lördag, juli 31, 2010

Domen

Sex och ett halvt år har han dömts till, Göran Lindberg. Jag tänker: bra. Sedan, som alltid när det gäller fängelsestraff, undrar jag hur han kommer att vara när han kommer ut. Kommer han att ha lärt sig något och förändrats som person? Förmodligen inte. Fast...hans medfångar lär inte gilla honom, så det finns en möjlighet att han får lära sig hur det är att vara offer.

Igår rapporterade UNT att två ledamöter i polisstyrelsen i Uppsala vill ha en slags sanningskommission som utreder Lindbergs tid som polischef. För det verkar inte troligt nej, att han plötsligt skulle debutera som köpare av sex med gymnasieflickor i och med att han avgick. Vad hade han för sig under sin polischefstid? Först tänkte jag att det är väl ingen större vits med en sådan utredning. Man vet väl ändå, eller kan ana. Sedan skämdes jag över att jag tänkte så, för utan en kontroll av den tiden innebär det att de flickor han då - möjligen - har behandlat illa inte får upprättelse. Det är ju så med Lindberg, att det inte bara handlar om att han köpt sex. Det handlar också om att han köpt sex och varit våldsam. Det vill säga, han har inte betett sig så som man gör i myten om den jämställda sexhandeln; han har gått över gränsen, varit våldsam och nedsättande och kränkt den han köpt sex av. Han har även fällts för ett flertal våldtäkter. En av åtalspunkterna, som dock ogillades, var förberedelse till våldtäkt på barn. Bilden man får av honom är att han beter sig riktigt illa och är farlig för främst unga kvinnor.

Även det är så otäckt. Gymnasieflickor som, vad det verkar, går från skolan direkt till en lägenhet där de säljer sex. Och inte verkar vara särskilt lyckliga över det. Vem skulle vara det, när man förutom allt annat som åtminstone jag anser vara destruktivt med prostitution, riskerar kunder som skiter i överenskommelser och gör en illa. Nu slipper de Lindberg ett tag framöver. Men han har ju många vänner i anden, så att säga, så skiten fortsätter.

Jag hoppas att Göran Lindbergs fängelsetid resulterar i det fångvården åtminstone pratar om: rehabilitering. Det känns dock mest som en läpparnas bekännelse. När det gäller brott som är ett resultat av en människas störningar vete tusan om de kan förändras av fängelse. Å andra sidan finns det inget annat.

fredag, juli 30, 2010

Tonårsmamma

Det där med att få tonåringar, det tar jag med ro. Fina dottern är lika fin som hon alltid har varit, oavsett pubertet, och vi har hittills inte haft någon storm i vår relation. Fina stora pojken fyller tonåring i slutet av augusti. Hittills har även hans utveckling varit lugn. Än så länge märks det mer på hans inre än hans yttre att han börjar bli stor.

Häromdagen insåg jag att jag har en till pubertetskille på gång. Letade reda på dammiga Downsboken - det är länge sedan den var daglig läsning för mig, så jag har glömt precis vad som sägs om vad! - och läste lite. Där stod det normal pubertet, möjligen lite tidigare för flickorna. Googlade. Kunskapsbanken. säger "forskning visar på tidig pubertet". Egentligen behövde jag inte läsa, jag har ju Tönnes framför ögonen. Även inför hans pubertet och sedermera tonår (han är bara elva, tolv i december) är jag rätt lugn. Det finns dock en sak som skaver lite där, och det är att det tydligen är vanligt i samband med tonåren att barnen börjar förstå att de är annorlunda. Det är sådana gånger man skall gömma Downsboken långt ner i en låda, för det medicinska avsnittet är en enda glad parad av barnleukemi, problem med syn och hörsel, tonårsdepressioner och tidig Alzheimers.

Men när jag tänker på hur Tönnes är idag kan jag faktiskt hoppas att det inte kommer att kännas så dramatiskt för honom. Han är en cool kille med ofantliga dolda djup. Det är fullt möjligt att han redan vet och är okej med det. Eller att han inte vet och aldrig kommer att bekymra sig över just detta. Oavsett vilket hoppas jag innerligt att han inte kommer att ha sitt funktionshinder att deppa extra mycket över. Tonåren kan vara jobbiga nog ändå för den som skall igenom dem.

Nattliv ger sura miner

Är ganska slut efter nattens hårda liv. Björn snarkade som man kan föreställa sig att en berusad valross skulle låta, nattgästen Sigvard gnisslade tänder så det skar samt roterade så att han knäade mig under hakan en gång. Vid halv tre-tiden gav jag upp och tog med mig täcket och lade mig på soffan.

Det går det också, men jag är rätt mör idag. Det märker jag mest på att jag surnar till över alla kladdiga fläckar som jag fastnar i på golvet, att saker jag lägger på bordet fastnar i lika kladdiga bordsfläckar, över att diskmaskinen inte är urplockad och att det står staplar med disk efter kladdkakebakande- och ätande i diskhon. Jag har inte åstadkommit vare sig fläckarna eller diskberget. Jag har dock ätit kladdkakan, så okej, då är det jag som skall städa och diska upp efteråt, jag inser det. Gnäll.

Men det blåser skönt ute så det fläktar in genom öppna fönster, och det är skönt.

onsdag, juli 28, 2010

Förargligt

Någon kanske kan ha uppfattat mig som en person som tycker att det är viktigt och intressant och roligt med språk. Detta innebär tyvärr inte att jag inte gör missar. Tvärtom. Skrivfelsnissarnas övertomte, det är jag, det.

Nu senast skulle jag bistå dottern med att trycka upp och få ut en lägerinbjudan. Jag hade gjort ett utkast på jobbet någon vecka tidigare, och den utgick vi ifrån. Tråkigt nog kunde varken jag eller Alva upptäcka felen när vi snabbt korrekturläste. Alltså har vi idag skickat ut ca 80 lappar där det står: "---och stärkt dig inför hösten","Vi åker iväg över en helg---lägret är mellan tisdag och torsdag." Dessutom fattas det ett mellanslag efter komma i avsändaradressen!

Jag döööör.

Sommaronsdagsblues

Lider av någon slags blues. Omotiverat och rätt tungt. Borde plocka undan högar, kanske försöka tänka på skorna i hallen, titta på programmet för IOGTs internationella kongress i Fredrikstad nästa vecka - orka. Har i alla fall gnolat mig igenom Ellington. Det blir en rivstart på körhösten sedan, vi har knappt en månad på oss att sätta programmet innan konsert. Eftersom jag har blues ångrar jag djupt att jag anmälde mig som hugad spekulant på solon. För det kommer inte bli jag som får sjunga något av dem nämligen, och då kommer jag att må så dåligt för att jag inte duger samt skämmas för att jag hade så dåligt omdöme att jag anmälde mig. Urrrk.

Tänka på något trevligare. Tönnes städar lite på sitt och Sigvards rum! Men eftersom jag har blues så blir jag nere av det också för det har gått rätt långt när barnen själva börjar städa...nä, kom igen nu! Något bra? Jodå. Det finns mycket bra när jag har barnen. Men när det gäller mig själv hittar jag bara tillkortakommanden och misslyckanden. Blues, nämligen. Bäst att sätta sig med den där bra boken istället och hoppas på bättre tider framåt eftermiddagen. Eller nästa vecka. Eller månad. Eller år. Eller nå´t.

tisdag, juli 27, 2010

Nödvändigheter

Ting som Justus finner nödvändiga att ta med sig till Gröna Lund: hatten på, förstås. Och en bok under armen. Det är ju resväg, bevars. Jag frågade vad han skulle göra av boken på Grönan. Han svarade världsvant att den låser han in i ett skåp.

Sommarlovsnjutaren

Jag tittade till Tönnes vid tio då han satt och lyssnade på musik. Han ville inte ha frukost och klä på sig. Insåg för en stund sedan att han sedan har varit osynlig hela förmiddagen. Gick upp. Han låg i min säng och såg nöjd ut. Han slinker gärna in och lägger sig just i min säng med armarna bakom huvudet. Han kan ligga där länge. Jag sade att nu skall vi strax äta, skall du komma och ta på dig kläder? Han log stort och skakade på huvudet. Jag låter honom njuta av den totala ledigheten ett tag till. Nästa vecka är det fritids och upp på regelbundna tider igen.

Och nyss fick jag veta att det är klart med ledsagare till Tönnes! Bäst av allt är att det är en person som arbetat på han skola förut. De gillade varandra, Tönnes och ledsagaren. Verkar perfekt.

måndag, juli 26, 2010

Horoskopen förvirrar

Jag läser familjens horoskop inför tisdagen i Aftonbladet. Häng med nu, så skall vi se om vi får ihop det!

Jag är Vattuman: "Månen ger dig en sensuell och spännande tisdag som i första hand passar för nöjen, glitter och glamour." Jamen det låter ju himla trevligt, även om jag i ärlighetens namn inte riktigt förstår hur jag skall få in det där glittret och glamouren.

Björn är Fisk: "Tisdagen blir stillsam om du får välja själv. Du behöver en paus, en dag utan några händelser alls." Okej. Björn skall alltså ta det lugnt (detta kommer inte att ske, hur välbehövligt det än må vara). Vem skall jag vara sensuell och spännande med då? Och nöjena, glittret, glamouren; skall jag själviskt behålla dem för mig själv medan maken sitter och tar det lugnt?

Alva och Tönnes är Skyttar: "Tisdagen handlar om vänskap och gemensamma ambitioner. Kanske lär du dig något nytt om en kollega." Lite blekt. Lite otydligt. Vilka gemensamma ambitioner, vilka kollegor?

Justus är Lejon: "Tisdagen blir underhållande men kanske på ett helt annat sätt än du hade tänkt dig. Ganska spännande." Oj, nu blir mamma orolig. Underhållande och spännande som i ett besök på akuten, eller vad då?

Bäst prognos har ändå Sigvard, som är Vädur: "Din tisdag cirklar kring arbete och kunskaper. Du kommer långt på att använda lärdom från barnaåren." Ingen kommentar!

Jag vet verkligen inte hur vår gemensamma morgondag kommer att te sig. Den ser ut att bli rätt... spretig.

Lite vänlighet och hyfs, tack

Då och då stöter man på människor som beter sig dåligt mot sin omgivning. Det är inte något man blir glad av, direkt. Då och då stöter man på människor som gör dagen lite bättre enbart genom att de är vänliga. Uppför sig som folk, helt enkelt. Och tänk vad det betyder mycket!

Jag tycker att det är viktigt med en vänlig vardagston. Jag tycker att det är viktigt att man uppför sig hyfsat och artigt. Märkligt nog finns det personer som tycker att artighet är fjäsk, att göra sig till och inte vara sig själv. "Jag är som jag är, jag!" Så otroligt fel. Att bete sig schysst mot andra borde väl vara en alldeles naturlig del av alla människors liv. Om man tycker att man måste göra sig till för att uppföra sig väl, då har något gått väldigt fel, skulle jag påstå. Lite artighet har väl ingen dött av, men det sitter mycket långt inne hos alldeles för många. Jag kan bara inte förstå varför.

Jag är inte själv något vänligt leende fenomen helt igenom eftersom jag är precis lika mycket människa som alla. Man brister, av trötthet eller för att man blir så illa bemött att man faktiskt inte har lust att vara schysst mot någon som är otrevlig. Det handlar lite om att det inte bara är en som skall le - utan gensvar är det svårt att orka. Jag strävar ändå efter att i första hand uppföra mig väl även mot bufflarna jag möter. Orken att fortsätta hänga kvar i vänligheten beror på hur buffliga de är!

Utseende

Man kan roa sig med att ändra designen på bloggen. Det är småtrevligt att skyffla runt olika förslag. Jag har inte öga för vad som drar folk till sig direkt, så jag har ingen aning om huruvida bloggens utseende förändrar besöksstatistiken eller ej.

lördag, juli 24, 2010

Saker man kan hitta på nätet

Under begravningskaffet igår visade Maria något hon hade hittat på nätet när hon egentligen sökte efter Britas begravningsannons. Det kommer från Katedralskolans alumniblad, årgång 2006. Det är sidan 2 (Ester är död-leve Brita)som var intressant för oss. Även om nätet innehåller mycket skräp och otäckheter så tillhör jag den kategori människor som gläds åt att det finns, eftersom man kan hitta sådan här saker som måhända inte är så märkvärdiga men som gläder hjärtat.

fredag, juli 23, 2010

Dagens lärdomar

Idag har jag av UNT (Uppsala nya tidning)lärt mig två nya ord. Tvångsutvisning och trygghetsboende. Det första tycks mig lite tårta på tårta. Är inte en utvisning per definition tvingande? Trygghetsboende verkar vara det ord som skall ersätta äldreboende. Låter bra, att våra gamla skall få ha det tryggt. Men varför skotas äldreboende som begrepp?

Alltid när jag ser nya ordskapelser blir jag nyfiken på bakgrunden. Ibland är det av rent litterär art, att någon vill uttrycka något på sitt alldeles egna vis. Ibland ligger det politiska eller ideologiska syften bakom. Jag tycker inte att det är dåligt att välja sina ord. Tvärtom är jag glad över att min elvaårige son inte blir omtalad som idiot, debil eller mongo. Det har betydelse för attityden, vilka ord man väljer. (Genom språket formar man verkligeheten, typ Wittgenstein i grovt förenklad form.) Men ibland tycker jag det är rent pinsamt när de retoriska knepen blir så uppenbara. Kristdemokraternas "verklighetens folk" är ett bra exempel på hur en grupp kidnappar ord och begrepp. Ja visst ja, det lärde jag också av UNT idag: KD har tagit patent på begreppet "verklighetens folk". De tar tydligen patent på ord och fraser. Där kan man tala om patentlösningar...

torsdag, juli 22, 2010

Så tusan heller

I Expressen idag finns en debattartikel om att skrota sexköpslagen, för kvinnornas skull. Jag håller med om en sak i artikeln, nämligen att det fortfarande är en patriarkal syn på kvinnors sexualitet som råder. Sedan tar mitt medhåll tvärstopp.

Påståendet om det gemensamma beslutet i ett köpeavtal om sex klingar ganska falskt i mina öron. Det finns en obalans i styrkeförhållandet mellan köparen och säljaren i det här sammanhanget som gör att jag bara inte ställer upp på bilden av att horan är en starka kvinna som ägnar sig åt prostitution för att hon vill det. Den vanligaste sexsäljaren är en missbrukare - tror inte att hon (eftersom det i artikeln handlar om kvinnliga prostituerade) är stark och i en position att sätta gränser. Desperation och tvång skulle jag kalla det.

Dessutom undrar jag vad man tänker när det gäller trafficking. Småflickor som lever som sexslavar under fruktansvärda förhållanden; ta ert snack om starka, självväljande prostituerade någon annan stans, va. Ett påstått "jämställt" sexköp gör inget annat än sanktionerar trafficking och överhuvudtaget synen på att människor skall kunna köpas.

tisdag, juli 20, 2010

Only at the English Bookshop, folks

Letade förgäves efter Raymond Chandler men kom ut med två andra böcker i en påse. Och lite gladare efter denna finfina skylt inne vid sf-hyllorna.

Va? Vet ni inte vilket språk det är? Barbarer! Det är klingon, förstås. Jag säger bara: Q´apla.

Drömmar och verklighet

I våras blev jag blixförälskad i ett par högklackade röda pumps. De såg så söta ut som karameller, och jag kunde inte låta bli trots att jag kände att de var lite för korta i tårna. Tänkte att det blir nog bra när jag gått in dem. Men det har det inte gjort. Jag kan inte ens gå in dem. Ett typiskt fall av att skotillverkarens storleksnumrering är i njuggaste laget. Det gör mig lite ledsen, för de är så fina. Nu ligger de i skohögen i hallen som ett monument över hoppet och den längtan som krossas av verkligheten.

måndag, juli 19, 2010

Stillhet - en underlighet i dagens samhälle

Ljudnedskräpning gör mig galen. Jag blir rasande på grannar som drar igång musik på mycket hög volym och dessutom öppnar fönstren så att ingen skall slippa undan. Jag tycker att jag i viss utsträckning skall kunna få välja själv vilka ljud jag vill ha i mina öron när jag befinner mig i mitt hem. Det innebär inte att jag är fullständigt rabiat; jag har inget emot att höra fötter som går i trappor, dörrar som stängs, enstaka bebisar som skriker eller glada röster från någon fest. Men musiken som dras upp så högt att den dränker alla mina egna hemmaljud, den hatar jag.

Jag möter sällan någon större förståelse för det här. Tanken på att man skulle vilja ha stilla omkring sig för att få rensa ur öronen då och då och kunna läsa en bok eller bara tänka i lugn och ro verkar fullkomligt koko. Man är befängd som önskar sig färre ljud. Helst skall hela tillvaron fyllas av musik som bakgrundsljud, surrande datorer, brummande apparater, alla TV-apparater som finns skall vara påslagna jämt oavsett om någon tittar eller inte och som grädde på moset måste alla skrika till varandra för att överrösta ljuden. Var hittar man då det lågmälda och förtroliga samtalet, till exempel? Jag vill inte lära mina barn att de absolut måste ha riktigt hög volym på TV och musik för att kunna höra riktigt. Jag tycker det är konstigt att ljudnivåerna bara höjs och höjs hela tiden. Att gå på bio idag är ibland plågsamt för mig eftersom ljudet är så galet högt och basen dundrar så det känns i hela kroppen - nog måste människor kunna höra utan att det skall behöva vara så extremt högt?

Det storslagna och höggljudda får vi så mycket av ändå, så jag tror knappast jag behöver värna om den känsla även jag har ibland, att få höra viss musik riktigt högt då och då. Skillnaden mellan mig och - ja, alla andra! - är att då tar jag på mig hörlurar eftersom jag inte är så arrogant att jag tror att alla vill höra just mina ljud där och då. Jag vill slå ett slag för det lågmälda. Det stilla. Det som tillåter att man kan höra nyanser och gör att man lyssnar aktivt. Detta gör mig tydligen till en riktig kuf. Underlig. Superkonstig. Då är jag väl det, då.

Lunch, jobb, yoga, andning och annat

Tuggat i mig en sallad och slöar någon minut innan jag sätter på mig arbetshuvudet igen. Det är stiltje på jobbet. Jag skall gå till posten och hämta ut ett rek och sedan blir det nog rensning. Det är så trist att sitta ensam. Visserligen kan det vara skönt stundtals eftersom jag kan få sitta ifred med saker, men arbetslusten påverkas helt klart negativt av att de andra kamraterna inte finns på plats.

Längtar lite efter att få komma hem och stänga in mig med yoga-DVD:n. Det känns bra i kroppen efter passen - utom igår då jag var missnöjd med mig själv efteråt. Det var något som inte funkade. Möjligen var det för att jag blir så störd av att bli tillsagd när jag skall andas in och andas ut. Jag vet att andningen är central i yoga, men jag har verkligen svårt för att andas på befallning. Det är precis likadant när man sjunger upp sig och dirigenten får för sig att köra lite andningsövningar. Jag ligger alltid totalt i otakt med alla andra och tycker det mest känns onaturligt och klumpigt. Jag är helt öppen för att det är jag som gör fel och inte förstår hur man skall göra, men det hjälper ju inte upp känslan.

Överhuvudtaget har jag en period när jag bara känner mig fel. Alla drömmar handlar om att jag med andan i halsen springer efter och försöker hinna ikapp saker som jag glömt eller borde reda upp och alltid misslyckas med det. Helt klart stämmer drömmarna väldigt väl in med hur jag upplever tillvaron just nu. Det är något som skaver men jag vet inte riktigt vad. Lite mer yoga så kanske det löser sig...

fredag, juli 16, 2010

Mina sommarbopojkar

Tönnes sover tungt. Det är jag, Tönnes och Sigvard som delar på lillstugan. Sedan ser man en bild på Sigvards lortfot. Vi missade tvagning den kvällen.

Tönnes slappar på altanen medan Sigvard blåser upp en badleksak och Justus läser. Sista bilden är min gentleman som inte överger hatten och den vita skjortan bara för att han kastar boll med brorsorna. Några bilder på Alva och Alex hann det inte bli. De fick i alla fall en helg på landet och vilade ut efter veckans id med kollobarn.






En till

En annan rolig sak på Visualiseringscenter var Mindball. Två spelare spände på sig elektroder eller något och så satt de och försökte få en boll att hamna i motståndarens ring. För att få bollen att röra sig gällde det att vara så totalt avslappnad som möjligt. Justus och Sigvard provade många gånger. Långa matcher, Justus vann. Så provade Erik mot Justus. Det var rent skrattretande vilket fantastiskt tillstånd av semester eller zen som Erik befann sig i, för bollen rullade raskt in i Justus ring. Tre gånger i rad! Avundsvärt att kunna vara så avslappnad.


Tönnes hittade en egen meditationsform. Man kunde lägga ut olika kort med bilder på livsmedel på en pekskärm, och så kom det upp information om livsmedlet i fråga. Tönnes stod länge, länge och rörde kortet i långsamma formationer över skärmen. Texterna och bilderna följde med kortet när man flyttade det, och det fascinerades han tydligen av.

Attaboy

Hemkommen efter veckan på landet. Vädret har skött sig strålande och vi har fått ha det lugnt. Det kommer säkert lite bilder och betraktelser längre fram. Idag nöjer jag mig med att berätta om i torsdags, då vi åkte in till Norrköping och gick till Visualiseringscenter. Det var kul. Många intressanta saker att titta på. En mojäng som fanns var en slags gubben i spegeln, det vill säga man satte sig framför en datorskärm där en animerat ansikte framträdde. Sedan härmade den ens rörelser och minspel. Rätt var det var när jag tog en sväng förbi hade programmet låst sig. Jag tittade till på bilden av den person som senast hade suttit framför skärmen. Det var Sigvard. Han gjorde sådana miner att datorn hängde sig. Det kom en kille strax innan vi gick för att försöka rätta till det, och han sade på skämt att han skulle notera i loggen vilka miner programmet inte klarade av.



torsdag, juli 08, 2010

Sommarbo

Ägnar de här dagarna åt att samla kraft inför att vara på landet en vecka fr.om. i morgon kväll. Även på jobbet faktiskt, eftersom det är så lugnt och man kan peta med saker ifred. Lite harmoniskt sådär. Varför måste jag samla kraft då? Jo, på landet märks det att vi är många och det är trångt. Vi går varandra på tårna - och på nerverna. Kompenseras dock av vackraste utsikten från köket när man diskar samt vatten att titta på. Då och då kan man se vita båtar. Diana och sådana. Sådana gånger känns det verkligen som vårt sommarbo, som Sigvard säger.

Kanske blir det också sommaren som vi inte prickar in den regnigaste och kallaste veckan, något vi har lyckats med sedan 2004. Väderprognosen låter lovande och om den stämmer kommer det att kännas ovant att vara på landet och inte huttra eller vara blöt i perioder. Så blir det förstås att köra båten till Söderköping, det är ett måste. Glassrestaurangen räknar jag med att vi besöker. Vi var inte vid Stegeborg förra året, så nu måste pojkarna få släppas loss där. Det blir nog bra ändå fast jag är väldigt sugen på att få komma hem efter max fyra dagar, sju dagar är lite drygt för mig. Jag är väl helt enkelt inte gjord för trängsel på små ytor.

Däremot bryr jag mig inte om att det är utedass. Jag kan till och med uppskatta när Björn och jag gräver dassgropen och tömmer tunnan, för då känns det som att jag tar i och verkligen gör något. Där märker jag att samhället har förändrats: när jag var barn och man var på landet (Gräsö i Roslagen eller Östanbäck i Västerbotten) var det självklart utedass. De flesta hade det. Ute längs med vägarna var det ofta utedass vid rastplatserna. Mina barn däremot rynkar på näsan och tycker det är onaturligt med allt annat än vattenklosetter. Stackars Tönnes blir så konfys att hans mage är helt i olag när vi är på landet, för han kan bara inte göra ifrån sig på utedasset. Det löser vi med en pottstol så det ordnar sig, men jag försöker varje vistelse att träna honom. Tycker på något vis att ungarna är gräsligt bortskämda...vaddå utedass, det hade ju i princip alla på sina sommarställen förut.

Det slår mig förresten att trångt är det bara fredag till söndag. Flickorna sommarjobbar på dagkollo i Nyköping och hinner bara få en helg i sommarbo, och Erik har ingen semester kvar och blir också helgboende. Sedan är vi bara fem personer kvar. Skillnaden mellan åtta personer, som vi var hela förra sommaren på landet, och fem är märkbar. Trots att det naturligtvis är trist att inte alla kan vara med hela tiden så är det skönt att slippa tokträngsel...

onsdag, juli 07, 2010

Utsikt över parkering

Jag ser ut på vår parkering. Där står en bil med lamporna tända. Stackars ägare, i morgon när hon /han skall starta bilen så går det inte. Kul med ett helt urladdat batteri. Om jag bara visste vem som äger bilen skulle jag ringa på och meddela att lysena är på, men jag har ingen aning.

Slaskjournalistik

Arbetsmarknadsministerns avgång av personliga skäl, till stor del på grund av medias övertramp gentemot hans barn, gör de flesta upprörda. Med rätta undrar man hur långt man kan gå i jakten efter en viss typ av nyheter - de nyheter som går ut på att gräva sig in i människors privatliv och inte låta någon vara i fred, inte ens de som faktiskt inte ens är den så kallade kändise utan dennes stackars anhöriga. Sökande efter fakta är en sak, snaskande i privata svårigheter och känslor är något annat. Det är för jävligt, helt enkelt.

Men...vi köper tidningarna. Vi (nä, inte jag, men större delen av mänskligheten) köper faktiskt de tidningar som har krigsstorlek på sina löp när de gastar att någon har visat brösten i TV, att någon är sjuk, att en politiker har problem i sin kärleksrelation och allt annat snaskande som ingen vettig människa tycker är en egentlig nyhetsrapportering. Kan vi inte utnyttja den då och då omtalade konsumentmakten och låta bli att köpa kvällstidningar och skvallertidningar? Då kanske vi hamnar i ett läge då det inte längre är intressant för en journalist att ringa till en sextonåring och fråga vad hon tycker om att hennes pappa ligger på hjärtintensiven - innan familjen har hunnit kontakta henne. Så dum fråga dessutom. Vad har det för allmänintresse att sagda sextonåring säger det som alla skulle säga: "Det är fruktansvärt"?

Men jag tror inte det går att lägga locket på. Den här typen av journalistisk har alltid funnits och har helt enkelt bara tagit klivet över i mer respekterade salonger än tidigare. För att vi köper tidningarna. Det är vårt fel.

Varför är vi människor så dumma att vi gör vår nästa illa?

På mitt jobb

Vi har en ganska tråkig stortoa. Den ser ut som den gjorde när det låg en läkarmottagning här. Vi försöker pigga upp den med att klistra upp så kallade roligheter på väggarna så man har något att titta på vid besök (viktigare än man kanske kan tro). För någon månade sedan hade jag tröttnat på det som suttit uppe sedan 2006 och rev ner dels det som Ullie hade satt upp, Sagan om Petter och hans fyra getter, samt det jag hade satt upp som var min analys av sagda berättelse. Jag iddes inte göra något annat att sätta upp.

Men så den dag satt det här uppe på väggen. Ingen visste vem som har gjort det. Förmodligen någon av våra förtroendevalda, och jag har mina aningar - men ingen vet säkert. Papperen innehåller mejlväxling mellan Hannes Mannerheim och Riddahuset. Hyfsat underhållande, så det får sitta uppe ett tag till. Dock är det svårt att läsa de sista arken eftersom man liksom måste vrida på sig i en ställning som mest är lämpad för akrobater eller elitgymnaster.


tisdag, juli 06, 2010

Raka svar?

Slösurfade en stund på Expressens hemsida och hittade deras giv i Almedalen, "vi kräver raka svar". Jaha. Det kan ju låta tufft och bra. Här skall ingen politiker kunna slingra sig, minsann. Fan tro´t. Betänk nu att media vill ha one-liners och soundbites (sic!) och inte vill ha uttömmande svar, hur raka det än kan vara. Jag misstänker starkt att Expressens raka svar innebär korta, förenklade svar som mer är slogans än svar. Personligen är jag inte så intresserad av att politiker skall koka ner ett hyfsat komplicerat sammanhang till patentfraser på högst tio ord eller så. Det ger ingen trovärdighet. Visst finns det frågor som vem som helst kan svara ett enkelt ja eller nej på, men det är inte intellektuellt ärligt att påstå att man skall kunna ge ett kort och enkelt svar på alla frågor.

måndag, juli 05, 2010

Min gentleman

Tönnes har börjat hålla upp dörrar för mig. Jag har inte riktigt tänkt på det förrän alldeles nyss. Då höll han upp dörren och kompletterade med en chevaleresk gest med handen för att visa att jag skulle gå in före honom.

lördag, juli 03, 2010

Cykla omkull

När det var dags för Tönnes att gå till sin pappa igår eftermiddag beslöt jag att prova att cykla, dvs att låta Tönnes cykla och själv också göra det. Jag har inte vågat testa förut eftersom det känns som att man med fördel gör en säpojogg bredvid pojken och hjälper honom att bromsa och se till att han kommer på rätt väg, så att säga. Men eftersom Tönnes har tagit ett sådant utvecklingssprång var jag mogen att försöka.

Först tog vi ut Tönnes cykel. Han började trampa. Jag sade till honom att jag måste hämta min egen cykel som stod på innergården. Tönnes trampade till innergården och körde på eget bevåg ett ärevarv runt gräsmattan medan han väntade på att jag skulle låsa upp min cykel. Så begav vi oss iväg. Jag sade till Tönnes att han fick cykla före mig och bestämma vilken väg vi skulle ta. Han cyklade på åt rätt håll, men så svängde han tillbaka in på en parkeringsplats som vi brukar gå över om vi väljer vägalternativ B. Jag trodde han hade valt alternativ A och sade: "Men Tönnes, nu förstår jag inte riktigt vart du är på väg." Då pekade han åt det håll han tänkte sig - vilket var alldeles rätt väg om man fortsatte på vägalternativ B. Jag fick en hjärtestöt av glädje igen. Tönnes visade att han hade hört vad jag sade och hjälpte mig genom att meddela sin plan. Helt otroligt.

Allt gick så bra tills vi kom fram till porten, ungefär. Där är det lite nedförsbacke och Tönnes är inte så bra på att bromsa, så han fortsatte nedför backen, lyckades svänga innan han krockade med ett grannhus men flög rätt in i en rabatt och välte med cykeln. Jag slängde mig av min cykel och hastade fram. Pojken var oskadd om än ganska jordig, cykeln var OK men han hade knäckt några rabarberstånd där han landade. Jag tröstade och så pratade vi lite om att öva på att bromsa. Jag sade att bromsa och stanna är lika, och tecknade. Tönnes tecknade genast "lika" även han. Han förstår. Däremot är det en helt annan sak att få in det där automatiska bakåttrampet. Det får bli storträning på det. Tönnes har en handbroms också, men när jag skulle lära honom hur man gör såg jag att hans händer är för små för att han skall kunna klara det där greppet när man drar bromsen mot sig. Han släpper handtaget och drar i bromsspaken, vilket inte fungerar.

Men vilka framgångar! Vilken kille! Allt är visserligen inte solsken, när vi var och handlade i torsdags var han jättefånig och på tvären och satte händerna för ansiktet när vi ville prata med honom. Omväxlande slog han sig för pannan och suckade högt över att vi var så enfaldiga och dumma. Men det gör inget. Han har visat så tydligt att han kan samarbeta och jag hoppas att han skall vilja göra det på samma vis hela tiden nu. Jag hoppas att vi skall få se mer än bara toppen på isberget och att Tönnes skall börja visa oss vad han kan. För det har vi märkt glimtvis hela hans liv, att Tönnes är mycket mer medveten och kan mer än vad han visar oss. Det är spännande att få vara med och upptäcka Tönnes. Min mystiska son.

fredag, juli 02, 2010

Testpilot

Igår köpte jag en DVD med yogaövningar. Justus blev entusiastisk; det visade sig att han också gärna ville prova. Själv har jag planerat in mitt första försök ikväll när jag är ensam och inte blir avbruten av att någon behöver hjälp med något. Jag väntar nu med spänning! Justus testkör nämligen DVD:n. För en stund sedan kom han ner och stjälpte i sig vatten och lade en våt handduk över nacken. Sedan sade han: "Mamma, kör den enkla varianten. Jag har bara hållit på en halvtimme, och DVD:n är en timme lång." Sedan svettades han upp till sitt rum igen för att göra resten av övningarna.

Bävar nu lite inför kvällen och mitt eget träningspass. Tänk om jag svimmar därinne framför TV:n?

Kroppsligt

Kroppen. Den föds man i och dras med hela livet. Det är en glädje när den funkar och besvärligt när krämporna sätter in. Och ja, det blir fler krämpor ju äldre man blir, det kan jag redan vittna om.

Kroppen är oberäknelig, i alla fall min. Efter att ha gått ett vuxet kvinnoliv tämligen platt så har kroppen plötsligt vidgat sig på en hel del platser - det kan ha något att göra med de där dryga tio kilona jag har gått upp, men jag är ändå häpen. Ofta tycker jag det känns närmast groteskt. En massa kött som sitter där och fläppar, liksom. Kort sagt: jag måste börja leta efter BH. Har någon enstaka liggande som jag använt när jag gått till läkare och har kunnat räkna med att bli tvungen att strippa på överkroppen. Obekväma saker, de där BH:arna.

Jag har fruktlöst letat på två ställen hittills. Jag vill inte ha vadderade kupor och jag vill inte ha bygel. Helst vill jag ha något som är mjukt och lätt och inte känns att man har på sig, för jag tycker så intensivt illa om när plagg sitter åt. Det känns som att jag kommer att få problem med att hitta något som passar. Dessutom är jag visserligen större nu, men behöver ändå inte så stort där fram, så att säga, men är bred över ryggen som den värsta tävlingssimmare. Kombinationen är inte direkt så att den passar i normal-standard-typ A-formuläret. Fasen vad det är mycket med det jordiska ibland.

torsdag, juli 01, 2010

Kommunikationsglädje

Jag gick in i Tönnes rum där han suttit och sjungit/ylat i högan sky till Trazan och Banarne samt Mora Träsk sedan han vaknade vid åttatiden. Jag var lite tystlåten eftersom jag just hade haft ett samtal om begravning och lovat att sjunga när Brita begravs den 23 juli. Kände mig inte direkt som en spelevink.

Hursomhelst, jag drog upp persiennerna åt Tönnes och frågade: "Vill du ha frukost nu, eller vill du vänta en stund och lyssna på mer musik?". Ända sedan han lossnade för någon vecka sedan satsar jag på att få honom att kommunicera mera, därav flervalsfrågan. Och mycket riktigt är det en mer motiverad och samarbetsvillig pojke jag har fått nu, för Tönnes både tecknade och sade "vänta" med en gång, utan att jag behövde upprepa mig eller omformulera frågan eller helt enkelt bestämma åt honom.

Jag är så lycklig. Sitter och lyssnar på min son som skrattar och sjunger uppe i sitt rum - och som får bestämma själv när han vill komma ner och äta något. Sommarlov, valmöjligheter och kommunikation som fungerar. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Det är så stort.