måndag, januari 31, 2011

I stället för

Egentligen borde jag sitta och skriva så kallade finurligheter till körens krönika som jag samförfattar med Sara och Mikaela. Jag borde slipa formuleringar, ge snälla gliringar till herrar och altar och framhäva sopranernas naturligt inneboende överlägsenhet (ja, vaddå, om man ber tre sopraner att skriva krönikan är det väl självklart att uppdraget är att hylla sopransystrarna?), samt komma ihåg roliga saker maestro sagt under året. Men det bidde inte mer än några rader om det. Det bidde ett Sigge-inlägg istället.

Här sitter Sigvard och läser 018 högt för mig medan vi fryser och väntar på bussen hem från Sigvards pianolektion. Idag fick han lära sig grunderna för blueskomp. Han har fått en enkel bluesmelodi i läxa, samt ett påbyggt komp. Jag hade väldigt roligt där jag satt och såg hur Sigvard verkligen gick igång på den där blueslåten och stod och dansade i takt medan hans lärare förevisade hur det skulle gå till. My little blues man.

lördag, januari 29, 2011

Naturlag

Där stod jag vid busshållplatsen. Bussen var fem minuter sen. Min från början lite snäva tidsram sprack totalt. Messade Sara och meddelade sen ankomst. Väntade. Sedan kom bussen. Fullstoppad av människor, stora och små, med ispiggar, pulkor, skidor, ryggor. Det vill säga alla som tillbringat dagen i Sunnerstagropen och dito backe. Damen jag satte mig bredvid luktade starkt av korvgrillning över öppen eld. (Fick den sista sittplatsen.) Satt och manade på bussen i sinnet och hoppades vid varje hållplats att ingen skulle kliva på. Vid Polacksbacken kom det barnfamiljer med ballonger i händerna samt de vanliga studenterna. Nu var bussen knökfull. Överfull buss och halt väglag = chauffören tar det med rätta lite lugnt.

Då slog det mig att det är så här det är. Det är en naturlag att när man har bråttom och redan är sen, då är det massor av folk som skall kliva på eller av bussen, någon har krångel med sin biljett, chauffören måste stanna till en extra gång för att be någon ställa sin barnvagn lite bättre och så vidare. Det tar vansinnigt lång tid för den som har klockan tickande i sig som stressfaktor.

Visst är det konstigt att det faktiskt blir så här 4 gånger av 5, när man har bråttom?

tisdag, januari 25, 2011

Öga för detaljer

Sigvards matematikläxa består den här veckan av att eleverna skall fråga folk när man kan ha nytta av multiplikationstabeller och när de använder den. Så skall de göra små illustrationer också. Sigvard har frågat mig och Alva hittills. Jag blev så tagen av hans teckningar. Sigvard är noga i nästan allt han gör, så även när han ritar. (Se extraprisskylten på bilden av mig när jag handlar.) Sigvard själv tyckte inte att mitt hår blev bra men jag skyndade mig att försäkra att jag tycker bilderna är jättebra som de är. Alva brukar inte ha kockmössa när hon bakar, men eftersom Sigvard hade ritat in en på henne tog hon fram en liten mössa som hon tog på sig enkom för Sigvard när hon skulle baka Rosenbröd igår kväll. Verkligheten efterliknar bilden!


fredag, januari 21, 2011

Fredagskväll på tåget

Nu uppehåll i Katrineholm. Jag närmar mig hemmet! Dagen har varit sisådär. Mötet var väl okej även om jag själv kände mig rätt oinspirerad och att det var mycket omtugg, men visst kom det fram nytt också. Jag hade lite svårt att koncentrera mig. Inte blev det bättre när det ringde en sköterska från käkkirurgen och berättade att Tönnes operation på måndag är inställd på grund av att de fått in ett traumafall som förstås går före. Det är inte mycket att säga om det, men nu har vi förberett Tönnes både hemma och i skolan och han tycker inte om när saker förändras på det här viset. Ja, vem gör det?

Stressgrät i smyg på väg till tåget. Snälla C skjutsade mig, Anja och Christer från Wendelsberg till tåget men råkade köra fel två gånger - och så stod trafiken helt stilla periodvis. När vi stod och brummade utanför operan hoppade vi ur bilen och kutade genom Nordstan. Vi kom till spåret med fyra minuter till godo. Sådant klarar inte jag. Fy tusan. Men nu är jag förstås nöjd med att tåget rullar på och att jag får komma hem till min familj. Jag vet att Alva har tänt ett ljus på sin brors grav, och idag får det räcka även för mig.

Piggar upp mig med bilder på fina saker som står på spiselkanten i Internationella institutets hus på Wendelsberg. Klassiska Ceylonklubbselefanter. Hur många sådana elefanter skulle man kunna räkna ihop till hos IOGT-NTO-rörelsemedlemmars familjer, tro? Och så den fantastiska glada lastbilen. Jag vet inte varifrån den kommer, kanske från någon av våra projektländer Tanzania, Uganda eller Burundi. Underbar är den i alla fall.


onsdag, januari 19, 2011

Bästa kompisar

Tönnes och hans pappa, arm i arm. Vi var på väg från operationssamtalet. Tönnes var så lättad över att vara utsläppt och samtidigt i stort behov av trygghetstankning. Tönnes väljer i princip alltid sin pappa. Pappas kille!

Tekopp, gargantuansk

Ägnade morgonen åt att bekämpa migrän. När den klingat av (tack vare medicin, prisad vare den) märkte jag hur genomförkyld jag var. Igen. Det kan inte hjälpas att det känns rätt dystert.

Men solen lyser snett och vinterblekt på den frostfrusna världen utanför. Det är fint. Jag förtränger allt damm som syns i solen och låtsas att det inte finns. Tar te i den fina kopp jag fick i julklapp av Alva och Justus. Den är enorm. Jag tog fram decilitermåttet och kollade: den rymmer 8 dl om man fyller den till randen. En halvliter om man inte vill ha överfullt och ha plats för en skvätt mjölk. Skall sippa lite ur den och sedan sova innan det är dags för eftermiddagens förberedande samtal inför Tönnes operation.



Jag vill bli frisk.

tisdag, januari 18, 2011

Sankta Cecilia

Sjöng den 19 december 2010, sedan har jag varit tyst. Börjat prata efterhand men har inte varit sångför och har därmed missat jul, nyår- och trettondagssjungningar. Ikväll gav jag mig iväg till kören. Mest för att jag så förtvivlat gärna ville vara tillbaka, trots att jag visste att rösten inte var tillbaka än. Och mycket riktigt klarade jag att öva lite Matteuspassion med nöd och näppe, men efter paus klarade jag bara ett stycke. Tyvärr brände jag ut rösten på ett vedervärdigt sliskstycke av Mendehlsson (det mesta han skrivit för kör tycker jag är rätt gräsligt) och var tvungen att vara tyst när vi övade Sandström och Britten.

Senast jag sjöng Brittens "Hymn to St Cecilia" var hösten 2001 när vi var på turné till Rom. Det är ett stycke som kräver sin kör, onekligen. Likaså är det ett stycke de flesta körer med lite ambition (och prettokänsla) förr eller senare ger sig på. Britten kunde skriva för kör, liksom! Så nu hoppas jag på att rösten återkommer snabbt så jag kan få sjunga detta stycke istället för att som ikväll sitta och lyssna. Jag kunde för alldel fnissa ostört åt de delar av texten som jag tycker är nära pekoral - texten må vara skriven av W.H. Auden hur mycket den vill, ibland blir det bara fånigt. Som raderna som är temat för hela verket:
Blessed Cecilia, appear in visions
To all musicians, appear and inspire;
Translated Daughter, come down and startle
Composing mortals with immortal fire.


Andra ställen är å andra sidan mycket, mycket sköna även till texten, så jag få ta blandningen med ro och bara vara glad åt att få sjunga Britten igen. Om jag nu kan det. Jämra röst, kom igen!

Psykologisk pejling

Emellanåt får man råd av människor. Det kan till och med hända att man själv ber om råd, men det är sällan man lyssnar. Det finns inte en människa som följer ett gott, praktiskt råd. När man ber om råd handlar det oftast om något annat. Man behöver bolla lite tankar eller lätta på trycket helt enkelt och det är ytterst sällan man på allvar tar till sig goda råd. Det innebär inte att det är bortkastat att vare sig be om eller ge råd; det kostar inget att kolla av sin omgivning lite och få veta hur andra personer resonerar, och det kostar heller inget att ge goda, kloka och omdömesgilla råd som man sedan inte förstår varför ingen följer.

Vi behöver göra våra egna misstag. Det är därför vi inte lyssnar på riktigt. Det är som om det fanns ett särskilt immunförsvar som rusar fram för att hindra det goda, praktiska rådet att sätta sig på allvar i ens kropp, skalle, förnuft eller var det nu är allt som sägs hamnar. Det är då det gäller att akta sig för de personer som är som iglar på en tills man har följt deras råd. Det finns människor som på fullt allvar förväntar sig att man skall ta in det de har sagt och följa råden - det beror dels på att de är snälla och omtänksamma och verkligen vill väl och inte orkar se hur dumt medmänniskorna beter sig, dels på att de är övertygade om att deras råd är den rätta lösningen. Träffar man på en sådan person gäller det att tassa försiktigt. Annars står man där var och varannan dag och hummar och måste generat bekänna att "nä, ännu har jag inte hunnit kolla/prova/göra detdär superbra du rådde mig till". När hela poängen var att bara få veta lite mer om den personen för att kolla vilken typ av råd hen gav...

måndag, januari 17, 2011

Sign. "Upprörd läsare"

Med anledning av Uppsala Nya Tidnings notis om knutsfirande, införd fredag 14 januari dennes, vill jag protestera. Det står att arrangör av detta eminenta och traditionstyngda evenemang är, citat, "nykterhetsorganisationerna IOGT och NTO". Hur kan reportern ha så dålig uppfattning om nykterhetsrörelsen i Sverige att han inte vet att dessa organisationer år 1970 slogs samman till en enda organisation med det lättfattliga namnet IOGT-NTO? Det står illa till med allmänbildningen hos dagens tidningsmän!

Som lök på laxen hade dessutom notisen som rubrik "Räven raskar över isen...". Om man haft åtminstone nio års sammanhängande skolgång torde man veta att namnet på denna sång i decennier har uppfattas fel, låt vara att hörfelet är förståeligt, men att en vuxen människa inte har kännedom om att sången heter "Räven raskar över risen" är bedrövligt. Även om man hör fel bör man kunna ställa sig kontrollfrågan: Vad skulle räven över isen att göra? Är det inte mycket mer troligt att räven hastar över nedfallet ris i skogen? Bildnings- och kulturskymning råder över landet. Härmed inlägger jag min protest mot detta.

Sign. "Upprörd vän av ordning"

P.S. Vädret var för övrigt mycket bättre förr.

söndag, januari 16, 2011

Som en händelse

Igår satt jag och mös framför TV:n åt James Mayes och byggandet av en lång modellbilsbana. Banan sattes upp i Brooklands. Allt eftersom programmet pågick fick jag klart för mig att det hade varit en anrik brittisk bilsportsort.

I morse läste jag i min gamla mysdeckare "The Fear Sign" av Margery Allingham om en person som i fråga om bilkörning fick det goda omdömet att han hade kört på Brooklands. Jag hade ju inte fattat lika mycket alls om jag inte hade råkat se på just det speciella TV-programmet igår.

Finaste flickan

I veckan råkade jag komma med samma buss som Alva en dag utan att vi hade planerat det. När hon stack iväg hade jag precis klivit ur badet, men eftersom hon tog en avstickare hem till sin pappa för att hämta något knappade jag in på hennes försprång. Blev så glad när jag kom till hållplatsen och hon stod där. Se så fin hon är i min avlagda Gudrun Sjödén-anorak och Björns gamla pälsmössa.

lördag, januari 15, 2011

Människor och djur

Ni har säkert sett den söta bilden på pyttesmå fladdermusungar som ligger på rad invirade i varsin kulört liten filt. Jag har ingen aning om varifrån de kommer eller varför de måste räddas. Kanske översvämningsoffer från Australien? Ni har säkert sett nyheter om vargar och vargjägare och jaktmotståndare. Några skriker "varg" och säger att de måste dö, andra säger att vargar är finast i hela världen.

Jag är mån om hela skapelsen. Jag lovar att jag inte tycker att människor har rätt att behandla vare sig flora eller fauna på det ganska ruttna sätt vi alltid har gjort och fortsätter att göra. Men här kommer en bekännelse som säkert får flera av mina vänner och bekanta att tycka att jag är vidrig: varje gång det blir ett himla hallå kring djur på olika sätt undrar jag varför vi inte väsnas lika mycket när det gäller behandlingen av människor.

Det är givetvis inte riktigt sant. Jag skulle tippa att nästan alla djurvänner är aktiva människorvänner också, om man kan uttrycka det så. Men trots allt...jämför den allmänna indignationen över djur som farit illa med hur mycket samma allmänhet orkar bry sig när det gäller hemlösa, statslösa, de med taskigt socialt arv (jodå, det finns), misshandlade, missbrukare - de människor vi omedvetet ser som samhällets lägsta sociala skikt - så är det skillnad. Människor märks inte lika mycket. Hur kommer det sig?

Inte så lovely

Man skall ta vara på ljusglimtarna. Så är det. När man knappt kan andas av livsångest och dukar under av tvivel och självkritik skall man skall man titta på orkídéerna i fönstret och bli lycklig. Titta ut på världen utanför fönstret och tycka att snön är så fin och fluffig och det är visserligen för jädrigt kallt men oh så fint det är och vips har allt blivit bra.

Det är helt klart något riktigt stort fel med mig. Systemfel, rent av, för det funkar inte för mig. Det är alldeles sant att positiv förstärkning har stor betydelse. Det är lika sant att negativ förstärkning tvingar ner livet i en ond spiral som obevekligt närmar sig botten. Men finns det någon människa som mår bättre av tillropen "men se så vackert solen lyser" när man undrar över om man ens har rätt att kalla sig människa? Eller som blir gladare av att titta på en vacker vas när man i själen står bredvid en barnagrav?

Livet är inte så lovely. Man får göra vad man kan för att ljusa upp det mörka. Det är bara inte så lätt för mig som det ibland verkar vara för alla andra. För visst måste det vara mig det är fel på, när alla andra säger "tänk positivt" och det verkar fungera för dem? Jag har försökt, kan jag säga. Verkligen försökt. Utan verkan. Jag ger inte upp än, men det behövs något mer. Vad har jag inte kommit på än.

torsdag, januari 13, 2011

Tjugondedag Knut

Nu har Sigvard och Björn kommit hem från Uppsalakretsens traditionsenliga julgransplundring och dans kring gran på Vaksala torg. Det var kallt, men Sigvard har ätit korv, fiskat fiskdamm, lekt i snöhög med en ny vän (Sigvard skaffar sig nya vänner lite vart han går) och dansat runt granen för att få godispåse.

Så fort han fått av sig ytterkläderna när de kom hem drog han ur godispåsen fram den informationslapp om Junis som jag har gjort. Sigvard har högläst hela lappen för oss. Den är garanterat barnovänlig. Visserligen är tanken att medföljande vuxna skall få information som de uppfattar som seriös och uttömmande, men det är ju liksom barnen vi vill ha som medlemmar. Det är barnen som skall vara vårt fokus. Att jag inte lyckas ha något som helst barnperspektiv i dessa informationslappar är något jag skäms över. Jag lovar bättring.

lördag, januari 08, 2011

Hyllning till mina byggare

Alva och Justus delar rum hos mig. I många år har de delat en våningssäng, och det har gått bra. Praktiskt har det också varit på många sätt, exempelvis när Justus klocka ringer på morgonen och han inte märker det, då kan Alva (som vaknat) ruska på sängen så han också vaknar. Men nu har de så länge önskat sig loftsängar att Björn och Erik föll till föga och gav som julklapp att inskaffa och montera sagda sängar.

Det visade sig att compact-living-trenden är död, så utbudet av loftsängar på det enda ställe vår ekonomi klarar av (IKEA) bestod av två modeller. 140 bred eller 90 bred. Vi valde sängarna som är 140 breda så Alva och Justus kan få bre ut sig och pösa som kungar, dessa fina ungar. Att sedan montera upp dessa två rejält stora schabrak i det lilla rummet är en utmaning som Björn och Erik brottats med i två dagar. Rummet kommer inte att se klokt ut, för man kan inte gå in rakt in i det utan man måste huka sig under en loftsäng. Fritt utrymme framför fönstret och golvutrymme att stå rakt på är en glipa på några decimeter. Men det finns bra med utrymme under sängarna, så det kommer att fungera ändå och barnen är nöjda. De kan däremot inte kunna sitta rakt upp i sina sängar utan att få hjärnskakning varje gång - varför kan inget bara vara enkelt och perfekt?

Hur som helst så är jag evigt tacksam för att Björn och Erik tog sig an uppdraget att montera. Jag hade klarat det jag också, men är rätt glad att få slippa när det är så lite utrymme man har att jobba med (och på). Alva får säga sitt när hon kommer hem från Riga i morgon. Justus ler nöjt vid tanken på att få sova i sin nya, stooora säng i natt. Heders, byggare!

fredag, januari 07, 2011

Allmänbildning (the Stig, I knew it!)

Hade nyss ett stolt Top Gear-tittarögonblick. The Stig skulle avslöjas och jag tänkte vagt att det kanske var Schumacher, men så slog jag bort det eftersom det skulle vara så osannolikt om det skulle vara den enda nu levande Formel 1-förare just jag kände till (död Formel 1-förare jag känner till: Ronnie Petersson). Och så var det Schumacher!

Känns rätt allmmänbildat och bra att ha pytteliten koll även inom områden som jag mest gäspar åt. Den som inte sett Top Gear fattar ingenting och det är för meningslöst att förklara. Poängen var dock allmänbildningen. Allmänbildning är bra, se.

Snöyra

Det är snön som faller tätt utanför mitt jobbfönster. Det är jag som är yr.

Jag brukar tycka illa om att vara ensam på jobbet. Jag dräneras på energi när jag inte har mina arbetskamrater att bolla med. Den här veckan har det ändå fungerat rätt bra och jag har fått saker ur händerna. Men så skönt det blir på måndag när de dyker upp igen! Till och med Upplevelsnämndens ordförande i Enköping kommer fast hon hade sagt onsdag först. (Vi driver stenhårt med henne för namnet på nämnden. Å andra sidan driver hon själv lite försiktigt med det också, det var minsann inte vi på jobbet som kom på Tivolinämnden - där allt går runt, utan det kläckte hon själv.)

Annars är jag rätt trött på allt. Har en period när jag undrar varför jag håller på med det jag gör, för att det ger ändå inget resultat. Den ofrånkomliga lilla bitterhet som hotar att börja nästla sig in är stundom svår att stävja. Men den skall inte lyckas! Trött kan man få bli, arg kan man få bli, ledsen kan man få bli - men inte bitter. Bitterhet förlamar.

Skall jobba på och hoppas att yrseln lägger sig.

tisdag, januari 04, 2011

Välja rätt

Idag kom kallelsen till Tönnes käkoperation. Det känns bra att det blir gjort. Tönnes har, som de flesta personer med Downs syndrom, trångt i gom och mun. Det är bland annat därför rätt många med Downs (Tönnes är en av dem) ofta har tungan hängande ute. Det är inte tungan i sig som är onormalt stor, men den får inte riktigt plats. Och så har det att göra med muskeltonus och sådant också, men framförallt är det trångt. Man kan även få problem när vuxentänderna skall fram. Så är det för Tönnes. Det finns tänder som ligger och väntar på att växa ut som inte kommer att få plats. Då gavs det två alternativ: det ena var att dra ut mjölktänderna som sitter i vägen och låta Tönnes få tandställning för att justera bettet. Det andra var att göra ett större kirurgiskt ingrepp som även det innebär att man avlägsnar överflödiga tänder men slipper tandställning.

Valet var självklart. Tönnes klarar inte en tandställning. Så långt var allt bra. Men nu, när kallelsen kommit, blir jag plötsligt ängslig. Var det rätt val? Är det bäst för Tönnes? Det är en jobbig upplevelse för honom att sövas också. Det har han varit med om vid flera tillfällen förut men det är så pass länge sedan att han förmodligen glömt det. Risker finns det med sövning också. Jag oroar mig väldigt mycket och det förvånar mig.

måndag, januari 03, 2011

Medan Alva jobbar

I april inträffade den otäcka frityroljebranden, tack och lov utan personskador. Sedan dess har vi mumlat om att vi måste åtgärda soten på väggar och tak. Någon gång under hösten har familjen fattat ett beslut som jag inte riktigt hade koll på, nämligen att Alva och Justus skulle fixa detta under jullovet. Björn har handlat hem färg och tvätt och andra saker och mojs man behöver. När jag kom hem från jobbet idag hade de satt igång. De tvättade skåp och plastade in. Jag hjälpte till lite. Bildsviten nedan visar ungefär hur arbetsfördelningen har sett ut hittills; visserligen har båda barnen ändrat positioner men...jag intygar dock att Justus tvättat skåp och nu skall börja tvätta väggar och så småningom måla även han.





Tjugohundraelva, dårå

Så blev det nytt år igen. Om några veckor är det tretton år sedan Samuel dog. Jodå, sånt tänker jag på. Inte på nytt och fräscht och nya tag och yogan som jag skall komma igång med igen.

På nyårsafton önskade jag bara att jag var någon annan. Något annat. Jag är långt ifrån perfekt. 363 dagar om året känner jag starkt att jag är längst ifrån perfekt. Spelar ingen roll att begreppet perfekt i sig är förnuftsvidrigt.

Nya år blir det i vilket fall som helst, det kan jag inte styra över. Dagarna får ramla på som de gör och så blir det som det blir.