söndag, augusti 29, 2010

Tankar om människor; med anledning av det kommande valet

Så här i valtider blir man påmind om hur många olika synsätt det finns om samhällsbygge. Det är intressant. Ibland är det jobbigt med all polemik. Ibland blir man rädd för snäva synsätt. Då kan det vara skönt att påminna sig själv om att de allra flesta människor trots allt bryr sig om något mer än bara sig själva. Även om egennyttan och själviskheten kan tyckas sprida sig i en utsträckning som skrämmer, och ord som solidaritet och hänsyn inte används överdrivet ofta, så finns det hos många en önskan om att alla skall få ha det bra.

Ett sätt att bidra till den stora världen är att bry sig om den lilla. Att se människor omkring sig. Jag hade en vän som är den person som för mig definierar begreppet "what goes around comes around". Han försatt aldrig ett tillfälle att hjälpa eller glädja sina vänner. Håkan lärde mig en del. Sedan visade det sig att hans stora, goda hjärta var opålitligt och han lämnade oss på tok för tidigt. Men alla som fick del av Håkans omtanke bär den med sig, och eftersom han var tydlig med att hjälpen var något som man skickar vidare, så att säga, så har hans goda gärningar spritt sig som ringar på vattnet.

Så önskar jag att många fler människor skulle tänka. Bli medvetna om att det som gagnar en annan även gagnar mig. Att ingen har anledning att vara snål med sig själv eller det man har fått i livet, för ju mer man ger, desto mer får man.

Jag vill rösta på politiker som är generösa i sin inställning till människor. Politiker som förstår att solidaritet är av högsta vikt, oavsett om man står till vänster eller höger politiskt sett.

Have I told you lately that I love you


fredag, augusti 27, 2010

The Duke



Den 3 september klockan 19.00 i Uppsala konsert och kongress. Det blir sväng! Och jag är så lycklig över att äntligen få sjunga delar av Sacred Concert; och att jag får sjunga solo på Heaven. Den sången betyder mycket för mig. Tänker mig att jag liksom sjunger den för mormor (i himlen sedan november 2001) - och Alice.

onsdag, augusti 25, 2010

Krigsnörd?

Den senaste tiden har jag ägnat lediga stunder åt att titta mig igenom TV-serien Hemliga armén. Den gick någon gång i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Den utspelar sig i det ockuperade Belgien under andra världskriget och handlar om människor som hjälper nedskjutna engelska flygare tillbaka till England via flyktlinjen Livlinan. Den serien gjorde ett starkt intryck på mig då. Idag störs jag lite av studiokänslan, men historien håller. Jag har för mig att den i stor utsträckning bygger på berättelser från folk som var med och är ganska autentisk.

När jag sitter där och tittar slås jag av att jag kan hyfsat många detaljer om andra världskriget. Jag vet exempelvis vad von Shirach, ledaren för Hitlerjugend, hette i förnamn. (Baldur.) Det är sådant som det är vanligare att män vet. Generellt vet nämligen män allt om andra världskriget. Undrar om jag nu kvalar in som man, på något vis? Det som räddar mig från att vara en riktig war buff är att jag är dålig på slag. En gedigen kunskap om slag och trupprörelser hör ju till, och jag kan bara två slag: Slaget vid Stalingrad och landsättningen i Normandie. Battle of Britain har jag en vag uppfattning om; mest förundras jag över att flygarna i RAF plötsligt hade sådan tur att de inte längre sköt ner varandra av misstag, vilket de höll på med i rätt stor utsträckning.

Jag är lättad. Jag kan fortfarande för lite om andra världskriget för att vara man. Eller war buff. Vilket det oftast är män som är.

måndag, augusti 23, 2010

De nödvändiga pauserna

Det är så viktigt med en paus då och då. Själv behöver jag dem för att andas. Mina pojkar Justus och Sigvard behöver dem för att klämma in pianospel i TV-reklamen som avbryter Simpsons. Det är då Justus övar sina pianoläxor, gamla och nya, och Sigvard ber om att få lära sig lite. Justus som är en snäll bror lär så gärna ut. Men det är inte lätt att förstå alla gånger, så det hinner bli irriterat på en kant och lite uppgivet och småledset på en annan. Då är det en himla tur att de kan ta en paus - när Simpsons kör igång igen efter avbrottet.

Jag undrar hur många år Sigvard skall behöva stå i kö till Musikskolan innan han kan få en plats.

Böcker efter skolan

Vi tog svängen förbi den fina lilla biblioteksfilialen här på Ulleråker. Den har flyttat några gånger, och nu är den inrymd i Kronparken. I den salen har jag spelat på en hel del sjukhusgudstjänster. Sedan fick salen vara klassrum åt Justus och hans kompisar i ett halvår innan den övergick till att vara bibliotek. För två veckor sedan gick Sigvard hem med kompisen Klara och hennes pappa. Då gick de till biblioteket och de var snälla och lånade en bok till Sigvard. Idag lämnade vi tillbaka den och såg till att Sigvard blev registrerad som låntagare.

Bibliotekarien tittade på Sigvard och sade: "Visst var det du som var här förra veckan? Jag har lagt undan böcker till dig." Detta hade jag ingen aning om, för då hade vi gått till biblioteket tidigare. Så himla schysst gjort, tycker jag. Lägga undan böcker på obestämd tid till en åttaåring (denna åttaåring är dessutom i viss mån utan koll). Jag tror jag måste gå in en extragång och tacka henne. Sigvard blev väldigt nöjd eftersom han nu fick hem alla de böcker ha inte kunde låna förra gången. Jag skall bara träna honom lite på att man inte köper böcker på biblioteket. Inte så ofta, i alla fall. På biblioteket lånar man böcker. Jag har redan rättat honom fem gånger. Han måste ju lära sig att förstå vilken fantastisk inrättning ett bibliotek är.

söndag, augusti 22, 2010

Vacker söndagsmorgon

Himlen är blå och lätt beströdd med vita moln. Solen lyser. Riktigt födelsedagsväder, brukar man säga. Och idag är det ju födelsedag hos oss, för Justus fyller tretton år. Jag kommer ihåg allt kring alla mina barns födelse, men när Justus bestämde sig för att komma ut i livet var det under ganska speciella omständigheter.

Den 21 augusti 1997 fick Samuel komma hem på nattpermission för första gången på drygt tre månader. Han och vi (vi turades om) hade bott på sjukhuset hela den tiden. Alva fick i princip inte träffa honom på grund av infektionsrisker. Så det är inte för mycket att säga att den dagen och natten var en milstolpe. Det kändes ovant och konstigt samtidigt som det var underbart. Samuel hade svårt att sova - han kände förmodligen precis som jag - och kom tassande in till vår säng mot morgonkröken. Efter en stunds mysande och tittande på min son som äntligen fick sova hemma en natt igen började värkarna. Dagen gick. Samuel fick vara på sjukhuset med våra snälla vänner för han skulle få infusion under flera timmar medan vi gick och väntade på att värkarna skulle bli ordentliga. Och det blev de ju. Framåt sextiden kom han fram, Justus. Ända sedan dess har han varit till en sådan tröst och glädje.

torsdag, augusti 19, 2010

Semestar? Naj, jobbe!

Känns bra att hösten startar med jobbtillfredsställelse på olika sätt. Det gör att klassikern "redovisa alla jädra pengar som legat i kassaskåpet sedan i maj" känns rätt okej. Det är svettigt och man hinner undra många gånger om varför man inte gjorde redovisningen på stört, men på det stora hela är det nästan roligt det också. Och när jag sedan gick till banken med pengarna rasslande i en påse så gjorde det mig för en gångs skull inget att det känns lite oproffsigt. Det kändes mest lustigt på ett trevligt sätt.

I morgon väntar ytterligare en klassiker, nämligen "gissa utvecklingsbidraget". Tätt följt av att göra grundstödsansökan till landstinget. Jag kan knappt vänta!

tisdag, augusti 17, 2010

Eja, vore vi där

Idag hörde jag en ung, kvinnlig VD bedömas på följande sätt: "Hon är ju väldigt söt, förstås - och hyfsat kompetent".

Jag funderar. Letar i minnet. Nä, jag har aldrig hört en mans kompetens (oavsett hans ålder) bli omtalad på ett sådant sätt att man anser att hans utseende skulle vara relevant i en bedömning. Vi har fruktansvärt långt kvar till den tid jag drömmer om, då vi blir bedömda som individer och människor istället.

Det finns så många exempel på att en kvinnas utseende är en egenskap som det är relevant att hänvisa till. När en man skall säga något uppskattande om en kvinna som han arbetar med (arbetskamrat, styrelsekollega etc) så blir det ofta yttranden om hennes utseende eller klädsel, även om bakgrunden till uppskattningen är att hon gjort ett bra arbete. Jag skall påpeka att det här oftast inte gäller den yngre generationernas män - de klarar att ge en kvinna sitt erkännande utan att storkna. Men de medelålders och ännu äldre, de verkar generellt sett vara livrädda för att att ge en kvinna den kraft och kanhända även makt ett erkännande hennes av kompetens och duglighet kan ge. I situationer när man uppenbart måste visa sin uppskattning av en sådan kvinna och en sådan duglighet, väljer man istället att fokusera på något som inte ger kvinnan någon betydelse och makt: man säger att hon är så söt eller har så snygg blus. Jag säger med kraft att jag hellre vill höra att jag har gjort ett bra jobb än att jag får höra att min blus är snygg.

Det fungerar åt två håll, förstås. Eftersom en kvinnas utseende är så otroligt viktigt att man alltid måste nämna det, så är det en belastning att inte vara jättesöt eller snygg. Men om en kvinna å andra sidan är det, så kan man vifta bort hennes betydelse med hänvisning till just det! Ärligt talat, har män samma problem? Skulle inte tro det.

lördag, augusti 14, 2010

Bästa bilden på den fina pojken

Jag har visat den förr men gör det igen. Det här är den allra bästa bilden på den fina, fina Tönnes. Rälsbuss, moln som speglar sig i fönsterrutan, och så Tönnes tankfulla blick.

Det var tider, det

Ett distriktsårsmöte för Junis Uppsala län. Ullie var mötesordförande och hade ett svärd, för vi var riddarprinsessor, men jag som var mötessekreterare hade en penna. Jag säger: pennan är mäktigare än svärdet. Vi hade även släpat in två rejäla karmstolar från TR-salen för att ha som troner. Såklart en riddarprinsessa skall sitta på en tron!

fredag, augusti 13, 2010

Bortskämd med buss

I onsdags och torsdags fick Sigvard skjuts av Björn till fritids på morgonen. De åkte ståtligt i veteranbuss, för Björn hade kört under dagen och låtit bussen stå kvar ute hos oss under natten för att sedan köra den till sin räta plats på dagen. Sigvard gillade det. Tyvärr tror jag att det var lite för få barn på fritids i veckan, så det var inte många som bevittnade hans ståndsmässiga ankomst.

I morse väckte jag min lilla kanelbulle (han är jämnt välgrädddat ljusbrun över hela sommarkroppen) och frågade om han ville gå till fritids, eller om han ville åka bil med Björn. "Njaa...finns det buss?" frågade han.

Tingen jäklas

Irritationsmoment på jobbet förstärks av att det är ångbastu idag igen. Vanligen suckar jag väl lite över trasslet, men idag tog det större plats i mitt medvetande - och i mitt humör.

Det är otroligt enerverande att vår dörr slår igen (och går i lås) precis när jag har tömt brevlådan och vänt mig om för att gå in igen. Några sekunder tidigare så hade jag sluppit stå där med nyckeln. Man kan i och för sig utföra ormmänniskemanövern och sätta en fot som stopp i dörren och sedan hänga sig över hallen för att låsa upp och tömma brevlådan, men det är lite ovärdigt på något vis. Men det finns det som är värre.

Varje gång jag kommer till min dator och måste slå på skärmen då någon som suttit vid datorn efter mig har stängt av den, säger datorn no video input. Jag krälar under skrivbordet för att testa om alla sladdar sitter som de skall, men ingen effekt. Upptäckte av en slump att om jag drar ur strömkabeln och sätter i den igen så har plötsligt skärmen kontakt med hårddisken igen. Eftersom det här händer tre morgnar av fyra börjar jag uppleva det som en riktig j-a pinne i häcken.

Idag tillkom en ny irritation som inte påverkar mig mer än att jag får vänta på bilder, men min arbetskamrat får det jobbigt. Plötsligt har hon inte tillgång till internet (glöm mejl) och därmed inte heller vår server. Men det funkar hos mig! Tydligen skall man sitta i mitt rum. Hennes arbetsplats ligger säkert mitt i currykrysset eller så. Mycket märkligt.

onsdag, augusti 11, 2010

Orättvist

Rubrik i dagens UNT: "Bärplockare låste in basarna." Näe, tänkte jag, så taskigt. Varför det? Och hur går det med kören då? Sedan läste jag en gång till och förstod sammanhanget.

Jag begriper inte varför någon betalar förmodligen dyra biljetter för att åka till Sverige och tro att de skall kunna tjäna storkovan på att plocka bär, när det i flera år har varit en massa skumheter i bärplockarbranschen. Jag mår rätt illa när jag hör om människor som vill satsa på en förbättring av tillvaron och bara blir utnyttjade. Inte ev de stygga svenskarna i första hand, utan ofta av landsmän som förmedlar kontakter och boende och i stort beter sig som vilka slavdrivare som helst. Frågan är ju hur noga de svenska företag (handeln, antar jag) som handlar upp bär kontrollerar bärplockarnas arbetsförhållanden.

Jag hatar att vi människor bara vill sko oss på andra. Får man byta värld?

tisdag, augusti 10, 2010

Från en latmasks horisont

Jag har visserligen börjat arbeta igen och har fått en hel del gjort redan, men jag känner mig ändå lite seg och trött. Smålat, sådär. När jag kliver in i hallen hemma gäspar jag stort, sparkar av skorna, hänger upp nycklar och väska, hejar på de delar av familjen som är hemma och går sedan att göra mig en kopp te. Sedan läser jag. Läser medan jag lagar mat. Läser medan jag borstar tänderna. Läsa är bra. Eller som ungdomen idag skulle säga: läsa is the shit.

Just idag är jag än så länge ensam hemma. Alva och Justus har farit på Junfläger, Björn hänger med Tönnes och Sigvard och gör något utanför hemmets lugna vrå. De torde komma hem snart, men än så länge hörs inga glada "hej" i dörren. Jag har tagit hand om tvätten och sopat några golv. Men nu tänker jag inte göra något mer än att lata mig med en bok innan det är dags att träda i tjänst igen och göra kvällsmat och sådant.

söndag, augusti 08, 2010

Snapshots

Tre kassa bilder från min plats bland ombudsbänkarna. IOGT Internationals kongress i Fredrikstad 3-7 augusti 2010. Trots mina 28 år i nykterhetsrörelsen var det min första internationella kongress.



En spola tillbaka- och repetera-knapp, tack

Det gick för fort. Man måste få tid på sig att förstå vad som händer, men den tiden ges sällan när en människa helt enkelt inte vill leva längre. Min snälla svärmor Inga-Britt gick bort sent igår kväll, efter en intensiv och orolig period då hon blev sämre och sämre. Egentligen inte sämre i rent medicinsk bemärkelse, men själsligt och mänskligt.

Jag märker att jag inte hänger med här, på något vis. För tre veckor sedan tog vi med henne ut på middag och vi pratade och hon hade en trevlig kväll, det är jag säker på, för så verkade det. Några dagar senare gick det raskt utför med försämring och inläggning på sjukhus. Och rent förnuftsmässigt är det klart att det är bättre att en gammal människa som har tappat lusten till livet får dö snabbt och inte måste plågas och vara olycklig under en lång period. Men för de som är kvar är det som en trafikolycka: det gick väldigt fort och man hann inte med. Efterlevande får ibland svårt med balansen mellan att tänka att det var bra att det gick fort - och ändå ha kvar den där (själviska, det medges) känslan av att man vill ta om det hela en gång till så man uppfattar och förstår.

Jag är inte närmast sörjande; det är svårare för Inga-Britts barn, barnbarn, annan släkt, och vänner som har känt henne oändligt mycket längre än jag. Jag fick känna Inga-Britt i sex år, och det är jag glad över. Hon var aldrig annat än vänlig och välkomnande mot mig, som ändå kom in i hennes liv som en oväntad och inte önskad nyhet. Jag tyckte mycket om henne. Hon lämnar ett tomrum även hos mig. Och jag har inte riktigt begripit det än.

fredag, augusti 06, 2010

Versaler

Nu, ni! Nu skall ni få något att bita i. Jag vill bara börja med att starkt framhålla att jag inte på något vis vill förlöjliga den/de som står bakom den här texten - absolut inte. Tvärtom har jag bara respekt för alla som vill använda sig av sina demokratiska möjligheter och rättigheter, i det här fallet att skriva en motion till en kongress, utan att låta sig hindras av att språket kanske inte sitter till hundra procent. Det är jättebra att kommunicera så mycket man kan med de medel man har. Men texten i motionen är ett tydligt exempel på hur svårläst och konstigt det blir med felaktigt användande av versaler, oavsett språk. Följande är alltså en motion från IOGT Liberia till IOGT Internationals kongress i Fredrikstad, som jag har varit på i dagarna tre och som nu är avslutad. Texten är exakt sådan som den såg ut när motionen skickades in.

Support IOGT International Members from IOGT Liberia
IOGT Liberia Would Wish That IOGT International Activities For The Next Four Year Be Center Around Increasing Or Lobbying Support For members Organization So As To Strenthen Them In Their Fight Against The Consumption Of Alcohol And Other Harmful Substances.

torsdag, augusti 05, 2010

Vi lever i en annan värld

Under eftermiddagen hade vi seminarium om barns rättigheter samt de olika organisationernas arbete med demokrati och barns inflytande. Varje gång jag påminns om att Somalia och USA är de enda länder som inte skrivit på barnkonventionen blir jag lika sned.

Först ut var vi svenskar. Christer gjorde en kort praktiskt övning och en bra presentation. Sedan kom Kamita från Indien och berättade om "children as agents of change". Hon arbetar med de marginaliserade barnen, de som är fattiga eller utsatta på andra sätt. De här barnen påverkar sina lokala beslutsfattare på ett sätt som vi kan drömma om i Sverige. De får utbildning, lär sig att hitta information och ställer sedan frågor och hittar på lösningar på problem de möter. De vuxna som arbetar med barnen låter barnen själva lista frågor som är viktiga för dem, och sedan bestämmer barnen vad de skall ta itu med härnäst. Ett exempel är när barnen lyfte frågan med alkohol; det var ett problem att pappa söp upp pengarna så att de inte fick mat samt att när pappa drack slog han sin familj. Barnen började väcka opinion. Bland annat gjorde de en enkät som de listigt utformade så att de vuxna skulle tro att de ville ta reda på hur lokalsammhället var uppbyggt, ungefär, men syftet var att ta reda på alla ställen där man sålde hembränt. Sedan redovisade de resultatet för lokala beslutsfattare. 137 barn deltog. Genomförde helt själva. Man har bildat childrens councils på flera platser. Dessa barnråd har en sådan ställning att de vuxna lyssnar på dem, därför att de här barnen vet vad de talar om. Barnen har lärt sig att de måste ha kunskap och information om det de pratar om och vill lyfta fram - och si, de vuxna lyssnar. Barnen är en verklig del av en den demokratiska processen.

Liknande arbete gör man i Nepal, men där jobbar man mer med peer education. Även där är det de utsatta barnen som engageras och gör storverk och blir viktiga röster i sina sammanhang.

Barn i Sverige har inte lika stark ställning gentemot sina beslutsfattare som de indiska och nepalesiska (och bhutanska) barn vi fick höra om. Hur gör vi för att stärka våra egna barns röster? Det vet jag inte. För en av anledningarna till att barnen i Indien och Nepal som är med i dessa verksamheter behöver den. De är i själva verket i desperat behov av den hjälp, utbildning och träning de får, för annars går de troligen under. Deras drivkraft för att vara med i verksamheten samt att också vara med och säga vad de vill är en helt annan än svenska barns. Vi lever under andra förutsättningar än våra internationella vänner, det är bara att konstatera. Men det finns barn även i Sverige som har ett djupare behov av en plats där de får finnas, synas, lära sig saker man inte lär sig i skolan och få möta människor utanför familjen. Det är de barnen jag vill att Junis måste nå, också.

Sedan blev jag mycket tagen och rörd av presentationen från Guinea-Bissau. 1998 bröt inbördeskrig ut och människor flydde huvudstaden för att undvika gevärselden. Vår man från IOGT Guinea-Bissau som berättade (jag har tyvärr helt tappat hans namn) tog med sig ett gäng barn och flydde till Gambia. När de befann sig i Gambia tänkte han att barnen måste ha något att göra. Där startades organisationen JES, Junior Education Services, som i princip skötte skolgång, fritidsaktiviteter samt träning i vad man kan kalla samhällelig pliktkänsla åt flyktingbarnen. Så småningom omfattades även gambiska barn. När man kunde återvända till Guinea-Bissau tog man med sig konceptet tillbaka och startade JES även där. Idag har IOGT tre skolor, samt många medlemmar i JES.

Återigen kände jag starkt hur olika våra villkor är. Och så undrar jag i mitt stilla sinne om det bara är under svåra förhållanden och kriser som det går att göra storartade insatser. Är vi för privilegierade för att klara av en kraftansamling?

måndag, augusti 02, 2010

Flykt

Såg att den andra Sex and the city-filmen haft premiär. Det är en film jag är totalt ointresserad av att se. Har aldrig snöat i på serien, för trots att jag är förtjust i skor och kläder blir jag bara tom efter ett avsnitt av Sex and the city. Den ger mig ingenting. Jag begriper helt enkelt inte. Det verkar jag vara rätt ensam om.

Men det är klart att även jag har mina flyktfavoriter. Jag undrar vad det säger om mig att jag känner igen mig mer i Buffy och vampyrerna, Angel, Star Trek, Battlestar Galactica, Babylon 5 plus alla de deckare jag plöjer än i SATC. Jag kanske inte skall fundera så mycket på det...

Allt Ser Så Mycket Viktigare Ut Med Versaler

Så här kan skyltar se ut på Uppsalas stadsbussar. Förstår inte riktigt meningen med den första skylten;varför utropstecken?