fredag, december 30, 2011

Minnets skafferi

Emellanåt får jag minnesglimtar av saker och företeelser från min barndom, sådant som inte förekommer i min vardag sedan dess. Idag flashade jag plötsligt på farinsocker. Det fanns i mina föräldrars skafferi. Vi åt farinsocker på havregrynsgröt och filmjölk. Jag vet inte om det användes till något mer. Jag tyckte om att strö farinsocker på havregrynsgröten och hälla mjölk över. Det var gott. Men farinsocker är alltså något jag överhuvudtaget inte har inhandlat eller tänkt på som någon slags stapelvara sedan jag flyttade hemifrån när jag var nitton år. En glimt av det förgångna, helt enkelt.

Orden, de märkliga

Det är inte alltid så lätt med ord när man är barn. Framför allt om man inte riktigt uppfattar vad de betyder när de ingår i en sångtext eller står i en text. Jag har ett barn som rätt ofta hör något annat än vad som sägs, skrivs eller sjungs, men som frimodigt använder ord ändå. Det tycker jag är skönt, och det ger mig dessutom storartade möjligheter till att slå till och bli allmänbildningsuppfostraren som kan förklara ordets innebörd och bakgrund och så mycket jag bara kan proppa in i den arma ungens skalle.

Jag brukar undvika att fnissa när det blir fel, men igår var det svårt. Fortfarande nattar jag mina två yngsta pojkar och då läser jag en förkortad aftonbön med var och en av dem. Igår sade Sigvard att han kunde hela bönen och så läste han hela för mig.
"Det går en ängel kring vårt hus
hon bär två förvilda ljus
hon har en bok i sin famn
nu somna vi i Jesu namn".

Min mormor brukade läsa så här med mig:
Det går en ängel kring vårt hus
han bär på två förgyllda ljus
en bok han har uti sin famn
nu somna vi i Jesu namn.

Det är troligtvis den versen Sigvard har hört (förmodligen av sin pappa) och lätt förvanskat. Det finaste är förstås de förvilda ljusen. Om man som jag tänker på innebörden av ord blir det svårt att begripa varför inte ungen började grunna på vad i hela fridens dar förvilda ljus var, men om han bara läser upp något han hört och vuxna ändå brukar säga så mycket man inte förstår, ja då blir det lika rimligt att ljusen är vilda som gyllene. Jag rättade försiktigt. Det var inte läge för stora förklaringen då, men den kommer. Han måste ju förstå vad det är han säger!

onsdag, december 28, 2011

Nattliga ljud

Magsjuk och eländig. Frossa blandat med överhettning. Dagen har varit en plåga. Mycket för att det är svårt att sova när man mår illa, trots att sömn förmodligen är det enda som verkligen hjälper. Men framåt 22-snåret lyckades jag somna. När jag väcktes en och en halv timma senare var jag inte glad, för det hade varit så skönt att få sova!

Men om man har en älskad son som skypar med sina polare sent om natten på lovet är det inte alltid så lätt. Killarna spelar ett spel som går ut på att ta livet av ett ovanligt segt monster, och det är klart att de blir lite exalterade då och då och börjar ropa högt. "Revive!" "Nej, sluta zooma!" och andra diverse frustrerade vrål när monstret hugger tillbaka. Jag har varit nere tre gånger nu och bett Justus att knipa igen, men det hjälper inte. Han är inte ens mottaglig för "mamma är så sjuk och behöver verkligen sova"-kortet. Nu tar jag mig en kopp te (lite uttorkad är jag allt efter dagen) och tänker sedan fösa honom i säng.

Om det inte sker mitt i natten och jag är sjuk brukar jag annars tycka att det är lite roligt att lyssna på Justus när han snackar med kompisarna och är helt inne i ett spel. Han skrattar ofta så lyckligt. Det spel de ägnat sig åt de senaste kvällarna verkar dessutom vara lite knasigt, för mitt bland alla "sluta döda mig med dina zombiehundar" utbrast Justus igår det rätt osannolika "a refrigerator?!". Fråga inte, jag har ingen aning.

tisdag, december 27, 2011

Smurferi


I väntan på bussen hem från stan idag roade sig Sigvard med sin nya mössa. Han kom på att han var en tvärtom-smurf. Han kunde vara blindsmurf och stirra-stint-smurf. Bildbevisen talar för sig själva.

måndag, december 26, 2011

Bort, fördömda ludd

Hemmet är belägrat av mörkt ludd. Ludd i trappen, ludd på golvet, ludd i badkaret, ludd på bordet, ludd mellan bladen på min bok. Luddet kommer från de sköna morgonrockar pojkarna fick i julklapp av sin pappa. De har bott i dem sedan julaftonskvällen. Det var först igår jag märkte spåren.

Som tur är skall morgonrockarna följa med pojkarna när de går till pappa igen på fredag, så då blir vi kvitt det luddande eländet. Ingen idé att dammsuga innan dess, säger min lättja...

söndag, december 25, 2011

Insikt

Då och då blir jag förvånad över mig själv. Ibland är det jobbigt, men oftast brukar jag tycka att det är bra att jag utvecklas hela livet och ständigt lär mig nya saker om mig själv. I morse hade jag en sådan stund av insikt.

Alva och jag hade tagit oss till kyrkan och stod redo att sjunga upp 05.45. Som vanligt vid julottan var det förbaskat svårt att få igång rösten. Jag har sjungit julotta mer eller mindre i tjugo år nu med något års undantag och det går aldrig att sjunga som en människa. Men vi kämpade på och gick över till kyrkan. När vi övat klart kom stunden då normalt sett ceremonimästaren kliver fram och framsäger de tämligen självklara instruktioner om hur vi skall gå in och sedan ta oss ut igen. Men ingen ceremonimästare hade orkat upp till ottan. Då kom det. Plötsligt fick jag ett starkt behov av att liksom styra upp. Försökte tränga tillbaka det eftersom jag visste att just där och då var det verkligen inget att orda om. Det var ganska uppenbart vilka som skulle leda processionen in och vilka som skulle ta täten ut. Men det var som förgjort. Det gick inte. Till sist öppnade jag näbben och framkastade lite nonchalant sådär min tanke om hur det skulle gå till. Det var väl ingen som irriterade sig på det mer än jag själv, för all del, så det gör inget - men jag var så förvånad över min trängtan av att skapa ordning och reda även där det inte behövdes.

Juldagsmorgonens självinsikt: jag vill banne mig styra upp. Usch.

torsdag, december 22, 2011

Hjärtvärken

Åren går. Så småningom börjar jag tro att jag verkligen har förstått och accepterat och gått vidare. Men så plötsligt kommer smärtan tillbaka. Oftast utan att jag förstår hur och varför det blev så svårt just nu. Tiden mellan den 15 december och den 21 januari har i tretton år varit en konstig tid. I år har jag medvetet inte tänkt på Samuel. Så kom det, alldeles nyss. Vår trettonde jul utan Samuel. Snart fjorton år sedan han dog. Och jag står lika hjälplös, hudlös och full av längtan och sorg som om det var nyss han lämnade oss.

Jag läste i UNT häromdagen om de som besöker barnsjukhuset och ger klappar till de barn som ligger där. Jag klarade det utan att börja gråta, trots att jag mycket väl minns hur det var för oss. Samuel hade då, tror jag, flyttats över från intensiven till den avdelning där han hade vårdats så länge. Julklappsutdelarna kom. Jag frågade om även barn som låg i koma fick en julklapp. Alla barn får en julklapp, var svaret. Jag minns inte vad Samuel fick. Lite senare ställde vi upp en legoriddare vid han säng, men jag tror att vi hade köpt den själva. Eller så var det den han fick från julklappsutdelarna som kom till barnsjukhuset. Jag tycker att det är konstigt att jag inte kommer ihåg. Jag minns oerhört många detaljer, men mycket är ett enda suddigt virrvarr. Jag är inte ens säker på att han inte låg kvar på intensiven över jul och flyttades senare. Det är nu heller inte så viktigt. Jag har hans journal om jag vill ta reda på det. Men jag tänker att det är märkligt att när jag läste UNT-artikeln och kom ihåg den julen för fjorton år sedan, då gjorde det inte så ont. Varför kommer det nu, bara sådär?

Jag har så länge längtat efter att finna ro. Jag tycker att så länge min sorg och längtan efter Samuel fortsätter att vara ett vilddjur som river sönder mig inifrån så hedrar jag inte hans minne. Jag vill så gärna bara få vara tacksam för de år han fanns med oss. Men jag klarar det inte. Ärligt talat förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Hur kunde det hända? Jag vill ha min pojke tillbaka.

tisdag, december 20, 2011

Vardagsglömska

På hallgolvet ligger sedan i tisdags förra veckan två kassar. Jag har gradvis tömt dem på strumpor, vita långkalsonger, vita undertröjor och nisseutstyrsel som förpassats till tvättkorgen. Kvar finns två stjärngossestrutar och en guldstjärna på en pinne. Jag snubblar över dem var gång jag går i halln och det händer ganska ofta. Varje gång tänker jag: när jag går upp på övervåningen tar jag med dem och lägger i garderoben där de skall ligga till det är dags för Goder afton, mitt herrskap år 2012. Har glömt det i en vecka nu. Jag har slutat att se dem.

För mig går det ruskigt fort att tycka att saker som ligger framme och skräpar liksom hör hemma i inredningen där de är. Även om jag måste kliva över dem.

måndag, december 19, 2011

Lät det verkligen sådär eller Var är min skämskudde

Igår gav vi (Uppsala domkyrkokör) traditionsenligt två konserter. Den andra konserten blev inspelad och efter idogt petande lyckades jag äntligen ladda över filerna till min Ipod. Och har lyssnat. Det är nyttigt att höra inspelningar av kören, för helheten låter nämligen inte alls som det gör där jag står. Det vill säga i mitt lilla hörn med mina förstasoprankompisar framför och bredvid mig, samt med några basar som stadig grund något till vänster bakom mig. Mitt starkaste intryck av inspelningen är att vi sopraner låter förfärligt barnsliga. Så lät det inte i mina öron där jag stod och gapade. Visst är det konstigt?

Annars låter det trevligt värre, tycker jag. Det är bara när jag framför min presentation som jag måste plocka fram skämskudden när jag lyssnar. Jag vinnlade mig verkligen om att dra ner på farten eftersom jag vet att jag talar snabbt och därmed ganska otydligt. På inspelningen går det väääldigt fort i alla fall...suck. Dessutom håller jag på att dö när jag hör hur mycket jag läspar. Det blir värre när jag är trött, och det var jag, men det var ändå en smärre chock att höra hur framträdande läspningen är. Jag ångrar att jag inte fortsatte med tandställning ett tag till, kan jag säga. Men när jag som trettonåring hade haft tandställning i två år och hade tappat bort den på isen vid Gräsö vid längdskidåkning och picknick längs med strandlinjen ett sportlov, då var jag less. Så när jag kom till folktandvården för att berätta att jag liksom hade haft bort tandställningen och de sade (varför, kan jag undra så här många år i efterhand) att det såg riktigt bra ut och frågade om jag ville fortsätta eller inte (återigen, varför?), gissa vad jag svarade. Därav den fortsatta läspningen som beror på ett ganska präktigt överbett. Det kan jag väl leva med - men jag måste verkligen dra i bromsen ännu mer varje gång jag skall säga något framför folk.

Åter till själva musiken. Bortsett från de/oss barnsligt låtande sopraner var det finfint. Ni missade något, ni som inte var där. Kom redan nu ihåg att boka in den fjärde söndagen i advent 2012 för domkyrkokörens julkonsert. Om inget oförutsett inträffar står vi där igen med glitterspray i håret och sjunger för er.

onsdag, december 14, 2011

Den bästa presenten


På kvällen kom Tönnes pappa för att äta tårta. Han hade med sig ett jättestort paket. När Tönnes öppnade det visade det sig att det var ett riktigt, digitalt trumset. Lycka! Det tog en stund att montera ihop det, men det stod färdigt så att Tönnes hann spela en stund innan det var läggdags. Nu funderar vi bara på var det skall stå. Det blockerar pianot och allt annat i vardagsrummet nu, så det får nog flyttas upp till Tönnes och Sigvards rum.

En till decemberfödelsedag

Idag fyller Tönnes tonåring. Det innebär att det är tretton år sedan det där omtumlande första dygnet i hans liv. Direkt när han kom fram tyckte jag att han var så olik sina syskon, som bebisstadiet alla har varit ganska lika varandra. (Kompisarna på Arken kallade dem Perssonbarn och undrade om vi klonade dem i källaren.) Jag sade det till Olle som höll med men trevande sade att det kunde bero på att Tönnes föddes tre veckor innan beräknad ankomst. Jag tittade vidare på denna min lilla nya son. Till sist sade jag att jag tyckte det såg ut som att han hade Downs. Sade det till barnmorskan som inte tyckte att hon såg något, men såklart rullade allt i gång då när hon hämtade barnläkaren lite tidigare än vad hon skulle gjort annars.

Både Olle och jag kände nog ungefär samma sak: vi visste inte vad vi skulle känna. Jag bad honom att ringa släkten och berätta om den nya familjemedlemmen, men vi sade inget om misstanken om Downs då. Jag låg och tittade på den lille svarthårige, snedögde och knallgula (gulsot) pojken som påminde om ordförande Mao. Allt var ganska konstigt.

Sedan kom vi upp till BB där vi blev uppvaktade som kungligheter eftersom personalen fått veta att det kunde vara så att Tönnes hade Downs, och dessutom visste att vi förlorat vår äldste son i januari samma år. Det var med andra ord fruktansvärt synd om oss och gissa om vi fick hjälp och uppassning på ett sätt som jag inte varit med om någon annan gång. Ibland var jag tvungen att fnissa i smyg. Det var en känslomässig överladdning som var helknasig.

Den första månaden av Tönnes liv var tung för mig. Jag kan inte säga annat än att det var så mörkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sedan började det vända. Rätt snart insåg jag att Tönnes har tur som har Downs när han nu ändå föddes med ett kromosomfel; det är ganska välkänt, det finns forskning runt syndromet och jag har ett barn som har samma känslomässiga behov som jag själv. Det sista tänker jag ofta på. Det gör att det inte är särskilt svårt att förstå honom trots att han är ett stort mysterium många gånger. Låter det märkligt? Det är det. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att så länge jag vet att Tönnes behöver min närhet, min uppmuntran, samtalen med mig, buset och annat, så är det inte svårt att ha en bra relation trots att han inte uttrycker mer än en bråkdel av det som försiggår i hans inre.

Stora killen som så tydligt har varit tonåring ett tag nu. Killen med den djupa rösten som ibland spricker i ett lyckligt tuppande när han skrattar. Den fina Tönnes som är så omtyckt av sina kamrater och lärare i skolan - och så älskad av sin familj.

måndag, december 12, 2011

En skön själs bekännelse, som man kallar´t

Jag vet att man inte skall skjuta upp till morgondagen de saker man kan skjuta redan i dag, men jag pallar inte att lägga upp Justus staffanslinne i kväll. Det får bli i morgon. Han skall inte vara på Uppsala konsert & kongress förrän kl 11, så det är ju gott om tid. Visserligen har jag haft flera veckor på mig att fixa detta, men jag anser att förberedelser är blaha blaha. Det är ju ingen sport om man inte får det där stresspåslaget i absolut sista minuten.

Jag hade faktiskt en plan. Planen var att göra allting i dag, inklusive att handla den där vita t-shirten som Justus måste ha under linnet för att inte stå och se naken ut i motljuset. Nu får han ha sin vanliga körpolotröja istället och kommer förmodligen att försmäkta i värmen. (Han skall ha vita långkallingar under också, så fryser gör han inte.) Jag skulle också kolla upp grå byxor till nissedräkten eftersom gossen själv inte har den blekaste aning av var han gjorde av de mjukbyxor han fick låna av Alva och använde under förra årets Goder afton-spex. Synd bara att jag fick min absolut värsta vinterförkylning just natten till i dag och har varit fullkomligt utslagen. Något säger mig att planen var bristfällig redan i början eftersom det inte fanns någon plan B. Jag har ingen förklaring eller ursäkt. Enda ljuspunkten är att Sigvards utstyrsel är klar eftersom han exempelvis kunde ärva den vita t-shirt som Justus hade förra året. Och han behöver ingen nissedräkt än, praise be.

Tänk om jag visste varför jag inte är bättre på att förbereda sådant här. Jag har fött och fostrat fem barn, roddat dagis och skola och fritids och lucia och en mängd andra aktiviteter men jag upptäcker inte saker förrän de så att säga står och bankar på dörren. Inte ens när jag får i snitt fem mejl i veckan om körsaker som rör barnen verkar det gå in i min skalle. Oförbätterlig är nog ordet.

P.S. Justus hittade de grå nissebyxorna nyss. Även han har haft veckor på sig att kolla dem eftersom jag började tjata om det för ett tag sedan i tanken att han skulle ta eget ansvar för spexrekvisitan. Men jag kan inte gnöla på honom. Han är alldeles för lik mig, stackars pojk.

Den osminkade sanningen

Igår ritade Sigvard av mig. Jag tycker det blev en fin bild. Han anser inte att jag har skägg utan har ritat så för att visa att håret är så pass långt att det syns på sidorna av nacken. Originalbilden är inte suddig, men scannern ville inte vara med och leka så här på morgonen så det blev ytterligare en kass bild tagen med min mobil.

Som avslutande touch sade Sigvard: "Förlåt mamma, men ibland är du trött", och så ritade han in påsarna under mina ögon.

Med tanke på att jag blev tokförkyld igen i natt är det inte förvånande att påsarna syntes så väl redan igår. Äsch, vem försöker jag lura? Påsarna sitter där de sitter sedan långt tillbaka. Kanske dags att investera i concealer.

lördag, december 10, 2011

Hipp hipp hurra!

Den där pigga lilla flickan som hoppade närhelst hon skulle gå någonstans, den där lilla tösen med ljusbruna lockar i nacken - hon fyller arton år idag. Ända sedan hon var fyra år och satt i ett hörn i en korridor på intensivvårdsavdelningen för att det var för svårt att vara i det där rummet där Samuel låg och såg ut att redan vara död, ända sedan dess har jag velat kompensera henne för smällar i livet. Det har inte gått särskilt bra.

Nu är hon myndig och har visat i många år att hon reder sig bra i livet. Varje dag är jag glad över denna min dotter som är en sådan klok och omtänksam person. Jag ser att hon klarar sig. Ändå vill jag kompensera för det som inte går att förändra. Helknasigt.

Men idag, eller snarare om några timmar när dagen gryr, skall vi sjunga och hurra för Alva Elisabeth, mitt eget Nobelpris.

onsdag, december 07, 2011

Sista gången

Jag tror om mig själv att jag inte är särskilt sentimental, men så kommer situationer då jag upptäcker att det är jag visst.

Ikväll skjutsade jag pojkarna till sina respektive pianolektioner eftersom deras far var hemma med sjuk Tönnes. På vägen dit var Sigvard tyst och deppad eftersom han hade haft ett mindre sammanbrott för att han tyckte att pianoläxan varit för svår. Om man aldrig övar blir det ännu svårare, vet vi vuxna, men det hjälper inte nioåringen som dels faktiskt vet att han borde ha övat och dels har förväntningarna på sig själv att han skall kunna saker innan han har lärt sig dem. Det var ingen lycklig gosse som var på väg till lektion. Vi släppte av Justus vid hans pianoställe och denna snällaste storebror gav Sigvard uppmuntrande avskedsord. Sedan snurrade vi runt och letade parkeringsplats vid Nannaskolan (det krävde vissa omvägar eftersom jag inte ville köra mer än absolut nödvändigt på Kungsgatan med mina dubbdäck) och då hann jag säga till Sigvard att det inte är förbjudet att tala om för sin lärare att läxan var för svår.

Vi gick in och Sigvard talade om att han tyckte det varit svårt. Pianoläraren Olle meddelade att det här var sista lektionen för terminen eftersom han har konsert med ett annat gäng elever nästa vecka, och sedan är det jullov. Jag blev omedelbart gripen av stunden. Ganska löjligt. Det var där den av mig förträngda sentimentaliteten dök upp. Givetvis berodde det på att jag tycker att Sigvard hade en sådan enorm tur när han fick just denna människa till pianolärare, och att jag är rätt ledsen över att han missar den här möjligheten nu.

Det blev en sådan fin lektion. Sigvard spelade det han kunde och det gick rätt bra med tanke på att han oroat sig så innan. Olle passade på att ge tips som Sigvard har nytta av när han spelar hemma - för han kommer förstås att spela hemma. Det har han sagt ända sedan han meddelade att han inte ville fortsätta med lektionerna. Sedan var det bara att säga tack för den här tiden och gå. Sigvard var lättad och glad. I bilen hem sjöng han och pratade oavbrutet. Ingen ångest där, längre!

Men jag sitter här och är fortfarande lite sentimental och ledsen.

lördag, december 03, 2011

Siriussupportrar; en studie.

Ullie och jag åt grekiskt i godan ro på Alexander. Efter ett tag började det ramla in fler gäster. Flertalet hade Siriushalsdukar runt halsen. Av detta drog vi slutsatsen att det hade varit bandymatch som just hade slutat. (Restaurangen ligger nära Studenternas IP). Ullie som är bandyfantast kollade genast upp matchresultat och det visade sig att Sirius faktiskt hade vunnit en match! Det sker inte alltför ofta så man förstår att supportrarna var glada. Några av dem hade haft annat än varm choklad med sig i bandyportföljen så de var högljudda även innan ölen hade kommit in. Av kvällens upplevelser kan jag konstatera följande om Siriussupportrar:

Pro primo: De är sångglada även om de inte är så musikaliska. Halvsjungna ramsor blandas med hjärtliga bröl framförda med högsta volym. Artikulationen är inte alltid den bästa, men jisses så glada de är.

Pro secundo: De är oerhört lojala med sitt lag. Detta förstår man av ramsorna där de framhåller att "Sirius är bästa laget". Med tanke på hur sällan Sirius vinner matcher är det ett nästan rörande bevis på trofasthet.

Pro tertio: De är långsiktiga. Ramsan "SM-guld 2027" tyder på att man inser att det krävs ett långt arbete för att bygga upp ett riktigt slagkraftigt lag. Börja med knattarna i dag så kanske SM-guldet kan vara en realitet om sexton år.

Sedan betalade vi och tackade för oss, så det blev inga fler observationer i Siriussupporterns sinnelag den här kvällen.

fredag, december 02, 2011

Den "rätta" föräldern

Sjuk och vissen. Började fundera på om jag har Alvedon hemma och så gick tankarna till förra gången jag var på ett apotek, nämligen på Doc Morris i resecentrum. Där hade de en sådan där fusktermometer som man brukar använda på förskolorna, det vill säga en pryl som bara visar att ungen har förhöjd temperatur men inte hur mycket. Just den här termometern saluförs under att namn som jag blir galen av. Den heter Mother´s touch. Och så en bild på en mamma som lägger sin hand på barnets heta panna.

Jodå. Det är bara mammor som har det där rätta handlaget och instinkten för att ta hand om sitt sjuka barn. Det vet ju alla att pappor inte har en susning om vad de skall göra när barnet är sjukt, om de ens har märkt att telningen inte är kry. För pappor har inte den där instinkten som alla mammor har. Sådant här gör mig så arg att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Undra på att vägen till jämställdhet är allt annat än rak, när vi fortfarande håller på och påstår att den förälder som har snopp inte kan vara omvårdande. Om jag vore man skulle jag demonstrera på ett torg någonstans. I stället försöker jag uppfostra mina söner till att vara människor snarare än kön. Så att de åtminstone inte har i bakhuvudet att de inte skulle duga lika mycket som sina hypotetiska barns andra förälder när de får barn, om och när den dagen kommer.

P.S. Nu tänkte jag heteronormativt igen. Jag utgick ifrån att mina söner får barn med kvinnor. Och de skulle de naturligtvis få på ett eller annat sätt även om de skulle vara gay; en kvinna har en gång fött barnet hur det än sedan har kommit till familjen. Jag undrar faktiskt hur föräldraskapet och rollerna funkar för samkönade par - där kan ju inte den ena komma dragande med att säga att "det där fattar du inte för du är man". Eller "det där begriper jag bättre för att jag är kvinna".

onsdag, november 30, 2011

I valet och kvalet

I söndags släppte Sigvard bomben: han vill välja bort pianot. Han tycker helt enkelt att det är för mycket att dansa på måndagar, sjunga på tisdagar och spela piano på onsdagar. Det kan jag också tycka att det är för en nioåring, särskilt som kören medför många extradagar i form av sjungningar, rep, gosskörshelger och annat.. Han tycker att det är roligast att sjunga och dansa så han vill inte välja bort något av det. Men det är så synd, tycker jag, eftersom han helt klart har talang. Fast det har han ju även för sång och dans, och om man skall förverkliga alla sina begåvningar får man aldrig bara leka. Han måste få bestämma det här själv. Det är dock lite surt att tänka på att om han ändrar sig så är kön evighetslång. Och han får säkert inte samma (fantastiskt superbra jazzmusiker) som lärare då, om vill börja igen. Jag inser i alla fall att jag måste gilla läget.

Nu måste jag bara komma över min fasa. Ett av mina barn vill inte ha ett instrument!

tisdag, november 29, 2011

Tisdagsbonus

Jag kom inte iväg till körövningen ikväll, och det är förstås tråkigt. Men det finns bra saker som uppväger missad skrålning av julsånger. Jag kunnat ta hand om min nacke lite bättre. Jag har inte missat en kväll med barnen. Jag har pratat med dem och lyckats laga mat som Sigvard ville ha mera av - det senare inträffar så sällan att det verkligen är en högtidsstund för mig. Nu funderar jag på hur jag skall kunna förhärda mitt hjärta och köra Sigvard och Tönnes i säng när de sitter tillsammans och ser på film och har så mysigt. Äh, även de kan få bonus denna kväll. En halvtimme till får de.

lördag, november 26, 2011

2 bilder från dagen

Idag har jag bland annat övningskört med Alva. Det tyckte vi var roligt. Vi höll till på parkeringsplatsen utanför Liljekonvaljeholmen vilket var oväntat lyckat eftersom det gick att få till start i liten uppförsbacke där.













Sedan väntade jag på Sigvard som var på Joels badkalas på Gottsundabadet. Jag begrundande som alltid när jag är i receptionen till badet det konstverk som hänger på väggen. Nu är det dessutom uppiffat med lite tygapor och en dito orm som hänger runt om tavlan. Är det badbollar på rymmen som guppar där i bäcken?

onsdag, november 23, 2011

Julbasar med Tönnesspår

Jag har ett stilla os av pepparkakor runt mig efter att ha varit på Sigvards skolas julbasar. Den görs tillsammans av skolan och av de tre förskolor som håller till i samma lokaler. Av någon anledning har vi aldrig tidigare spillt över till förskoleavdelningarna, men nu visste Sigvard att man kunde baka pepparkakor där och drog med mig. Jag är väldigt glad över det. Tönnes gick på en av de förskolorna för många år sedan, och det var roligt att få säga hej till personalen. Jag blev så lycklig när jag vid ett tillfälle såg att de tecknade åt varandra över rummet för att stämma av en sak. Tönnes förtjänst! Det är möjligt att de även nu har barn på avdelningen som använder tecken som stöd, men det var med Tönnes det började på den avdelningen.

Sigvard bakade pepparkakor. Bästa pepparkaksformen var den som var utformad som Disney- Nasse. Och vi hann till och med grädda pepparkakorna innan Sigvard var tvungen att ge sig iväg till sin pianolektion. Vi hann också kolla dragningen i lotteriet. Vi vann tyvärr ingen tovad figur.

tisdag, november 22, 2011

Den gubben går inte

På TV visas en reklamfilm där människor får massor av rosa bollar över sig när de öppnar sopnedkastet. Det är ju helt orealistiskt. Försök hitta ett sopnedkast i dessa tider av sopsortering, liksom.

söndag, november 20, 2011

Böcker, böcker, böcker

Nu har jag avslutat Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen. Den tyckte jag mycket om. Hon är så klurig, hon Kerstin Ekman. Jag glömmer aldrig den stora läsupplevelsen det var för mig att läsa Rövarna i Skuleskogen som jag fick i julklapp när jag var nitton. Det var en bok jag säkert inte hade valt själv, så det var en väldig tur att jag fick den och inte gick miste om upplevelsen.

Jag har alltid en bok på gång (jag förstår inte hur man inte kan ha det) och kastade mig över den bok som min vän Mona tipsade mig om. Det är Peter Hoegs Elefantskötarnas barn. Vissa böcker har den verkan på mig att jag redan efter några sidor är lycklig och i andanom gnuggar händerna över att det är så mycket bok kvar att läsa. Ju närmare slutet jag kommer blir det jobbigt eftersom boken snart är slut. Vet inte om det är bra eller dåligt, men än så länge befinner jag mig i det tidiga euforiska tillståndet.

onsdag, november 16, 2011

Debattartikel publicerad i UNT (Uppsala nya tidning) 16 november 2011

Sär- och träningsskolan demonteras i smyg

I decennier har det svenska samhället sagt att barn och ungdomar med funktionshinder får kosta pengar trots att de inte förväntas bidra särskilt mycket till produktionen som vuxna. Det är fantastiskt att leva i ett land och en tid där samhället faktiskt har enats om att avsätta resurser till de som är födda med andra förutsättningar än flertalet medborgare, just för att det finns andra värden är ekonomiska. När vi en gång blev föräldrar till barn med funktionshinder tänkte vi förmodligen alla med tacksamhet på att i vårt land får våra barn finnas och synas. De får kosta pengar. De räknas till de svaga i samhället men ändå får de finnas och betraktas som fullvärdiga människor.


Det har vi i bakhuvudet när vi sitter på ytterligare ett föräldramöte där en rektor tvingas berätta för oss som har barn i särskole- och träningsklasser att man måste göra nedskärningar. Tre assistenter måste gå. Tre klasser skall bli två. Vi sitter där. Hjälplösa. Vi har nämligen hört det om och om igen förr genom åren. Vi förväntas svälja det och acceptera och förstå att pengapåsen inte räcker till. Men sanningen är att när man skär ner på personal i en särskole- eller träningsklass ger det andra konsekvenser än motsvarande åtgärd i vanliga grundskolan. Hur länge dröjer det innan det har gått så långt att våra barn i princip bara lämnas till förvaring och vi skall vara nöjda med det? Verksamheten förändras smygande. Personalen gör vad de kan för att hålla barnen skadeslösa för alla nedskärningar och jobbar förtvivlat på högvarv hela tiden, med hotet om övertalighet hängande över sig.


Talpedagogen på skolan går i pension. Det anställs ingen ny talpedagog. Trots att just på den skolan där den nu pensionerade talpedagogen arbetade började barnen i en nystartad verksamhet som kallades kommunikationsklass. Det var flera föräldrar som valde just den verksamheten för sina barn eftersom det var kommunikationen som barnen behövde mest stöd med. Jämför nu med en basketklass. En dag plockar man bort baskettränaren. Utan att tala om för föräldrar och barn att det som är specifikt för verksamheten försvinner. Vi förväntas acceptera att skolan plötsligt förändras på ett mycket viktigt område utan att vi faktiskt får veta att det sker.


På den skola dit våra barn flyttades från andra skolor i och med skolstarten i augusti 2011 så använder inte alla i personalen i sär- och träningsklasserna tecken som stöd för kommunikation. Det fick vi veta av en slump. Det är ytterligare en bit av kommunikationsträningen som försvann.

Det finns många fler exempel på förändringar som är framtvingade av sparbeting. Vi vet att det alltid finns för lite pengar och att kommunen har många åtaganden som alla kostar. Vi är inte dumma eller rabiata. Men de nedskärningar som sker inom särskolan nu ger all anledning till oro inför framtiden. Det här är inte längre enbart en fråga om pengar, utan det är i högsta grad en politisk och ideologisk fråga. Därför vill vi, en grupp föräldrar som har barn med funktionshinder, lyfta frågan om vad man faktiskt vill med särskolan och träningsskolan. Frågan ställs till de politiker som är ansvariga för skolan, i första hand till kommunalrådet Cecilia Fors som har det högsta ansvaret. För oss som sett nedskärningarna i våra barns skolgång hittills är det nämligen inte längre alls självklart att den politiska viljan är att fortsätta att ge stöd åt våra barn och ungdomar med funktionshinder.


I Barn- och ungdomsnämndens budget år 2012 har grundbeloppen för ersättning i träningsskolan sänkts kraftigt (från 375,4 Tkr/elev till 348, 2 Tkr). Sänkningen innebär enligt budgetkommentaren en återgång till 2010 års nivå och motiveras av att kommunen inför behovsprövat tillägg för särskoleelever i behov av särskilt stöd. Tillägget ska kunna sökas av skolorna och nämnden skapar en organisation för att pröva dessa ansökningar.


Det återstår att se om effekten av ändringen verkligen blir att de mest behövande sär- och träningsskoleeleverna får resursförstärkning och om den ökade byråkratin är kostnadseffektiv. Här nöjer vi oss med att konstatera att träningsskoleeleverna hittills har dragit det kortaste strået – deras grundbelopp minskar med 7,2%. Den neddragningen riktar sig direkt mot en av samhällets svagaste grupper, och det nollsummespel som en omfördelning är sticker i ögonen och riskerar att spela ut olika behövande grupper mot varandra. Övriga elever i särskolan får en ökning av grundbeloppet med 6,4-7,9 % och elever i grundskolan ett påslag om 0,8-1,1%.

Intressant är också vad nämnden budgeterar i kostnader. Enligt budgetkommentaren räknar man med att snittkostnaden för en elev i grundsärskolan (inkl träningsskolan) år 2012 är drygt 424 Tkr, vilket faktiskt är en ökning med 1,8 %. För oss föräldrar är det onekligen en underlig känsla att se ett politiskt dokument där man, om än snålt tilltaget, budgeterar för prisökningar, medan det upprepade budskapet från pedagoger och skolledare är nedskärningar och minskade resurser i en redan hårt utsatt sektor. För oss är det uppenbart att den nedrustning vi tycker oss se sker utan några djupare överväganden av pedagogiska och sociala följder.


Vi som har barn som inte pratar vill veta varför kommunikationsklassen har lagts ner utan att vi blivit informerade om det. Förklara för oss som har barn som har flyttats runt mellan olika skolor i takt med omorganisationer/ nedskärningar hur vi skall hantera att våra barn stannar i utvecklingen. Förklara också gärna för oss hur man tänker sig att kunna få duktig personal som har ork att stanna kvar.


Föräldrar till barn i särskoleklasser och träningsklasser

Jenny Tapper

Olle Persson

Kaja Prnjavorac
Senahid Prnjavorac

Marlene Ekstrand Jonsson

Ulf Jonsson

Solveig Lövberg

Marie Louise Olsson

Ingemar Olsson

tisdag, november 15, 2011

Kropp

Vi satt kvar vid matbordet och pratade en stund igår, mina stora barn och jag, sedan Piff och Puff hade dragit från köket till andra äventyr. Så kurrade Justus mage och så började vi prata om hur pinsamt det är när magen kurrar under en konsert. Det har vi upplevt alla tre. Däremot, kom vi fram till, så är det störande när man börjar hosta men inte alls pinsamt på samma sätt som magkurr. Därför att magkurr påminner om matsmältning och att man måste gå på toa med jämna mellanrum, och det är pinsamt. Vi vet inte varför det är så men konstaterade att det är så det ser ut i samhället. Trots att alla människor har i stort sett samma kroppsfunktioner.

Själv tänkte jag vidare lite senare. Jag hör till de personer som anser att kön inte spelar särskilt stor roll när det gäller hur en människa är, klarar av eller vilken intelligensgrad man har. Däremot har jag upplev väldigt tydligt under mitt liv att jag är min kropp. Jag lever i min kropp. Det kommer jag aldrig ifrån. I mitt (kvinno)liv har kroppen mycket tydligt låtit höra av sig. Mens. Höfter. Mage. I mitt fall även graviditeter, förlossningar och amning. Kroppen är en reell faktor i livet. Jag vet inte hur en man upplever sitt kroppsliga liv, så att säga, men jag utgår ifrån att det händer saker även i en manskropp utöver puberteten. Vi bor alla i varsin kropp, det är universellt. Därför är det lite märkligt att det kroppsliga ofta upplevs som pinsamt. Utseendemässigt kan vi prata i evigheter om kroppen, men kroppens funktioner är tydligen så privata eller skamliga att vi mörkar dem lite. Det gör jag också. Jag berättar inte för alla när jag har varit på toa och hur resultatet ser ut (det gör man bara om man ligger på sjukhus där läkarna visar ett patologiskt intresse för urin och avföring), för även jag tycker att det är en helt annan sak än att prata om min stora fembarnsmage eller höfterna eller min näsa eller något som sitter på ytan.

Lite privat kan man gärna få vara. Men jag tycker att det är ganska fånigt att det skall vara så oerhört skämmigt när magen kurrar.

söndag, november 13, 2011

Tankekedja

Jag låg i badkaret och deppade över att jag hade sovit så länge att jag missade högmässan. Det var egentligen inte någon större katastrof eftersom min kör inte stod för sången idag och det alltså inte står en ilsken körledare om knuten och väntar på en förklaring. Men jag vill gärna gå och lyssna när någon av ungarna sjunger, och idag var det gosskören som tjänstgjorde. Kände mig som den kassaste mamman.

Tvingade mig själv att börja tänka på annat och eftersom jag är så oerhört djup av mig började jag grunna på samhällsbygge och dithörande teorier. Det resulterade i följande associationslek:
Samhällsbygge - demokrati/diktatur - planekonomi/kapitalism - hardcorekapitalism - roffa åt dig allt vad du kan - du kan ingenting ta med dig när du går - morbror Jan, kleptoman (soffan där är också vår).

Så kan det gå när man låter tankarna hastigt passera. Från samhällsbygge till Povel Ramel på några ynkans minuter. Det säger sig självt att jag inte hann djupborra i något av ämnena.

lördag, november 12, 2011

Novemberdimma

Även denna dag är vi insvepta i gråvitt ludd. Jag tycker att dimma känns rätt vänlig och mjuk, ända tills jag sätter mig i en bil för att köra någonstans. Då är den bara farlig.

Dimma även i mitt huvud, av en mer ovänliga sorten även om den inte är farlig. Jag har inte skrivit något på länge eftersom jag inte har några tankar eller funderingar som sätter igång skrivprocessen. Det känns inte bra. Jag hoppas på att det vänder och tills dess tar jag en dag i taget.

torsdag, november 03, 2011

Välartad yngling

Familjens minsting, den fantastiske Sigvard, är oerhört petig med maten hemma hos mig. Det har hållit på i flera år och jag har för länge sedan slutat att bry mig om det. Det enda jag begär är egentligen att han inte skall utropa "å så äckligt" om maten som någon faktiskt har stått och lagat till honom, och det har han lärt sig. Han säger med ett vänligt tonfall att "det här var inte riktigt min smak". Sedan försöker jag även driva projektet att han skall smaka på allt, men det är inte alltid jag orkar.

Till kvällsmat idag åt vi köttbullar och pommes frites. För att det skulle kännas snäppet över måltid serverad av white trash-mamma i familjens husvagn lade jag till brysselkål. Jag var fullt medveten om att alla inte skulle äta av den. Men hör och häpna, Sigvard smakade på brysselkålen både en och två och tre och fyra gånger! Pyttesmå bitar, men han gjorde det. Han gjorde det dessutom utan muck. Han sade att det var för att vi skulle bli glada.

Sedan gjorde han läsläxa som jag först efteråt upptäckte att barnen har fått tills fredag nästa vecka. (Jag tyckte väl att det var skumt att de fick läxa över lovet.) Jag tittade hastigt igenom skrivuppgiften när han var klar. En uppgift var att berätta vad man tycker att vuxna brukar tjata om. Sigvard har tagit upp de klassiska fallen: att man skall borsta tänderna, att man skall gå och lägga sig och att man skall gå till skolan. Efteråt hade han lagt till "men det behöver vi". Det är så man svimmar av hänförelse inför denna mogna insikt.

söndag, oktober 30, 2011

Oktoberslut

Månaden har varit vacker. De dagar solen inte har lyst har gula löv i mängd glimmat under de dimgråa dagarna. Världen utanför mitt fönster är fortfarande grå och gul på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Det är en vanlig söndagskväll i oktober. Alla slöar. Alva och jag har varit och handlat. Fjortonåringen njuter av att vara fri i nio dagar och har börjat planera ett litet LAN med "& co". (Han och hans vänner kallas numera för namnet på den pojke man pratar om och så tillägget kompani.) Björn steg upp ut soffan och står nu och steker fläskkomplett. Det är trist att Sigvard för minst ett år sedan lärde sig att det heter fläskkotlett, för fläskkomplett låter mycket trevligare. Sigvard skär gurkstavar. Tönnes sjunger högt till Mora Träsk.

Allt är på det stora hela lugnt och vanligt, men jag är rastlös. Jag vill få iväg den där debattartikeln men tycker att jag måste ge de andra föräldrarna en chans till att få tycka till. Jag funderar på goda råd jag har fått av kloka vänner och tycker att jag borde skriva korta insändare också och kontakta andra tidningar och helst ha järnkoll på budgeten så att man inte är så lätt att finta bort - men jag vet inte hur jag skall klara det. I ett läge när det fortfarande är en liten seger att jag stiger upp varje morgon är jag inte direkt i bästa form för att vara skärpt och balanserad i den diskussion jag gärna vill få till stånd med ansvariga politiker. Men om jag inte gör det, vem gör det då?

Känner mig lite stukad också av mina erfarenheter från tidigare frågor för ett och ett halvt år sedan. Bland annat mina frågor om den indragna talpedagogstjänsten bara bollades runt och lämnades utan ordentliga svar. Kommunalrådet med ansvar för skola och utbildning gjorde den gången en kommunalrådsbumerang, dvs hon hänvisade tillbaka till rektor hela tiden. Jag vill försöka slippa den bumerangen den här gången men då måste jag formulera mig på ett sådant sätt att det verkligen framgår att jag ifrågasätter den politiska viljan bakom nedskärningarna. Och i mitt huvud finns det mest gröt. Det är rörigt och klibbigt av känslor och i stort sett en stillastående massa.

Kombinationen av bristande tanke- och initiativförmåga och den rastlösa oron som tickar i mig hela tiden är svårhanterlig. Jag vill göra något. Men vad skall jag göra, och hur?

lördag, oktober 29, 2011

Pärlor för svin

Alva skall strax gå på Halloweenfest. Eftersom hon ägnade dagen åt att skriva högskoleprovet var det egentligen först för två timmar sedan hon började fundera på vad hon skulle klä ut sig till. Trasiga, utrangerade lakan finns det gott om så jag föreslog att hon skulle börja där. Död romare blev beslutet. Jag blev entusiastisk och utropade: "Ja, och så kan du skriva memento mori mitt fram så begriper man att du är slaven som står bakpå kejsarens triumfvagn!". Alva såg på mig med ett obestämbart uttryck i ansiktet och sade: "Ja, du kan väl skriva det då." Jag fnissade åt min fantastiska esprit där jag låg på knä på golvet och textade med tusch på det gamla lakanet. Då kom Björn och frågade hur många av Alvas kompisar som skulle förstå det där.

Nä. Men då får hon väl vara lite allmänbildande, då!

Obegripligt

Nedskärningar på min funktionshindrade sons skola, alltså. En ledsen pappa säger efter informationsmötet "vad är det man betalar skatt för, jag trodde det var till sådant här". Det är en reaktion som är ganska vanlig. Att man anser att skattepengarna skall användas bland annat för att hjälpa de som i sig själva inte är en stark grupp som talar för sig.

Min första tanke var att nu har svenskarna två mandatperioder i rad röstat fram regeringar som vill sänka skatterna. Om skatterna sänks måste man få pengar någon annan stans ifrån, och jag antar att det är där man räknar med att näringslivet skall blir så framgångsrikt och att privata verksamheter startas och att man därigenom skall få mer pengar till samhällets gemensamma verksamheter. Jag har aldrig begripit hur det går ihop; räknar man med att företagare skall skänka pengar till den offentliga sektorn, eller hur menar man att människor skall få nytta av pengarna annars? Jag hör till dem som tycker att idén med att betala skatt är genialisk. Alla bidrar, alla får del av vård och skola och andra samhällstjänster. Det är en garanti för att man inte måste vara född med pengar för att få utbilda sig, eller få hjälp om man är sjuk.

Man säger att det är bra för medborgarna med sänkta skatter för då blir det mer över i plånboken. Frågan är hur mycket. Hur mycket tjänar jag som enskild medborgare på att betala något mindre i skatt för att få behålla den blygsamma summan i plånboken? Inget alls, anser jag. Det jag får kvar räcker nämligen inte på långa vägar till att, exempelvis, ordna upp situationen i min sons skola. Mina pengar som är kvar i plånboken är inget som jag kan använda för att återanställa de tre assistenter som har fått lov att gå, för det är alldeles för lite pengar. Ekvationen går inte ihop. Det är faktiskt så att oavsett om man helt tar bort skatten så kommer jag ändå aldrig att ha så mycket pengar att jag kan anställa lärare och se till att skolan får de resurser som behövs. Jag lägger hellre de pengarna i vår stora, gemensamma pott så att alla kan få nytta av dem.

onsdag, oktober 26, 2011

Snickra ihop en text

Jag håller på och försöker få ur mig en debattartikel till UNT. Det kommer sig av att jag var på föräldramöte i Tönnes skola igår kväll. Vi fick information om nedskärningarna som skall sjösättas om två veckor. Tre klasser blir två och tre assistenter har fått gå. Ingen var glad, inte rektor eller representanter från Resurs och kunskap och sannerligen inte vi föräldrar heller. Jag hade tänkt mig att mest lyssna och inte säga så mycket. Det blev förstås tvärtom. Kände mig oerhört storkäftad emellanåt. Det slutade med att jag sade till de föräldrar som jag har känt i princip sedan Tönnes föddes (de barnen har i stort sett följt varandra genom skolåren med några undantag) att jag kunde skriva ett utkast till en insändare och frågade om de ville haka på. Det ville de flesta. Rektor antydde att hon inte skulle ha något emot om vi som föräldrar började väsnas gentemot politikerna.

Jag kom hem och satte mig ner och skrev. Det blev för långt för en insändare, och så svarade en förälder att vi kunde skicka in den som en debattartikel istället. Jag tyckte det lät bra och började med att kontrollera vad UNT har för krav för att ta emot en debattartikel. Till att börja med får den inte vara utformad som ett öppet brev. Okej, då ändrade jag det. Det borde jag ha förstått själv, tänkte jag och skämdes lite. Det var fort ändrat. Sedan kom jag till textlängden. Mitt utkast är för långt för att fungera som insändare men för kort för en debattartikel. Nemas problemas, tänkte jag som brukar kunna producera rätt stora mängder text. Men nu kommer vi till kruxet. Jag kan få ur mig en massa ord när jag skriver bara til lyst, men när jag skall få ihop något som är så att säga på riktigt och som jag vill att flera skall ställa sig bakom så att vi möjligen kan påverka en negativ utveckling; då är det tvärstopp. Jag kan bara inte formulera mig på rätt sätt. Orden kommer inte.

Jag försöker sitta stilla i båten någon dag till. Inväntar fler reaktioner från föräldrarna som fått mitt första utkast. Kanske ramlar något på plats. Annars är det bara att börja yxa till något som jag sedan kan fila ner. Skrivandet är ett hantverk. Sällan blir det så tydligt som när den nödvändiga inspirationen skiner med sin frånvaro.

O skrivandets musa, kom till mig och hjälp mig att göra texten tydlig och läsvärd.

tisdag, oktober 25, 2011

Djungel

Sedan i julas har Björn envist vattnat och skött om den juluppsats som ville fortsätta att leva även efter tjugondedag Knut. Hyacinterna lade visserligen av ganska snabbt, men den lilla barrväxten och murgrönan frodas och står i. Härom dagen märkte jag plötsligt att murgrönan har börjat sprida ut sig rejält. Eftersom ingen av oss har uppmärksammat det har vi inte heller fäst upp den eller beslutat oss för att låta den gå till de sälla jaktmarkerna. Så nu växer den i godan ro längs med golvet. En liten ranka var på väg ner i min stickkorg men då petade jag undan den. Jag är lite fascinerad och tänker på muminhuset som råkade bli en tät djungel tack vare trollkarlens hatt. Murgrönan får vara ifred lite till. Man vet inte hur det slutar.

torsdag, oktober 20, 2011

Tönnes makeover

Tönnes fantastiska lärare Caroline frågade tidigare om vi ville att hon skulle ta Tönnes till frisören eftersom jag hade berättat att det är ett stort problem för oss att klippa Tönnes hår. Jag svarade lyckligt "ja". I dag ringde Carro och berättade att de hade varit hos frisören och att det hade gått ganska bra. Sade hon, och berättade mer om hur det hade varit. I jämförelse med hur det är när jag klipper Tönnes hävdar jag att det gick lysande. Tönnes har alltså blivit klippt av en riktig frisör för första gången i sitt liv. Så här ser han ut. Bilden är tagen i hissen på väg hem efter musikterapin. Han tycker det är jättekul att sabba foton, därav handen i vägen. Men man ser i alla fall att han inte längre är värsta modset.

Dagens roligaste

Jag läste insändarna i dagens UNT. En insändare handlar om att man borde kunna panta alla flaskor och burkar, oavsett om man kan få pengar för det eller ej, istället för att de som inte går att panta hamnar i naturen för att folk slänger dem hur som helst. Helt okej för mig. Sedan kommer namnet på insändarskribenten, och efter det kommer namnet på den grupp som vederbörande tydligen talar för. Har ni hört talas om PRS (pantburkarnas rättigheter i samhället)?

Jag log. För mig låter det galet att tala om att ting skulle ha rättigheter. Men vad vet jag, jag kan tänka alldeles galet. Ett K-märkt hus kanske har rättigheter. Likaså en läskburk.

måndag, oktober 17, 2011

Det som betyder något

I någon vecka nu har jag varit småputtrig på Tönnes eftermiddagschaufför, för han har ringt till mig när Tönnes skall till Olle och vice versa. Jag tänker lite surt "de får ju för tusan en körorder där det står precis vart ungen skall när, var och hur". Men idag slutade jag puttra, för när jag kom ner och hämtade Tönnes visade det sig av det korta samtal vi hade, chauffören och jag, att han pratar med Tönnes. Han skojar med honom och Tönnes svarar. De kommunicerar och föraren har respekt för Tönnes.

Det var till exempel därför chauffören idag först hade ringt till Olle - för när han frågade Tönnes vart han skulle hade Tönnes sagt "pappa". Ja, sade jag, han säger alltid "pappa". Nä, svarade chauffören, för under förra veckan, när han alltså skulle hem till sagda pappa, då hade ungen svarat "mamma" på frågan! Och tro mig, det beror inte på att Tönnes inte vet var han bor för tillfället. Han har järnkoll. Han har verkligen koll. Han har helt enkelt fintat chauffören.

Så här har det varit flera gånger. Så fort en av taxichaufförerna, på morgonen och eftermiddagen, visar att de gillar Tönnes och har en relation till honom och berättar om vad han sagt eller gjort i taxin, då älskar jag dem. Den mänskliga biten - den är viktigast. Då är de en del av det mycket viktiga nätverk som finns runt Tönnes, och som jag är så rädd skall försvinna med alla omorganisationer och annat okänt framför oss. Själva skolskjutsen kommer säkert att vara kvar i alla fall. Hoppas jag.

lördag, oktober 15, 2011

Inga skaldjur för mig, tack

Jag trodde inte att jag hade någon särskilt rädsla eller så för djur och natur. Jag är inte särskilt rädd för ormar exempelvis, och blir inte äcklad av sniglar eller daggmaskar. Möjligen om de är mos, men då tycker jag lite synd om dem samtidigt. Men så upptäckte jag för något år sedan när jag läste Stephen Kings "The Gunslinger" att beskrivningen av hans påhittade lobstrosities (har inget vidare förslag till översättning där) störde mig mycket. Jag tyckte de var så läbbiga att jag fortfort läste vidare för att komma undan dem. Sedan dess inser jag att jag inte gillar stora skaldjur. Krabbor och humrar är otäcka.

Intet ont anande drabbades jag av dem igen. Läser Arthur C Clarkes "The songs of distant Earth" och plötsligt dyker det upp monstruösa skaldjur igen. Inte schysst. Hittills vet jag inte om de är trevliga typer eller om människorna lyckas reta upp dem, men det är läskigt bara att föreställa sig fyrameterslånga krabbor med tentakler kring munnen. Uff.

onsdag, oktober 12, 2011

Rena dimman

Nu tar jag bladet från munnen och säger vad jag tycker. Jag tycker att det är omoraliskt att röka. Undrar om det känns bra för rökarna, att för varje nytt cigarrettpaket de köper stöder de en industri som är fullkomligt hänsynslös och skiter i sådana löjliga begrepp som folkhälsa. Tobaksindustrin försökte i åratal förneka, och sedan mörka, sambandet mellan rökning och cancer. Det hade de mycket väl kunnat ro i land eftersom de drar in så snuskigt mycket pengar på tobaksförsäljning.

Varför börjar människor överhuvudtaget röka idag? Alla vet att rökning är mycket dåligt för hälsan. Alla kanske inte vet eller tänker på tobaksbolagen och deras unkna sätt att bryta sig in på nya marknader genom att marknadsföra tjejcigaretter och annat, men att reklam är avsedd att påverka oss till att göra val, det vet nog de flesta. Det får jag inte att gå ihop. Varför väljer man att lyssna på reklam där avsändaren inte har något som helst intresse av dig, individen, ditt liv och din hälsa, för det tvivelaktiga nöjet att dels få försämrad fysik, dels kasta pengar rätt in i gapet på storindustrin? Stort frågetecken. Mycket stort.

Stöd inte tobaksindustrin. Lika lite som du vill stödja vapenindustrin eller andra mindre trevliga näringar vill du öka tobaksbolagens inflytande. Hoppas jag.

måndag, oktober 10, 2011

Längtan framåt för att se bakåt

Ibland vill jag hoppa tio år fram i tiden. Sitta där på en förhoppningsvis ordnad fläck i universum och tänka tillbaka tio år, på det som är mitt nu idag. Slippa fatta beslut eller ens fatta beslut om att man måste göra det, bara se tillbaka och se att det mesta ordnade sig ändå. I efterhand minns man ju sällan de känslostormar, de bekymmer eller maror som gjorde livet svårt då. Vi är så sinnrikt konstruerade att vi inte måste leva i flera verkligheter samtidigt. Vi kan lämna saker bakom oss och behöver inte ständigt återuppleva varje dags besvär.

Jag längtar framåt. Idag har jag inga som helst ledtrådar till vart mitt liv skall ta vägen - i själva verket kan jag inte se någon väg åt något håll alls. Jag vet att det inte är så. Jag vet att varje dag gör man val (eller låter bli att välja, också ett val) som man inte tänker på men som leder vidare någonstans. Så småningom har det gått tio år och då kan man i efterhand fundera på vad det var som skymde ens utsikt så till den milda grad att man inte såg den, eller till och med tvivlade på att den ens fanns.

söndag, oktober 09, 2011

Mes fils

Tar en tankepaus i tittandet på filmen jag lånade av Olle häromdagen; "Mina eftermiddagar med Margueritte" (La tête en friche). Jag blir så omskakad av huvudpersonens fruktansvärda mamma att jag måste andas lite. Ändå är mamman förmodligen en ganska vanlig sorts mamma av den sort som inte förstår vad ett barn är och vad det behöver. Självisk och utan förmåga att sätta sig in i barnets totala hjälplöshet och beroende av vuxna. En sådan person som inte är gjord för att bli förälder, helt enkelt. Jag har aldrig träffat en sådan förälder själv, men de finns uppenbarligen eftersom rätt mycket litteratur, film, konst, socialnämndsingripanden och annat härrör från föräldrar som inte funkar. Som inte vill vara föräldrar, ens. Som ser barnet som ett objekt och inte en person.

Tänker på mina egna barn och hur jag aldrig har förmått annat än att se dem som personer. Som individer. Säkert är det många gånger jag har missförstått situationer och säkert finns det en hel del de skulle kunna säga om sin mamma på soffan hos psykologen en gång i framtiden, men just att inte bli sedda som de människor de är - det torde de aldrig ha upplevt. Än så länge verkar de må bra på det stora hela. De tycker om varandra också. Just nu har jag för ögonen bilden av mina tre pojkar när jag släppte av dem och Olle efter det att vi hade varit i kyrkan. En gosse tar långa, graciösa skutt före sina brorsor. Sedan stannar han och väntar in dem. Med armarna över varandras axlar kommer de, den galet rufsige rödhårige och den galet långhåriga modsliknande sötnosen. Ibland stannar de för att den ena bara måste ge brorsan en puss. Då fångar han också gärna in den bror som skuttat i förväg.

Den bilden ser jag ofta. De beter sig så mot varandra. När de inte suckar irriterat åt en brorsa förstås. Det gör mig lycklig och jag hoppas att de skall fortsätta känna så här för varandra hela livet. Storasyster ingår i samma starka syskonkedja, men den här gången var hon inte med så det var just mina tre pojkar som fick illustrera en uppväxt som gett en förmågan att visa kärlek och omtanke. Och den förmågan har de banne mig till stor del tack vare sina föräldrar. Deras egna personliga egenskaper är givetvis mycket viktiga också, men de har fått utrymmet. Heja oss!

fredag, oktober 07, 2011

Liten ängel

Jag brukar inte kalla mina barn för änglar. Inte min döde son heller. För mig fungerar det inte eftersom det känns så sentimentalt sliskigt. Men nu hittade vi en bild där Tönnes är så hjärteknipande söt att jag direkt tänkte "men lilla ängeln, då". Tyvärr är bilden suddig eftersom jag ännu inte har förstått hur jag skall lägga till scannern till min dator så jag har tagit ett foto av fotot, och då blir det som det blir. Jag tycker i alla fall att man ser hur fina Tönnes drag är, och hur överjordiskt söt han var.

Bilden är tagen vid förskolan Ullets skördefest i oktober 2003. Då var Tönnes 3 år och 10 månader och var fortfarande en mycket liten prick. Något år senare började han växa till sig och är numera en normalstor kille. Svårt att minnas att han var som en liten ärta en gång i tiden.

tisdag, oktober 04, 2011

Murphy och jag

Morgonrutinerna när barnen är hos mig är som följer: jag (Björn är bortrest, annars är det han som tar det tidigaste passet) väcker Tönnes och så fixar vi påklädning, frukost, medicin och tandborstning. Sedan går vi ut till taxin. I dag var det extra roligt för chauffören fick anledning att berätta för mig hur smart Tönnes är. "Han säger ingenting, han är väldigt lugn, men han vet precis hur vägen jag skall köra går. Han märker direkt om jag tar en annorlunda rutt. Han är SMART."

När jag sedan kommer in igen har Justus och Sigvard drumlat ner i köket. Om Justus inte syns till ungefär då går jag upp och sticker in min rufsiga knopp i hans och Alvas rum och kollar läget. Ofta får jag då till svar "Mfffjagharsovmorgongrymtsnöff". Alva sköter sig väl när det gäller tider, så henne behöver jag ytterst sällan väcka. De gånger jag gör det får jag svaret ovan. Av detta har jag lärt mig att när de stora barnen inte kommer till första frukost, så att säga, så har de sovmorgon och undanber sig tidigare väckning.

Idag dröjde Alva jättelänge. Jag väntade lite och tänkte att jag skulle gå upp och kolla, men så tyckte jag att det där sköter hon faktiskt själv. Jag somnade till i soffan. Hon kom ner vid elva, ledsen och sjuk. Hon hade fått ett så gräsligt migränanfall att hon hade legat i timmar utan att kunna röra sig eller ens ropa på mig. Att hon överhuvudtaget kommit ur sängen nu betydde att det värsta hade gått över. Jag svor stilla inom mig. Naturligtvis. Den enda morgonen på ett år som hon verkligen behövde mig så gick jag inte upp och kollade läget.

Lilla, stora, älskade unge. Hädanefter tänker jag kolla så fort min inre röst säger att jag bör göra det.

måndag, oktober 03, 2011

Ruttet

För en sådär två år sedan började jag väsnas om att Tönnes och hans klasskamrater skulle bli av med sin logoped när den person som innehade tjänsten gick i pension. Jag ställde många frågor till de flesta tjänstemän och politiker jag kunde komma på, och lustigt nog var det ingen som hade ansvaret för logoped till särskolan och träningsklasser. Långt om länge fick jag ett motvilligt svar från någon (som alltså inte var ansvarig, då, förstås) som sade att det inte fanns pengar.

Tönnes har gått länge utan logopedhjälp nu. Men att vara utan logoped är ändå ett verkligt lyxbekymmer i sammanhanget. När Tönnes och hans kompisars lärare kom till sin nya, i vissa fall nygamla arbetsplats i augusti möttes de av ett tomt klassrum. Inget av det beställa läromaterialet hade kommit. Det fattas fortfarande material. Tönnes är i skriande behov av bra dataprogram som ligger på hans nivå. Tyvärr kan man inte köpa in något sådant eftersom alla dataprogram måste köpas via skollicensen och finnas tillgängliga för alla på skolans server. Resten av skolan verkar märkligt ointresserade av att vara med och dela på kostnaderna för dataprogram som bara en till fyra elever behöver. Så det blir inget datorprogram till Tönnes.

Jag kontaktade datateket på habiliteringen för att få hjälp med att låna program till Tönnes så han ändå kan få jobba med något vettigt sådant hemma. "Fyll i blankett och ställ honom i kö. Väntetiden är flera månader." Jag kan inte säga mer om det än att det är en jädra otur att den långa väntan sammanfaller med att Tönnes inte har det material han behöver i skolan. Hans lärare är oerhört frustrerad. Självklart har hon arbetsuppgifter och övningar till Tönnes, men ett bra läroprogram på hans nivå behövs. Det där det lilla extra för att motivera honom - och motivationen är jätteviktig för Tönnes.

Dåligt med skolmaterial. Flaggningar om nedskärningar när man precis satt igång något nytt. Jag levde i den naiva tron att särskolan och träningsklasserna var platser där barnen skulle få den speciella hjälp de behöver, men nu har verkligheten krossat den drömmen. Jag är så tacksam över all skol- och fritidspersonal som är en så stor och viktig del av Tönnes liv. Jag förstår inte hur de orkar vara så bra som de är med tanke på all oro för ekonomi och organisering av skolverksamheten de bär med sig varje dag. Som förälder säger jag bara ledset att det är så ruttet allting. Orkar inte vara nyanserad och se den större bilden. Min speciella unge får inte det han behöver i skolan. Det jag trodde att han liksom var lovad av samhället att få.

onsdag, september 28, 2011

Så här såg den alltså ut/kyrkomötesöppningar man minns

Kronprinsessans hatt igår. Svår att beskriva. Först tyckte jag det såg ut som en ihoprullad matta med kvistar på, men när Sara bestämt sade: "ett vindkraftverk" hamnade vi rätt.

Nu gör jag mig skyldig till brott mot upphovsmannarätt, bara så ni vet. UNT idag. Fotograf Pelle Johansson. Här fanns det bilder på hattkreationen, som UNT:s reporter skrev. Jag förstår ordvalet. Hatt är liksom så intetsägande. På den övre bilden ser ni kronprinsessan själv, som ser ut som om hon hänryckt lyssnar till jojken och trumman under ingångsprocessionen. (Det var helhäftigt.) Till vänster i bild ser ni Staffan som bär korset. Efter honom kommer Sara och Antonietta med ljus, och efter dem följer Jan och Pär som inte syns i bild men som förtjänar att omnämnas eftersom även de gjorde släpa ljus-tjänst. Gruppen är på väg för att göra sig av med kors och ljus i den för ändamålet framställda hållare som denna gång stod placerad vid högaltaret. Nu vet ni allt.

Jag har varit med och sjungit så pass många gånger när någon kunglighet varit med att jag börjar snöa in på säkerhetsmännen. Särskilt förra året. Då sjöng jag inte själv, men kungaparet hade uttryckt en önskan om att det skulle vara de allra yngsta körbarnen som skulle sjunga vid kyrkomötets öppnande. Sigvard var alltså med, och när mina barn sjunger är jag nästan alltid med för att lyssna och ta hand om efteråt. Jag satt och tittade ömsom på min koncentrerat sjungande sötnos till pojke, ömsom på drottningens hatt (som ett diadem med någon flärp stående uppåt, förvillande likt sådana där plastdiadem med spröt som vajar och som har hjärtan eller ögon längs ut) - och så småningom allt mer fascinerat på den säkerhetsman som befann sig i min närhet. Min första tanke var: "Kunde ingen ha sagt till honom om slipsen?". Sjavigt, var ordet. Min andra tanke var: visserligen måste han vara koncentrerad på sin livvaktsuppgift, men smälter han inte ens lite av alla söta ungar som står där framme och sjunger av hjärtans lust? Och vad gäller koncentrationen ... han satt och bläddrade håglöst i agendan större delen av tiden.

Efteråt sade Sigvard att kungen hade sett så allvarlig ut hela tiden. "Men han var väl trött", kom det sedan, med den för Sigvard så typiska önskan att förklara och försvara alla.

Långsamt fram

Måste förbi jobbet för att lämna in papper från Försäkringskassan. Har jag tur är någon kamrat på plats, men eftersom det är här veckan för utåtriktade aktiviteter får jag ställa in mig på ett öde kontor. Notering till mig själv: det märks att jag fortfarande är sjuk när detta lilla ärende känns oöverstigligt jobbigt. Som att jag bara klarar en kraftsamling per vecka, och den skedde igår i samband med kyrkomötet.

Det låter helt vansinnigt för den som aldrig varit deprimerad. Men så är det. Äh. Jag samlar kraft lite till och sedan bara gör jag det. Kom igen.

söndag, september 25, 2011

Oh, I get by with a little help from my friends

Något jag tycker mycket om är att bli överraskad. Att få presenter utan anledning, till exempel. Det behöver inte vara något stort eller dyrt. Det kan räcka med om en arbetskamrat plötsligt skulle få för sig att sätta en fin rosett på en penna som hon hämtar till mig från förrådet, eller vad som helst; poängen är att någon tänkt på mig lite extra. För femton-tjugo år sedan kunde den effekten uppnås genom att man fick ett blandband. (Eller själv gav bort ett.) Det var en personlig gåva med hög överraskningseffekt.

Idag fick jag en slags motsvarighet till blandband. Världens finaste Fia och Jonas tyckte att de hade böcker och filmer som jag skulle låna och undrade om de fick komma över med dem. Jag blev jätteglad, för de har tänkt på mig. Nyfiken, eftersom jag inte visste vad det var de skulle ha med. Och nu när de har varit här och överlämnat lånet är jag glad igen. Varm om hjärtat. De har tänkt på mig.

Ikväll blir det Dunderklumpen jag ser på i soffan.

lördag, september 24, 2011

Mycket med det där

Planera din körning. Jo, tjena. Redan innan vi satte oss i bänkarna för handledarutbildningen för oss som skall övningsköra med hugade körkortsspekulanter visste jag att min stora brist i trafiken också är en rätt viktig sak. Och fick det bekräftat. Jag vet inte vad det är som gör att jag har så svårt att uppfatta trafiksituationer och planera körningen i enlighet med dem, men uppenbarligen är det något fel på perceptionen. Landsvägskörning är det inga problem med, men stadstrafik...

Alva och jag pratade om det efteråt. Jag erkände att jag har vissa svårigheter med uppmärksamheten och att tolka trafikbilden. Då fnissade hon och sade att jag skulle tänka på hur det blir den dag det är Justus som skall övningsköra. Han är nämligen familjens erkänt mest tankspridda person, och det med råge. Jag tog honom i försvar och menade att han visst kan skärpa till sig när han måste, men jag medger att jag mycket väl kan se det framför mig: Justus vid ratten, jag bredvid. En cyklist kommer ut på vägen. Justus tittar rakt fram och är miltals borta i sin fantasi. Jag ropar. Justus vaknar och hinner förhoppningsvis reagera i tid. Oj. Men jag hittade ett fiffigt pedagogiskt upplägg i handledarhandboken (!), nämligen så kallad berättande körning. Om jag får ungen att prata om vad han har tänkt göra och varför hela tiden borde han inte kunna glida iväg. Det är några år kvar tills dess. Jag hinner träna detta på Alva först och Justus hinner växa till sig. Inte för att Alva har problem med att fokusera, men jag måste öva mig!

torsdag, september 22, 2011

Ord på död mans kista

Medan Tönnes långsamt tuggar i sig sin morgonsmörgås och Sigvard snorar i juicen läser jag i UNT att moderaten Per Unckel har avlidit. Tidningen räknar upp uppdrag han har haft, som att vara landshövding i Stockholm Avslutningsvis säger man att "--- han haft två uppdrag som ådragit sig allmänhetens intresse, först tågkaoset och nu sist huliganbråk".

Jag måste säga att jag är imponerad. En enda man som drar omkring och drar ner kontaktledningar, råddar med tidtabellerna och ser till att enbart trasiga vagnar trafikerar banorna. Jag tycker att det borde räcka till som dagsverke, men nej; utöver detta har samma ensamma man orsakat huliganbråk. Det sägs inte om han själv har stått där på fyllan och först förolämpat folk för att sedan börja ta till nävarna och riva ner allt löst och fast omkring sig (kontaktledningar?), men även om han bara skulle vara hjärnan bakom bråken är det en rejäl arbetsinsats. Och med en sådan maffig insats bakom sig må det vara rätt och riktigt att det är det sista som sägs om honom i artikeln om hans bortgång.

onsdag, september 21, 2011

Lära för livet?

Under mina myrsteg framåt ägnar jag en del av min tid till att titta på TV-serien The Wire. Otroliga skådespelare och välskrivet manus. Den är mycket bra, men deprimerande. Nu har jag börjat titta på fjärde säsongen. En av trådarna i historien är berättelsen om den före detta polisen Prez som har omskolat sig till lärare och möter den hårda verkligheten på en högstadieskola i Baltimore. Under hela serien visas elände. Fjortonåriga knarklangare som skjuter jämnåriga för att komma ett snäpp högre upp i hierarkin, människor som utnyttjar varandra, pengarnas väg uppåt och en massa lögner på alla nivåer. Inget av detta har berört mig lika mycket och illa som scenerna från skolan. Den miljö som visas upp här gör mig gråtfärdig. Kanske för att jag har en illusion om att skolan ändå skall kunna vara bra för barnen. Det i sin tur grundar sig på önskan om en skola där barn och ungdomar, förutom att få kunskap och lära sig söka kunskap, respekteras och lär sig bemöta andra med respekt. Nu säger det sig självt att det finns vissa skillnader i grundförutsättningarna mellan en högstadieskola i Baltimore och en i, säg, Uppsala. Vi har än så länge inte metalldetektorer vid skolans ingång. Men ändå...

Hur kan det gå så snett på en del skolor och i vissa klasser? Att det blir fel är inget nytt. Det finns många skolberättelser om hur eländiga skolåren var från 1800-talet och framåt (tidigare fanns inte folkskolesystemet och långt ifrån alla fick gå i skolan, så det fanns färre som kunde berätta om sin skolgång). Ibland är det jävliga elever. Ibland är det maktfullkomliga sadistlärare. Men oftast handlar det om utanförskap. Bristande tilltro till att skolan skulle ha något att ge. Devisen "lära för livet" klingar ekande tomt i öronen på alltför många. Skolan har ju inget med livet att göra - tror de.

En traktor kommer lastad


Någon kanske trodde att jag ägnade mig åt litterära överdrifter när jag började prata den mörka, mörka skogen samt att domkyrkokören fick lakan och handdukar via traktor. Här är bildbeviset. Taget av Gunnel Selinus, alt. Intygas härmed av Jenny Tapper, sopran.

måndag, september 19, 2011

Åbo

Jag har tagit två foton under min Åboresa. Jag tog ingen bild när jag gick med Louise och Annika i rysk-ortodoxa kyrkans mässa. Jag tog ingen bild på vår "resort". Heller ingen bild på kören. Men jag tog en bild av kroppslösa änglar på altartavlan i Åbo domkyrka.


Under middagen på färjan igår kväll blev jag så imponerad av Magdalenas avfallshantering att jag blev tvungen fotografera. Handen på hjärtat, har ni sett någon som så snyggt radar upp sina räkskal på tallriken?





Jag vet inte vad bildvalet skulle kunna säga om mig, om man ägnade sig åt sådana analyser.

Utan lakan försmäkta vi i denna mörka skog

När vi klev iland i Åbo i lördags morse visste ingen av oss var vi så småningom skulle få sova. Det spelade ingen roll eftersom vi hade fullt upp ändå. Den guidade turen exempelvis satte oförglömliga spår. När var Åbo brand? Kören svarar ( i kör): fjärde september adertonhundratjugiosju.

Vi strosade. Vi åt. Själv satt jag utanför Åbo stadsibibliotek och räknade rallybilar som startade och småpratade med lite halvdragna finnar. Efter det repeterade vi i domkyrkan. Sedan var det dags att åka långt ut i skogen till en slags vägkrog med furupanel på väggarna och rätt fantasilös inredning. Maten var god för alla utom vegetarianerna. Vi sjöng lite. Började bli trötta. När vi klev på vår buss igen tror jag att allas sikte var inställt på att få hitta sig en säng att sträcka ut sig på. Vi for iväg. Vi åkte ännu längre in i skogen. Och lite till. Ingen bebyggelse syntes till, endast någon enstaka vägskylt med halvmeterlånga bokstavskombinationer glimtade förbi. Så körde bussen in på en av alla de småvägar som fanns och så kom vi till en parkering. Jag såg någon slags byggnad som jag definierade som kursgård och tänkte: aha, vandrarhem. Våra finska vänner, organisterna Ann och Markku sade att det var en resort. Vi tog våra väskor och gick 1 km minst. I mörker. När vi väl var framme såg vi att det mycket riktigt var ett vandrarhem. Vi var inte inställda på det, men det är ju finfint med vandrarhem och ingen knorrade. Jag stod kvar utanför en stund och nåddes av ropen inifrån huset: "Det finns inga lakan och handdukar!". Jag sade detta till Ann som blev oerhört nedslagen. Hon sade att hon hade bibringats uppfattningen att det skulle vara bäddat ås oss och så ringde hon till Joki, en snubbe med keps och hund som väl var föreståndare.. Joki hade gett sig iväg någon annanstans men så småningom skulle vi få lakan. Typ.

Vad gör en stor grupp vuxna människor som är snuvade på sina möjligheter att sträcka ut sig på sängen? Normalt sett går de (inte jag) till baren. Men det fanns liksom ingen minibar på vandrarhemmet där man ofta har konfirmationsläger. Jag flinade inombords åt ansträngningarna att försöka ragga ihop öl. Annars flinade jag inte mycket. Jag inte exakt hur länge vi väntade innan Joki kom med traktorn (sic!) och lakanen, men vi klättrade på väggarna. Och alla tänkte vi att om någon från den finska sidan hade nämnt ordet vandrarhem så hade vi kolla upp det själva, samt föreslagit att alla tog med lakan själva. Den enda som hade var Malena med sitt trogna reselakan i siden. Det var nästan så att hon blev av med det för vi ville se till att vår busschaufför kom i säng - men han var övernaturligt tålmodig och väntade. Han skall ha en stor guldstjärna för det tålamodet, särskilt eftersom vi glömde honom på parkeringen och stack iväg in i skogen När han hade parkerat bussen klart varken såg han eller hörde han något av oss så han fick ta en väg på måfå där i mörkret. Det var rena turen att han valde rätt.

Slutet gott, allting gott. Men det var lite surt med de där timmarna då vi inte hade så mycket att göra. Några satt och pratade, någon satte fart på bastun, andra letade öl och själv försökte jag var övervänlig mot Ann och Markku som var väldigt generade över det inträffade.

Jag vet fortfarande inte var vi sov. Drygt tre mil från Åbo, men jag vet inte i vilken riktning. Vägkrogen vi åt på låg tydligen längs vägen till Nådendal så det kan vara en ledtråd.

tisdag, september 13, 2011

Mumintankar

Från mitt fönster har jag i blickfånget ett träd som just nu är som allra vackrast. I toppen har lövverket blivit gulrött i höstens finaste nyans. Det småregnar och blåser lite. Ser jag på termometern är det ännu ganska varmt, men träden och buskarna har börjat byta skrud. Den här tidiga hösten är skön. Däremot längtar jag inte till november då det är regnigt och grått och man inte ser solen på hela månaden. Det enda man kan göra då är att öppna moteld. Lyssna på Povel Ramels sång "November". Ta fram sin Tove Jansson och läsa "Sent i november". Den boken är min favorit bland alla böckerna om mumindalen. Främst gillar jag att alla personerna i boken får tillfälle att ändras lite, men ändå behålla sin ursprungskaraktär. Utan några värderingar.

Mumindalen, förresten. Alla vill vara nonkonformisten Snusmumriken eller rebelliska lilla My. Ingen vill vara filifjonkan. Det vill inte jag heller. Men när jag läser muminböckerna inser jag att det är precis vad jag är, trots att jag i motsats till filifjonkan inte städar och håller ordning. Det jag delar med filifjonkan är en viss ängslighet och en önskan att inrätta sig efter de sociala regler som finns så att man passar in. Jag är halvt mumintrollet också. Även mumintrollet är lite ängsligt. Han vill ställa allt till rätta. Lite beskäftig är han också. Jag är ingen rebellisk lilla My eller självtillräcklig som Mymlan. Jag är inte lugn och trygg som muminmamman eller tillkämpat bohemisk som muminpappan. Hur ocoolt är det inte att vara halvt filifjonkan och halvt mumintrollet? Men det är sådan jag är. Trösten är att läsa "Sent i november" och åter påminnas att det går bra att vara den man är. Att man mår bra av lite vidgade vyer och att då och då överraska sig själv, men att man ändå är sig själv.

måndag, september 12, 2011

Nya rön

I dag fick jag vet något jag aldrig har hört förut. Jag trodde att Downs syndrom berodde på ett kromosomfel som är oföränderligt, även om individerna som har det medfödda felet kan utvecklas på många olika sätt. Men Försäkringskassan vet tydligen något helt annat. Enligt det intyg jag har fått för att skicka in till sagda kassa för att få ersättning för dagar jag eller Tönnes pappa eller styvpappa varit hemma med honom vid sjukdom kan Downs syndrom liksom växa bort. Intyget gäller nämligen bara i två år, sedan skall man ompröva fallet.

Tänk. Här trodde jag att Tönnes har ett handikapp som är en del av honom. Men om två år kan det ha avtagit! Varför har ingen läkare någonsin talat om det för mig? Vilken tur att Försäkringskassan sitter på kunskaperna, annars hade jag lätt kunnat tro att Tönnes i hela sitt liv kommer att ha speciella behov av hjälp och i viss mån tillsyn.

Ordet för dagen

Inspelat telefonsvar från en kundtjänst: Serviceupplevelse. Smaka på den.

torsdag, september 08, 2011

Det är ärftligt, tyvärr

Justus är på en del sätt otäckt lik mig. Bland annat verkar han ha samma förmåga som jag att liksom ha för bråttom med jämna mellanrum. I dag hade han haft prov och efteråt upptäckt att han totalt hade missuppfattat en fråga. Även jag tenderar att snabbt ögna texter och tycka att jag har en ganska klar uppfattning om dem, för att något senare inse att jag självklart hade missat saker. Men jag har lärt mig under livets gång och det kommer Justus också att göra. Om han fortsätter att brås på mig i det avseendet kommer han tyvärr aldrig upp i hundraprocentig träffsäkerhet, men åtminstone nittio.

Jag skulle bra gärna vilja se uppsynen på Justus SO-lärare när han läser min ädle gosses svar. Jag undrar om han förstår att den fråga Justus svarade på var varför man brukar säga att det var dumt att Columbus upptäckte Amerika.

Avstavat

För någon vecka sedan läste jag på UNT:s Köp & sälj-sida om Stor Bak Luckeloppis. Nu har annonsören gått vidare i sin avstavningsutveckling och skriver att det är Stor-Bak-Lucke-Loppis. Jag väntar med spänning på nästa steg. Det vore för mycket att hoppas på att versalerna försvinner, men man vet aldrig.

onsdag, september 07, 2011

Vanligt folk

När jag läser insändarsidor eller på bussen tvingas lyssna på Morgonpasset på P1 utger sig flertalet som har skrivit eller ringt att de är vanliga människor. Nio gånger av tio har de upprörts av något och vill yttra sig om hur fel det har blivit. Den tionde gången vill de tacka en medmänniska som har hjälpt dem när de fått motorstopp en sen kväll. Den tionde gången förekommer ytterst sällan begreppet "från en vanlig människa" eller liknande i vare sig skrift eller tal, men de nio gångerna när man vill protestera förekommer det ymnigt. Jag tycker att det är utmärkt att människor har möjligheten och viljan att säga ifrån när de inte gillar något. Det är jobbigt när de tycker fel saker, det vill säga tycker något annat än jag, men det är fortfarande ett tecken på att medborgarna inte är likgiltiga. Däremot har jag fastnat för att alla, säg alla, anser sig vara vanliga människor. Vanliga. Underförstått att man vet hur det verkligen är. Man har koll på hur det ser ut och hur det borde vara i stället.

Det är synnerligen roligt att upptäcka att den vanliga människan återfinns inom alla partier. Synen att man är en vanlig människa är gränsöverskridande - samtidigt som alla dessa vanliga människor tycker olika om ungefär allt. I själva verket är det som med begreppet "sunt förnuft"; det fylls med olika innehåll beroende på vad man har för uppfattning om världen och samhället.

Det finns ingen som så snabbt blir anklagad för att ha tappat sin verklighetsförankring och inte längre vara en vanlig människa som en politiker. Steget till att börja ägna sig aktivt åt politik, på fritiden eller som arvoderad, betyder tydligen automatiskt att en person inte är samma som tidigare. Makt korrumperar, säger man, och menar ofta att alla som har fått politiskt inflytande är korrumperade per definition. (Märkligt nog bråkar man inte alls så mycket om de som har reell makt, de som sitter på pengarna. Det är inte särskilt ofta en politiker sitter på pengar. ) En politiker är alltså inte en vanlig människa. Vilken tur att det inte bara är ett parti som är belastat med korrumperade idioter som försöker styra när de inte vet något om hur en vanlig svensk har det. Alla politiker är lika korkade. Uppenbarligen.

Jag har en idé om hur vi vanliga människor skall lösa det här problemet: vi samlar ihop samtliga politiker oavsett parti och sållar ut dem som inte har kontakt med verkligheten längre. Sedan ställer vi dem åt sidan. Jag vet inte om det blir så många kvar som vanliga människor godkänner, men har en lösning på även det problemet. Jag ställer gärna upp som upplyst despot. Gissa om jag skall styra upp! Och vad glad den vanliga människan skall bli, när en alldeles vanlig människa som jag, som inte är styrd av partihänsyn eller andra överväganden, kan manövrera åt vilket håll jag vill när som helst där jag leder paraden in i framtiden.

Nattsuddande

Igår tog jag ledningen i deltävlingen i familjens pågående etapplopp "Förkylning 2011". Sigvard och jag var hemma tillsammans. I takt med att dagen gick blev han något raskare och jag märkbart sämre. Själv gick jag och lade mig redan vid åttasnåret. Det var nog tur, för vid halv två väcktes jag av att Sigvard grät och skrek. När jag och Björn drumlade in i hans rum var Alva redan där - hon hade suttit uppe och pluggat och skulle just till att lägga sig när Sigvard larmade. Han hade fått nackspärr. Han hade det någon gång i våras och det var en riktigt besvärlig episod. Att vakna mitt i natten och känna att det drar i en nackmuskel är inte så trevligt, och om man som Sigvard har stark inlevelseförmåga är det lätt hänt att man spänner sig och stressar upp sig och får ännu mer ont. Jag såg på hans omedvetna rörelser att det inte var lika illa som förra gången och var alltså inte orolig. Däremot tyckte vi så synd om honom. Ängeln Alva klättrade upp till honom (alla barnen har loftsäng) och lirkade honom upp i sittande medan jag hämtade Panodil och dricka. Efter ett bra tag lugnade han sig så pass att han kunde lägga sig på rygg och sluta spänna sig så hårt. Alva läste saga medan jag stod på en stol bredvid sängen för att nå upp att stryka honom över håret. Till slut gick vi och lade oss. Björn hade tagit sig an Tönnes och pratat med honom för att han inte skulle bli så skraj, så han var inställd på att försöka somna om. Sigvard skulle försöka somna, sade han. Jag föll som en fura i sängen och kände mig som en enda stor inflammation hela jag.

Efter tjugo minuter ropade Sigvard på mig igen. Han hade hostat till han kräktes. Jag vacklade omkring och kände mig som ett lik medan jag duschade av pojken som tack och lov ändå inte hade lika ont i nacken längre. Kände mycket starkt att jag är för gammal för sådant här nattliv. Slängde in lakan och kudde i tvättmaskinen, lade Sigvard i min säng och knöt mig själv på soffan.

I morse konstaterade jag att jag fortfarande har sjukledningen. Sigvard är trots detta hemma även idag eftersom han är snuvig och hostig och tung i huvudet (tacka för det!) och nacken inte är bra än. Men den blir bättre. Jag plockade fram min vetekudde som han tacksamt tog emot. Han är framför allt lugnare nu vilket gör att han törs röra på sig. Själv funderar jag på att gå i ide.

måndag, september 05, 2011

Memory lane

Vad bra man mår av att titta på "Fem myror är fler än fyra elefanter" tillsammans med Tönnes. Han fick hela serien på DVD i våras, mest av en slump, och som han gillar den. Det är när jag sitter bredvid honom som jag märker hur mycket han lever sig in och härmar. Det är fantastiskt. Jag får också en klar bild av hur svårt det är för honom att forma ljud. För den som inte sett serien eller inte minns den kan jag berätta att det i varje avsnitt förekommer många upprepningar av att räkna från ett till tio/tjugo samt av alfabetet. När Tönnes säger efter hör jag hur knepigt det är med konsonanter och hur knivigt det är att skilja mellan vokalljuden. För att inte tala om hur svårt det är med flerstaviga ord. Men han pratar på, och skrattar, och härmar och är bara lycklig. Det blir jag med. Av denna pojke.

Sedan är det också trevligt att återuppleva dåliga gamla vitsar. Mina favoriter är de absurda.
Fråga: Varför skall man inte gå in i djungeln mellan klockan tolv och tre?
Svar: Därför att då tränar elefanterna fallskärmshoppning.
Följdfråga: Varför är krokodilen så platt?
Svar: Den gick in i djungeln mellan klockan tolv och tre.


söndag, september 04, 2011

Bolsjevikeländet

I lördags åkte jag och flickorna ut till Gränby centrum för att lyssna på en av gosskörens otaliga framföranden i köpcentret under dagen. Anledningen till att de stod där i sina röda körtröjor och träget sjöng på var att man vill rekrytera nya sångare. Medan vi stod där och lyssnade avhörde Alex följande kommentar från en man som stod bakom henne: "Vad är det här för något? Är det vänsterpartiet?".

För varje gång jag tänker på det blir det roligare och roligare. Jodå. Såklart det var vänstern som stod där med sin tropp av pojkar i åldrarna 8-19, precis som de brukar göra. Kristliga sånger framförde de och på banderollerna stod det Svenska kyrkan, men visst var det vänstern som slog till igen. Alla som tar på sig en röd tröja är vänsterpartist. Undrar om det är många som är liksom ängsliga och darrar i knävecken närhelst de skymtar en röd tygbit? Tror de att landet befinner sig i samma läge som runt 1918-19 och att den röda revolutionen står för dörren? Som om... på förekommen anledning kommer här texten till Bolsjevikvisan. Melodi? För oss senfödda barn; om du kan din Euskefeurat så är det samma melodi som till visan om de guförbánnade apparáta.


Bolsjevikvisan
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Och kanske i vårt land en dag den bryter fram
för bolsjevismen är en sjuka som är smittosam,
Vad är spanskan emot den
det är ingenting min vän
jag ska berätta vad jag tror om den, hå hå ja ja!

Tal:
En sitter vid stuguknuten
och så kommer där kanske en bolsjevik och kör ut en
slår en på truten
och skjuter en på eviga minuten, tar ens värdesaker,
bordssilver , ljusastakar,
kärring och ungakrakar
å en hel massa värdesaker
som ej kan specificeras
eller här relateras

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism

En sitter på sin går som en har hatt i alla sin ti,
och tänker här regerar jag med mej och min Sofi.
Då höres de ett tjut
och då man tittar ut
så smäller de ett skott och luktar krut, hå hå ja ja!

Tal:
Och innan en hinner sej repa
slår de en i skallen med en dyngegrepa
hänger upp en i ett trä
å kärringen breve
och tjuvmjölkar korna,
å bryter av dom horna,
slaktar kvigorna
ä oförskämda mot pigorna
och man är ju maktlös emot ligorna

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism

Så tar dom hand om krigsmakten till lands och till vann,
rekryten general och översten blir menig man
Ja det blir botten opp
på våran samhällskropp
och därför är det bäst i tid se opp, hå hå ja ja!

Tal:
För se annars kan det bli ett sabla elände
utan början å utan ände,
de klipper av telefonen
drar kungen av tronen,
ställer till grymma excesser
med prinsar och prinsesser,
och en hop av andra noblesser,
tar pengarna ifrån dom
och låter fattiga få dom,
drar klä´ra å dom
å låter soldaterna klå dom

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Och kanske i vårt land en dag den bryter fram
för bolsjevismen är en sjuka som är smittosam,
Vad är spanskan emot den
det är ingenting min vän
jag ska berätta vad jag tror om den, hå hå ja ja!

Text och musik: Theodor Larsson (Skånska Lasse)

Tidstypiskt

Den här klisterdekalen satt på glassfrysen i butiken. Jag tycker att den är lite rolig, samtidigt blir jag fundersam när jag ser den. Å ena sidan vädjar den till världssamvetet. Å andra sidan säger den ett glättigt: men grubbla inte så mycket på saken, ät glass i stället. Nu finns det inget som säger att de sakerna är oförenliga, men jag tycker att det känns så typiskt oss nutidsmänniskor. Ta för höge farao inte livet så allvarligt. Unna dig, njut lite, eller njut lite mer, eller ät för mycket och låtsas att det inte gör något med din kropp, eller kasta skräp i naturen för det har ingen betydelse om just du plockar upp efter dig. Om en allvarlig mening sägs skall den genast balanseras av något som mjukar upp innebörden i det som sagts.