torsdag, augusti 05, 2010

Vi lever i en annan värld

Under eftermiddagen hade vi seminarium om barns rättigheter samt de olika organisationernas arbete med demokrati och barns inflytande. Varje gång jag påminns om att Somalia och USA är de enda länder som inte skrivit på barnkonventionen blir jag lika sned.

Först ut var vi svenskar. Christer gjorde en kort praktiskt övning och en bra presentation. Sedan kom Kamita från Indien och berättade om "children as agents of change". Hon arbetar med de marginaliserade barnen, de som är fattiga eller utsatta på andra sätt. De här barnen påverkar sina lokala beslutsfattare på ett sätt som vi kan drömma om i Sverige. De får utbildning, lär sig att hitta information och ställer sedan frågor och hittar på lösningar på problem de möter. De vuxna som arbetar med barnen låter barnen själva lista frågor som är viktiga för dem, och sedan bestämmer barnen vad de skall ta itu med härnäst. Ett exempel är när barnen lyfte frågan med alkohol; det var ett problem att pappa söp upp pengarna så att de inte fick mat samt att när pappa drack slog han sin familj. Barnen började väcka opinion. Bland annat gjorde de en enkät som de listigt utformade så att de vuxna skulle tro att de ville ta reda på hur lokalsammhället var uppbyggt, ungefär, men syftet var att ta reda på alla ställen där man sålde hembränt. Sedan redovisade de resultatet för lokala beslutsfattare. 137 barn deltog. Genomförde helt själva. Man har bildat childrens councils på flera platser. Dessa barnråd har en sådan ställning att de vuxna lyssnar på dem, därför att de här barnen vet vad de talar om. Barnen har lärt sig att de måste ha kunskap och information om det de pratar om och vill lyfta fram - och si, de vuxna lyssnar. Barnen är en verklig del av en den demokratiska processen.

Liknande arbete gör man i Nepal, men där jobbar man mer med peer education. Även där är det de utsatta barnen som engageras och gör storverk och blir viktiga röster i sina sammanhang.

Barn i Sverige har inte lika stark ställning gentemot sina beslutsfattare som de indiska och nepalesiska (och bhutanska) barn vi fick höra om. Hur gör vi för att stärka våra egna barns röster? Det vet jag inte. För en av anledningarna till att barnen i Indien och Nepal som är med i dessa verksamheter behöver den. De är i själva verket i desperat behov av den hjälp, utbildning och träning de får, för annars går de troligen under. Deras drivkraft för att vara med i verksamheten samt att också vara med och säga vad de vill är en helt annan än svenska barns. Vi lever under andra förutsättningar än våra internationella vänner, det är bara att konstatera. Men det finns barn även i Sverige som har ett djupare behov av en plats där de får finnas, synas, lära sig saker man inte lär sig i skolan och få möta människor utanför familjen. Det är de barnen jag vill att Junis måste nå, också.

Sedan blev jag mycket tagen och rörd av presentationen från Guinea-Bissau. 1998 bröt inbördeskrig ut och människor flydde huvudstaden för att undvika gevärselden. Vår man från IOGT Guinea-Bissau som berättade (jag har tyvärr helt tappat hans namn) tog med sig ett gäng barn och flydde till Gambia. När de befann sig i Gambia tänkte han att barnen måste ha något att göra. Där startades organisationen JES, Junior Education Services, som i princip skötte skolgång, fritidsaktiviteter samt träning i vad man kan kalla samhällelig pliktkänsla åt flyktingbarnen. Så småningom omfattades även gambiska barn. När man kunde återvända till Guinea-Bissau tog man med sig konceptet tillbaka och startade JES även där. Idag har IOGT tre skolor, samt många medlemmar i JES.

Återigen kände jag starkt hur olika våra villkor är. Och så undrar jag i mitt stilla sinne om det bara är under svåra förhållanden och kriser som det går att göra storartade insatser. Är vi för privilegierade för att klara av en kraftansamling?

Inga kommentarer: