måndag, februari 28, 2011

Lilla credot

I dag sammanfattar jag alla mina tankar om politik i följande mening: Jag vill att all politik skall grunda sig på anständighet.

söndag, februari 27, 2011

Kryptiskt

Det har möjligen framgått av tidigare inlägg att jag gärna är lite vardagsdetektiv. Förmodligen är det därför jag ser och fastnar för denna notis, införd idagens UNT under rubriken Föreningsnytt:

lksdflökasdfölasadlföflasdlöfka
slöfk
soäjagsdpfjasopfj
as´opfjopj

Först tänkte jag att det var en av tidningen missad klassiker, ni vet som när det som bildtext står "bild av fet gubbe" för att någon glömt att fylla i namn när man tagit reda på det. Men så tycker jag att det ser ut som någon slags syntax, ändå. Framförallt apostrofen sätter myror i huvudet på mig. Var tvungen att störa Björn i dammsugningen för att han skulle titta och komma med teorier. Med damm i håret stirrade han på texten och föreslog att det var ett meddelande från Tolkiensällskapet.

Finns någon tolk där ute?

lördag, februari 26, 2011

Dagens mysterium

Smått och stort. Det är livet uppbyggt av. Från att ha funderat länge på politik och mänsklighet till funderingen över var i h-e linsen tog vägen.

Gick in i badrummet. Fattade asken med linsen för höger öga. Öppnade. Applicerade lins. Gjorde sammalunda med vänster lins och öga. Gick tillbaka till köket för att läsa tidningen. Såg så dimmigt och konstigt, men tänkte att vissa gånger behöver ögonen en stund på sig för att så att säga välkomna linserna. Blev inte bättre. Irriterad. Gick för att leta reda på Avatar som jag förmodligen är den enda som inte har sett. Svårt att leta i dvd-högarna när man inte riktigt ser, så jag gav upp. Ännu mer irriterad. Tillbaka till tidningen. Efter en stunds blinkande och gnuggande testade jag att blunda med ena ögat i taget för att kolla om någon av linserna låg fel. Upptäckte att jag såg bra på nära håll med höger öga men på längre avstånd var det dimmigt. Gick till spegeln för att kolla. Mycket riktigt satt det ingen lins i höger öga.

Jag undrar nu verkligen vad som hände med den lins jag tyckte mig sätta in för höger öga. Följde den med fingret ut igen och sedan lossnat någon stans på golvet i lägenheten? Eller har den hamnat bakom ögat, så att jag om några timmar kommer att ha två linser i höger öga som brottas om plats?

Politik och sådant, snart 25 år efter. Virrigt.

Jag kommer från en västmanländsk bruksort. Min pappa och mina farföräldrar hade ett starkt arbetarpatos och pappa var fackligt aktiv flera år när jag var barn. Bruksort innebär arbetskraftsinvandring. I Hallstahammar fanns människor från olika vågor av den arbetskraftsinvandring som Sverige gynnats av; italienare, greker, jugoslaver (då brydde sig ingen svensk om ifall man kom från Bosnien eller Serbien) och finnar. Vi hade människor som flytt från latinamerkanska högerdiktaturer, från kriget mellan Iran och Irak och rumäner som flytt Ceaucescu. Det krävs kanske inte så stor ansträngning för att förstå att socialdemokratin var stark även bland de invandrade och flyktingarna. Det var väl i princip bara rumänerna som hade anledning att vara misstänksamma mot vänstern, övriga såg generellt socialdemokratin som en garant för ett humant välfärdssamhälle.

Men alla var naturligvis inte socialdemokrater eller vänsterpartister. När jag gått i skolan några år insåg jag nästan förvånat att det fanns rätt många klasskompisar som hade föräldrar som röstade borgerligt, och när vi började på gymnasiet var det ett flertal som lockades av moderata ungdomsförbundets spritfyllda fester. Det fanns en del skäggiga typer med ryggsäck som var miljömuppar (ja, förlåt, men det var så på den tiden) och det fanns lantbrukare runt om i kommunen som röstade på centern. Jag var alltså ändå medveten om del politiska spektrat, på något vis.

Ändå...den där lördagsmorgonen när jag gick andra året på gymnasiet, då pappa slet upp dörren till mitt rum och utbrast "De har dödat Palme", då befann jag mig i den där illusionen om att svenskar ändå tyckte ungefär likadant om välfärdsstaten och hur man bygger ett samhälle. Jag slogs genast av att pappa sade "de". Vilka "de"? Jag förstod inte vad han kunde syfta på. Jag visste inte då, som pappa gjorde, att det i en del kretsar fanns ett mycket starkt och utbrett Palmehat. I skolan på måndagen hölls en tyst minut. Jag blev svårt chockad av de elever som halvtyst mumlade "Det var väl lika bra". Först då började jag ana det rent personliga hat som kan odlas till den som är företrädare för något man tycker är dåligt.

Jag har tänkt mycket på det här genom åren. Jag hatar inte Fredrik Reinfeldt trots att den politik han företräder för mig är galen och fel och människofientlig. För jag tycker att man måste skilja mellan politikern och människan. Jag kan inte tänka mig att verkligen hata en politiker. Men...skulle jag ha hatat Hitler eller Stalin om de dykt upp här och nu? Skulle jag ha kunnat se mig själv i ögonen om jag inte hade hatat dem? Jag brukar tänka att det är demokratin som är den stora skillnaden. Men det svaret blir för enkelt. Exempelvis kom Hitler till makten på demokratisk väg, han blev faktiskt vald till reichsführer av det tyska folket 1933. Å andra sidan igen då, hans sätt att bedriva sin politik genom att undanröja de demokratiska spelregler som hade kunnat ge folket möjligheten att avsätta honom ger svaret att där hade demokratin satts ur spel. Alltså är det okej att hata en odemokratiskt ledare?

Inget svar blir det. Jag hoppas bara innerligt att det inte sitter folk runtom i landet och faktiskt hatar på det sätt som en del hatade Palme. Hata inte Reinfeldt. Hata inte Sahlin. För tusan, hata inte Åkesson heller. Hata deras politik om ni måste, men inte människan.

fredag, februari 25, 2011

70-tal

Kolla våra Marimekkogardiner.

Förfäder

Min mormorsfar Viktor Andersson, född i Klutmark. Min mormorsmor Anna Andersson, född Vikstén i Skråmträsk. Jag vet inte vilket år bilden är tagen, men de ser betydligt yngre ut än vad de var när jag upplevde dem. För det hann jag.


Och här en bild av mig och Jerker i just gammelmorföräldrarnas trädgård i Skellefteå. Första målet när vi hälsade på var alltid hallonhäcken som syntes oändlig. Vi har fina huvudbonader, brorsan och jag. Jag måste vara fyra år på bilden, det måste vara efter den sommaren jag inte behövde ha dalahätta på mig längre.

Vintervy


Utsikt från fönstret där jag sitter framför datorn efter att ha skickat några jobbmejl och nu får vara sjuk resten av dagen. Längst bort i övre högerkanten på bilden kan man vagt ana en byggnad. Det är den gamla BUP-byggnaden som stått tom i åratal pga mögelskador. Den ockuperades i två omgångar av bostadslösa. De skötte sig bra och jag hade inget emot principen bakom ockupationen: att det känns ganska galet med hus som står tomma år efter år medan folk saknar bostad. Sedan skulle jag själv inte vilja bo i ett mögelskadat hus. Nu pågår i alla fall rivningen. Enligt rubrik i UNT i onsdags för att stoppa kommande ockupationer, sagt med ett klagande tonfall av landstinget.

Det kostar visserligen pengar att riva hus. Å andra sidan tjänar inte landstinget på att ha ett mögelskadat hus som står tomt i åratal - under dessa år har det dessutom ofta varit belysning påslagen inne i huset, som väl har lyst upp för silverfisk och dammråttor. Och nu rivs huset. Då har landstinget en massa mark på ett område där det byggs mer och mer. Jag tror de kan tjäna fina pengar på det.

Och det är väl enda anledningen till att jag är ledsen över att huset rivs nu, för istället för den låga byggnad som gett fri sikt ut över backar och träd kommer troligtvis ganska snart högre bostadshus att byggas. Bra för att det behövs fler bostäder, tråkigt för att Ulleråkersområdet som trots byggexpansion än så länge känns grönt och med mycket fria ytor byggs igen mer och mer. No more utsikt över tallar, hej fönster och fasader. Så själviskt kan man tänka ibland.

torsdag, februari 24, 2011

När?

Sjuk för tredje dagen i rad. Kontoret står öde eftersom en av oss har den stora lyckan att faktiskt kunna ta semester när det är sportlov och den andra bara skall jobba måndag och fredag den här veckan. Den tredje är jag och jag är inte heller där. Har löst en "neeej, hur kunde jag glömma det?"-sak via mejl idag i alla fall. Kroppen som bly.

Igår kom Irlandsresenärerna hem. De hade haft en bra resa. Justus hade tagit många bilder på en jättebläckfisk de hade sett på akvariet utanför Dublin. Alva blev äcklad. Sigvard imponerad. Tönnes hade tyckt att det var störtkul att flyga och det var en stor lättnad. Stor lättnad också att hans svullnad gått ner och att det går så bra att få i honom medicin. Äntligen!

För någon timme sedan packade Björn om och sedan åkte han, Sigvard, Alva och Alex mot Romme för att åka skidor hela dagen i morgon. Kvar hemma är fortsatt sportlovslediga Justus och sjuka mamma. Tönnes är på fritids och ikväll skall han få gå på innebandymatch med sin ledsagare.

Man kan gå och tänka på mycket när kroppen vrenskas och är tung och rastlös på samma gång. Läsa går bra en stund (jag skall bara komma ihåg att jag inte skall läsa dystra saker som Raymond Chandler vid sådana här tillfällen) men sedan går inte det. Se på TV och ägna sig åt handarbete brukar funka, men inte nu. Kvarstår att sätta sig upp, sucka lite, resa den tunga kroppen, hasa runt lite, landa i soffan igen, lägga sig på sidan och sova fem minuter innan man vaknar igen...och tänka. Tänka tänka tänka. Bland annat på när man blir färdigsörjd. Eller kan släppa taget om olika kvarnstenar som hängt runt halsen länge. Svaret kommer knappast idag - heller. Förmodligen aldrig. Men undra, det kommer jag fortsätta göra hela livet. Tämligen meningslös sysselsättning. Det finns inget svar på frågan "När?".

Den irländske biskopen

Se så fint han står i köksfönstret, med stenar och en kvist som Justus plockat med sig från Irland. Han är inköpt av Justus på någon booksale i en avsignad kyrka enligt uppgift. Jag har bestämt att det är St Patrick fast jag vet att det inte är det. Ett av St Patricks attribut är väl ormar, och jag ser inga ormar på den här biskopen. Eller är det St Columba? Nu slår det mig att inget av dessa helgon var biskopar. Vojne, vilken kunskapslucka. Jag får googla efter gamla irländska biskopar.

Hur som helst står han bra där mellan gullrankan och orkidén. Han ser lite lurig ut i ansiktet, det syns inte på bilden. Ungefär som han tänker hitta på hyss när som helst. Fromma hyss, förstås.

måndag, februari 21, 2011

Virus+Jenny=sant

En ganska dålig dag fylld av stress och tekniska problem som ingen kunde lösa. Såg fram mot kvällen då Sara, Mikaela och lila Tilde skulle komma hem till mig och Sigvard för att vi stora sopraner (äntligen) skullle sy ihop körkrönikan. Det var precis läge för fnitter och bus. Men vid 14-tiden kom den. Förkylningen som jag känt varit på gång några dagar. Huvudvärk. Febrig. Vadd i bilhålor.

Jag hatar att ställa in och svika gång på gång på grund av sjukdom. Det är värre än själva sjukan, oavsett om det gälller virusskit eller migrän eller något annat. Tyvärr älskar virus mig. Jag kan inte säga att jag besvarar kärleken.

fredag, februari 18, 2011

Fönster ut mot vintern, längtan in mot våren

Vardagsdetektiv

Jag gillar att plocka ihop små informationssnuttar från spridda håll och få ihop dem till ett sammanhang. Som att leta ledtrådar och nysta sig fram och plötsligt, där är det! Nystanet, svaret, lösningen. Sådant gör man mest hela dagarna utan att lägga märke till det, men emellanåt får jag små aha-upplevelser.

Slöläste i Våra Gårdars tidning. Våra Gårdar är nykterhetsrörelsens samorganisation för samlingslokaler och kan väl närmast jämföras med Hembydsgårdarnas riksförbund. Tidningen dimper ner i vår brevlåda med jämna mellanrum. Det är inte den mest spännande av publikationer, men ibland är det en bild på någon man känner eller så, så jag bläddrar lite. I det här numret fanns en sammanställning över föreningar som ansökt om pengar från Boverket via Våra Gårdar. Där såg jag exempelvis att *iggisföreningen* i Öregrund hade ansökt om en summa pengar som var så pass stor att det handlar om mer än bidrag till att klä om stolssitsar eller liknande. Vardagsdetektiven i mig vaknade. Aha! Föreningen tänker inte lägga sig och dö utan de satsar på att renovera/handikappanpassa/byta rör eller något annat. Det betyder i ett längre perspektiv att det finns en tanke om verksamhet i huset. Då blev jag lite vardagsglad.

Det var inte svårt att lista ut, men det är precis det här detekteveriet som vardagen går ut på. Lägga ihop ett plus ett och se att det utan svårigheter blir just två.

*Iggis= medlem i IOGT-NTO. Används internt inom IOGT-NTO-rörelsen om de medlemmar som fyllt 26 och passerat den fruktade gränsen mellan UNF och (flämt) IOGT-NTO. Oftast har det en godmodig innebörd, nästan som ett smeknamn. Ordet kan ibland dock förekomma i sambande med adjektiv som j-a dumma sk-tskalle och annat. Då uttalat av medlem i barn- eller ungdomsförbundet. (Och ja, jag har varit iggis i många långa år nu.)

torsdag, februari 17, 2011

Blandad kväll

Stack iväg med Alva på föräldramöte med flickkören. Alva var med för hon sitter i styrelsen och var dessutom fikaansvarig. Jag tyckte det var väldigt trevligt med Alvabonus. När vi kom fram mötte vi Justus som precis var klar med gosskörens sopraners torsdagsövning. Jag skjutsade hem honom och kände mig dels som en god mor, dels nöjd över att jag även fick Justusbonus. Körde tillbaka. Satt sedan och var trött i källaren på Domkyrkoplan 5, som är körernas, ergo även min körs, fikarum. Det har en hopplös akustik (ljudnivå som en skolmatsal om det är fler än 7 personer där samtidigt) och ingen luft.

Bland all information om verksamhet och annat togs även behovet av fler föräldrar i körens styrelse upp. Jag satte i andanom munkavle på mig själv för att inte säga att jag kunde ställa upp, för här skall inte tas ett enda uppdrag innan jag avgått ur Junis förbundsstyrelse i samband med kongressen i Åre i sommar. Men det slog mig att av de poster som fanns, ordförande,kassör samt två stödföräldrar så finns det en post som jag faktiskt kunde tänka mig. Jag är kass på verksamhet och planering så jag skall inte ha något att göra med turnéplaneringar eller roddande av praktiskheter med mat och annat vid flickornas sjungningar. Däremot är jag en bra ordförande. Det kändes skönt att inse det, erkänna det och slå sig själv för bröstet lite. Så nästa år, flickkören, då tar jag på superhjältedräkten för att axla ansvaret.

Kom hem. Tittade in på Facebook. Blev glad och stolt: min bror Jerker har kommit ut med sin deckare! Hurra för honom! Boken heter "Whoever gets there first" och är skriven under Jerkers författarnamn Karl L. Hultman. Lite avundsjuk är jag på att han har en förmåga som jag inte har. Jag har hittills inte klarat att för mig själv komma fram till vilka berättelser jag vill framföra, och jag kan inte komma på en intrig eller disposition. Men det har brorsan gjort med den äran. Det är tydlligt vem i familjen som har den verkliga litterära begåvningen.

Jag har korrläst boken och intygar att den är bra. Och jag tycker mycket om språket. Jerker skriver på engelska för han menar att eftersom han inte kan skriva som P.O. Enquist och Sara Lidman så ger han sig inte på att skriva på modersmålet.

Köp boken och läs den. Jag har beställt min här.

Hönsmamma

Är så nervös nu att jag inte kan jobba. Bara för att de ringde från Tönnes skola och sade att han svullnat mer under dagen, han säger att han har ont och att det ser ut som en infektion. Eftersom han är hos sin pappa vill han ta kontakt med vården och det är mest praktiskt att den som har barnet boende hos sig roddar sådant. Även om den andre rycker ut när det behövs. Nu hade jag velat att jag fick ringa. Då hade jag dels haft något att göra och fått svar direkt och känt att jag gjorde något åt saken. Det har inget att göra med att jag skulle misstro Tönnes pappas förmåga att ta hand om det här, det handlar enbart om hönsmamman som slår igenom hos mig. Nu får jag vänta på andrahandsinformation och ängslas.

onsdag, februari 16, 2011

Gränsen

Nästan alla strävar vi efter att leva så normalt vi kan. Strunt samma att definitionen av normal kan variera utifrån ideologier eller samhällsklimat; vi har en gemensam överenskommelse om vad det innebär att bete sig normalt. Om man uppför sig onormalt riskerar man att kliva utanför gemenskapen. Människor med psykiska sjukdomar är inte normala enligt den definitionen. Det kan man diskutera länge. Här och nu pratar jag dock om hur normala människor beter sig på ett sätt som vi anser vara onormalt. En del personer gör ett aktivt val och tar steget bort från ett alltigenom normalt beteende. Oftast har det varit konstnärer och andra människor med en stark längtan att hitta något annat sätt att vara på som grundar sig på en politisk hållning eller tro. Men det finns så många fler människor som inte väljer att vara onormala utan halkar dit på slingriga vägar.

Lyxfällan är ett intressant program, tycker jag. Det belyser bland annat det som inträffar när människor beter sig onormalt: det har gått så långt att man i sin förtvivlan gör sig blind för sitt skadliga beteende. Och det är något som slår igenom överallt. Allt vi gör som är uppåt väggarna galet och som alla omkring en ser är onormalt, det är inget som bygger på förnuft eller genomtänkta beslut. Framför allt inte när allt redan har börjat rasa. Vad finns det för anledning till att försöka simma emot flodvågen? Hur skall man orka hålla emot? Inte konstigt att man sveps med.

Jag tänker på det då och då när man pratar om personer som satt sig i skuld eller håller på att äta ihjäl sig eller har tjugo svanar inomhus. Utifrån är det solklart att man inte kan låta det gå så långt och att en förändring måste till. Det är inte lika lätt inuti de människor som befinner sig i sin onormala situation. Jag vet det, för jag har själv varit onormal.

När Samuel låg och dog sade jag helknäppa saker till människor. Jag hade inget filter och brydde mig inte om vad jag sade. Och när han hade dött var det likadant. Jag var totalt hänsynslös och kunde säga till människor som inledde en konversation på bussen "jo, min son dog igår/förrgår/förra veckan". Det är helt okaraktäristiskt för mig att inte bry mig om reaktionen hos människor omkring mig, men då sket jag fullständigt i att de kunde bli förvirrade, chockade eller ta anstöt av att jag var så personlig. Om jag var tvungen att leva utan Samuel så kunde resten av omvärlden få ta att jag berättade om det, ungefär.

Jag säger inte att chocken och sorgen efter en älskad människa är att jämföra med det dumma och skadliga beteende som exmpelvis att vara smålullig av alkohol varje dag är. Men mitt onormala tillstånd gav mig tillräckligt mycket insikt i den där känslan av att inget spelar någon roll eftersom man ändå inte kan ändra på något. (Efterspelet för min del är att jag visserligen aldrig kan ändra på att Samuel är död, men att jag kan ändra sättet jag hanterar det på.)

Det är en tunn gräns mellan det normala och det onormala. Om man hör på hemlösas berättelser slås man ofta av hur fort det har gått. Från normal med bostad till onormal utan bostad. Sens moral är att vi kan alla hamna i ett onormalt tillstånd någon eller flera gånger under våra liv. Därför har jag lite svårt för förståsigpåare som suckar "jag begriiiiper inte hur man bete sig så dumt". Det gör jag.

tisdag, februari 15, 2011

Röster

Röster betyder en hel del för oss. Vi hör ljud och röster mest hela tiden, och ljudintrycken är en del av hur vi formar vår uppfattning av exempelvis andra människor. En del människor har lugna röster som man skulle vilja samla på burk för att ta fram och lyssna på när stress och nerver slår till. Trevliga människor. Andra har röster som är så jobbiga att höra på att huvudet värker. Människor man vill fly ifrån. Helt klart är en röst låter inte likadant för alla. Det finns inte någon objektiv röst, liksom!

Jag vet en del sångare som jag förnuftsmässigt vet sjunger bra. Andra suckar hänfört och lycklig när det lyssnar, medan jag lämnas kall. Och så finns det sångare som får mitt hjärta att klappa häftigt, knäna att skaka och kinderna att rodna. Men kompisen förstår inte alls och tycker att det där var väl inget märkvärdigt. Jag tycker att det är intressant. Spännande. Och en garanti för att vi aldrig kommer att bli kopior av varandra utan fortsätter att ha vår hel unika uppfattning om de intryck vi får.

En röst som jag har svårt för är Carolas. Även de som inte direkt är fans av hennes musik brukar klämma fram en obligatorisk mening om att hon ändå sjunger så bra. Det kanske hon gör. I mina öron låter det i alla fall inte bra. Ingen hjärtklappning eller knädarr så långt ögat kan nå. Det är en röst som lämnar mig kall. Men hennes talröst, den kan man inte vara likgiltig inför. Jag ryser alltid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Carolas talröst är en sådan skum blandning av sagoberättare och telefonsexförsäljare att min hjärna får nippran. Ledningarna kortsluts och jag begriper inte vem hon är, den där människan som låter på det viset. Men det finns säkert folk som tycker att hon låter så gullig och smeksam, så. Bevare mig väl.

lördag, februari 12, 2011

Torget jag inte visste fanns

Man lär sig något nytt varje dag. Som att platsen mellan Svandammen och gamla pumphuset, bredvid Flustret, heter Pumptorget. Jag hade varit fortsatt ovetande om detta om inte lilla gosskören hade varit med och invigt isfestivalen tillsammans med AKO. Hon sjunger så bra, den människan. Och gossarna var söta och stod snällt uppställda och väntade på sina framträdanden mellan de - häpp - obligatoriska talen.

Finns det en enda människa som tycker om att lyssna på tal? Det är en sak att höra någon berätta om något, eller föreläsa, eller framföra åsikter - men sådan tal som kommunstyrelsens ordförande, kommunens kulturansvarige samt stadsträdgårdsmästaren framför vid en isfestivalsinvigning är bara jättetråkiga. Framförallt som de balanserar på en mycket tunn lina för att inte ramla ner i det här är så bra för turismen och handeln-gropen.

Skippa talen, säger jag. Framför ett tack till alla som varit med och jobbat och gjort saker möjliga. Sedan lämnar man över till partydelen, i det här fallet sången och sedan rundturen i parken för att titta på isskulpturernas utveckling från block till färdig skulptur. Eller åka skridskor på Svandammen. Tal är bara rena döden.

torsdag, februari 10, 2011

Tönneseffekten

Då och då slås jag av hur människor påverkar andra. Utan att veta om det. En person som Tönnes, till exempel. Han påverkar oss i familjen, personalen i skolan och på fritids, sina vänner och människor man slumpmässigt möter på stan. Idag kom ytterligare ett exempel på Tönnes påverkan.

En artikel i dagens UNT berättar om en familj där mamman använder tecken med sin son. Båda är hörande. Jag känner mamman. Hon var Tönnes mycket uppskattade assistent på dagis i flera år. När jag läste artikeln var jag bergsäker på att Hannas teckenintresse (eller vad man nu skall kalla det) beror på Tönnes. En bit in i texten kom det svart på vitt: "Hon arbetar som förskollärare på Ekuddens förskola i Ulleråker. Eftersom de hade ett barn på förskolan som behövde tecken för att kunna kommunicera så fick hon gå utbildningar och började leda samlingar där alla barn fick lära sig tecken."

Det var Tönnes som var det barnet. Hanna följde med Tönnes till habiliteringens barngrupper och gick deras utbildning i tecken som stöd. Hon tecknade med Tönnes och spred tecknen på dagisavdelningen. Jag blir lycklig på något vis. Som förälder mår jag så gott av att veta att hennes tid med Tönnes uppenbarligen har gett henne något viktigt.

(Försökte länka till artikeln men hittar den inte på UNT:s webbsida.)

onsdag, februari 09, 2011

Inte riktigt sig lik

Tönnes är rysligt svullen i ansiktet. Det har blivit värre under dagen. Stackars pojke.


Dag två

Igår åt Tönnes inte något på hela dagen. Han försökte med två makaroner på kvällen, men det gick inte. Han ville bara gå och lägga sig, så halv sju stöp han i säng.

I morse vaknade han av sig själv och kom in till oss och kramades. Han var lite varm och det oroar mig en aning; feber efter operation känns inte så bra. Jag får ha lite koll under dagen och se vart det tar vägen. Blodig och svullen i hela ansiktet var han också, men han åt rejält med frukost. Han ville ha fraskuddar i sin fil och det gick tydligen bra att tugga med sårig mun, så det ser lovande ut. Han kanske kan gå till skolan redan i morgon om det fortsätter att vara bra.

Fina pojken.
Smarta pojken.
Mystiska pojken.
Älskade pojken.

tisdag, februari 08, 2011

Nyopererad

Idag blev Tönnes opererad. Två tänder har tagits bort medan han sov. Som vi trodde hade de inte en chans att sätta en nål på honom utan han blev sövd på mask. Allt gick bra, men det är klart att Tönnes inte var direkt piggelin när vi återsåg varandra på uppvaket. Nu är vi hemma sedan någon timme. Tönnes dricker saft i små klunkar och vilar sig. Han blöder en del ur höger näsborre och drar runt med handen under näsan så han gnor in sig med blod med jämna mellanrum. Han känner förmodligen av medicinering och lite verkningar av narkosen för han är låg. Däremot har jag ingen aning om huruvida han har ont eller ej. Har dock bestämt i samråd med läkare att jag ger honom alvedon både idag och i morgon. Och så får vi se om han vill och törs äta ikväll. Jag får vara vaksam som en hök eftersom han inte alltid signalerar så tydligt hur han mår. Det kan handla om nyanser och små, små skillnader.

Och alldeles nyss kom en tydlig signal: jag störtade in till Tönnes för han hostade så det lät som att han skulle vända ut och in på sig själv. Så låter det när han mår illa och försöker kräkas. Eftersom han inte kan kräkas är det ganska hopplöst för honom. Det enda jag kan göra är att hålla om honom medan hans kropp kränger och skakar av ansträngningen. Nu vet jag i alla fall att Tönnes mår illa. Förmodligen en effekt av narkosen. Jag har svårt att veta vad jag kan göra för att hjälpa honom just nu.

måndag, februari 07, 2011

Det är ett tungt jobb

Jag var på möte med kamraterna i politiska utskottet i torsdags. På sluttampen beslöt vi att lämna över en uppgift till kansliet för att läggas fram på mötet i mars. Då sade Leif: "Kan Jenny få underlaget en vecka i förväg, då?" Jag fattade ingenting. Det gick rätt över huvudet på mig och jag tittade undrande på allihop. Då förklarade Anna att eftersom jag petar i texter och håller på och löjlar mig med att vilja ta bort felaktigt använda versaler osv, så sparar det mötestid om jag har fått gå igenom texten och lämnat synpunkter innan. Christer toppade med att påminna mig om skrivfel och liknande saker på min blogg.

Det är snälla kamrater man har. Jag låter mig dock inte nedslås av detta pikande utan stretar oförtrutet på. Det är ett tungt jobb att vara språkpolis, men någon måste göra det.

P.S. Jag har lagt märke till att jag skrev rosenbröd med versal i löpande text i ett blogginlägg nyligen. Jag har valt att inte ändra det. Det får stå kvar som ett monument över den språkförvirring som även språkpolisen kan drabbas av.

Fragment av vardagstankar

Jag har inget att skriva men har ändå lust att plita ner bokstäver som formar ord och meningar. Det kanske är den skriftliga motsvarigheten till att prata om vädret?

Jag är hemma med febrig Sigvard, och även Alva är däckad. I morse när Tönnes låg brevid mig i min säng (han kommer in till mig varje morgon och drar sig lite) tyckte jag att han lät lite snuvig. Det får han inte vara! Han har tid för operation i morgon och jag blir knäpp om den måste ställas in igen.

Gosskören och de yngre flickorna i flickkören skall medverka i första satsen av Matteuspassionen och sjunga cantus firmus. Jag lurar nu på hur jag skall få Justus att inse hur otrolig första satsen är. De där dubbla kontrabasarna som ligger i en sugande rytm får åtminstone mig att rysa av lycka. Undrar om jag kan tvinga ner Justus i en fåtölj och sätta på honom hörlurar och min musikmaskin och säga till honom att lyssna på hela första satsen. Det kan jag förstås, men jag vill ju att han skall drabbas av musiken och det gör man inte när den tvingas på en.

Vacker färg på tulpanerna. Vackert grön gullranka.

tisdag, februari 01, 2011

Mysko saker på mitt jobb

En stor behållning av mitt jobb är allt det som händer när vi anställda inte är där. När jag kommer till jobbet och ser pryttlar utströdda över mitt rum vet jag att nu har de ideella kratfterna varit igång och jobbat, och det är det bästa som finns. Men vissa saker blir jag lite irriterad på när de har legat på samma ställe i två månader och ingen har gjort en ansats för att plocka undan det de har ställt dit. Då får man leka deckare. Vem har gjort något, och varför? Alla saker har inte självklart sin plats så då får jag klura lite mer.

Just nu är det brickan som ger mig huvudbry. Varför har någon lagt upp saker utan inbördes relation, lagt dem på en bricka och sedan ställt in allt på ett bord i mitt rum? Kanske några har lekt minnesspelet där man tar fram saker som man skall memorera, och den som minns flest saker vinner. Jag menar, två Noveller för världens barn, ett batteri, en kopp med gem, penna, tejp, häftmassa, en mysko pryl i blått och rosa; vad har hänt här?