöshet lägga sig över mig. Jag tänkte: "Hur skall jag orka och klara av att försöka få min son att samarbeta när det är det sista han vill - resten av mitt liv?". För det är ju så, att det finns inget sätt att få Tönnes (eller någon annan människa heller, för den delen) att samarbeta om han har låst sig vid att vara på vrången. Jag var så trött på honom när vi åkte hem att jag i princip tiggde Björn om att ta med ungen och handla så jag fick samla mig lite. När de kom hem var jag som vanligt igen.

Att vara glad åt: Sigvard gjorde sin läxa. Han läste högt för mig och han är så bra på det. Att läsa högt, menar jag. Ibland stakar han sig men hittar snabbt rätt igen. Dessutom har han en tydlig uppfattning om vad det är han läser så att han läser med inlevelse och kan spela upp scener med röst och ord. Inte illa av en alldeles vanlig, men samtidigt ovanligt fin, åttaåring.

Vår ljuslila orkidé blommar fint. Det är vackert. Tönnes ligger och skrockar och pratar för sig själv i sängen nu. Det är också vackert, men på ett annat sätt. Jag har ingen lösning på hur jag skall få Tönnes att samarbeta och det är svårt. Det är riktigt svårt. Det är en hjärtesorg. Men jag är glad över alla stunder han mår bra; och över att han finns.


Inga kommentarer: