söndag, november 28, 2010

Reseblogg

Vi är tre som har lovat att reseblogga under resan till Sri Lanka med Junis förbundsstyrelse och kanslipersonalen. Det är Anna, Martina och jag. Jag är urdålig på att föra faktadagbok så mina betraktelser kommer att vara högst personliga. Jag lovar dock att försöka att få med åtminstone relevanta objektiva fakta om vad vi gör här.

De första dagarna har vi bara varit turister - eller, med ett annat sätt att se på det, acklimatiserat oss och börjat få en känsla för landet och kulturen. Det är nog så viktigt, framför allt om det är första gången i ett land i långtbortistan. För mig är det tredje besöket till Sri Lanka och det känns så väldigt bra att få komma tillbaka och faktiskt känna igen sig.

Vi har hunnit med en natt i Colombo på fina Galle Face Hotel och sedan skumpat i buss till Kandy. Det tar på krafterna att åka buss i den trafiken och på de vägarna, så vi är alla rätt sega i perioder. Till vår trevliga guide Imeshas glädje har vi mellan attackerna av paralysie générale brustit ut i sång, trakasserat varandra (nåja, det är mest Uffe och Kjelle som hugger mot varandra hela tiden), skrattat och betett oss så att Imesha säger att svenskar är så häftiga. Det är tillfredsställande att upprätthålla det världskända omdömet om det coola Sverige.

Innan jag for var maken orolig för att jag skulle förgås i trafiken i Colombo. Jag visste var faran låg, och för min del låg den inte i Colombos trafik. Jag inte sätter iväg över vägen ensam där eftersom det är som att försöka sätta över E4:an i rusningstrafik på en 110-sträcka. Det är skumpandet i buss på trånga vägar många mil och med tät trafik som är läskigt. Jag tittar inte på vägen. Jag litar på chauffören, intalar jag mig. Men jag hade ett ögonblick igår när jag tänkte att jag inte ville dö med ”Ra-Ra-Rasputin, lover of the Russian queen” i öronen. Hade ingen lust att få Boney M som svanesång.

På vägen till Kandy besökte vi elefantbarnhemmet där man tar hand om elefanter som trampat på minor eller blivit skadade och sjuka på andra sätt. Det är trevligt att se elefanterna som badar och att le åt babyelefanterna som med lust slänger sig på sidan och sjunker under vattenytan, men när jag hade gjort det i en timme började jag fundera mer. Kanske beror det på att jag varit där en gång tidigare och den stora myseffekten hade avtagit. Jag önskar mig mer omhändertagande av människor, på något vis.

Fakta: vi åkte vidare till Kandy, en stad som jag tycker är ganska fantastisk. Självklart besökte vi tandtemplet där Buddhas tand sägs finnas bevarad. Den finns i en monter i ett relikskrin i ett litet guldigt rum i ett annat rum mitt inne i templet och visas vid Puja-högtiden. Den infaller inte nu så vi såg ingen tand. Här vill jag bara påpeka att Christer och jag faktiskt har sett tanden. Vi vet att den finns. Vi såg den när vi var där med Ceylonklubben nyåret 1989-90.

I Kandy bodde vi på ytterligare ett fint hotell. Vi är ju lite ängsliga, vi folkrörelsemänniskor. Vi vill vara goda och shyssta typer som ägnar sig åt dels ett hållbart resande och inte intar en von oben—attityd mot människorna och landet när vi är på besök. Det kändes alltså lite i samvetet när vi tänkte på hur fint vi bor. Vi delar visserligen rum, de flesta tre och tre, några två och två. Ändå känner vi oss som lyxtyper. Jag skrattade lite åt oss när Catha på förekommen anledning berättade hur mycket rummen inklusive middag och frukost kostade, och en kollektiv suck av lättnade hördes i bussen. En stund till kan vi känna att vi är helt okej – innan samvetet hugger till igen. Det är inressant det där, hur vi ofta är överkänsliga och helt säkert totalt avtrubbade lika ofta utan att inse det.

I morgon är det slut med att bara känna in och turista. I morgon börjar vi jobba. Vi skall träffa personalen på ADIC och har workshops med dem. De har många bra metoder och tankar som redan har börjat lära oss av. Frågan är om vi, Junis, som till största delen bedriver verksamhet för barn, kan använda något att ADIC:s arbetssätt och i sådana fall bli en vassare organisation. Jag är i vilket fall som helst mycket imponerad av den effekt deras arbete har haft på alkohollagstiftningen i Sri Lanka. Jag har hittills inte sett en skymt av alkoholreklam – så var det inte 1989. Så har det inte sett ut i de andra länder i Asien och Afrika som jag varit i. Tvärtom är det överfullt av alkoholreklam överallt där. ADIC har haft en stor del i detta genom sitt arbete med ad-busting, attitydfrågor och intensivt arbete gentemot lagstiftare.

Jag ser fram emot morgondagen. Och går och lägger mig, tillbaka på Galle Face Hotel. Med Indiska Oceanens bränningar dundrande i öronen.

Sincerely yours
/Jenny Tapper

torsdag, november 25, 2010

söndag, november 21, 2010

Tidsanda

Har tänkt vidare på Söderhamn och SD och hur man tar debatt och om man ens alltid kan göra det. Med SD hoppas jag att man kan göra det, då de säger sig vara ett dmokratiskt parti. Däremot är det svårt att ta debatt med extremistiska organisationer eftersom deras grundprincip är allt annat än demokratiskt. Ibland tänker jag då lättvindigt "bunta ihop och slå ihjäl". Men det menar jag inte. Bortsett från den moraliska aspekten blir det också knepigt när man skapar martyrer. Ungefär här någonstans tänkte jag på Horst Wessel och så började jag grunna på när jag hörde talas om honom första gången, så här kommer ett barndomsminne.

I mitt västerbottniska barndomsparadis fanns många böcker och tidningar som jag läste om varje sommar. Någon gång i tioårsåldern ägnade jag sommaren åt att plöja Det Bästa från fyrtiotalet. I ett av de numren fanns en artikel om Horst Wessel. Den var mycket tydligt utformad så att han framstod som en heroisk ung man som blev martyr för sina åsikter. Jag rynkade pannan redan då. Jag hade redan hajat att Hitler och hans anhängare inte var Bamse och hans vänner, så artikeln förvånade mig. I vuxen ålder kan jag förstå ett och annat. Jag minns absolut inte vilket år det här numret av Det Bästa var från, men eftersom alla var från fyrtiotalet gissar jag att det här numret gavs ut, tja, vad skall man tro, före 1941. Vad fanns det för tidsanda i Sverige då, kantänka?

Och så tänker jag på SD och Söderhamn och mitt eget Uppsala och alla andra kommuner i Sverige där SD har gått framåt med något eller flera mandat. Att de överhuvudtaget får ett tycker jag är en skam. Tisdanda?

Fegdemokraten

Började titta på Kalla fakta, denna gång ett personligt reportage av en före detta Söderhamnsbo som ville ta reda på hur det kom sig att Söderhamn i det här valet visade starkt stöd för SD. Jag orkade fem minuter. Sedan klarade jag inte av det. När de nyvalda kommunfullmäktigeledamöterna för SD vallades runt i sammanträdesrum och det framgick att ingen av dem hade någon som helst politisk erfarenhet tidigare; då blev det för mycket. Jag anar mig till hur de kommer att svar på intervjufrågor. Jag anar mig till ett förakt för det politiska etablissemanget som på många sätt är befogat, men som SD angriper på ett alldels bakvänt sätt. Fördomar? Jamämensan.

Jag klarar inte att se hur människor som man förstår är alldeles vanliga typer och alltså inte är den store Satan, har åsikter som gör att hela mitt inre sakta smälts ner till en bubblande fasa över att folk på fullt allvar kan tänka så här.

Man skall ta debatten. Eller så skall man det inte. Säga något måste man, ja, men frågan är hur mycket det hade hjälpt at ta debatten med exempelvis nazisterna på 20-talet, eller 1933. Ikväll orkar jag för egen del inte ens med insikten om hur många människor det finns som tänker snävt, själviskt och är fulla av rädsla för allt de inte förstår eller ens tycker är värt att förstå. Jag är en riktig fegdemokrat.

torsdag, november 18, 2010

Högt på önskelistan

Ibland missar jag stora nyheter på ett sätt som förvånar min omgivning - och mig själv. Men jag har sannerligen inte missat Mona Sahlins avgång samt spekulationerna kring vem, oh vem, som skall bli ny partiordförande för Socialdemokraterna. Ett av namnen som dök upp igen som gubben i lådan var Margot Wallström. Jag skulle önska mig Margot som partiordförande och i en ljusare framtid som statsminister, men Margot har sagt nej i snart tio år. Eller mer. I dagsläget hänvisar hon till att hon vill slutföra sitt FN-uppdrag, och efter att ha läst en artikel om henne och hennes arbete i Rädda Barnens tidning "Barn", förstår jag varför. Det smäller nog högre än en post som partiordförande med de högt ställda kraven på sig att förtydliga, skärpa samt bringa partiet till en regeringsposition om fyra år.

Men jag undrar, jag. Varför säger Margot nej? Är det för att hon inte har lust, att hon granskat sig själv kritiskt och kommit fram till att hon inte har rätt egenskaper, eller är det glastaket som satt stopp för henne? Samma sak undrade jag när Lena Hjelm-Wallén tog avsked från rikspolitiken. Tänkte lite vagt så ännu tidigare, när Ingela Thalén hade kunnat vara en möjlighet - men även hon sade nej. Gemensam nämnare: de är kvinnor. Jag tror att det fortfarande är så att det är en faktor som spelar in. Att kvinnor är mer benägna att säga "nej, men inte kan eller vill väl jag". Om man ser det mer kritiskt så betyder det att kvinnor i sådana fall undandrar sig plikten att leda där det behövs. Där kommer frågan om vad ledarskapet kräver. Är det så att en ledare måste vara enbart ledare på heltid, och att det inte går att kombinera med att leva och vårda sina relationer? Är det därför färre kvinnor väljer att satsa fullt ut på ledarskapet?

Fler kvinnor väljer att prioritera familjen än vad män gör, och män kommer undan med att göra det medan kvinnor blir straffade om de gör det. I min utopi måste man inte välja. Där kan alla dela ansvaret mellan familjen (oavsett hur den ser ut) och arbetet/plikten. Där får man möjlighet att vara en hel människa utan att behöva välja det ena eller det andra rätt av, utan kan blanda. Betänk alla artiklar som dyker upp med jämna mellanrum där manliga chefer som är föräldralediga dels beskrivs som unikum, dels som väldigt nöjda med sitt val.

Tomten, om jag är riktigt snäll, kan du till jul ge mig en minst 50-procentig ökning av manliga chefer som tar föräldraledigt, samt en 75-procentig ökning av kvinnliga chefer som får göra det samma utan att bli betraktade som onaturliga mödrar för att de både vill vara med sina barn och kunna arbeta och träffa arbetkamrater och i chefsfallen; leda? Det här betyder inte att jag säger dagis 100% för alla. Trots att jag är så glad över dagis som företeelse, pedagogiskt, utvecklingsmässigt och på andra vis (har själv gått på dagis och har haft alla mina barn på dagis) anser jag att det vore så mycket bättre om man kunde få arbeta halva dagen och vara med barnen den andra halvan. Män som kvinnor.

Åter ledaren då, partiordföranden, statsministern, presidenten, premiärminstern eller den upplyste despoten; kan de vara hela människor? Det kan de säkert även om jag också inser att en ledare måste leva med sin uppgift på ett sätt som inte går att förena fullt ut med min halva-dagen-utopi. Men nog går det att komma bra mycket närmare än där vi befinner oss idag? Så länge vi ställer upp på den rådande bilden av ledarskap så hindrar vi alla möjligheter till utveckling och förändring.

onsdag, november 17, 2010

That´s my kind of music

Vi som har pojkar i Uppsala domkyrkas gosskör och dito förskola har redan nu börjat bli påminda om att Lucia och Goder afton står om hörnet. Det är med andra ord dags att börja rota i garderoberna efter Staffanslinnen, vita undertröjor, vita långkalsonger och strumpor. Vet ni hur lätt det är att hitta vita långkallingar åt killar? Svar: det är svårt. Det får bli tajts från flickavdelningen istället. Tomtekläderna till spexdelen måste också inspekteras. Det blir ett sjå.

Jag bekänner nu att för att orka med klädinventeringen har jag påbörjat inlyssningen av Lucia- och Staffansvisor (med några rena julsånger också). Gosskörens eminenta CD-skiva ligger som ett ljudspår till mina bussfärder. Justus har två solon på den inspelningen, trots att han vid det tillfället var nio år och ännu inte hade kvalat in i stora gosskören/konsertkören utan fortfarande sjöng i det som har kallats gosskörens förskola, men som nu kallas lilla gosskören. Är jag stolt, månne? Jodå... CD-skivan är en inspelning med samma upplägg som gosskörens traditionella Lucia- och Staffanskonsert betitlad Goder afton, mitt herrskap. En av de mest sympatiska delarna av gosskörsverksamheten är att även smågossarne, åtta- och nioåringarna, får stort utrymme. De har till exempel en egen avdelning under Goder afton. Den kallas Lusse lilla och har ett mycket högt underhållningsvärde. Egentligen är det inte något särskilt; smågossarna vallas in på scen och sedan sjunger de enstämmigt - nåja, ambitionen är att det skall vara enstämmigt - till pianokomp. Ibland vippar de med Staffansstrutarna, de fipplar med sina Staffansstjärnor (man får inte hålla ljus förrän man är med i konsertkören), petar näsan och sjunger så det står härliga till. De är alltid rysligt trevliga, lilla gosskören, oavsett årgång.

Min favoritsång i Lusse lilla-avdelningen är Tre pepparkaksgubbar. Den begåvade jazzpianisten Niklas Dackborn lägger nämligen till några dimensioner i sitt komp. På inspelningen (och till min glädje även på de två senaste årens upplagor av Goder afton) lägger han in några takter av Brazil, exempelvis. Bara en sådan sak! Det svänger. Önskar jag fattade hur man lade upp en länk till en ljudfil här på bloggen så att ni själva kunde lyssna. Annars får ni ta och tjacka skivan, vetja!

Alla Uppsalabor och bofasta i omkringliggande kommuner kan gå och lyssna på riktigt, den 13 december då Lucia har namnsdag. Uppsala konsert och kongress är platsen, tiden är 19.00. Inte missa! Det är ju inte mindre än två Perssonpojkar med och sjunger i år, för första gången. Ni förstår väl hur bra det kommer att bli med Justus i stora kören (med två solon, hrrm, stolt) och Sigvard sjungandes och gungandes i Lusse lilla?

Solidaritet

Hemma för vård av sjukt barn. Ute är världen inklädd i rimfrost. Vackert. Det enda som stör intrycket är en gredelin container som står på gården och några presenningar som täcker muren som man håller på att göra något åt, oklart vad. Sigvard myser framför TV:n och pysslar med målarbok och pennor. Fast myser är fel ord. Han mår inte bra alls, pojken. Ändå var det så att i morse, när han berättade att han var sjuk, inte började i den änden. Han lade fram det som att för Lottas skull måste han hålla sig hemma.

Vem är Lotta, och varför måste Sigvard vara hemma från skolan när han är sjuk med tanke på henne? Lotta är en flicka (som inte alls heter Lotta, vi kan kalla henne det) som började i Sigvards skola en bit in på terminen. Hon är drabbad av en sådan där gräslig autoimmun sjukdom som gör att hon får 42 graders feber varje gång hon är sjuk och blir väldigt påverkad. Man kan säga att hon under uppväxten har ett handikapp tack vare denna hemska åkomma. Alla föräldrar fick ett brev från Lottas mamma och pappa där de i korthet beskrev hennes situation, samt bad om respekt för den. På dagis hade man haft det och agerat i enlighet med det, och sjukdomstillfällena för både Lotta och hennes dagiskamrater sjönk. Det är inget nytt i sig, det känner man igen från alla dagis där man är stenhård med att sjuka barn inte skall vara i barngruppen. Men man kan vara mer eller mindre motiverad och ha olika möjligheter att klara av att göra som man skall.

Jag tycker förstås att det är självklart att man ställer upp. Dessutom gynnar det alla i slutändan. Men det är inte alltid så lätt att fatta beslutet att låta barnet vara hemma från skolan när allmäntillståndet ändå verkar okej. Då krävs det att man faktiskt är solidariskt. Alla har kanske inte den möjligheten. Jag har det dock, och eftersom jag själv hade ett barn som absolut inte fick dra på sig infektioner (av helt andra orsaker och med helt andra konsekvenser) är det möjligt att jag har lättare att begripa allvaret.

Barnen vet också om hur Lotta har det. Det är därför Sigvards första prioritet var att påminna mig om att Lotta blir så väldigt dålig om han går till skolan och smittar henne. Jag är inte förvånad över att min Sigvard är noga med det. Han är så ömhjärtad och så hänsynsfull den pojken, att bara tanken på att Lotta skulle må dåligt för hans skull är otänkbar. Tala om solidaritet.

tisdag, november 16, 2010

Minnen från tider som flytt

Nedanstående berättelse föranleddes av ett fynd på dåvarande distriktsexpeditionen för en sådär fjorton år sedan. I ett skåp hittades en LP-skiva med inspelade tågljud. Man förundrades och skrattade länge. Påpekande: Skrönikören är anonym. Man kan läsa mer från Skrönikören på IOGT-NTO Uppsalas hemsida, iogt.se/uppsala. Gå in under Skrönikören.


Skrönikören förtäljer nästan sanna historier från flydda tider

Det drog ihop sig till årsmöte i logen IOGT 198 Segerns Sötma. Signe Olsson (även kallad Signe Du och råde), föreningens drivande kraft, stod i dörren till logen och tog emot. Hon var sådan, Signe. Tanken var god, men många av föreningens mer känsliga och nervösa medlemmar tyckte att det var påfrestande att komma inför hennes argusblick. Trevlige Ture som var logens officiella lustigkurre hade hörts föreslå att man skulle sätta upp en devis över platsen där Signe brukade stå och ta emot, med texten ”I som här inträden, låten hoppet fara”. Nå, nu stod Signe där igen och log medan medlemmarna virrade runt i tamburen och hängde av sig kappor och drog av sig galoscher. Så småningom troppade alla in i stora salen där det stod festligt dukat. Signes man Gunnar harklade sig och sade trevande:
”Ja, go’ vänner, då är det väl dags att börja då. Slå er ner nu, så dricker vi kaffe efter mötet.”

Han drog fram ett mindre bord och råkade därvid slå ner bordsstandaret. Under Signes mördande blickar fumlade han runt tills han fick ordning på bord, standar och papper och till sist kunde lyfta klubban och förklara mötet öppnat. Mötet förflöt som logens årsmöten alltid brukade: Kurt uppmärksammade irriterat att tipspromenaden han arrangerat i stadsparken hade fallit ur verksamhetsberättelsen, Trevlige Ture gjorde några ekivoka påpekanden angående föreningens Ålandsresa, då (i förbigående sagt) Gerd hade råkat bli inlåst i en städskrubb tillsammans med Åke, något de gärna hade sluppit bli påminda om. Deras respektive makar rodnade ilsket och Gerds make Roland muttrade att Ture allt skulle få när de kom till den ekonomiska berättelsen. Lisen som var lite from av sig mäklade förskräckt fred genom att blygt framkasta att föreningen borde framföra ett tack till Signe för den goda förtäringen, vilket nogsamt fördes till protokollet. Så var man framme vid arbetsplanen. Det var det gamla vanliga där också, det var syföreningen och pojkarnas fotbollsmatch mot vänföreningen i granndistriktet, 139 Fjällets Hopp (FJÄLLORNAS Hopp, va! skrek Trevlige Ture), men där var också föreningens stolthet och alibi, nämligen det stora demonstrationståget på Folknykterhetens Dag då man lyckades trumma ihop en ansenlig mängd medlemmar och sympatisörer som marscherade genom samhället, anförda av den något större grannstadens musikkår. Signe (Du och råde) var mycket stolt över denna manifestation, som avslutades på trevligast möjliga sätt i Folkets Park med tipspromenader och tävlingar och tal. Talarna hade över lag varit mycket uppskattade, utom i fjol när den vidtalade talaren hade brutit benet på morgonen och man i ren desperation hade bett Trevlige Tures svåger att säga något trevligt och nyktert, sådär. Signe hade fått kalla kårar efter ryggraden när han inledde med de ominösa orden:”Ja, jag är ju ingen stor talare, men …”

Efter en halvtimme hade stämningen sjunkit katastrofalt och kunde endast räddas av att kyrkoherden frivillig offrade sig och trillade i guldfiskdammen så att folk fick något att skratta åt. Med fjolårets flopp i minnet manade Signe till extra tankeverksamhet kring just Folknykterhetens Dag. Man klubbade igenom årsmötet på rekordtid (sluten omröstning om Trevlige Ture skulle få sitta kvar som kassör) och gick sedan över till väsentligheterna. Under kaffet diskuterade man ivrigt om vad som krävdes för att få folk att glömma Trevlige Tures svågers tal. Till sist klämde Gunnar fram att dans kanske vore något. Signe (Du och råde) såg förvånat på honom och sade att det faktiskt var en riktigt bra idé. Alla var entusiastiska inför tanken, och Trevlige Ture hade en syssling som hade en trio (ståbas, dragspel och gitarr, samt maraccas vid behov). Sagt och gjort, Folknykterhetens Dagsfirandet skulle krönas av dans och romantik och lyktsken.

Nu var det maj, och det var Folknykterhetens Dag. Vädret var varmt och vackert, och Signe gnolade förväntansfullt på en käck melodi medan hon stod på busstationen och väntade på årets talare, ingen mindre än storlogetemplaren. Hon hade i telefon utlovat ett finfint arrangemang som nykterhetsrörelsen verkligen kunde vara stolt över, och nu skulle man även locka ungdomarna dit på kvällen eftersom det var dans. Plötsligt slet någon i henne. Det var Lisen, med förtvivlan målad över sina drag.
”Signe, det har hänt något förskräckligt”, flåsade hon och tog sig för hjärtat. ”Det blir ingen dans ikväll”, fortsatte hon när hon lugnat sig lite. ”Trevlige Tures syssling har rymt tillsammans med basistens nittonåriga dotter, och nu jagar ståbasisten dem i taxi!”

Signe stod som förstenad. Detta fick bara inte ske! Storlogetemplaren skulle komma vilken sekund som helst, och hon som hade skrutit så med just dansen … hon beslöt sig blixtsnabbt. Det skulle bli dans. Hon grep tag i Lisen och talade fort och lågt: ”Få tag i Trevlige Ture och be honom ringa upp sin yngste son och be honom ta med sig dansskivor, som han kan lämna till Gunnar. Så kan Gunnar ta med sig vår radiogrammofon och skivorna till Folkets Park, så skall nog allt ordna sig.” Lisen såg beundrande på sin vän, och pinnade iväg. Signe drog ett djupt andetag och vände sig om, lagom för att se potentaten från storlogen som just klev av bussen.

Skymningen började sänka sig. Allt hade gått efter förväntan, och Gunnar hade nervöst monterat upp radiogrammofonen på scenen och riktat mikrofonerna mot den. Det skulle nog bli dans ändå, och Signe (Du och råde) skulle bli nöjd och glad. En viss nervositet smög sig ändå över honom, för storlogetemplaren hade talat klart, tipspromenadvinnaren skulle strax utses, och ännu hade inte Trevlige Tures yngste son dykt upp med några skivor. Förväntansfulla par hade börjat samlas till dansbanan. Luften var fylld av doft från gräs och knoppande buskar, en mild vind fläktade – kort sagt, kvällen var som gjord för en svängom. Det enda som fattades var musiken. Plötsligt kom en yngling ångande genom parken och dunsade upp på scenen och slängde till Gunnar en skiva och flåsade fram några ord innan han stack iväg igen: ”Nisse sa att farbror skulle ha den här till något föreningstjossan, varsågod och ursäkta dröjsmålet!”

Gunnar nästan flämtade av lättnad och slet upp skivan ur fodralet och lade på den. Han semaforerade till Signe som hastade fram till mikrofonen för att tillkännage tipspromenadens vinnare, och till sist säga att den som väntar på något gott, hihi, nu börjar äntligen dansen! Dansparen ställde upp på golvet och spetsade öronen. Men – vad var det här? Efter några minuters förvirring spred sig ett gapskratt genom skaran. Gunnar tittade med blodröda öron på omslaget. Där kunde han läsa om det första spåret: I fjärran det oförglömliga ljudet av en ångvissla, följt av ångslagen från B lok nr 1281 som snabbt passerar med persontåg 909 mot Stockholm. Tällberg i mars 1962.

Signe och Trevlige Ture som kastat sig upp på scenen för att åtgärda eländet läste över Gunnars axel. Signe förstod genast vad som skett. Några av logens medlemmar var tågfantaster och hade under vintern läst en studiecirkel om det något udda ämnet ”Ångloken i litteraturen”. För att piffa upp träffarna hade de också inhandlat en skiva med ljudupptagningar av ånglok, och det var denna skiva som Trevlige Tures yngste son på något underligt sätt hade fått för sig att föreningen behövde på Folknykterhetens Dag. Signe vände sig rasande mot Trevlige Ture och skrek:
”Din eländige klåpare! Kan du inte göra någonting rätt? Det är ditt fel alltihopa, se till att klara upp det här, annars …”

Trevlige Ture blev livrädd. Han hade en hälsosam respekt för en arg Signe, och han förstod att han måste göra något. Som tur var hade Ture faktiskt en talang som var användbar vid detta tillfälle: han var en gudabenådad allsångsledare. Han lyckade vända fiaskot till om inte succé, så till något som folk tyckte blev riktigt trevligt. Men Gunnar och Signe såg på varandra och vandrade hemåt, för en gångs skull i harmoni. Dagen efter tassade Trevlige Ture upp på distriktlogesexpeditionen och gömde den förhatliga ångloksskivan i ett skåp, i den trygga förvissningen att där skulle den ligga glömd och obemärkt i minst tjugo år. Och det hade han ju alldeles rätt i.

Skrönikören

måndag, november 15, 2010

Rytmkungen

Det är lite småjobbigt att ha hela ansvaret för att Sigvard kommer till pianolektionerna, men det är samtidigt en stor förmån att få sitta med på lektionerna. Sigvard har fått börja spela piano för en jazzmusiker (jag är nöjd!)som jobbar med utantillärning och ackord från början, parallellt med notundervisning och läroboken. Pianoläraren vill att det är en förälder/vuxen med på de yngsta barnens lektioner så att man vet vad barnen har i läxa och vad som har hänt. Jag sitter alltså med på lektionerna - och myser.

När Sigvard spelar markerar han takten med hela kroppen. Och som han har takt! Olle, läraren, sade redan andra lektionen att han var imponerad av Sigvards rytmkänsla. Det är jag också. När man håller på att lära sig spela ett instrument är det lätt hänt att man hakar upp sig och blandar mellan att spela vissa takter fort och andra långsamt. Det gjorde jag en gång i tiden. Det gör Justus, och vi är båda två musikaliska och "got rhythm", för att citera Gershwin. Det gör inte Sigvard. Han håller ett stadigt och perfekt tempo hela tiden. Det gör även Alva, men Sigvard är tydligare i hela sitt kroppspråk när han spelar vilket gör att det blir så uppenbart. Där sitter han på pianopallen och hela kroppen är ett rytminstrument. Det är mycket roligt och skönt att beskåda!

Tönnes har också känsla för rytm. Han dirigerar. Och det blir nästan alltid perfekt. Sickna begåvade barn man har.

tisdag, november 09, 2010

Drygt en timme senare

Snöflingor

När jag såg de små snöflingorna yra omkring utanför mitt fönster på jobbet ville jag dokumentera dem, men de var för små och fastnade inte på bild. Men kolla träden som har fått någon slags vita jätteblobbor på sig som julpynt. Det kommer bli lite ljusare på eftermiddagarna när ljusslingorna tänds här utanför.

söndag, november 07, 2010

Howells, oh my

Så fick vi äntligen sjunga Howells Requiem igen. Det är ett sådant fantastiskt vackert stycke. Vi är inte hundra procent framme än trots alla år med verket, men det är något jag ser som något positivt. Det är definitivt inte uttömt på möjligheter, om man säger så!

Och så vara jag så glad åt sopransystrarna Johanna, Magdalena och Sara som sjöng så förbaskat bra i början på psalm 23. Det gjorde även altarna och tenorerna som ingick i sologruppen, men ni får ursäkta att jag har starkare känslor för mina sopraner. Det var så fint.

Jag vet inte vad den som skrev programmet för kvällen tänkte, dock. Det stod upptaget två solister: Tor Gustavsson (vår alltid lika välkomne inhopparbas vid detta verk) samt moi. Nu skall jag berätta hur stort och viktigt mitt solo var. Det är en diskant på åtta takter, typ. I själva verket fattades det namnen på medlemmarna i sologruppen samt namnet på Gustav som sjöng fina tenorsolot - och maestro själv som också solade som tenor. Jag hade definitivt inte behövt stå med.

Det spelar naturligtvis ingen roll så länge det låter bra och åhörarna får med sig något. Vet inte varför jag blir så sur å mina vänners vägnar när jag inte ens vet om de har sett det. Kan ha något att göra med att jag tycker att alla behöver peppas med jämna mellanrum och att peppningseffekt till viss del uteblev när det inte står rätt i programmet. Eller så är jag bara för jäkla jobbigt petnoga.

Hisskonversation

När jag kom hem efter högmässogudstjänsten efter tolv i dag åkte jag hiss upp med ett par som bor på våningen under oss. Vi brukar sammanstråla i hissen, så de trycker på knappen åt mig också. Och sedan frågar frun om jag skall ner direkt igen, och eftersom svaret är nej trycker hon även på knappen till bottenvåningen och förklarar att de brukar göra så, så slipper man stå där nere och vänta. Jag tänker alltid samma sak: rätt ofta behöver man hissen ner när man har händerna fulla av väskor, eller när barnen var små, vagnar med barn i. Dessutom vet man ju inte vem som behöver hissen nästa gång. Vem vet om det är någon som skall ner eller upp?

Jag brukar inte säga något, dock. Den här gången hörde jag när de lämnade hissen att mannen lågt sade till henne: "Det där har du sagt förut till henne." Nu kanske hon inte kommer att säga det mer till mig och därmed har jag försatt mina tillfällen att leda in henne i en helt annan värld, en värld där man kan behöva använda hissen även för att komma ned. Ack. Men jag borde lära mig att hålla truten lite mer, så det är bara nyttigt.

lördag, november 06, 2010

Sigvard gör Dublin och London

Förutom "We will rock you" hann Sigvard se "Billy Elliot" i London. Han tyckte om den för den handlar om en sång- och dansman som han själv.

onsdag, november 03, 2010

Paulus och jag

Jag och barnens far satt en söndagskväll häromsistens i Vårfrukyrkan i Enköping och väntade på att en konsert skulle börja. Med anledning av utsmyckningarna i kyrkan frågade han mig vilket attribut Paulus har. Jag är heldålig på att komma ihåg attribut och symboler, jag minns aldrig. Visa mig en renässanstavla så vet jag att det finns fjorton attribut som jag någon gång har fått förklarade innebörden av, men inte minns jag. Det blir för mycket. Så jag sade att jag inte visste men föreslog en dumstrut. Så fnissade vi lite.

Sedan ångrade jag mig. Tyckte jag varit lite hård mot Paulus. Han gjorde nog så gott han kunde efter sitt möte där på vägen till Damaskus. Jag menar, det är inte så lätt att helt kränga av sig ett livs föreställningar och åsikter och fördomar hux flux, även om man drabbas av ett kärleksbudskap som skall spränga alla gränser. Karln kom inte riktigt fram, helt enkelt. Han missionerade och åkte hit och dit och försökte hålla kontakten med församlingarna brevledes. Det som uttrycks i breven är inte den samlade visdomen och insikten vid livet slut, det är arbete som pågår. Inte Paulus Greatest hits utan Work in progress. Hoppas att han förstod ett och annat lite bättre på ålderns höst.

Jag har varit arg på Paulus då och då. Hans brev till församlingarna är de tidigaste spåren till Jesus vi har i Bibeln. Evangelierna skrevs senare. Hans inflytande har påverkat kyrkan negativt på så många sätt, bland annat med sitt "kvinnan tige i församlingen", 1 Korintierbrevet 14:33-34. Samma man skriver i Galaterbrevet 3:28: "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Ganska motsägelsefullt. Men återigen, Paulus stretade på. Han var barn av sin tid. En tid då det var männen som organiserade och styrde och hade en röst. Han tyckte säkert att det var helt ok att män och kvinnor hade olika roller, och inte kunde han se något skevt med det. Synd bara att han inte tog till sig mer av Jesus syn på det hela. Synd bara att århundraden av män (och kvinnor) som också har varit barn av sin tid har lutat sig mer mot versen i Korintierbrevet istället för att jobba stenhårt efter Galaterbrevets innebörd.

Ingen dumstrut för Paulus, alltså. Kanske ett litet gosedjur att hålla sig i när det blir jobbigt?