torsdag, april 28, 2011

Idé

Nä, vet ni, varför stiga upp och gå till jobbet om morgnarna? Jag tror jag skall säga upp mig och leva på min blogg istället. Tydligen kan man dra in finfina annonsintäkter om man skriver om sitt lyxiga uteliv. Och titta här hur glamourös jag ser ut en vanlig kväll efter mitt fabulous jetsetliv - det här kan bli tusenlappar, det!

Å man kan bli så glad

Jag är den lyckliga modern till fyra (fem) fantastiska barn. De är var och en på sitt sätt så speciellt fina och underbara samtidigt som de är helt vanliga ungar. Det är som i Jujja & Tomas Wieslanders kaninsång: Jag är en vanlig kanin/vanlig fast ovanligt fin.

Idag mår jag bra av att ha en nioåring som av både vuxna och av sina kamrater får omdömet att han kan säga till så att man förstår utan att bli ledsen och arg. Han har respekt för andra och har en tydlig integritet. Här är nioåringen som säger att han skall bli psykolog. Min lilla minsting.

måndag, april 25, 2011

Ingen pardon

Haft en lugn och skön dag trots att den startade med migrän. En tablett och en timme senare klev jag upp och körde ett yogapass lite försiktigt, och sedan har det gått bra. Legat i hängmattan och läst. Stickat. Ser nu på TV, reprisavsnitt av Lyxfällan. Det här avsnittet griper tag i mig. En familj där mamman fick bröstcancer och man faktiskt struntade i hur pengarna rann undan den där julen som mycket väl hade kunnat bli hennes sista, och sedan har allt gått fortsatt utför ekonomiskt.

Jag förstår det så väl. Den förtvivlan man känner när man riskerar en sista tid med någon gör att det är lätt att tycka att inget annat än att få vara tillsammans betyder något. Man vill sätta livet på paus. Tyvärr rullar allt på ändå och till sist måste man ta itu med det som har hänt medan man befann sig i sin paus. För en del blir det katastrof. Uttrycket en olycka kommer inte ensam är så fruktansvärt sant. Jag minns berättelser från sjukhuset om familjer som dels förlorat sitt barn efter en lång tids sjukdom med allt vad det innebar av sjukhusvistelse på främmande ort och frånvaro från jobbet - och dessutom måste gå ifrån hus och hem för att ekonomin rasat under sjukdomsperioden. Betänk då att man redan har sitt livs tyngsta börda att försöka klara sig utan att digna under. Livet är skoningslöst.

Måhända konstigt att reflektera över en sådan här solig och varm annandag påsk, men som sagt, livet ger inga pauser eller någon pardon.

söndag, april 24, 2011

Ingen påsk utan marsipan

Världens bästa Alva såg till att vi köpte hem mandelmassa och karamellfärg. Sedan satte hon igång alla till att göra marsipanfigurer på skärtorsdagskvällen när kusinerna var lite sisådär nyanlända och blyga. Hon är så klok, den flickan.


Omtanke

Igår var vi ute i Hammarskog. Justus tog igen i sig i solen på ett bord. Tönnes kom och pysslade med honom. Han drog upp Justus luva så att han skulle få skydd för solen, han pussade, och sedan busade han lite också genom att luta sig mot Justus och låtsas att han var ett ryggstöd.




lördag, april 23, 2011

Påskaftonsinteriör

Tyra och jag har langat in den första satsen ugnsäppelpannkaka i ugnen. Vi har bestämt att ingen får säga att den är äcklig. Jag inser att vi började lite försent, eller snarare var det jag som inte insåg att jag skulle få en kär medhjälpare. Vi skall hinna grädda en till och ställa på svalning är det tänkt, innan vi plockar upp Johannes vid tåget och far vidare ut till skogen för att gömma och leta påskägg.

Alva sitter och ritar med Thelma, Sigvard och Tyra. En öm moder ringde från Umeå i hopp om att få tala med åminstone äldsta dottern, men dottern sade lätt irriterat: "Säg att jag ringer upp sen." Och till sidan åt mig: "Vad de skall ringa hela tiden." Det känns bra för faster att hemlängtan inte är värre än så.

Tönnes gömmer sig lite för skocken i min säng. Vincent jagar Justus som helt klart är hans favoritkusin denna gång. Min pappa ryckte nyss ut och räddade Justus genom att ta med Vincent för att läsa saga. Det är en av mina äldsta barnböcker, berättelsen om lilla gul och lilla blå.

Alla ungarna verkar ha det bra. Vincent har övergivit sagan för att kasta sig över pianot, men annars är det lugnt och harmoniskt!

fredag, april 22, 2011

Soloflygning

Idag hände det. Man skulle kunna trott att det skulle ha skett under mer genomtänkta betingelser, men det bara blev. Björn sov middag, pappa var ute med Vincent och gungade och Alva och Justus hade tagit med sig Thelma, Tyra och Sigvard till Sigvards skolas utmärkta lekplats. Jag hade tagit mig upp efter migrän (är det långfredag så är det) och börjat laga mat. Tönnes stod ute på balkongen och såg långt efter sina syskon. Plötsligt stod han i hallen med skorna på och tröja i handen. Han skulle gå ut.

Jag bestämde mig i en blink för att okej, detta är stunden. "Skall du gå till de andra?" frågade jag. "Ja", svarade Tönnes. Han stack iväg. Jag hade ingen aning om ifall han skulle klara att få upp ytterdörren eller ej men gjorde inget mer än att lyssna utåt. Efter en stund hörde jag att dörren gått upp samt slagits igen, och då pep jag ut på balkongen för att kolla. Tönnes gick med bestämda steg åt rätt håll. Då gick jag in igen och ringde Justus för att meddela Tönnes eventuella ankomst. Jag hade bestämt mig för att om Tönnes inte dök upp på lekplatsen så skulle jag sätta mig på cykeln och börja leta, mer is i magen än så hade jag inte. Men Justus ringde strax tillbaka och bekräftade brorsans uppdykande.

Jag fortsatte att laga mat. Stolt och glad över Tönnes första utflykt på egen hand hemifrån mig.

onsdag, april 20, 2011

Cykla necessare est

Här en bild av den glada cyklisten under pågående färd. Det var lögn att få honom att kliva av cykeln, så Björn fick passa på när Tönnes vände sig om.



Och nu förväntar jag mig att alla mina latinkunninga vänner genast kastar sig över mig och talar om vad cykla heter på latin. Ett tag funderade jag på att helt enkelt utgå från verbet röra (sig), men iddes inte. Häpp!

Väderbiten

Idag tog Björn ledigt på förmiddagen och kollade med fritids om Tönnes också kunde vara ledig då. Sedan tog de fram den röda cykeln och gav sig iväg på lång cykeltur. Tönnes såg mycket nöjd och förväntansfull ut när de trampade iväg, och han fick sol på nos och kinder. Jag tror att de åtminstone cyklade ut till Storvreta eftersom jag vet att de tog tåget in till stan därifrån.

Nu vilar sig Tönnes med en isglass och pingvinerna från Madagaskar. Min äppelkindskille.

Sipporna små i backarna stå

Backar och skogsgläntor härute hos oss har exploderat i kaskader av vitsippor och enstaka blåsippor. Jag minns vår första vår här. Samuel hade dött i januari, och när våren kom så vacker och med all skön natur som finns kvar i det här området så gjorde det ont. Han var inte kvar och fick se och uppleva allt det vackra som vi hade flyttat till. Det tänkte jag lite på idag när jag såg de nya sipporna som kommit upp under dagen. Att man kan glädjas men att glädjen i sig är en sorg.

lördag, april 16, 2011

Oh, what a day

Upplevde nyss en stund av oförfalskad svenskkyrklig körnördslycka. Nioåringen satt vid matbordet och gnolade "...var inte rädda, ty någon har vältrat undan den tunga stenen".

Happy DÅM

Med tanke på att jag är folkrörelsemänniska och gillar att se människor i olika åldrar vimla runt och jobba tillsammans är det märkligt att jag valde bort distriktsårsmötet igen. Det är tredje året jag har undabett mig att arbeta på årsmötet. Tidigare år har det varit av hälskoskäl, men i år var jag plötsligt bara så trött vid tanken på det redan en månad innan. Och nu när jag sitter här hemma och myser med mina pojkar och inte planerar något mer drastiskt än ett tur till kiosken för att köpa lördagsgodis undrar jag varför jag blev så trött och less. Det är ju kul att vara på distriktsårsmöte.

Just därför tänker jag inte dra iväg med pojkarna dit för att titta och mingla och flytta på lite stolar eller kopiera upp papper i förbifarten. Just därför tänker jag vila i den känslan och komma ihåg den nästa år. Nästa år blir det distriktsårsmöte för mig igen.

fredag, april 15, 2011

Konstaterande av fakta

Det finns mycket som inte går att hantera eller lösa genom att bara göra det bästa av allt. Det finns saker som är stora problem på riktigt, som sitter som ett järnankare i havsdjupet och stadigt fortsätter att dra neråt. Gissa hur ofta jag har försökt tänka positivt och göra det bästa av allt? Mycket riktigt är det bara jag som vet. Strået som knäcker min kamelrygg är när jag får höra att det bara är att försöka, att jag inte har försökt tillräckligt och att det är så lätt att genomföra bara man försöker.

Tro inte att jag inte har försökt.

torsdag, april 14, 2011

Jag och mina rymdsagor

Emellanåt skriver jag närmast apologetiskt om genren science-fiction i TV-serieform. Jag skall inte upprepa mig för mycket utan bara slå fast det självklara: människor har i alla tider berättat sagor för varandra. Ibland är det till tröst, ibland för att vara moraliskt upplyftande, ibland för att hitta förklaringsmodeller och ibland bara för att det är så roligt. Science-fiction är precis ett sådant fenomen. Man lyfter ut människan ur sin vanliga miljö och berättar hur hon klarar sig och vilka dilemman som finns kvar och hur man förhåller sig till universum och sin mänsklighet.

Jag är framförallt en trekkie. Det spelar ingen roll att original-Star Trek är dödstråkigt, har fjompiga kostymer och nästan alla avsnitt handlar om hur Kirk tampas med lättklädda utomjordiska fruntimmer. Star Trek Next Generation har bättre manus och bättre skådspelare, och Deep Space 9 och Voyager fortsatte att utvecklas så att det fanns en längre storyline, vilket gjorde att karaktärerna inte förändrades mellan varje avsnitt beroende av vilken spännande ny planet man satte dem på. Star Trek rules!

Nu tittar jag på Månbas Alpha, eller Space 1999 som den heter i original. Jag såg bara ett eller två avsnitt som barn och de höll på att skrämma skiten ur mig. När jag tittar nu förstår jag varför. Trots den fjompiga, lättklädda kostymeringsfaktorn är den så djupt allvarlig hela tiden. Det är den enda serie jag sett där befälhavaren faktiskt kallsvettas, gråter och darrar på läppen när det sker något ovanligt ruskigt. Bara hela upplägget kan ju ge en klaustrofobi. Där far de omkring, instängda i sin månbas som är placerad på en måne som slitits ut sitt omlopp och liksom susar omkring planlöst. Jag tittar vidare, andlöst förväntansfull.

Dagens populärkultur-meningslösa-vetande-åsikt: Martin Landau är bäst. Barabara Bain är rätt kass tycker jag, men hon är väldigt lik sin och Landaus dotter Juliet. Juliet Landau är ruskigt begåvad. Kolla in hennes karaktär Drusilla i Buffy och vampyrerna!

Jag vet inte vad det här inlägget handlar om. Ursäkta.

onsdag, april 13, 2011

Skavigt

Lite trött på det mesta just nu. Det finns ingen särskilt orsak till den här skavande känslan av att saker bara går åt skogen hela tiden för mig, ändå känns det så. Som nu. Skulle ha varit på Sigvards klass knytis och disco. Vad hände? Jo, givetvis blev Jenny sjuk. Sitter och mår dåligt både för att jag är sjuk och för att jag absolut inte får vara sjuk, och för att jag är mamman som inte kom på klassfesten.

Massa småsaker som bara skaver och gör mig lättirriterad och förbannad i en osalig blandning.

söndag, april 10, 2011

Ty någon har vältrat undan den tunga stenen eller Alla gudstjänster då man får sjunga en psalm tonsatt av Bäck är bra gudstjänster

Hemkommen från vandringsgudstjänst i domkyrkan. Medverkande var lilla gosskören och lilla flickkören, Maggan, Andrew och Marcus. Jag gillar den här typen av gudstjänster som får vår stora katedral att kännas mer intim. Vi vandrade helt enkelt runt till några få platser i kyrkan, barnen sjöng, Marcus berättade om den första kristna påsken och allt var helt enkelt bra. Jag blev berörd så där oväntat som kan ske ibland. Och det kan inte hjälpas, när man talar om livet som övervinner döden så tänker jag på Samuel. Jag blinkade bort ganska många tårar under gudstjänstens gång, samtidigt som jag fick många tillfällen att le också.

Jag passade på att äntligen ta bild på Tönnes i sin koja. Han sticker direkt in och sätter sig under predikstolen varje gång vi är i domkyrkan. Jag trodde att han skulle spjärna emot när det var dags att börja vandra, men han följde gärna efter Sigvard. Jag tog även ett foto av Nathan Söderbloms gravsten efteråt.



Spretiga söndagstankar

Jag gjorde något jag sällan gör: jag tog fram strykbrädan och gav mig på några skrynkliga trasor som legat i något år eller så. Det kräver musik. Idag krävde det Prefab Sprout, "Let´s change the world with music". Den skivan är enbart Paddy Mac Aloons och speglar en del av hans syn på världen. Man skulle kunna kalla den för en konceptskiva där Mac Aloon samkör två teman. Det ena är musiken och dess betydelse, det andra religion. I många låtar går de hand i hand. Där jag stod och strök tänkte jag på det här med religiositet.

Idag, i det här landet, är det i det närmaste suspekt att säga att man har en tro. Det är att vara lite avvikande. Man känner sig som att omvärlden misstänker att man är galen och snart går in i en sekt. Jag har inga problem med ifrågasättandet av tron, eller snarare av samfundsbyggen. Om något inte tål en granskning och är så skört att det rasar så fort någon undrar "Varför?" så är det ett hus byggt på lösan grund, så att säga. I andra tider har det ju varit tvärtom. En person som sade sig inte tro på Gud måste vara knäpp på något vis, eller var i det ondas våld. Jag säger verkligen inte att det var bättre. Framförallt när man betänker det kristnocentriska (är det ett ord som finns?) perspektivet som gjorde att allt utom den kristna tron var fel. Samt att man skulle definiera vilken som var den rätta kristna tron och då är vi genast inne på de groteska troskrig som har utkämpats. Men det var inte konstigt att leva i någon form av tro. Och så småningom ökade acceptansen för andra trosuppfattningar något, även om det fortfarande finns kvar stora konflikter mellan olika kyrkor och religioner.

När jag är i domkyrkan, vilket jag är ganska ofta, tänker jag med jämna mellanrum på Nathan Söderblom. Han ligger begravd snett till vänster nedanför högaltaret, Nathan. Han var religionsforskare och en stor ekumen. Jag hörde en gång för länge ett oidentifierat citat som sägs vara sagt av ärkebiskop Söderblom: "Jag vet att det finns en Gud. Beviset är religionerna". I plural. Man får ta det för vad det är, jag har ingen som helst källhänvisning till detta, men det verkar inte otroligt att han skulle kunna ha sagt något sådant. Acceptans. Insikten om att andra kan ha hittat rätt via en annan väg.

Själv tycker jag inte det är konstigt att tro. Det är något djupt mänskligt. Sedan kan man kalla det för den kosmiska snuttfilten, ett meningslöst sökande efter mening där inte något finns, eller vad som helst. Jag är helt införstådd med olika psykologiska behov och de modeller vi människor har för att skapa oss vår Gud. För visst skapar vi vår Gud. Hur skulle vi kunna låta bli att forma oss en uppfattning om det som är för stort att greppa? För mig betyder det inte att Gud inte finns. Snarare tvärtom.

Tycker ni att det verkar för enkelt och att jag gör det väldigt lätt för mig? Då vill jag säga att det är ganska jobbigt att vara öppen. Man måste tänka mycket mer. Så mycket enklare vore det inte att bara anamma en doktrin och köra på med vissa utvikningar inom den. För mig är det så att jag kommer närmare Gud när jag grunnar och ifrågasätter. Det är inte på något vis smärtfritt, men det är den enda väg jag kan ta. Det hindrar inte att jag kan längta efter att få vara genuint from.

lördag, april 09, 2011

Musikalisk paus på Katedralkaféet

Smet iväg till Katedralkaféet för att lyssna när ungdomskören framförde filmmusik vid kaféets lördagsmusik. (Ungdomskören består av de äldre flickorna i flickkören samt herrarna i gosskören.) Målsättningen var att komma i god tid för att få plats. Gissa om det blir knökfullt på två minuter när det utöver så kallad allmänhet samtliga sångares familjer och kompisar är representerade av en till fem personer! Nödvändigheten av att vara i god tid ökade dessutom när Alva kom på att hon glömt den klänning hon skulle ha på och ringde och bad mig komma med den. Såklart kom vi iväg i senaste laget. Såklart var jag stressad och ställde bilen på en plats där den inte fick stå - men betalade parkeringsavgift, till fel bolag. (Ja, jag fick böter.) Såklart fanns det knappt ståplats inne i rummet. Jag stod en bit bakom dörröppningen, men det gick bra. Jag är lång nog och hade dessutom klackskor så jag kom upp en bit.

De är mycket duktiga, flickorna och pojkarna. Ibland är de fenomenala. Andrew Canning ackompanjerade på sitt normalt briljanta sätt. Vi är bortskämda, vi körsångare inom domkyrkomusiken, som får ha Andrew som ackompanjatör med jämna mellanrum! Programmet var fint och varierat. De två sista numren bestod av sånger som arrangerats av någon av herrarna. Jag flinade i smyg efteråt, för det märktes! Jag hastar att säga att jag inte menar kvalitetsmässigt, tvärtom är det bra arrangemang, men när yngre herrar skall skriva sångarrangemang tenderar de att peta upp sopranerna skyhögt ovanför vad som kan anses vara ett hyfsat bekvämt läge. Bara för att de kan och tycker det är så kul att leka med klanger och toner. Jag har noterat detta tidigare i mitt liv och anser mig ha väl på fötterna när jag påstår detta. Sopranerna fick kämpa hårt. Jag kände med dem, man är ju sopran själv.

De är så duktiga dessa ungdomar! Jag tyckte bäst om "Down in the river to pray". Titta på klippet på YouTube med den, från när ungarna som åkte till USA förra året i en hundrahövdad kör tackade för maten på Hard Rock Café i Washington. (Där är både Alva och Justus med, informerar den stolta modern!)

Bild som visar hur överfullt kaféet var idag. Under den stora ljusstaken, iförd prickig klänning, står min Alvis.

fredag, april 08, 2011

Bild


Den här bilden har suttit på kylskåpet i tretton år. Den som tittar snabbt tänker säkert att det är en bild från ultraljud gjort på ett foster. Det är det inte. Det är en bild av Samuels hjärta.

I november 1997 hade Samuel sakta börjat bli lite bättre och piggare efter benmärgstransplantationen och all skit som följde med den. Förlåt ordvalet, men det finns inget annat att säga. Jag orkar inte tänka på hur svårt han hade det utan konstaterar helt enkelt att det var överjävligt. Hans medicinlista var nästan löjligt lång. (Transplantationer går hårt åt kroppar.) I november var det dags att kontrollera hur hans hjärta och en del andra organ mådde efter en oerhört tuff tid. Samuel tyckte att undersökningen var jobbig men blev lite gladare när han fick välja att få ta hem en bild av sitt hjärta, och att han kunde få välja om han ville ha det i silver eller guld. Såklart valde han guld.

Guldhjärtat mitt. Jag längtar så efter dig.

Åre

I sommar skall jag tillbringa några dagar i Åre. Det är många långa år sedan jag var i Jämtland. Min tid kommer till stor del att tillbringas i förhandlingar och inte i den jämtländska naturen, men pojkarna får spralla!

Efter sjutton svordomar, irritation och insikten om att det hade varit bättre för mitt migränhuvud att gå på fest med sopransystrarna istället för att sitta och svära framför anmälningsformuläret och småträta med Björn, har jag äntligen lyckats anmäla Justus till Junflägret och Sigvard till äventyrsverkstaden. Alva åker förmodligen som UNF-ombud. Tönnes, då? Han får vara kvar i Uppsala med sin pappa som back-up medan Tönnes själv är hos kontaktfamiljen och njuter av friheten i deras stora trädgård - och av att gå och titta på fåren som de har om somrarna. Bön: alla som känner mig och åker med samma tåg och vill prata hela vägen, sätt er inte bredvid mig. Jag tycker inte om att åka tåg och jag blir fort trött i huvudet av allt prat som det är på tåg. På detta tåg lär pratandet, hälsandet, åkterknytandet av kontakter och skrattandet intenisifieras. Allt mycket trevligt, men jag vet hur jag kommer må när vi är framme i Åre. Som en urvriden disktrasa med huvudvärk. Öronproppar fram!

(Ja, jag är asocial och otrevlig.)

torsdag, april 07, 2011

Det underlägsna alternativet

Liten. Längesedan.

När Tönnes var två år blev han och hans pappa fotograferade för en affisch som Svenska kyrkans unga skulle ha i samband med fasteaktionen det året. Det gick till så att vi var på familjegudstjänst i Mikaelskyrkan, och på bänken bakom oss satt en fotograf som kände till familjen sedan tidigare eftersom vi brukade träffas i kyrkan med jämna mellanrum. Just den här gången stod Tönnes i Olles knä och kikade bakåt i bänkraderna. Tönnes var väldigt söt när han var liten, sådär som en liten pralin. Något senare kom frågan. Jag tyckte att tanken bakom affischen var fin. För det första var det ett barn som inte var som alla andra. För det andra satt det i famnen hos sin far som visade stor ömhet. Texten löd: Älska inte med tomma ord utan med handling och sanning.

Nu, tio år efteråt, hittar jag fotografens hemsida. Gå in och titta på Anders Tuklers fina bilder av Tönnes. Sök på Little Tönnes with his father. Jag smygpublicerar en av bilderna fast jag både vet och tycker att det är dåligt - det är ju en så fin bild...

Sic transit gloria mundi


Nu är den paj, axelremmen på min finaste väska. Lämnas in på lagning snarast, men tills dess får jag nöja mig med underlägsna alternativ.

onsdag, april 06, 2011

Höger eller vänster?

Petat lite med bloggens design. Det är föralldel inget jag skapat själv utan jag testar färdiga mallar som blogger tillhandahåller. Undrar när jag provar lite olika layoutvarianter varför alla utom jag har sin spalt med presentation, länkar och annat till höger. För mig känns det så självklart att det skall vara till vänster. Att det är lättare att läsa så.

Det måste ju något att göra med hur min hjärna är skapt, på något vis.

Hemmabygge

Min mamma har gröna fingrar. Hon får de sköraste plantor att frodas och hon tar sticklingar och planterar nytt och håller på. Självklart har hon en kolonilott. Många blommor hemma har hon också som är utplacerade lite överallt. Mamma är absolut inte en galen blomkvinna som står omskriven i soc:s journaler på grund av överdrivet blomsterinnehav, men när jag var ung tyckte jag att det var i mesta laget. Jag minns särskilt en sommar när jag var tonåring och inte följde med på familjesemestern under några dagar. Jag hade ansvar för blomvattningen. Jag sprang där med vattenkannan och försökte hitta alla mystiska ställen som mamma hade ställt blommor på. Det knasigaste var under en trapp. Trots min målsättning att klara alla blommorna hade jag naturligtvis lyckats ta kål på mammas skötebarn, lyckoaxet. Det kändes inte så bra.

Jag i min tur vansläktas å det grövsta. Jag har haft blommor själv i studentrum och fortsatta bostäder, men de levde ett hårt liv. De lärde sig att klara sig på en slumpmässig skvätt med vatten då och då och det gick utmärkt. Inget sådant där pjosk som Björn håller på med, att vattna dem flera gånger i veckan. Tjafs.

Men jag är lite extra angelägen om solrosfröna som Sigvard planterade, därför har jag till och med stagat upp dem så att de skall kunna ha något att klättra på innan de får flytta ut på balkongen och växa till sín fulla längd. Är lite stolt över min spaljé gjord av sugrör. Idén kom dock från mamma...

måndag, april 04, 2011

Kan själv

De senaste åren har jag ofta kommit att reflektera över huruvida det verkligen går att hjälpa en annan människa. Omvärlden kan i stor utsträckning bistå med stöd och hjälp på olika sätt. Det är väl det som till sist är mänsklighetens hopp, detta att vi inte alltför gärna lämnar människor vi känner åt sitt öde. N.B. människor vi känner. Anonyma främlingar är det lättare att strunta i. De blir statistik hos socialförvaltning och regering, eller något som man skakar på huvdet åt två sekunder för att sedan glömma. Men människor som vi har sett och bryr oss om, dem vill vi hjälpa.

Men går det? Går det att komma allra längst ditin i en människa och faktiskt hjälpa med annat än de yttre betingelserna? De är nog så viktiga, men det måste till något mer. Och det där sista som måste till, det kan nog ingen hjälpa en människa med.

Ibland har jag blivit nedslagen av det och tyckte att det är så deprimerande att man kan lägga av med en gång. Mer och mer har jag ändå börjat tycka att det är typiskt mänskligt. Det är som i relationen föräldrar - barn. Jag vill så gärna förmedla lärdomar jag fått och ge vidare kärleken till musik och litteratur till mina barn. Men det går inte. Rena faktakunskaper går att överföra men allt det andra, det som får själen att sjunga och lyfta, det måste varje person få hitta själv. Jag kan visa vägen men inte mer. Och det är som det skall. Något av det första små barn säger eller tydligt visar när de börjat få en uppfattning om sig själva som person, det är "kan själv".


Ja. Alla säger vi "kan själv" med jämna mellanrum. Så länge vi har vett att säga till om det vi inte kan, orkar vi klara upp den där sista biten som är vår alldeles egen också. Eller så gör vi inte det - men då hade heller ingen eller inget kunnat hjälpa.

SolidarietsVAB

När jag klev in på jobbet möttes jag av meddelandet att jag skulle ringa barnens pappa snarast. Innan jag hann göra det ringde dottern med svår migrän och bad mig sjukanmäla henne till skolan. Jag klarade av det först, och ringde sedan Olle. Det visade sig att både han och Tönnes skola hade försökt nå mig på mobiltelefonen för att säga att Tönnes var magjsuk och måste hämtas. Inte hörde jag mobilen. Jag hade ju Matteuspassionen i lurarna... Efter lite fiffel kunde jag åka och hämta Tönnes. (Bilen fick sommardäck i helgen. Åh, vilken lycka att kunna köra på Kungsgatan igen istället för att behöva åka runt halva stan i vår Oldsmobile som sjunger på sista versen och gör det högt. Det låter som om vi har uppborrad förgasare och har slängt ljuddämparen. Det märks när vi kommer!)

Jag såg genast att det låg en skvallrande lortig- kalsongpåse på Tönnes hylla. Suckade inombords. Knackade på klassrumsdörren. Alla ropade "kom in". Där satt barnen och jag såg med en gång att Tönnes såg ut att vara väldigt frisk och ovanligt uppåt. Tönnes lärare förklarade lite ängsligt för mig att det hade skett två olyckor ungefär samtidigt för Tönnes och en till pojke och att de var oroliga för att dra på sig en magsjukeepidemi. Hon såg ju också att Tönnes var pigg och att det var mer för säkerhets skull som de skickade hem honom. Det är lugnt, sade jag. Jag förstår. För det gör jag. Även om det sällan känns riktigt bra att vara hemma för vård av nja, frågan är om han är det, sjukt barn tycker jag att det är rätt att undvika epidemier.

Istället för att gräma mig över att Tönnes inte ens har varit på toa sedan vi kom hem och sitter och låter högt och nöjt till en film, tänker jag att jag kan smygvabba Alva som är för gammal för att få bli det, men är i betydligt sämre skick än sin bror idag. Dessutom: idag solidaritetsvabbar jag. Det känns fint.

söndag, april 03, 2011

Nu är det slut

Nu har vi framfört Matteuspassionen. Det innebär att nu är det sluttjatat här. Jag tänker dock att det är så skönt att det får vara så här ibland; att man får leva med och i ett stort verk. Känslan efter konserten är bitterljuv. När jag var tonåring och sjöng i ungdomskör betecknade vi den helt enkelt som "efter konserten-känslan". På den tiden hängde vi kvar med varandra och gick igenom konserterna ton för ton för att lindra separationsångesten. Nuförtiden sätter jag mig i bilen och åker hem med maken som visserligen är mycket mer musikalisk än han tror, och som tyckte att det här hade Bach skrivit ihop finfint, men som inte är så intresserad av mina lättade utrop över att oboerna skötte sig under konserten och andra detaljer. Man landar med en duns.

Men dunsen mjukades upp av Alva. Hon fick inte gå på balen, förlåt, gå på konsert utan slava som en annan Askunge och ta hand om de två bröder som inte var i kyrkan. För att lätta upp sin tillvaro hade hon gjort parfait. Den är mycket god.

Dunsen mildras också genom att tänka på trevliga konsert- och repetitionsupplevelser. För mig har det varit stort att ha med Justus, som alltså delvis begick sin första Matteuspassion (i första och sista satsen i första delen). Större än vad man kan tro. Eller så är det jag som är outhärdligt sentimental. Annan trevlighetsskapare: herr domkyrkoorganist Olle Johansson. Han är den optimala dirigenten; han kan exempelvis rycka in och sjunga alla solon vid behov. En stor eloge till honom! Han roddade allt. Visserligen med benäget bistånd från di andra körledarna, men han hade minsann fullt upp - och lät det inte märkas. Han har lett hela processen med stadig hand och ett oförbränneligt gott humör. Det har mycket stor betydelse och gör att kören blir så medgörlig och tålmodig, så. Med ett lätt sinne sjunger man bättre.

Ingen mer Matteus i sikte så vitt jag vet. Nu är det slut.

lördag, april 02, 2011

Överlevnadstips för konsertbesökare

I samband med min utryckning som folkbildare igår (superhjältecapen på: mitt hemliga superhjältenamn är inte längre Burkakvinnan utan Den galna folkbildaren) passade jag på att ge Justus några tips för hur han skall överleva timmarna innan han får gå hem på söndag kväll. Barnen sjunger i allra första satsen, sedan sitter de fångade i kyrkan tills det är dags att sjunga sista satsen i första delen. Efter det är det paus och då får de gå hem. Eller välja att stanna kvar. Justus såg vänligt på mig för någon vecka sedan när jag frågade om han skulle stanna kvar och gav ifrån sig ett obestämt ljud. Klart jag begriper att han inte tänkte det, han är en fullständigt normal trettonåring även om han gillar Bach. Och ärligt talat är det en lång konsert. Min dröm är att få göra den uppdelad på två eller tre dagar med mindre besättning rätt över, som Bach själv troligen gjorde.

Hur som helst, för att inte Justus direkt skall falla i koma utan att få en chans att verkligen höra på denna underbara musik, gav jag honom tipset att utmana sig själv. Jag sade: "Testa om du kan följa en stämma i orkestern. Börja med förstafioler eller blåsintrument, och kolla sedan om du kan hitta basen." Han såg vänligt intresserad ut.

Och sedan försökte jag förklara ännu en gång att evangelistens recitativ inte är så tuddiga ändå, att det är berättaren som för handlingen framåt och att om man har en sjutusans tenor till evangelist så blir det sååå bra. Vi skall ha Stefan Parkman. Han sjöng evangelisten 1988 när jag för första gången var med och framförde Matteuspassionen, och jag minns det med glädje. Känns bra inför söndag, med andra ord.

Det har varit mycket Matteus ett tag nu. Efter söndag kväll är det slut, jag lovar.

fredag, april 01, 2011

Undrar och undrar

Jag förstår inte varför Tönnes inte pratar. Han är så klok och smart och förstår allt vi säger till honom. Så vad är det som gör att han inte använder de ord han har? Ibland drömmer jag om nätterna att han plötsligt bara sätter igång. Att han har tjyvhållit på talet för att busa med oss. Jag skulle ha lättare att förstå och tro det än att begripa varför han inte pratar.

Jag förstår verkligen inte varför Tönnes inte pratar.

Två J:n

Min tanke var att visa mitt fejkade röda hår och Justus helt naturliga röda kalufs, men kvällsljus var inte optimalt för färgåtergivningen. Men ändå. Jag blir så glad när barnen kommer igen.

Fullt hus

När jag hade skurat köksgolvet efter Björns jättegoda kvällsmat stängde jag in mig i köket. Diskmaskinen gick, jag drog på Matteuspassionen och slog mig ner med en kopp te och korsordstidningen jag köpte med mig till Sri Lanka i november. När jag stack ut huvudet igen var det familjeaktiviteter i vardagsrummet.

Alva, Alex, Sigvard, Erik och Justus spelar Alfapet samtidigt som de ser på TV. Eller nå´t. I samma rum sitter Tönnes framför datorn och spelar Mora Träsk-spelet. Han är jätteduktig på att stava orden som kommmer fram, och tecknar dem dessutom. Yeah!

Den galna folkbildaren slår till igen

Jag kan bara inte låta bli. Om det är något jag är entusiastisk över så överhopar jag mina barn med information de sannerligen inte har bett om. Idag slog jag till mot en intet ont anande Justus.

Jag satt och lyssnade på Matteuspassionen när han kom hem från skolan. Pojken hann inte få av sig skorna innan jag hade kastat mig ut i hallen för att fråga om han hade fått veta något om hur Matteuspassionen är uppbyggd. (Det är inte fullt så galet som det låter, han skall vara med och sjunga två satser ur den på söndag.) Nej, det hade han inte. I hallen, medan han tog av sig jacka och mössa och samlade sig lite, berättade jag om verkets uppbyggnad och vad det handlade om. Han verkade rätt nöjd med informationen, men jag måste medge att jag är lite over the top ibland.