söndag, oktober 31, 2010

Migrationsverket, ett mysterium

Jag vet en plats där jag absolut aldrig vill arbeta: migrationsverket. Det verkar som att de personer som arbetar där plötsligt förvandlas till ett gäng dryga byråkrater som säger de mest häpnadsväckande saker därför att det har skolats till att aldrig kunna se på varje enskilt fall för sig. Man måste klumpa ihop allting för att få en praxis, för hur skulle det se ut om man skulle ta hänsyn till individer?

Bland gårdagens (och med säkerhet ett tag framöver) nyheter fanns beskedet om att den åttaårige pojken Sam, som kom till Sverige som ettåring med sin mamma, kommer att utvisas. Det vill säga, det är hans mamma som skall utvisas och då åker han förstås med på kuppen. Mamman gömmer sig. Det finns mycket att säga om utvisningsärenden, men just nu är det ett yttrande som har fastnat hos mig. Det är när verksamhetsexpert Per Lilja vid Migrationsverket säger: "Man ska inte kunna bedriva utpresning mot myndigheterna genom att gömma sig för att få stanna. --- Föräldrar som gömmer sig tar inte sitt ansvar som vårdnadshavare.". (UNT, 31 oktober 2010)

Per Lilja tror tydligen (eller har lärt sig att låtsas att han tror) att en förälder med lätt hjärta sticker från sitt barn och gömmer sig av rent okynne och trots mot myndigheter. För mig är det ett tecken på stor desperation, förtvivlan och nöd att känna sig tvungen att lämna sitt barn. För här handlar det ju inte bara om mamman. Hon tänker med största säkerhet mer på sin son, som är uppväxt i Sverige och helt enkelt är svensk. Han talar bara svenska, tänker på svenska, har bara svenska kamrater enligt BO i Uppsala. Nu tycker jag i och för sig att detta inte skall vara nödvändiga skäl för att man skall få vara kvar. Jag anser nämligen att alla som av olika skäl har flytt från sina hemländer är hjärtligt välkomna hit oavsett om de är helt anpassade eller - flämt! - har haft mage att vilja behålla sitt ursprungsspråk och bevara delar att sitt kulturella arv. Precis som exempelvis svenskar i Amerika har gjort. Men det är verkar givetvis extra absurt att en helt svenska pojke inte skall få stanna kvar i sitt eget land.

Sådana här gånger undrar jag varför man måste statuera exempel från Migrationsverklets sida. Vad gör det för skada om man låter en mor och hennes son få stanna kvar i Sverige? Jag förstår helt enkelt inte varför det skulle rubba världsordningen på något vis.

Aldrig Migrationsverket.

tisdag, oktober 26, 2010

Barnbonus X 2

Tönnes hade tid hos tandläkaren idag, och det var jag som skulle ta honom dit. Morgonen blev kass, jag hade migränkänning och sov för länge vilket gjorde att jag inte hann till jobbet innan jag skulle ta bussen till bilen, så att säga. Jag blev inte så harmonisk av detta. (Hatar trafiken på Kungsgatan dagtid.) När jag kom fram till skolan stod Tönnes redo med mössa och jacka, och så for vi tillbaka till stan. Tönnes hittar så bra inne på specialisttandvården nu att han sätter iväg med självsäkra steg och så är det bara att hänga på. Han vill alltid gå in till Ingrid, välrdens bästa tandhygienist, men idag skulle han inte träffa henne och då blev han lite på vrången. Han var inte på det allra bästa humöret när tandläkare och tandregleringsexperten fingrade i hans mun, men eftersom de inte använde några pinnar eller skrapor eller skulle trycka in röntgenpryttlar i munnen på honom så samarbetade han.

Efteråt stack vi till McD eftersom Tönnes missade lunchen, och sedan tillbaka till skolan med pojken. Jag vet att jag hade kunnat hitta ett betydlig bättre lunchalternativ, men jag hade sådan huvudvärk att det inte fanns något val. Alltid parkeringsplats - ja. Salt och fett - ja. Tönnes var helnöjd. Vi tog det lugnt och Tönnes mumsade eftertänksamt på maten i den lågt stående höstsolen.

Det är skönt att få de här bonusstunderna med barnen då och då. Jag fick en till idag när jag följde Justus till optikern. Sedan strosade vi förstår på LundeQ en stund. Personalen måste börja känna igen oss tillsammans eftersom vi så ofta går omkring där inne. Vi borde få mor- och sonrabatt med tanke på hur mycket vi handlar där, han och jag



måndag, oktober 25, 2010

Alkoholens estetik

Det är intressant med den där alkoholen. Rent kemiskt vet de flesta vad som händer när en människa dricker alkohol*. Det är inte så glamoröst. Ändå vinglar man omkring, impotent och dum i huvudet, och fortsätter att upprätthålla myten om att alkohol gör en människa glad och fri. Jag upplever att de av mina vänner och bekanta som inte är nykterister är väl medvetna om det här spelet kring alkoholen och att de är helt på det klara med att det handlar om förväntningar. Det här är en mycket stark social konstruktion som genomsyrar hela vårt samhälle. Det handlar om en alkoholestetik som minsta unge lär sig avkoda tidigt i livet. För min egen del är det här en stor del av utmaningen: att hitta något som kan motsvara alkoholestetiken.

Vi använder oss av alkohol i liknelser; bubblande som champagne, du är som vin i mitt blod....vi använder oss av alkohol för att snabbt framkalla en speciell situtation; en kall öl en varm sommardag, en whisky en ruggig höstkväll...dessutom pratar vi om att ha med alkohol i livets alla skiften. Vi firar med alkohol. Vi sörjer med alkohol. Vi tröstar och botar med alkohol - you name it.

Jag lovar att alla vi som inte dricker alkohol har haft minst lika många bra och roliga stunder i våra liv som alla som är alkoholkonsumenter. Vi slappnar också av efter en lång arbetsdag. Vi sitter också i kvällssolen och är törstiga och drícker något kallt. Vi har roligt på fester och vi skrattar åt skämt och kan fuldansa nätterna igenom och vara hur fåniga som helst. Vi kan också föra oss på fina middagar. Vi kan göra och gör allt som en ickenykterist gör, med den viktiga skillnaden att vi är samma person hela kvällen igenom. Det kanske inte ickenykteristen förstår, det där att det är så trist att se sina vänner genomgå en personlighetsförvandling efter några glas. Hittills i mitt liv har jag aldrig upplevt en berusad kompis som mer positiv eller skojig är vad den är som sitt nyktra jag. Observera att vi inte sitter och studerar våra ickenyktra vänner för att kolla deras beteenden. Det är bara så, att efter en viss tidpunkt under en fest så är man plötsligt utanför. Då är man betraktaren som blir lite nere men försöker hänga med och låtsas att det är lika skoj som det var för en stund sedan. För man tycker ju om sina vänner! Inte vill jag att någon skall bli illa till mods för min skull.

Ända sedan jag började tänka på estetiken kring alkohol har jag grunnat på vad man kan ha för bilder att visa upp som komplement eller motvikt. Jag har inte kommit på några bra än. Hur skall jag ha kunnat göra det, jag som är uppväxt i ett samhälle med stenhård alkoholtradition och som vuxen bosatt i en stad där alkoholestetik- och romantik är den del av självbilden hos många? Det kräver många tankerundor innna jag är framme, kort sagt. Men jag vill gärna försöka hitta det rätta nykterist-estetiska språket som folk kan förstå.


* Om man är berusad av alkohol får man sämre balans, reaktionsförmågan sätts ned, man får försämrad sexuell förmåga samt har svårt att lösa intellektuella problem.

söndag, oktober 24, 2010

Heligt förbannad

I senaste numret av Accent, IOGT-NTO-rörelsens tidning, finns en fin bildartikel om en kille som föddes med FAS. FAS är uttytt fetalt alkoholsyndrom och beror på att mamman har druckit alkohol under graviditeten. Ur artikelns faktadel: "Barnet kan få alkoholskador både om modern regelbundet dricker en måttlig mängd alkohol eller om hon tar sig en fylla en gång. Hur allvarliga skadorna blir påverkas till viss del av andra faktorer såsom mammans näringsintag och barnets genetiska motståndskraft."

Hur kan man överhuvudtaget ta risken? Samma mödrar som ängsligt väljer bort dessertostar och vissa sorters fisk tar utan att blinka något enstaka glas vin då och då, för de mesiga barnmorskorna på MVC törs inte säga att det är rysk roulette att dricka under graviditeten. Man får inte ge de gravida kvinnorna skrämselpropaganda eller dåligt samvete, bevars. Bullshit. Det finns många sätt att lämna information på utan att få blivande föräldrar att må dåligt. Man kan tala om fakta och sedan är det upp till var och en att ta ställning, men idag är det rätt få barnmorskor som vågar tala klarspråk. Jag undrar mest hur jävla viktigt det kan vara att få peta i sig alkohol hela tiden. Om man inte kan låta bli i nio månader samtidigt som man oroar sig över fisk och ostar kanske man skulle ta sig en funderare på vad som har betydelse i livet, och varför alkoholen är så viktig för en.

Tro det eller ej, men det här är ingen pekpinne. Jag förstår bara inte hur alkohol kan vara något så stort och viktigt att man alltid måste ha den, även i sammanhang där man riskerar väldigt mycket.

torsdag, oktober 21, 2010

Vem tänder lyktorna?

Det finns så många sker man inte vet. Exempel: gatlyktor. Vem tänder dem sedan lykttändare försvann som yrke? Det händer relativt ofta att gatubelysningen ute hos oss inte fungerar, och då blir det kolmörkt under den mörka årstiden. Häromdagen slog det mig att jag egentligen inte vet hur det fungerar.Jag brukar se för mig hur det finns ett litet elverk i ett ett litet hus någonstans där en sömning vakt sitter och slår på och av relän. Så är det naturligvis inte, förstår jag. Det är klart att allt är inställt med timer!

Men det lilla huset? Det lilla elverket? Borde inte de finnas i verkligheten, och i sådana fall var? Vad händer när proppen går?

fredag, oktober 15, 2010

Nattnojan

Det är ett välbekant faktum att onda cirkeltankar och ogrundade rädslor dyker upp vaknanätter och inte släpper taget. Här kom en sådan natt. Nu har jag gått upp för att dricka en kopp te och se om nattnojan lägger sig så jag kan somna om.

Sigvard somnade i vår säng. Han gnisslade tänder i örat på mig så jag rös i hela kroppen. Låg och såg på honom där i mörkret. Tänkte på vilket stort hjärta den där pojken har, och att det är så fyllt av glädje som når ut till de flesta runt om honom. Började plötsligt grunna på de där leverfläckarna som han har och som har börjat bli väldigt mörka. Både Justus och Sigvard har ganska många leverfläckar. Att Justus har det med sitt röda hår och sin känsliga hy är inte så konstigt, men Sigvard som är en välgräddad kanelbulle om somrarna borde väl inte ha anlag för sådant? Tänkte jag, utan att ha en aning om hur det fungerar. Försökte lugna mig. Men det är ett faktum att några av Sigvards fläckar har ändrat färg och nu är nästan svarta. Åh!

Till slut orkade jag inte inte ligga kvar och ha ångest utan har bestämt mig för att ringa sköterskan på husläkarmottagningen på måndag och fråga lite. Samtidigt känns det otäckt. Vid två tillfällen i mitt liv har mitt magiska tänkande tagit över förnuftet och nästan fått mig att tro att det är jag som har orsakat ett fenomen enbart för att jag har satt ord på det. Det var jag som sade att blåmärkena på Samuels ben inte kunde vara normala. Det var jag som sade om vår alldeles nyfödda Tönnes "Du, jag tycker det ser ut som att han har Downs". Tänk om...nej, bort det. Det är nattnojan som pratar. Gå och göm dig, dumma nattskräck. Jag orkar inte med dig.

torsdag, oktober 14, 2010

100 % moi

Jag bloggar öppet subjektivt. Fast jag försöker oftast ha en dörr öppen för andra åsikter än de jag själv framför. Idag är det ett typiskt "jag, jag jag"-inlägg. Utan några som helst försök till andra synpunkter. Idag handlar det nämligen om hur jag mår när jag är förkyld.

I hela mitt vuxna liv har jag, när förkylningar slagit till, känt ett starkt behov av att äta mest hela tiden. Det är som att när jag tuggar på något så luras kroppen till att inte känan av infektionssymtomen lika starkt. Antagligen brukar jag öka i vikt ett till två kilo varje förkylningsomgång. Men den senaste månadens infektionsinferno har inget varit som det brukar. För det första har jag blivit så totalt utslagen att jag verkligen inte har kunnat jobba eller gå till kören eller orka städa ens minimalt hemma. För det andra har jag inte velat äta alls. Jag har fått tvinga mig till att äta åtminstone ett mål ordentlig mat per dag, men annars har det varit varm dryck som gällt. Jag har känt mig väldigt konstig och riktigt nere av att vara så ovanligt påverkad.

Men idag har jag sett en möjlig ljusning i mörkret: 10.15 (ja, på förmiddagen) tog jag fram kyckling- och risresterna från en annan dags middag och värmde på och åt raskt upp det. Hurra! Jag börjar vilja äta igen! Jag kanske till och med kan gå till jobbet i morgon om kroppen vill fortsätta sin normaliseringsprocess.

måndag, oktober 04, 2010

Den sköna sanningen

Ikväll har Sigvard bestått mig med några ocensurerade åsikter. Först kände han på min överarm. Sedan sade han: "Mamma, du har börjat bli så...mjuk".

En halvtimme efter kvällsmaten kom han till mig. "Mamma, jag vill bara ge dig en puss för att maten var mycket godare än den du brukar laga."

Sanningen skall göra er fria!

Hitta kommunalrådet

Idag var jag på stan och såg och gick med när Sigvard och hans skolkamrater från Ekuddenskolan demonstrerade för barns rättigheter. Det hade gjort plakat själva och ropade kraftigt med i slagorden. Sedan var det samling på Forumtorget där rektor spelade tvärflöjt till när barnen sjöng två sånger. Efter det lämnade barnen över alla sina plakat till kommunalrådet Cecilia Forss. Det var underhållning på hög nivå att se henne sakta drunkna under alla plakat som de ivriga barnen gav henne. På den nedre bilden ser man henne...kanske?


söndag, oktober 03, 2010

Västerås

I morse for vi till Västerås domkyrka och sjöng högmässa. Det var många år sedan jag var där sist. Jag smet bakom altaret och hälsade på en gammal bekant. Förr i tiden, när jag bodde hemma i Hallstahammar, tog jag ofta en sväng in i domkyrkan när jag var i Västerås för att handla eller ha möten. Bakom altaret finns en minnestavla som fångade min fantasi när jag tonåring. Jag kunde stå framför den längre stunder. Någon gång försökte jag rita av bilden på medaljongen. Minnesorden är så fina. Om det är svårt att se på tavlan på bilden så kommer texten här:

Här gömmes en till stoft förvandlad täck boning
efter en ren och ädel själ.
I lifstiden wälborna fru
Anna Helena von Troil.
Älskad maka till biskopen Dr. Er. Lamberg.
Välsignad moder till twänne barn.
Född i Stockholm d. 23 junii 1743.
Död i Göteborg d.30. aug. 1763.
Med skäl sörgd. Saknad. Hedrad.


fredag, oktober 01, 2010

Tony Curtis

Hörde att Tony Curtis har dött, och då passade det så bra att lägga mitt sjuka jag i TV-soffan och försöka lätta upp tillvaron med The Persuaders/Snobbar som jobbar. (Den svenska titeln ger mig krypningar över ryggraden av ren genans.) Jag tyckte den var så rolig när jag var barn. Vinjettmelodin älskade jag. Fast som nioåring var jag envis anglofil och var liksom tvungen att hålla på Roger Moore - men idag står det solklart för mig att Tony Curtis slog honom med hästlängder.

Det är lite skoj att alla lider av svåra fall av brunkräm i denna 70-talsserie. Mindre skoj är det med synen på alla de kvinnor som tjejtjusarna Curtis och Moore avverkar - jag vet att jag inte skall ta det så allvarligt, men jag tycker faktiskt att det är jobbigt att bli påmind om hur kvinnor har setts som objekt istället för individer. Bortsett från det är det nästan så jag känner mig lite piggare. Underhållningsfaktorn är hög! Annars är det "I hetaste laget" som jag förknippar Tony Curtis med. Även där var han strålande. Och något mer seriöst än detta kommer knappast ur min värkande knopp idag. Återgår till brunkrämen och damerna och bilarna och slagsmålen, men framförallt Tony.