onsdag, september 29, 2010

Fyra elefanter i en Folkvagn

När Alva hade middag i fredags kväll trodde jag att de efter maten var uppkäkad skulle välja att hänga i vardagsrummet, eftersom det finns flest sittplatser där. Men storbildsplatt-TV-n i biblioteket lockade mer. De släpade fram alla kuddar och stora mjukdjur man kunde ha att sitta på och förklarade sig nöjda. Ett tag såg de ut som en illustration till den fåniga gåtan om elefanterna och Folkvagnen. Men alla tolv hade någonstans att sitta till slut.

Avfolkning

Kom in till tandläkarmottagningen med andan i halsen eftersom jag hade cyklat fortfortfort. Jag sökte med blicken den sköterska som satt i receptionen för att anmäla mig, men då pekade hon mot en dataskärm som satt på väggen och sade att jag skulle registrera mig där. Det gjorde jag och det var inga problem. Lätt som en plätt. Men när jag sedan satte mig ner för att vänta på att bli inkallad märkte jag att jag var vagt missnöjd. Det här tyckte jag inte om. När jag kommer till vården, oavsett sort och nivå, så vill jag gärna mötas av en människa och inte en dataskärm. Det tycks mig som att detta är en trend. Att vi nuförtiden är vana vid att bli svarade av en automat när vi ringer någonstans är en sak, men skall det bli likadant även i det fysiska livet?

Människotid är uppenbarligen en bristvara. Jag undrar vilket arbete som utförs när personalen inte längre behöver ägna sig åt att möta andra människor. Jag undrar också om det verkligen någon blir mer effektiv av att rensa bort alla mänskliga kontakter.

torsdag, september 23, 2010

Denna dagen ett liv

Två sjuka pojkar hemma. På eftermiddagen taxi till läkare med Justus för snabbsänka och hostmedicin. Sigvard valde att stanna hemma och mysa framför TV-n och äta glass istället för att följa med oss. Jag fick dessutom kontakt med en sköterska för att kolla om jag inte borde byta penicillin. Ingen kontakt med läkaren när vi faktiskt var på mottagningen, dock. Till apoteket för att hämta Justus medicin och till August Johansson för att köpa pojken skor. Fina svarta snörskor lyser med sin frånvaro. Hur skall han nu klara kören? Dresscoden är mycket sträng.

Buss hem. När vi stiger in i hissen hemma ringer min läkare. Typiskt. Lite irriterad över att behöva ge mig ut igen en sväng på kvällen. Så kliver vi in i hallen och möts av en storgråtande Sigvard som är helt orörlig av nackvärk. Efter någon timme tar han och jag en taxi till akuten. Eftersom han är lite varm blir jag i smyg ängslig för att han kan ha hjärnhinneinflammation. Det var en pärs för min smärtdrabbade och mycket rädda pojke att överhuvudtaget komma in och ur taxin. Han gråter hjärtskärande och får en högdos smärtstillande och blir undersökt av både medicin- och kriurgkonsult. Den senare i form av den obligatoriska kandidaten, som av mig får högsta betyg. Den killen kommer att bli en fantastisk barnläkare. Det visar sig att Sigvard med största trolighet har nackspärr royale. Arma barn. Rädslan lade sig i takt med att det smärtstillande verkade, så vi kunde åka buss hem. Han var sitt vanliga trygga, pratglada och älskliga jag igen. Men han måste sova i min säng i natt och var lite bekymrad över att han nog inte skulle kunna hålla mig i handen på natten, som vi brukar göra. Han skall fortsätta få Alvedon i hög dos. Kan sitta i någon vecka.

Vilken dag.

onsdag, september 22, 2010

Tro och politik

Efter valet kan man se vilka frågor som inte har tagits upp i debatten. Alkoholfrågan är en. Jag är inte förvånad. Det finns en blindhet inför de stora problem som alkohol vållar både individ och samhälle. Politiker som i vanliga fall inte drar sig för att vara normkritiska tiger still när det kommer till just alkoholtraditionen och dess normer. För det är så jäkla viktigt att få ta sig sin kalla öl och stänga av skallen och inte orka se att man bidrar till att föra vidare en helt okritisk inställning till ett folkhälsoproblem. Intressant också när partierna inte kan ha valvaka tillsammans med sina ungdomsförbund eftersom de bara måste ha alkoholservering på valvakan. Då undrar jag verkligen hur det kan komma sig att alkohol är så otroligt nödvändig att man sätter den framför andra viktiga frågor och sammanhang.

En annan fråga som aldrig kommer upp är huruvida våra politiker är troende eller ej. Det är nämligen inte en fråga i Sverige. Jag tycker det är bra. För mig är det inte så relevant, eftersom jag anser att det hör till privatlivet. Som bekant är det inte så överallt. Just nu tänker jag på USA eftersom jag ägnar mig åt Vita Huset-tittande igen. Det intressanta är att tanken på att en politiker kan vara troende, och gå till moskén eller synagogan, överhuvudtaget inte tas upp. Antingen är man kristen (helst protestant) eller ateist. Och det är illa att var ateist. Frågan är om det inte skulle ses som ännu sämre att vara utövande muslim eller jude i USA?

Det finns mycket man kan säga om tro och politik. Afghanistan, sharia-lagar, påven, HIV/AIDS-spridning...men jag stannar här.

måndag, september 20, 2010

Ord

När jag var liten och det var vinter skulle mamma prompt ha på mig stickade yllemamelucker under vinteroverallen. Jag hatade dessa mamelucker hjärtligt. De satt liksom åt och korvade sig och vad mamma än sade, jo, de stacks! Det stora hotet var att få blåsgitarr. (Det var så jag uppfattade ordet blåskatarr.) Jag hade inte så mycket att sätta mot när mamma kom med yllemameluckerna. Till mammas försvar skall jag säga att om det hade varit idag hade jag antagligen sluppit mameluckerna och istället fått krypa in i något mjukt fleeceunderställ eller så. Men det fanns inte på stenåldern när jag var barn, i alla fall inte i Hallstahammar. I vuxen ålder kan jag dessutom intyga att det inte är roligt att få blåsgitarr, så jag är tacksam för de varma kläderna i efterhand.

Sigvard berättade häromdagen lite om hur de jobbat med valtemat i skolan. Han hängde med på det mesta och visste ungefär vad partierna heter. Han har järnkoll på vad vi vuxna i hans familj röstar på. Själv röstade han på Miljöpartiet men var helt nöjd med att Socialdemokraterna kom etta i deras eget val. Det finns dock ett parti som han var tveksam till eftersom deras namn var så läskigt: Krigsdemokraterna.

Ord. Som formar vår verklighet. Ibland missuppfattar vi och då kan det bli roligt eller bara helt fel. Idag vet vi att vi har fått ett riksdagsparti som inte bara har missuppfattat ett ord eller begrepp, de har helt kastat det på sophögen. Människovärde. Jag undrar vad det innebär för en Sverigedemokrat. Jag undrar också var de tänker dra gränsen för vilka personer som skall få ha rätt att bo i Sverige.

söndag, september 19, 2010

Kvällspojke

Sigvard testade att kamma sidlugg. Det tyckte vi var så snyggt att det måste bli en bild. Sigvard ställde blixtsnabbt in sig på posen. När jag sade att han kanske kunde lätta upp det hela litet blev det såhär fina bilder!


lördag, september 18, 2010

Välja


Den här boken kom hem till oss som arv. Den är tryckt 1973 och det ser ut på dedikationen inne i boken som att svärfar fick boken av författaren. Helga Henschen var inte dum. Kan duga som en lite uppiggare så här dagen innan valet.

fredag, september 17, 2010

Vid liv

Nej, livet blev inte som jag hade tänkt mig. Det är i och för sig ett dumt påstående eftersom jag har svårt att säga vad jag hade tänkt mig. Antagligen var det en blandning av diffusa tankar om välbefinnande för mig och de mina, vaga drömmar om stora ting jag skulle uträtta och det flyende fenomen som vi kallar lycka. Jag trodde nog också att jag skulle förstå ett och annat om tillvaron och finna mig tillrätta. Hitta mig själv och vara nöjd med att vara den människa på gott och ont som jag är.

Svaren uteblir. Osäkerheten och rädslan är lika stor. Jag har lärt mig hantera livet men det betyder inte att jag tycker att det är lättsamt eller ens särskilt givande. Men - jag lever. Jag har fyra barn som lever och får mig att känna att livet ändå är värt något, bara för att dessa underbara människor finns. Ikväll, kvällen före Samuels födelsedag (nitton år skulle han ha fyllt), tröstar jag mig med att titta och lyssna på mina barn. På mina vanliga barn, och på mitt speciella barn. Jag går in på Liljeforsskolans hemsida och klickar på länken som för mig till fritids Drakens fantastiska sång. Jag tackar för att Tönnes kom till oss och visade att livet inte är förutsägbart. Att det ändå finns och är friskt och värdefullt. Att livet ger motstånd till mörker. Jag vet inte vad morgondagen ger men förhoppningsvis för den med sig läkning och fler lärdomar.

tisdag, september 14, 2010

September

Utsikten från platsen där jag sitter med min dator kanske inte verkar bjuda på så mycket variation eftersom fönstret vetter mot parkeringen, men det finns en hel del att vila ögat på. Mycket natur mellan asfalten och bilarna. Min bästa utkikspunkt är träden som står på den lilla åsen. Just nu ser träden ut som koketta damer i övre medelåldern som har färgat in en några klickar med avvikande kulör från resten av håret. I trädens fall är det grönt som blandas upp med gult och rött. Vansinnigt vackert. På träden, alltså. Idag syns färgerna ännu mer genom det lätt regnblandade gråa höstljuset. Det blåser lite så löven vajar och skiftar färg när de vänds av vinden.

Jag minns september för nitton år sedan.

För tillfället är jag på en och samma gång trött på politik och tycker att det är ett mycket viktigt blodigt allvar. Men jag blir trött av den tilltalston många har gentemot politiska motståndare. Det är en sak att brinna för något - en annan att tappa respekten för alla som inte har samma syn på samhällsbygget som en själv. Jag poströstade för ett tag sedan och vet vad jag vill. Jag vill byta regering.

Jag minns fortfarande september för nitton år sedan. Vid den här tiden höll jag på att bli knäpp för att bebisen lugnt låg kvar i magen utan att visa tecken på att komma fram. Som jag längtade! Jag fick vänta fyra dagar. Även nu längtar jag. Livslångt. Efter det som inte går att få. Jag undrar hur mitt och mina andra näras liv hade varit om Samuel hade fått leva längre än sex år. Jag ägnar inte så mycket tid åt det för det tjänar inget till. Men då och då flyger en tanke förbi. Hur hade han varit idag? Hur hade jag varit idag?

lördag, september 11, 2010

Utan skyddsnät i domkyrkan

Hemkommen från vår kulturnattskonsert som ingick i domkyrkans körmaraton. Vi sjöng upp som hastigast strax före kl 22, sedan gick vi rätt in och ställde upp. Utan att ha testat mikrofoninställningar och ljudbalans eller något överhuvudaget. Vi brukar inte ha mikrofoner i vanliga fall, men när vi sjunger jazz med musiker till behövs det för att ljudbilden inte skall bli för luddig. Idag hade vi lika gärna kunnat vara utan mikrofoner, för luddigt, det var ordet sa Bill. Suddigt, sa Bull. Det känns lite dystert med tanke på hur tajt och bra det var vid förra veckans konsert. Åhörarna i domkyrkan ikväll fick inte riktigt höra det vi ville förmedla.

Men jag fick sjunga min älskade Heaven igen, och kamraterna säger att det gick bra. Jag var så kraxig i rösten och allmänt vissen att jag inte hade någon egentlig uppfattning om hur det lät, så jag väljer förstås att lita på de snälla orden!

Helgpussel (pyssel)

Dricker tranbärsdricka i mängder. Den är sur så munnen drar ihop sig och ser ut som ett hönsarsel. Men det verkar hjälpa. Det är lite lättare att fokusera på budgetarbete när man är något kryare. Nu fikapaus. Känner en viss oro för att allt skall klaffa i eftermiddag. Jag har lätt för att bli uppstressad när jag har flera saker inbokade samma dag, och när det dessutom är en bussresa och två tågresor inblandade så kör det i magen. Får tugga på en bulle för att lugna nerverna.

tisdag, september 07, 2010

Körpyssel (pussel)

Sigvard har börjat i gosskörens förskola. Det har även två av hans klasskamrater samt en ett år äldre polare i samma skola. Det innebär att vi är ett gäng föräldrar som torde kunna rodda skjutsningar till och från kör gemensamt. Och det görs, inte av mig, som i hemlighet tycker att det är enklare att lösa det själv, men det är klart att man både tackar för skjuts dit och ställer upp med hämtning som motprestation. Efter dagens id måste jag nog tänka över mitt flotta erbjudande att ta hem de fyra glada gossarna varje tisdag, oavsett om det sker med buss eller bil. Jag har nämligen själv körrepetition knappt en timme efter hämtning och avlastning, och att hinna äta lite och eventuellt varva ner är nödvändigt för mig. Jag var helt helt sönderstressad när jag väl kom med andan i halsen till kören ikväll. Huvudvärken dunkade så fint.

Men visst är det samtidigt roligt att skjutsa herrarna. När jag väl hade samlat ihop dem och frågat om de hade glömt någon jacka eller ryggsäck (nej) drog vi mot bilen. J suckade menande: "Åh, vad det hade varit mysigt med en fika nu." I kompletterade med att önska sig glass. Men jag var stenhård och spelade upp en scen för att markera hur utsvulten jag var och hur bråttom jag hade hem. Sedan spelade vi pajas omkring det temat en kort stund. Sigvard var lojal med mig och bad sina kompisar ta hänsyn till mamma. Gullunge! Jultomten kommer till honom i år, kan jag säga. Väl i bilen hann jag sticka emellan med några ord för att kolla att alla var fastspända, men man får inte många sylar i vädret. Dessa fyra åttaåringar (nåja, Isidor fyller faktiskt nio snart) har ett kolossalt munväder. Och mitt i min huvudvärk och mitt nästan-nedprejande av domprosten där hon kom på cykel log jag stort inombords åt strömmen av ord. Pojkarna befinner sig i den ålder då de ofta pratar om "tänk om"-scenarier. Tänk om...man var hos kungen och drottningen och klädde av sig naken och gick på toa och tog en bild av sig själv som man i sömnen råkade sms:a till kungaparet...och så vidare. Där finns det fantasi och tänjande av gränser som gör mig lycklig. Så istället för att säga "mindre tjafs i bilen" var jag tyst. Och log i smyg. Fina pojkar.

Min kväll blev ändå bra eftersom vi började öva Howells Requiem. Det är musik som är välgörande för själen. Jag blir som en blank sjöyta efter ett tag, bara lugn och fin. Mina noter har tidigare använts av någon oerhört nitisk antecknande person och jag fick mig några fniss i pauser av att läsa dessa utrop och påpekanden. Då är det är skönt när man kan ett stycke och inte behöver titta i de hysteriska noterna. Blank som en spegelsjö. Bara lugn och fin.

En sista påannonsering: Kulturnatten 11 september. Sent som attan på kvällen, klockan 22.20 i Domkyrkan. Då blir det sväng igen! Sacred Concert en sista gång denna vända. Inte missa. Hoppas inte mitt tåg från Göteborg blir försenat till Stockholm. Jag räknar med att rulla in på Uppsala station 20.57.

måndag, september 06, 2010

Konstigt

I flera år längtar man efter att uttrycka sig, grunnar på formuleringar och söker sitt alldeles egna språk. Det kliar i fingrarna efter att få knattra ner ord om precis vad som helst. Det är till och med så man börjar fundera på att på något vis ta sig samman och göra något ordentligt.

Och så, plötsligt, stoppas flödet. Det är knastertorrt i inspirationskällan. Jag saknar det. Mycket.

Man kan undra

Gick förbi valstugorna. Nu såg jag för första gången Sd:s stuga. Utanför stod en polis. Jag tycker att det känns obehagligt samtidigt som jag verkligen inte hyser några sympatier för Sd. Så länge de själva inte använder sig av våld kan jag inte tycka att det är OK om någon ger sig på dem fysiskt eller är ovettiga över den gräns man kan förvänta sig som politiker, oavsett partitillhörighet.

Med detta offer till demokratin måste jag ändå säga att jag inte förstår hur ett parti som Sverigedemokraterna kan dra röster. De fick mandat i kommunfullmäktige över hela Sverige i förra valet, och det skrämde mig. Ännu värre ser det ut nu när det verkar som att de har en chans att nå över 4%-spärren. Det är nu jag börjar undra om jag lever i samma värld som de personer som på fullaste allvar tycker att Sd står för bra saker. För mig är de gräsliga. Kortsynta. Korkade. Människofientliga. Hur kan världen se ut så, att människor tilltalas av den sorts åsikter som Sd och deras meningsvänner saluför? Hur kan världen vara så ond?

Jag blir riktigt förtvivlad. Tappar tilltron. Tänker att människor är ruttna. Hur kan någon enda människa med hjärna och hjärta rösta på Sverigedemokraterna?!

lördag, september 04, 2010

Freedom

Det var en riktigt kväll igår. En sådan där konsertkväll när man är glad över att få vara med där sådana fenomenala musiker finns. Johannes Landgren orgel, Håkan Lewin altsax och Jon-Erik Björänge trummor.

När jag klev fram till mikrofonen inför mitt solo kändes det väldigt svajigt; hjärtat klappade hårt och hastigt och jag hade ingen aning om huruvida jag skulle kunna kontrollera rösten eller ej. Men det var bara att sätta igång, och tack och lov satt stödet hyfsat. Sedan var det skönt och roligt. Få sjunga med jazztrio, som jag har drömt om i säkert tjugo år. Visst fanns det ställen där rösten försvann och där jag tyckte att uttrycket inte kom fram, men på det stora hela är jag nog nöjd med min insats. Problemet för mig är att jag aldrig är säker på om jag gjort det bra eller ej. Jag sätter visserligen ribban oerhört högt, och då är det svårt att uppfylla målet.

Bästa kören svängde så skönt och maestro jazzade så bra och musikerna, musikerna...otroliga. Det går inte att beskriva en konsert på ett vettigt sätt utan att det blir uppradningar av vad som hände och vad som spelades eller sjöngs, så det bästa är att utropa: Freedom!

To be contented prisoners of love
or to reach beyond our reach, to reach for at star,
or go about the business of becoming what we already are

torsdag, september 02, 2010

Eftermiddagsvalsen, något ljusare tonart

Blev lite gladare på jobbet. Tack Anna för att du uppskattar mina hurtiga, äppelkäcka fraser till tidningen! På eftermiddagen mötte jag Alva på Stora torget. Vi skulle jaga en svart konsertkjol till henne som uppfyllde körledarens krav på sedlighet. Eftersom vi vill spara körledares nerver tog vi uppgiften på allvar. Efter tre butiker där det närmaste svart kjol vi kom var tajta, lårkorta fodral var vi aningen nedslagna. Men då tänkte jag "tantaffär", och se där fanns det svarta kjolar i flera utföranden. Alva hittade en som dessutom inte skrek ut 50+ utan var tidlös och snygg. 499:-. Hoppas körledaren är nöjd nu, annars vet jag inte vad jag gör. Själv hittade jag en jätteknasig lång kjol i mönster och med massor av volanger till ett kraftigt nedsatt pris, och den muntrade upp mig även den.

Efter hejdåpuss till min sköna gick jag till stadsbiblioteket för att rösta. Satte ett personkryss för maken när han nu ändå står på valbar plats...

Om någon timme sista repetitionen med utrymme för klantighet. Med alla musiker på plats, det skall bli riktigt svängigt och roligt tror jag. Hoppas jag fixar Heaven. Är så snuvig. Förresten vill jag inte bara fixa sången, jag vill göra det utomjordiskt fantastiskt jättebra - och oddsen för det är inte så goda. En gör så gott en kan, dock.

Stora missnöjesvalsen

Har fått ett skov med migrän. Det är inte roligt alls. Måste vara något systemfel. Och så undrar jag varför; nu när jag tränar yoga (och mår bra av det), har återhämtat mig efter depression och annan skit så borde jag väl inte behöva få tillbaka migränen i kubik? Orättvist! Och så är jag småförkyld och allmänt trött i kroppen. I morse bytte jag kläder tre gånger innan jag hittade något som inte satt åt eller skavde eller kliade. Jag har ännu inte helt befriat mig från omvärldens normer, annars hade jag tagit ett täcke och svept om mig.

Sigvard skall få börja spela piano, äntligen. Men då fick jag ett nytt bekymmer. Han skall spela måndagar kl 14.40 på Nannaskolan inne i stan. Det innebär att det är jag som varje vecka får sluta tidigare på jobbet och åka hem och hämta Sigvard för att sedan ta bussen tillbaka till stan. Än så länge sätter jag inte den pysen ensam på en buss, nämligen. Han har vissa gemensamma drag med sin storebror: de är båda oerhört älskliga och trevliga - och har noll koll. Denna min reaktion indicerar tidigare nämnda systemfel. Det är jätteroligt att Sigvard får börja spela. Men just nu känns det praktiska kring det hela oöverstigligt besvärligt. Och så får man inte tänka för då är man en dålig förälder.