söndag, augusti 08, 2010

En spola tillbaka- och repetera-knapp, tack

Det gick för fort. Man måste få tid på sig att förstå vad som händer, men den tiden ges sällan när en människa helt enkelt inte vill leva längre. Min snälla svärmor Inga-Britt gick bort sent igår kväll, efter en intensiv och orolig period då hon blev sämre och sämre. Egentligen inte sämre i rent medicinsk bemärkelse, men själsligt och mänskligt.

Jag märker att jag inte hänger med här, på något vis. För tre veckor sedan tog vi med henne ut på middag och vi pratade och hon hade en trevlig kväll, det är jag säker på, för så verkade det. Några dagar senare gick det raskt utför med försämring och inläggning på sjukhus. Och rent förnuftsmässigt är det klart att det är bättre att en gammal människa som har tappat lusten till livet får dö snabbt och inte måste plågas och vara olycklig under en lång period. Men för de som är kvar är det som en trafikolycka: det gick väldigt fort och man hann inte med. Efterlevande får ibland svårt med balansen mellan att tänka att det var bra att det gick fort - och ändå ha kvar den där (själviska, det medges) känslan av att man vill ta om det hela en gång till så man uppfattar och förstår.

Jag är inte närmast sörjande; det är svårare för Inga-Britts barn, barnbarn, annan släkt, och vänner som har känt henne oändligt mycket längre än jag. Jag fick känna Inga-Britt i sex år, och det är jag glad över. Hon var aldrig annat än vänlig och välkomnande mot mig, som ändå kom in i hennes liv som en oväntad och inte önskad nyhet. Jag tyckte mycket om henne. Hon lämnar ett tomrum även hos mig. Och jag har inte riktigt begripit det än.

Inga kommentarer: