onsdag, december 29, 2010

Tomten

Jag har aldrig haft problem med tomten. Han finns inte. Han har aldrig funnits. När jag var liten var det så uppenbart att jag fick julklappar från människor som tyckte om mig, det stod ju på paketen och om givarna var med när jag öppnade presenten såg de glada ut om jag tyckte om det jag fått. Någon tomte var aldrig inblandad. En jul hade vi tomte. Men det såg jag med en gång att det vara farfar som var utklädd, det hade ju minsta unge kunnat se.

När jag själv fick barn hade jag inte heller några större tomteproblem. För mig har det inte varit viktigt att mina barn skall tro på tomten, så jag har inte gjort något väsen av tomten. Det enda i den vägen är att jag hängt upp julstrumpor vid deras sängar och sedan har de själva fått dra sina slutsatser om vem som kommit med strumppaketen som funnits där när de vaknat på julafton. Men jag har heller inte aktivt motarbetat någon tomtetro. Jag minns själv som barn att det kunde kännas viktigt att liksom låtsas tro på tandfén och annat, för det var som en hemlig överenskommelse mellan barn och vuxna. Jag har därför stor respekt för alla familjer som vill bevara sina barns tomtetro, även om jag ibland undrar varför det är så viktigt för de vuxna att fortsätta med myten även när barnen tydligt har visat att de inte behöver tomten längre.

På julafton ringde min äldsta brorsdotter för att önska sina Uppsalakusiner god jul. Det viktigaste var förstås att prata med idolen, storkusinen Alva. När samtalet var över kom Alva och berättade lite bekymrat vad de hade pratat om. Hon hade råkat säga för mycket och inte lyckats rädda upp det hela till slut. Det här är förmodligen året då storkusinen krossade Thelmas tro på tomten.

Thelma, nio år: Har tomten kommit till er?
Alva, sjutton år, i avsaknad av tomtekultur: Nej, han kommer inte till oss.
Thelma, förfärat: Kommer inte tomten till er?
Alva, försöker hastigt reparera misstaget: Nej, han kanske inte kommer till det här grannskapet, jag vet inte, men vi har fått presenter förstås, har du haft det bra idag och ätit något gott då?
Thelma, i chock och omöjlig att distrahera: Men kommer inte tomten till er?!

Detta var inte alls meningen. Vad gör man?

Age is something that really doesn´t matter unless you´ re a cheese

Lyckades med att boka tid hos läkare via mejl. Min husläkare har semester så det här var en läkare som inte är bekant med mig. Han kollade och lös mig i näsan och hals och så frågade han om jag var en frisk tjej för övrigt. Jag lyfte ögonbrynen i andanom men svarade lydigt att på det stora hela är jag en frisk tjej, ja. Kände mig lite ungdomlig när jag gick därifrån med sjukskrivningsintyget i handen. Nu verkar den läkaren i och för sig vara av den sorten att han skulle kalla även en åttiårig dam för tjej med vänligt tonfall, så det hade nog inte med åldern att göra egentligen utan mer om en inställning. Trevlig inställning, tycker jag.

Gick genom Forumgallerian på väg hem. En telefonsäljarnisse vek sig dubbel framåt över disken när jag kom inom synhåll och ropade: "Fröken, vem ringer du med inom Sverige?" Jag har aldrig, säg aldrig, blivit kallad fröken förut. Utomlands chansar de vilt mellan miss och mrs, men här i den höga Nord ropar man ju oftast "ööhh, du!" efter obekanta människor vars uppmärksamhet man vill påkalla. Till skillnad mot snälla doktorn handlade det här tydligt om ålder. Försäljaren kunde inte gärna ropa "hej medelåders kvinna". Vilka val hade han då? Frun och fröken. Och jag är säker på att han urskiljningslöst ropade "fröken" efter alla kvinnor för att man utgår ifrån att alla vill verka yngre än vad de är. Men tilltalet fröken är inte klockrent. Ofta tänker man nog på unga flickor i samband med ordet fröken - så länge de är ogifta. Men för den som inte blev gift var det säkert inte positivt att bli kallad fröken hela livet och få understruket för sig att man minsann inte hade hittat någon karl. Det fanns (finns?) orättvist nog en inställning att låg något löjeväckande över en gammal fröken. Det vill säga ogift kvinna över trettio år.

Så telefonsäljarnissen hade kunnat trampa i klaveret ordentligt, om jag hade varit noga med att understryka mitt gifta stånd. Istället för att upprört fråga honom om jag går omkring och ser ogift ut eller så, flinade jag bara. När jag lite senare klev på bussen hem tänkte jag att det var inte illa av en krasslig 42-åring att bli kallad både tjej och fröken under en och samma förmiddag. Då ser jag kanske inte riktigt så trött och erbarmlig ut som jag fruktar.

tisdag, december 28, 2010

Inspirerande läsning

Justus fastnade i vår nya kokbok igår kväll och funderade på vilka rätter han skulle vilja testa. Jag blev glatt överraskad för jag har inte märkt att han varit road av matlagning. När han för en stund sedan hasade sig upp ur sin jullovskoma frågade han om han fick koka ett ägg. Självklart, svarade jag. Han tog kokboken och försvann ut i köket. Återkom med en inspirerad glimt i ögonen för han hade hittat receptet på bondomelett. Visst, sade jag. Nu står han och skalar lök.

Tänk så mycket man ändå inte vet om sina närmaste! Eller så är det läsningens fel. Justus är förförd av kokboken.

SMS-lycka

Jag tycker så mycket om att få sms från mina barn. Under sina pappaveckor ger deras sms mig glimtar av deras vardag när det inte är hos mig. När jag själv är bortrest kan vi skicka små meddelanden fram och tillbaka bara för att vi tycker om varandra. Nu har jag ett till barn som kan sms:a. Sigvard har full kontroll över sin julklappsmobil.

Han har varit på fritids under förmiddagen och är nu upplockad och på väg med Björn, Alva och Anna till Romme alpin. Han skickade mig ett sms från fritids som löd:
Jag har gjort en flufig bol

Det är sådant man blir lycklig av.

måndag, december 27, 2010

Fina klappar

En julklapp som Sigvard fick av Anna var denna fina pingvin. Man kan dra ut armarna och benen på den och välja längden. Om man väljer att dra ut armarna kan man ha pingvinen runt halsen när man sover, mycket värmande och mysigt. När jag väckte Sigvard i morse låg på hans huvudkudde dels hans förtjusande huvud, dels pingvinens. Han hade bokstavligt talat sovit i pinginens famn.



Inget kan skilja Justus och hans kamera åt. Vi gick samman och slog till med en ordentlig kamera åt honom, och nu har han den på höften som värsta skjutjärnsfotografen morgon som kväll.

söndag, december 26, 2010

Mina raisons d´être

Nu är barnen hemma i tjället igen. Det är fasligt svårt att inte prata med dem. Det var lättare för någon dag sedan då jag faktiskt verkligen inte fick fram ljud, men nu har jag kommit till det stadiet att jag har en röst (låt vara lågmäld, hes och väsig) och då är det svårt att inte öppna näbben. Jag får uppmana barnen att berätta saker för mig istället.

Jag gav barnen några Wii-spel i julklapp. Sigvard och Justus har testat några spel redan. Beatles, visserligen bara en sång eftersom det kliade i Sigvad att få spela sitt SuperMario, sagda SuperMario samt Star Trek-spelet jag köpte mest som en blinkning åt Justus. Han och jag är de enda som är trekkies. Justus rapporterade nyss att det var ett väldigt roligt spel, så nu kanske vi kan snärja även Sigvard åt Star Trek-världen. Q´apla!

Björn står i köket och steker fläskkotletter. Det är han väldigt bra på. Jag håller mig dock undan för när han lagar mat är det som ett mindre världskrig. Dunsar och smällar och svordomar och vrål när saker inte går som han vill. Han är rena Gordon Ramsay! När maten är klar hoppas vi på att åtminstone Erik har dykt upp så vi kan äta middag tillsammans. Anna kommer nog lite senare eftersom hon har hundra kompisar som vill träffa henne när hon är i Sverige. Dagarna räcker inte riktigt till. Men framåt kvällningen sitter vi alla med chokladaskar i vardagsrummet och har en extra julklappsutdelning. Det känns som en bra söndagskväll.

lördag, december 25, 2010

Framtidslöfte

Så här på juldagen flyger en tanke genom mitt huvud. Tanken formuleras raskt om till ett löfte. Det är inte fel att avlägga flera löften, så inför nyårsafton och det löftet avlägger jag ett juldagslöfte.

Jag lovar att leva så att jag aldrig skall sluta orka vara solidarisk i det lilla och att jag inte skall misströsta och sluta engagera mig. Jag lovar också att inte låta bilden av det stora, hårda världen begränsa mig. Jag kommer aldrig att klara att vara solidarisk med allt och alla, men jag behöver inte välja mellan ett totalt engagemang eller att göra ingenting. Jag kan välja att vara solidarisk inom ett eller flera området. Det lovar jag att fortsätta vara.

Tystnadslöfte dag fem

Det går riktigt bra det här, att inte prata. Det beror enbart på att inte barnen har varit här under min sjukdom. När vi firade jul hos deras pappa igår fuskade jag några gånger och viskade. Det är helt enkelt för svårt att inte prata med ungarna.

Det mesta fungerar att skriva på lappar. Bäst så, för säga vad man vill om älsklingen; men snabbtänkt är han då inte. Om jag tecknar och ändå bara använder mig att våra vanliga tecken missuppfattar han i alla fall. Det visade sig också att han inte har en susning om barnens namntecken vilket gjorde mig lite ilsk. Å andra sidan har han mninne som en guldfisk, så vad kan man begära? Bortsett från dessa bakslag går det så bra och han är så snäll och omtänksam, så.

Jag skall försöka hålla helt tyst i två dagar till så är jag uppe i en vecka. På jobbet får jag ignorera telefoner som ringer. Det fungerar så dåligt att lyfta på luren, andas tungt och genom telepati försöka framföra till den som ringer upp att jag inte kan prata.

Jag funderar på att anlägga partiell tystnad framöver så besparar jag omvärlden en del onödigt prat och dumheter.

torsdag, december 23, 2010

O Tannenbaum

Granen bodde i badrummet hela dagen för att tina upp i lugn och ro och inte bli alldeles konfys när den fick saker och ljus upphängd i sig och bli blek och börja barra. (Vi har två badrum.)



Nu är den så fin, så fin. Alva, Justus och Sigvard var här och klädde granen efter att Erik hade fått såga den lite i foten. Tönnes var för lat för att gå över till mig denna kväll, men vi hängde förstås upp hans julprydnader också. Barnen har under några julmorgnar hos mig fått varsin stor och gärna blingig julprydnad i sina julstrumpor. För mig är det en viktig tradition att man hänger upp sin egen prydnad. Inte lika viktig för barnen, kan man säga, men jag jobbar på det!

För mig är inte granen färdig innan den här sötnosen har kommit upp. Jag och Sara fick varsin av Chuck. Chuck och Carol var våra snälla värdar i St Peter på körens Minnesotaturné sommaren 2007. Vid avskedsfrukosten plockade Chuck fram egengjorda julgransprydnader och gav oss. Vi blev mycket rörda. Jag fick en bild av hur jag kommande jular skulle stå med julpyntet i handen och ingen annan fick röra det och det var mammas speciella pynt att hänga upp. Till skillnad mot det mesta man föreställer sig blev det precis så. I år gick det lite snett; jag och Alva stod i köket och så hörde vi Björn säga "det är mammas prydnad, den hänger jag här". Jag kan som tidigare nämnts inte prata denna julvecka, så jag störtade mig i stället med ett tigersprång ut i vardagsrummet och ryckte loss min prydnad från den gren Björn just hade hängt upp den på. Vilket helgerån. Jag tyckte dock inte att jag behövde stoppa tillbaka den i asken och packa upp den på nytt. Det räckte med att jag valde en annan gren och fick hänga upp den själv, så som det skall vara. "Vid granens beklädande skall modern och ingen annan hänga upp den julgransprydnad hon fick av Chuck" torde nu vara inristat med eldskrift i familjens minne.



Sitter och hör hur Erik städar. Denne min fine extrayngling jobbar stenhårt hela veckan i Karlstad, åker långan väg för att komma hem över julen, kommer in i vårt stökiga hem och står helt enkelt inte ut. Han börjar städa åt oss. Man kanske får en uppfattning om städnivån hos oss när en 24-åring tycker att det är lite för sunkigt...en annan teori är den att Erik är förfärligt snäll och omtänksam. Heder åt en sådan man.

tisdag, december 21, 2010

Åren som går och allt man glömmer

Då och då dyker det upp påminnelser från de år som passerat. I mitt fall rör det sig just nu om musik och en människa. Musik jag har sjungit men glömt bort, och en människa jag träffade under en period och sedan inte haft anledning att tänka på. Jag tycker att det är spännande att inse hur mycket jag ändå hunnit med att göra i livet. Det är så pass mycket att jag inte aktivt minns allting, för då skulle jag bli galen. Inte så illa, ändå!

Musiken jag hade glömt är Världsklockan med text av Harry Martinson. Jag har glömt tonsättaren, men det kan vara Sven-Erik Bäck. När jag blev påmind om verket dök det upp fraser från den i mitt huvud. Jag minns inte ens om vi sjöng den under Rudolfs tid, eller om det var när Milke hade tillträtt, men länge sedan är det. Nu ser jag framför mig en skattkista fylld med musik som jag har sjungit och som jag skulle kunna gräva ur, om jag bara fick upp locket.

Människan jag hade glömt är Sture Andersson. I natt när jag var uppe och drack te bläddrade jag i IOGT-NTO-rörelsens i Älvsborg distriktstidning som jag får i egenskap av ledamot i Junis förbundsstyrelse. Där stod det att Sture lämnat kamratkedjan. Plötsligt kom jag ihåg gånger jag träffat Sture med en klarhet som förvånade mig. Dels är det länge sedan, dels var Sture en bekantskap och inte en vän. Men det visade sig nu att vi träffades så pass ofta under några år att jag hann samla på mig egna Stureminnen. Jag minns särskilt ett distriktsårsmöte i Hässleholm då vi båda var utsända rom representanter för riksstyrelsen och jag kände mig rätt bortkommen. Sture var snäll och tog lite hand om mig och ägnade kvällen åt att berätta historier med västgötaklimax. Västgötaklimax var Stures specialitet. Ett annat Stureminne, om än på omvägar, är när vi i UNF:s förbundsstyrelse (jag sade ju att det här är händelser som inträffade för länge sedan) gick på teater en kväll och såg "Stinsen brinner". Då upptäckte jag att jag tyckte att Claes Eriksson var så lik just Sture Andersson. När Claes Eriksson hoppade omkring fångad i en säck höll jag på att dö av internt fnitter och delade med mig av min upptäckt till Annica. Annica är en person som kan skratta igång en hel salong. Hon exlpoderade trots att det väl egentligen inte var så oerhört lustigt att en skådespelare påminde om IOGT-NTOs förbundskassör. Annica skrattade så hon höll på att ramla ur stolen. Det gjorde alla som satt runt om också eftersom skrattet smittade.

Jag tycker det känns rätt fint. Att minnas även människor som inte stått en särskilt nära. De har ändå funnits med i ens liv och upplevelser.

måndag, december 20, 2010

Dumdum

Åh, så jag ångrar att jag inte ställde in. Att sjunga igår var något av det dummaste jag har gjort. Om jag åtminstone hade lyssnat på kroppen efter första konserten när jag hade så ont i halsen att jag bara ville gråta och illamåendet och huvudvärken började smyga sig på, och inte sjungit den andra konserten så hade jag nog mått lite bättre idag. Kanske. Hur som helst, nu har jag lärt mig den hårda vägen att man inte skall sjunga med galopperande influensa i kroppen. Rösten bar trots fruktansvärd värk och trots att jag inte hade någon talröst. Ungefär där borde jag ha insett att nu var det fel, för så fort man börjar ta enkla genvägar med rösten och klarar att sjunga genom att göra åt skogen fel rent tekniskt, då slutar det med elände. Och det gjorde det för min del. Jag vill aldrig mer ha så ont i halsen och må så illa igen som jag gjorde ungefär kl 20 igår kväll.

Dessutom är min konsertklänning för liten. Förstår ni hur jobbigt det är? Först den känslomässiga stressen: Neeeej, jag har blivit för tjock för det som för inte så väldigt många år sedan var min tältklänning! Och sedan den fysiska: Neeeej, jag kan inte andas ordentligt för att klänningen sitter åt. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Hur gör jag för att gå ner minst fem kilo inför vår önskekonsert i vår?

Ändå tycker jag att konserterna gick bra! Jag hörde att vi lät bra och Milke verkade nöjd. Jag önskar bara att jag hade haft lite vett och låtit bli. Jag hade nämligen inte behövt vara med. Det gjorde ingen skillnad. Det kan det göra ibland och om jag är i riktig form, men så var det inte igår. Jag har förstås inte sjungit mig sjuk, men jag mår mycket dåligt av ansträngningen och undrar oroligt när halsen skall bli sig lik igen. Idag pratar jag inte. Dock frambringar jag märkliga ljud när jag hostar; någon slags Chewbaccabröl i de lägre registren.

Nu skall dumdum dricka mängde med varm vätska och försöka sova bort influensan. Hoppas också jag har några dunderpiller att döva halsen med.

lördag, december 18, 2010

Lördag en vecka före jul

I morse asade jag mig iväg till dômen för repetition. Jag klarade fem sånger och sedan var jag tvungen att sätta mig i bänken istället. Nästan hela repetitionen präglades av ett märkligt akustiskt fenomen: vi föll ur ton på varje sång före paus. Det blir mycket pinsamt orgeln kommer in i en helt annan tonart efter ett a cappella-parti. (Jag var helt lomhörd och misstänkte att det var mitt fel. Jag blev faktiskt lite lättad när jag satt i bänken och kören sjöng på med samma kassa tonhållning även utan mig.) Det är mystiskt när det inträffar. Samma kör som höll ton rätt av vid förra repetitionen klarar det plötsligt inte. Går inte riktigt att förklara. Det brukar dock sällan upprepas två dagar i rad, så jag är trygg inför morgondagens konserter.

Däremot är det osäkert om jag kan vara med och sjunga. Jag har blivit stadigt sämre under det senaste dygnet - men jag hoppas på en natts sömn och dess läkande egenskaper. Har laddat en del kraft också genom att då och då besöka köket där det sitter sjuttonåringar och fikar och fnittrar. Alva bad om att få ha sitt födelsedagsfika hos mig istället för att trängas med brorsorna hemma hos sin pappa som barnen är hos nu, och det fick hon förstås. Hon ställde sig och bakade och utlovade många kakor till mig. Det har jag fått. Drömmar, mor Ingas kakor och kladdkaka med nougatöverdrag. Jag tror att de innehöll mycket nyttiga vitaminer som garanterar mitt tillfrisknande.

Jag vill kunna sjunga julkonsert. Kom och lyssna antingen klockan 16 eller klockan 19 i domkyrkan i morgon kväll och ta reda på om jag blev frisk eller inte!

onsdag, december 15, 2010

Ta sig i kragen. Meh, orka!

Har en liten period. Undrar när livet liksom skall börja funka någon gång. Och vem skall se till att det händer, då? Jajamänsan - jag själv. Känner mest för att upprepa mitt agerande som tvååring på skidor för första gången. Enligt familjelegenden stod jag där och tittade ner på skidorna, funderade och sade till slut uppfordrande: "Åk då".

Det är så tröttsamt att veta att det är jag själv som bär ansvaret för allting i mitt eget liv.

söndag, december 12, 2010

Textminne lika med noll

Jag har skrålat många sånger i mina da´r. Jag har tryckt in stora textmassor i huvudet - men när det har gått en tid är texten borta ur minnet. Det är hopplöst. Jag hör verkligen till den skara människor som glatt tjoar de första raderna och sedan generat försvinner i ett mumlande och sökande efter orden.

Det verkar som om min yngste som drabbats av samma åkomma. Och när man dessutom bara är åtta år finns det många ord man sjunger som man kanske inte riktigt uppfattar eller förstår, utan sjunger mer onomatopoetiskt eller ersätter med ett ord som man då ändå vet att det finns. Just nu återfinns det finaste exemplet i Nu tändas tusen juleljus. "En påse av Guds kärleks ljus", sjunger Sigvard så varmt och innerligt.

Det hade lika gärna kunnat vara jag.

lördag, december 11, 2010

Konspiration

Igår kompletterade både Justus och Sigvard sina önskelistor med samma önskan: "En allergivänlig hund snälla snälla snälla snälla."

Jag får vibbar från året då barnen, på besök hos släkten i Umeå, nästan lyckades tjata sig till en majsorm.

torsdag, december 09, 2010

Påverkan

De flesta av oss som reste till Sri Lanka var hemma i Sverige igen den 6 december. Vi lämnade några kvar efter oss. Några skulle ta lite semester och någon annan skulle fira smekmånad. Igår kom rapport från de som var kvar i Colombo att älsklingshotellet Galle Face Hotel hade smäckt upp en julgran i sin bar. Granen var byggd av ölflaskor. Det var jätteskojsigt, tyckte en del västerländska turister som ställde upp sina barn bredvid ölflaskegranen och fotograferade. Bredvid stod en roll-up som talade om vilket bryggeri som stod bakom. Detta bryter mot Sri Lankas lagstiftning vad gäller alkoholreklam (och tobaksreklam med, för den delen).

Givetvis agerade våra kamrater i Colombo, både de kvarstannande svenskarna och folket på ADIC. De kontaktade hotelledningen. Bifogar bild på det brev som skrivits som påpekar lagbrottet, samt att vi som vill ägna oss åt shyst resande och hållbar turism liksom inte gillar ölflaskegranar. Hotellet har tagit bort granen och roll-upen. Det går att påverka!



En notering om att det inte alltid är lätt: För något år sedan skickades ett mejl från ADIC som tog upp frågan om att turismen sätter spår hos lokalbefolkningen, särskilt barnen. Vuxna skall vara förebilder, är tanken, och när västerländska turister står på stranden och halsar alkohol är de inte direkt några förebilder för barn. Det är också troligt att de inte skulle bete sig likadant hemma, inför sina egna barn. Detta påpekande föll inte i god jord. Turistnäringen blev störtsur. En av personalen på ADIC fick 20 dagars fängelse på grund av detta, oklart på vilka grunder. Yttrandefriheten i Sri Lanka är inte vad den borde vara. Dessutom ger man sig inte ostraffat på kassakor.

Jag är rätt säker på att många svenskar som tycker att alkohol är en frihetsfråga - det vill säga, man är fri när man dricker alkohol och ingen skall lägga sig i hur mycket man inmundigar för det är ens personliga frihet det handlar om - inte har en susning om hur mycket pengar alkoholindustrin lägger på att hitta nya grupper som man vill få att dricka. Normalsvensken håller förmodligen med om att det inte är bra för en individ eller familj eller samhälle om någon regelbundet super upp hela sin lön. Som det var i Sverige en gång i tiden. Men samma normalsvensk bryr sig förmodligen inte ett dugg om att alkoholindustrin aktivt söker nya konsumenter i utvecklingsländer och har lobbyister som påverkar regeringsbeslut till förmån för en icke-restriktiv alkoholkonsumtion.

För mig är det så självklart att det handlar om frihet från alkohol. Friheten att dricka alkohol skiter jag fullständigt i. Frihet att förstöra livet för sig själv och andra är inget jag tycker är eftersträvansvärt. Och alla som kan hantera sin alkoholförtäring och dricker lagom (vad nu det är) säger med förvånade eller arga tonfall att alkoholens elände inte har med dem att göra. Då glömmer man en sak: Vi är alla potentiella missbrukare. Ingen vet, när de tar sin första öl, om de kommer att tillhöra den grupp människor som dricker lagom eller om det kommer att vara en del av dem som är fångade av alkoholen och lever för att dricka. Det är rysk roulette det handlar om.

onsdag, december 08, 2010

Cultural exchange (for friends in Sri Lanka)

When you meet people from other countries who speak languages other than yourself, and hang out in a fairly informal atmosphere a phenomenon occurs. Cultural exchange, it is called. This means that you teach each other words and phrases in one's own language and get the other language's equivalent in return.

Those of our Sri Lankan friends who have been in Sweden and / or met Swedes knows this this by heart. The first thing that happens when they go through the daily program is that they ask us about fika. "When do you want fika," sayis Sampath and grins. We are used to it, by all means.Our Norwegian neighbours also think we are incredibly funny with our fika and use the exactly same knowing looks and smiles when they say that it time for fika.

When Sampath went to Tollare, he learned to say a resounding "kääääften!" If that´s not education, I don´t know what is. Imesha also has had contact with Swedes and drew cheers in the bus when she with perfect pronunciation said "shut up, Sten". I do not remember why it was Sten that needed to shut up. Possibly because every time we learned phrases that were useful for real (greetings and other things) he said that Imesha has to learn Swedish as well. When Linnéa asked how to say "shut up” in Singale and Imesha answered, our driver almost ran the bus into a ditch. He really wondered what was going on.

In conclusion, I confess that I have not learned to say either shut up or fika (or a cup of tea, which is closest) in either Singale or Tamil. But I can greet people, tell what my name is, say good morning and thank you very much in Singale. Ayuobowan, friends, and bohoma stoothi.

Kulturutbyte

När man träffar människor från andra länder som talar andra språk än en själv, och man umgås i en ganska informell atmosfär inträder ett fenomen. Kulturutbyte, kallas det. Det innebär att man lär varandra ord och fraser på ens eget språk och får det andra språkets motsvarighet i gengäld.

De av våra lankesiska vänner som har varit i Sverige och/eller träffat svenskar förut kan det här på sina fem fingrar. Det första som händer när de går igenom dagsprogrammet är att de med oskyldig min frågar när vi vill ha fika. "When do you want fika", säger Sampath och flinar. Vi är föralldel vana. Redan våra norska kamrater tycker vi är oerhört lustiga med vårt fika och använder precis samma menande blickar och leenden när de säger att det är fikapaus.

När Sampath gick på Tollare lärde han sig att utbrista i ett klingande "kääääften!" Det är folkbildning, det. Även Imesha har haft kontakt med svenskar förut och drog ner jubel i bussen när hon med perfekt uttal i mikrofonen sade "håll käften, Sten". Jag minns inte varför det var just Sten som skulle hålla käften. Möjligen för att varje gång vi lärde oss fraser som var nyttiga på riktigt (hälsningsfraser och annat) sade han att Imesha måste lära sig svenska också, och då kan han gott ha det. När Linnéa frågade vad "håll käften" heter på singale och Imesha sade det höll vår chaufför för enda gången på resan på att köra i diket. Han undrade verkligen vad vi höll på med.

Sammanfattningsvis kan jag bekänna att jag inte har lärt mig vad vare sig håll käften eller motsvarigheten till fika (eller a cup of tea, som ligger närmast) heter på vare sig singale eller tamil. Men jag kan hälsa, säga vad jag heter, säga god morgon samt tack så mycket på singale. Ayuobowan, vänner, och bohoma stoothi.