onsdag, mars 30, 2011

Ljuvlig tonåring

Fick ett sms från trettonårige sonen. Först svarade han på en fråga jag ställt om vad han tyckte om kvällens rep av Matteuspassionen. Sedan förklarade han att behövde komma över (pappavecka) för att ordna en grej med datorn. "Om du skulle vara så vänlig, skulle du kunna lägga fram ett någorlunda tomt USB-minne?".

Detta tycks mig vara ljusår från "öh, moped". Måtte han fortsätta konversera lika belevat. Det värmer i hjärtat på något vis.

lördag, mars 26, 2011

Stil, vad är det

Tittar då och då in på bloggar med fina bilder på bloggaren i tjusiga utstyrslar. Ofta är det inredningsbilder och tips också. Om det är UnderbaraClaras blogg kan man också läsa saker som är värda att läsa om man vill göra mer än titta på bilder. Ögonfröjd för en stund.

Jag kan känna suget efter att vara sådär snygg jämt. Att även till vardags se till att vara piffig. Men jag förstår inte hur jag skulle orka eller hinna. Tänk, flickan Miriam som klär sig i 30-, 40- eller 50-talsstil precis hela tiden och lägger håret och har sig. Att hon klarar det även dagar med influensa eller mensvärk. Jag är full av beundran, och undran.

Dessutom är det på det viset att även om många modebloggare inte är anorektiskt smala eller nitton år, så är det tillräckligt många för att jag skall tappa sugen direkt. Hallå, är någon intresserad av att hjälpa/tipsa/inspirera en 43-åring med hängande fembarnsmage och för många kilon? Skulle inte tro det, nä. Det blir ett avsevärt skutt mellan vad som är realistiskt för mig att dra på mig och se snygg ut i, och vad UnderbaraClara eller någon av di andra kan göra.

Jag får hasa runt så gott det går, jag. Och sluta läsa ögonsfröjdsbloggar när jag blir för nedslagen.

Fint

I dagens UNT läser jag en födelsedagshyllning som gör mig rörd. Det är ord från en man till sin fru. Det är en rätt långt text, men det som tog mig så var den här raden:

Jeg traff henne en vakker dag i mai 1993, og etter den dagen har jeg bare sprunget etter.

fredag, mars 25, 2011

Vårkänslor

Nu börjar de infinna sig igen, de där vårkänslorna. Inte bara glädjen över att snön äntligen börjar dra sig undan eller över att luften är mild. Nej, för mig innebär vårkänslorna också den där diffusa längtan som jag inte är ensam om att känna. Längtan efter något bortom bergen, längtan efter att infria alla de där löftena man gav sig själv i sin ungdom, längtan efter att vara något annat än det man är...

Jag känner så många bra människor i olika sammanhang. Det gör mig glad att de finns. Men jag vill också vara så där bra och ha betydelse för människor. Känna att jag gör något viktigt här i livet och inte enbart förblir en förvaltare. Och, med handen på lilla hjärtat, jag vill vara duktig på något. Riktigt bra. Så där så att människor säger att "men om du behöver en solist då skall du prata med Jenny" eller "någon som tänker och skriver? Hör med Jenny" eller vad som helst, egentligen.

Längtan efter att vara duktig? Nja. Lite. Duktigt flicka-syndromet har jag i mig sedan tidiga barnaår, vilket jag egentligen tycker är märkligt eftersom jag inte kan påminna mig något annat än villkorslös kärlek från mina föräldrar. Men min vårlängtan handlar mer om att en önskan att briljera på något område. Inte för att trycka ner andra eller vara bra på bekostnad av andra, utan helt enkelt vara så otvetydigt bra på något att... jag kanske till och med själv skulle kunna tycka att jag var bra.

Tittar ut mot den blå himlen och fäster blicken i fjärran. Vårlängtans diffusa dimmor sveper in mig.

Odlarundran

Förra helgen planterade Sigvard och jag lite solrosfrön och vattenkrasse. Nu har allt börjat grodda sig på ett högst tillfredsställande sätt. När jag närmare beskådade solrosgroddarna förvånades jag. Jag hade ingen aning om att solrosor liksom växer nedåt, från fröt. Om jag överhuvudtaget har ägnat några tankar åt hur frön egentligen gror så har jag föreställt mig att det gror uppåt. Att fröt liksom ligger kvar där som bottenplatta till stjälkar och blad. Men på våra solrosor ser jag att fröt sitter högst upp som en liten hatt. Ytterst märkligt.



Den för några timmar sedan dödssjuke pojken är nu närmast ekorrpigg. Stön! Känns lite dumt att sucka över att han mår bra, men när det blir många VAB-dagar, för att inte tala om egna sjukdagar under en period, så är en sådan här dag lite kämpig. Jag tröstar mig med att han har lite feber och är förkyld. Han bör alltså inte vistas i skolan, så det så.

Födelsedagsbarn

Sigvard fyller nio år idag. När vi kom upp till honom med presenter, blomma och bricka såg han glad ut, men förfärligt förkyld. Humöret var det som vanligt inget fel på och vi landade köket för öppning av resten av presenterna och lite mer frukost. Plötsligt fick han tväront i magen. Kunde inte stå rak, kunde inte gå. Björn bar honom till soffan där han ligger nu och har ont. Justus håller honom sällskap en stund till innan han måste gå till bussen.

Mina planer för dagen: vänta på spyor. Om sådana inte kommer och Sigvard har lika ont framåt eftermiddagen blir det en vårdkontakt, dvs barnakuten eftersom något annat sällan gives. Tråkig födelsedag.

torsdag, mars 24, 2011

Lite sliten, men älskad

Sådär. Nu har jag lappat ihop mina Matteusnoter. Inte som en sopransyster som det är mer ordning på än mig har gjort, med genomskinlig boktejp, utan med det jag hade till hands hemma: silvertejp. Inte så snyggt, det medges. Men jag slipper i alla fall ha ett lösbladssystem att fladdra med under resterande repetitioner och själva konserten.

Klaverutdraget är lite buckligt och luggslitet. Det har hängt med ett tag. Med silvertejpens hjälp klarar det säkert några decennier till.

Lite avundsjuk

Hittat bland Alvas left-overs på hallgolvet: Uppsala domkyrkas flickkörs nya pärm. Titta här så snygga och smarta pärmar flickkören har. Med band som man kan trä in händerna i för att slippa stå och ägna sig åt att greppa pärmen samtidigt som man försöker låta bli att dra upp axlarna och spänna sig för att orka hålla upp den. Jag vill också ha. Det som hindrar pärmen från att vara ren perfektion är att jag tyckte den kändes lite tung när jag testhöll den.



tisdag, mars 22, 2011

Ode till en dotter

Hon är så bra, min unge. Det har hon alltid varit. Ansvarstagande sedan hon var fyra år och förlorade sin storebror och ville trösta sina föräldrar mitt i sin egen sorg. Så ansvarstagande att vi måste tänka oss för så att hon inte alltid hamnar i situationer då hon skall ställa upp. Hon är klok och omtänksam och har humor. Hon är smart. Hon är så vacker. Jag börjar förstå att det inte dröjer så hemskt länge innan hon försvinner från hemmet. Det gäller att ta vara på den tid som är kvar.

Ode till en son

I morse vaknade jag av ett ljud vid sovrumsdörren och sedan av att någon mycket lätt smekte mig över kinden. Jag öppnade ögonen och såg Justus stå där. Jag förstod med en gång att jag hade försovit mig och flög upp med ett ryck. Justus sade lugnande saker till mig och gick för att dra upp Tönnes ur sängen medan jag fick på mig någon slags kläder. Då hade Justus redan tagit över. Det var han som lirkade på Tönnes kläderna. Det var han som såg till att Tönnes satte sig vid matbordet medan jag hällde upp en hastig frukostyoghurt till honom. Det var Justus som lade fram Tönnes ytterkläder och ställde hans skor så att det bara skulle vara för Tönnes att kliva i dem. Det var Justus som kollade Tönnes skolrygga och peppade honom till att dricka upp sin juice. Jag hann ner i tid med Tönnes tack vare detta, taxin kom inkörande på parkeringen just som vi kom gående.

Jag är oerhört tacksam över detta ingripande. Och inser att jag måste dubbelkolla vilket larm jag slår på; om man skall kliva upp 6.30 är det inte listigt att välja larmet som är inställt på 7.30...

P.S. Om jag ger intryck av att vara ensam med barnen så är det övergående; i natt kommer Björn hem från Dublin där han varit för att dels hänga med Anna och Killian, dels för att gå på konsert med Jethro Tull.

måndag, mars 21, 2011

Att synas och finnas

Alva tog med mig på bio i fredags kväll. Hon ville att vi skulle se "Hur många lingon finns det i världen". På vägen till bion berättade jag om en recension av filmen jag hade läst i Aftonbladet. Den gick i stort sett ut på att det var hemskt att utnyttja funktionshindrade människor genom att visa dem på film. Jag var tveksam till inställningen och det var Alva också när vi pratade om det.

Som förälder och syskon till en funktionshindrad människa tycker man nämligen inte att det är något problem när de syns i offentligheten. Tvärtom är det stora problemet att funktionshindrade personer så sällan syns! När Tönnes föddes hade jag fantasier om att kontakta barnklädestillverkare och peppa dem att använda modeller med funktionshinder, just för att jag fick en starkt insikt om att alla bilder av människor som vi matas med via reklam är så kallat normala typer. (För vuxna gäller att de skall vara normala men dessutom onormalt smala och vackra. Där är det helt kört om man har en liten rumpa och stor buk som exempelvis personer med Downs syndrom ofta har.)

Människor som av någon anledning inte får synas offentligt, de räknas inte riktigt. Motivet som anges är att inte utsätta någon för oönskad uppärksamhet. Det vill säga, man utgår ifrån att omvärlden skrattar åt eller hånar alla funktionshindrade. Det stämmer till viss del. Under filmvisningen var det några få personer som skrattade varje gång en av de funktionshindade sade något. I början skrattade flera, ett slags nyhetens och överraskningens behag som jag uppfattade också hade ett stort mått ömhet i sig. Men vartefter filmen pågick ändrades fokus från "hör så lustigt tonfall hon har", till att huvudrollsinnehavarna blev individer. Utom för några, som bara inte kunde släppa att det var nytt och annorlunda. Jag menar att det inte skulle vara så nytt och annorlunda och i sig skrattretande för en del om vi var vana vid att i vardagen möta funktionshindrade. Se bilder på dem i reklam och i nyhetsrapportering. Inte som offer eller skrattobjekt, utan som individer som finns och har liv och som har rätt att synas även de.

Bort med demoniseringen av funktionshindrade människor! Bort med klyschor om dem! Fram för insikten om att funktionshindrade är värdefulla människor i sig. Några är sura och otrevliga, andra är glada och rara, de flesta är som alla vi andra en blandning. Jag tror det är därför jag älskar ICA-Jerry. Han visas inte upp som en person med Downs som "är gullig, musikalisk och kramig". Han är en person. Som är lite lat och lite slug och en människa på gott och ont, helt enkelt. Nej, Aftonbladet, problemet inte är när man faktiskt visar människor som inte är sådär normala som jag och du är. Problemet är att man inte gör det.

En skön själs bekännelse

Frågade Justus om han tycker det är roligare att sjunga när herrarna är med, det vill säga när konsertkören framträder. Jooo..., blev svaret. Jag blev lite förvånad över att det inte var mer rakt "ja!". Men det visade sig att Justus inte ville resa under falsk flagg så att säga. Det handlade inte om det musikaliska alls.

Justus utvecklade resonemanget och avslöjade att det är trist att sjunga med lilla gosskören och lilla flickkören. Inte för att det är diskantkör, utan för att då måste de killar som sjunger sopran och alt i konsertkören ta ansvar för de yngre. De måste vara stora och förståndiga och fösa småbarnen på rätt plats. Till skillnad mot när de sjunger med herrarna, för då är yngst. Då kan de slappna av, inte lyssna överdrivet noggrant på instruktioner och busa runt i den trygga förvissningen om att om de villar iväg sig kommer en herre att ta ett stadigt grepp i kragen på dem och se till att de hamnar rätt.

Alva som har samma position i flickkören som herrarna har i gosskören, dvs en roll som både äldre kompis och hjälpledare, himlade med ögonen och suckade. Jag flinade. Tänkte att Justus kommer att ta ansvar i sitt liv, men att det är typiskt honom att liksom vilja skjuta upp det lite.

söndag, mars 20, 2011

Körbrorsorna

Alva och jag var i domkyrkan på familjemässa. Justus och Sigvard sjöng - ja, det var diskantrösterna ur gosskören och flickkören som framförde Barn i Guds tid, en familjemässa med mycket trevlig musik. Jag gillade det. Och jag gillar även domkyrkokaplan Lars Åstrand mycket!

Bild på vår parkering efter hemkomsten från kyrkan. Se här två typiska gosskörspojkar. Svarta byxor och strumpor, svarta snyggskor och vit polotröja. Polotröjan syns inte under jackorna, men var så säkra på att det är det båda killarna har på sig. Det är ett måste, trots att de har de körkåpan över när de sjunger. Jag förstår inte riktigt denna superstränga dresscode. Jag menar, i domkyrkokören kan man ha på sig vad som helst under kåpan (riktigt varma sommardagar har det förekommit att damer haft bh och trosor och intet mer under kåpan) så länge man har okej strumpor och svarta skor.

lördag, mars 19, 2011

Min mystiska mat

Jag har tidigare berättat att jag ofta lagar mat enligt principen man tager vad man haver och rör ihop allt till ett mojs. Dessa maträtter presenterar jag för ungarna som mammas mystiska mat. De är vana vid det här laget, har lärt sig att ställa upp när jag ber dem gissa den hemliga ingrediensen och säger nästan alltid att det smakade bra. Inte superkräsne Sigvard förstås, men han får allt lära sig att leva med att all mat inte kan vara makaroner och köttbullar.

Kvällens mystiska mat var den mest lyckade på länge. Jag kokte moagrabhia med grönsaksbuljongtärning. Jag hällde två burkar tonfisk i en keramikskål. Hackade vitkål och blandade ner i tonfisken. Skvätte över lite olivolja, något mer äppelcidervinäger och toppade med hallonbalsamvinäger. Lade ner ett gäng svarta oliver. Blandade ihop allting och sade "kom och ät". Alla tyckte om det (jag tyckte det var supergott) och till och med Sigvard åt upp större delen av sin portion utan att säga något. Jag har rätt dåligt självförtroende vad gäller matlagning - också - men ikväll slår jag mig för bröstet.

Nästa gång jag skall göra denna framgångsrika rätt kommer jag förmodligen variera några ingredienser. För konceptet mammas mystiska mat är nämligen det allra viktigaste att jag inte lagar exakt samma rätt två gånger. Jag vet inte om det tyder på hög kreativitet eller allmänt hjärnsläpp.

fredag, mars 18, 2011

Glada Hudik

Allt löste sig. Världens bästa Alexandra messade mig och sade att hon kunde fixa mat till Justus och Sigvard medan jag och Alva var på bio. Tönnes pappa kunde skjutsa Tönnes till kontaktfamiljen. Ahh! Ibland faller allt på plats.

Alva och jag gick och såg Hur många lingon finns det i världen. Den var bättre än jag hade förväntat mig. Dock tyckte både Alva och jag att det var plågsamt att en del idioter i publiken skrattade varje gång en person med funktionshinder sade något. Vi tänkte båda på Tönnes, förstås. Jag fick med mig en insikt om hur mycket vi som är föräldrar till personer med funktionshinder måste passa oss så att vi inte styr våra barn för mycket. Vi måste låta dem bli vuxna. Ha den respekten samtidigt som vi värnar och skyddar.

Jag önskar så att Tönnes pratade. Jag är mycket medveten om att vi tolkar honom mest hela tiden. Med nödvändighet måste det ju bli fel ganska ofta. När någon i filmen sade "neeej, jag kommer att dö här" längtade jag intensivt efter ett lika tydligt besked från Tönnes. Hans "nej" är tydliga men vi vet väldigt sällan vad de egentligen innebär. Är det rädsla? Är det motvilja? Är det ett bestämt jag-dör-hellre eller är det töjning av gränser det handlar om? Jag vill så gärna veta.

Ingen lysande administratör, direkt

Nu har jag logistikproblem majeure: Alva och jag skall gå på bio 17.45. Tönnes taxi anländer mellan 17-17.15. När han kommit skall vi genast kasta oss i bilen och tokköra till Stenhagen och Tönnes kontaktfamilj. Sedan skall Alva och jag tokköra tillbaka in till stan, hitta någonstans att göra av bilen och vara på plats i salongen när föreställningen börjar. Jag inser att det inte går. Och då har jag inte ens tagit med det faktum att Justus och Sigvard bör få kvällsmat...de får vänta till kl 21 när vi är hemma igen. Jag låtsas att vi infört kontinentala vanor.

Svårlöst dilemma, detta. Tokigt planerat av mig är bara förnamnet. Kan man få lägga in sig någonstans för en kur som fixar allt galet med en och komma hem som en bättre människa?

torsdag, mars 17, 2011

Ögonen med sig

När jag gick till posten med bunten inbjudningar till nya medlemmar som jag stretat med halva dagen fick jag plötsligt syn på väggen till ett hus som jag går förbi hyfsat ofta. Jag har aldrig noterat att teglet inte ser ut som överallt annars. Idag upptäckte jag mönster som såg ut som munnar eller fiskar, beroende på vilket humör man är på.

Blev lite glad av upptäckten och bestämde mig för att gå och ta en titt på ett annat ställe som man ofta förbiser. Det är gamla telegraf- och telefonhuset. Min favorit är bulldoggen. Han ser så vresig ut. Allt annat än insmickrande, jag får snarare en känsla av "I som här inträden, låten hoppet fara". Och det är befriande i en värld full av fjäsk för kunden.

lördag, mars 12, 2011

Utskotten redovisar sina delar av arbetsplanen





Vi har ganska bra driv i arbetsplanediskussionen, men det är klart vi alla visar fysiska tecken på en viss utmattning.

fredag, mars 11, 2011

Livskast

Kvällen blev bra ändå. Goda utskotts- och kanslikamraterna, effektiva diskussioner och skratt. Och kaninöron. Vi bor i Lisebergsbyn, se, och då hänger det kaninöron över varje stol i konferensrummet. Martina och jag är lika trista som alltid när vi delar rum; vi sitter vid varsin dator! Men vi utbyter faktiskt några ord då och då också. Snart krypa i säng. I morgon träffas vi hela gänget. Då får vårt utskott säkert på skallen, det brukar vi få. (Häpp!)

Här några fina bilder. Först utkast till arbetsplan. Sedan pausöron. Sedan Leiföron. Sist Jennyöron. Ann-Britt slet av sig sina direkt när jag tog upp kameran och Anna tog aldrig på sina.




Tankar i Skövdetrakten och söderöver

På väg till Göteborg för möte med förbundsstyrelsen. Jag är en sådan där konstig människa som brukar tycka om att ha möten - om det är med rätt personer och man pratar om rätt saker. Det gör vi på våra förbundsstyrelsemöten, så normalt sett är jag trots arbetsvecka och ibland ångest över att åka ifrån barnen igen ganska peppad. Det är jag inte idag. Främst beror det på att jag har haft en tvåveckorssvit med migränhelvetet i olika omgångar, senast i morse. Men även på att jag för en stund sedan fick reda på att en gammal ungdomsbekant gick bort i förmiddags.

Pär var en sådan där glad och skojig värmländsk kille som det var kul att träffa. För femton år sedan fick han cancer. En hjärntumör som förändrade hans personlighet radikalt. Men även om han drog sig undan nykterhetsrörelsen, som var vår bekantskapsgrund i första hand, så fortsatte vi att träffa på varandra då och då på stan. Vi pratade alltid en stund. Jag kan absolut inte påstå att jag kände Pär väl, men för mig blev han ändå en människa som jag med jämna mellanrum tänkte på och kände sorg över hans sjukdom. Jag hade dessutom lite andrahandskontakt med honom genom hans före detta sambo och deras son.

Nu, när jag sitter här på tåget med tårar i ögonen känner jag mig nästan fånig. Jag är mycket ledsen utan att egentligen förstå varför dödsbudet tagit mig så hårt. Det finns andra, framför allt hans son och mamman till sonen, som har anledning att ta det mycket hårdare. Ungefär här börjar jag undra över mig själv. Måste man ha en anledning till att vara ledsen när någon har gått bort? Måste man stå någon nära för att att tycka att det är tråkigt? Såklart inte. Men jag är alltid så rädd för att ta i för mycket. Verka teatralisk eller överdriven. Kanske skäms jag också för att jag inser att en stor del av min sorg handlar om en gemensam ungdomstid som mer och försvinner. Och att det, när någon av oss dör, blir tydligt att det var så länge sedan vi var de där spralliga UNF-arna.

Nä. Faktiskt är det enkelt: jag tyckte om Pär. Jag blev ledsen när han fick cancer och nu är jag ledsen över att han är borta.

onsdag, mars 09, 2011

Musik, musik

I flera år är det så att när det är dags för Sigvard och Tönnes att sova, så får de turas om varannan kväll och välja godnattmusik. De delar rum hemma hos mig. Tönnes är mycket konservativ och väljer i princip alltid julskivan Tipp tapp, oavsett årstid. Men bara den senaste månaden har han börjat variera sig, så nu kan han välja att lyssna på Bröderna Lejonhjärta. Pojkarna har fullkomlig koll på vad som gäller. Är det den enas tur att välja så är det. Ibland gör jag fel, men det kompenserar vi kvällen efter.

Det är lite roligt att höra hur de väljer. Ikväll var det Sigvards tur. Han valde Elvis. Så jag pussade dem godnatt till Kiss me quick. Och dansade ut ur rummet.

Onsdagskvällsglädje

Den här kvällen har vi haft gående bord, för alla barnen har kommit hem vid olika tidpunkter. Jag och Tönnes var slappa, och Tönnes fick äta framför Bröderna Lejonhjärta. När jag bad honom ta ner sin tallrik till köket gjorde han det. Utan ett muck. Några timmar senare när jag sade till honom att gå ner i badrummet medan jag nattade Sigvard så gjorde han det också! Plockat fram pyamasen och tagit av sig kläderna hade han också gjort.

Jag blir så lycklig.

tisdag, mars 08, 2011

Och jag ger er...

...Gudrun Sjödén-kvinnan!

Beakta källan

När det handlar om att söka information brukar jag alltid tänka "beakta källan". Vem har skrivit, och varför? Men igår gick jag rätt i fällan. När jag letade på nätet efter kort information om Fransesco Kovacs med anledning av hans korta besök på mitt arbete igår, så hittade jag en kort beskrivande text. Utan att tänka på vem som hade lagt upp sidan eller informationen. Det är bara tack vare vännen Magnus (som dels vet allt om precis allt och dessutom hela tiden utökar kunskaperna och söker vidare) som jag nu vet att jag länkade till en högerextremistisk sida.

Så vill jag inte ha det. Därför har jag dels länkat om till en, som jag uppfattar det, rätt ofarlig avsändare (!), dels återigen blivit påmind om att alltid, alltid ha i skallen att källan är viktig. Stort tack till Magnus.

måndag, mars 07, 2011

Oväntat

På mitt jobb kan arbetsdagen innehålla oväntade inslag. Rätt var det är kan en del av dagen gå åt till att hjälpa en människa i nöd eller få inspiration av människor som flyter förbi och skvätter lite stänk på en från sin glittrande livsflod.

Idag, när jag just skulle grotta ner mig i medlemsstatistik, så ringde det på dörren. Jag öppnade. In klev en äldre gentleman som letade efter en person han träffat på nere i lokalerna förra veckan. Det gällde något föredrag. Jag hänvisade rutinerat till grannarna vägg i vägg, NBV, som alltid när någon säger föredrag eller cirkel. Men han hade redan varit där och fått nobben. Jag försökte komma på vem och vilka han träffat vilket inte var lätt, för det är definitivt inte bara vi som håller till här om dagarna. Lyckades förstås inte, men han hängde inte läpp för det. Han sade att de nog skulle höra av sig till honom själva.

Vid det laget hade jag vagt börjat känna igen honom och när vi pratat lite till visade det sig att det var Fransesco Kovacs, en man som håller föredrag om sina nio år i sibiriskt fångläger. Sexton år var han när han blev ditdömd. Vi pratade en del om det och annat. Han är 82 år nu (det såg han inte ut att vara!) och tänker hålla på att berätta om lägren så länge han kan. Så sade han puss och kram och försvann sin iväg igen med pälsmössan elegant på svaj.

Det var ett trevligt möte. Kort men som en frisk fläkt, även om det han berättar om är hemskt. Länken är fasansfullt tråkig, men om man googlar hans namn får man upp en intervju som någon har gjort och som jag inte törs länka till på grund av eventuellt upphovsmannarättsintrång eller vad det kan heta. Man kan även hitta blogginlägg från elever som hört hans föreläsning och tycker han var fett bra. (Även om deras koll på historien är sådan att jag får magsår.)

söndag, mars 06, 2011

Saker man kan göra

Vi är så glada åt Tönnes ledsagare. Det är en ung man som är mjuk och cool på samma gång, och han och Tönnes tycker mycket om varandra. Det finns många anledningar till varför det är bra med att Tönnes får egentid utanför familjen, men här är en: han får göra saker som vi normalt inte gör. Som att spela innebandy eller gå och bowla.
Eller baka och bara hänga.

Och stunder då de kan göra det där som ingen av oss skulle ta oss tiden till att göra men som gör Tönnes så lycklig. Små saker. Idag ägnade de en ansenlig del av sin tid tillsammans åt att åka rulltrappa på Åhléns. Tönnes älskar det.

Tönnes familj älskar ledsagaren, kan jag säga.

lördag, mars 05, 2011

En bit in i röstningen..

Koncentrationen släpper när semifinalen är klar. Då börjar pojkarna fläppa ut över varandra i soffan och använder varandras kroppsdelar som trummor. (Slås av att de skulle bli fantastiska trummisar.) Flickorna är lite mer seriösa, men flamsnivån stiger. Och Tönnes har lämnat rummet för att lyssna på Mora Träsk istället.

Just nu skulle ni höra kidsens version av Monikers Oh my God. Underbart.

Melodifestivalsoffa

Så här skall det se ut. Soffan full med de bästa.

tisdag, mars 01, 2011

Biskopar, afrisar och Bäck

Det var skönt att få komma iväg till körövning efter två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag blev snuvad på Bach men fick sjunga Britten så det jämnade ut sig. Annars förberedde vi oss inför biskopsvigningen på söndag. Det är tvenne biskopar som skall vigas vid sin gärning, och det innebär att det blir en oherrans massa folk i processionen både in och ut. Tio ljus skall vara utplacerade två och två utefter kön av folk. Standar skall också bäras. Det vet vi hur det blir; ingångsprocessionen ser ut som den skall, men när hela följet skall ut igen efter högmässan vet inte de där prästerna och diakonerna och förtroendevalda var i processionen de skall in utan rusar som en skock får så ljusen hamnar på fel ställe. Sådant tycker jag är trivsamt på något vis. Även om det kan kännas lite ofromt att stå där med sitt ljus och sätta armen i veka livet på någon tillrest utländsk biskop för att få´ n att rätta in sig i ledet.

Ärkebiskopen ville ha med en afris nu på söndag. Afris var vad vi i min ungdomskör kallade de afrikanska sånger som blev lite vanliga i svenska kyrkor i början av 80-talet. Vi tyckte att de var trevliga men var alltid pinsamt medvetna om att vårt utförande inte riktigt gjorde dem rättvisa. Jag vill påstå att denna attityd präglar i stort sett hela kåren av kyrkomusiker inom Svenska kyrkan idag. Så när vår musikaliske ledare hade oss av öva igenom söndagens afris såg man hur han led. (Vi skall sjunga zulu-gloriat.) Och det beror inte på ett ogillande av musik från en kultur annan än den västerländska, utan helt enkelt på att det ofta blir kasst med sådana sånger i domkyrkans akustik. Det blir en sås, helt enkelt. Det kan bättras om man tar in någon som kan trumma till, men då måste den musikaliske ledaren komma över ytterligare ett mentalt hinder, för om det är något västerländska kyrkomusiker får utslag över hela kroppen av så är det kombinationen afris plus trumma. Särskilt de två herrar som är musikaliska chefer på söndag. Men det blir bra ändå. Många gillar att sjunga afrisar, och församlingen i stort struntar faktiskt i om man inte kommer in i rätt takt.

Och så får vi sjunga en psalm av Sven-Erik Bäck. Jag är en riktig Bäckpsalmnörd. Dagen är gjord redan. Nu klarar jag även gigantprocessionen och de tio ljusens placering med jämnmod. Tänk om det vore söndag redan, ändå!

å en till

I serien "enkla och icke heltäckande förkortningar av komplexa företeelser" kommer jag idag till frågan om kön och identitet. Där blir förkortningen till två frågor och jag säger:

Varför kan man bara inte få vara och se ut som man vill och känner sig? Skall det vara så svårt för oss att låta andra vara ifred med sådant?