tisdag, maj 31, 2011

Gå loss på dem, bara

Lämnade mina pojkar åt sitt öde och cyklade fortfort (haha:Blomloppet skulle sätta igång om en stund och min väg var igenproppad med joggare och anhängare) till stadsbiblioteket. Det var invigning av utställningen av nykterhetsrörelsens fanor, och vännen Magnus skulle tala. Det gjorde han som vanligt utmärkt. Efter minglade vi lite och så togs en bild av oss från föreningen Svea som var där stående framför vårt praktexemplar till standar som nu förvaras hos Folkrörelsearkivet.

Magnus gjorde en utvikning och berättade även lite om Carrie A Nation, en dam som bekämpade dryckenskapen genom att med sin yxa gå lös på barer och salooner, sjungandes psalmer. För att finansiera de skadestånd hon drog på sig sålde hon souvenirer i form av miniatyryxor, samt genom föreläsararvoden. Jag kan inte säga att jag tycker att våld är en bra lösning, men någonstans kan jag uppfatta de raseri och den förtvivlan som ligger bakom och nästan heja på lite. Men bara lite. Pytte. För riktigt navlad kan hon ju inte ha varit. Den här bilden på henne är fantastisk.

måndag, maj 30, 2011

Verkligen inget alls

Hemma med sjuk Sigvard. Han vill inte umgås utan vill se på TV för sig själv. Då får han det. Jag tittar på en annan TV och ser mig igenom Vita huset. Är på det avsnitt där de tappra kämparna drabbas av en filibuster. Det på är ett ganska rart avsnitt, men jag retar mig på att när den åldrige senatorn som drivs av ädla skäl för att ta upp tid i talarstolen, ja då slänger man sig lättvindigt med tiden.

Åldrad ädel senator har läst ut sin receptsamling och drar fram David Copperfield. Man tänker att den borde hålla honom talande i ett dygn eller så. Nej då, efter att tiden i avsnittet har löpt på i sisådär tre timmar har boken blivit utläst och så är det dags för nästa. Ursäkta, men detta kan inte vara möjligt. Har han hoppat över sidor? Har han valt en utgåva från Reader´s Digest?

Detta stämmer inte! Men det är säkert bara ett utslag för dramatisk realism eller vad det heter, det som gör att man inte visar när folk går på muggen på film såvida det inte har en specifik betydelse för handlingen. Eller så tror amerikaner att David Copperfield är en tunn och lättläst pamflett, precis som alla andra verk av Dickens.

lördag, maj 28, 2011

Stygga mygga

Cyklade en sväng till Rosenlund för att kolla om nycklarna jag provade utan framgång för några timmar sedan plötsligt skulle kunna låsa upp förrådet (ja, jag vet, men den är på den nivån desperationen legat). Slogs med myggor. Rosenlund är en ljuvlig plats men det är tusan så mycket mygg. Jag var inte där längre än att jag pratade kort med snälla Micke, tittade in i förrådet som Micke låste upp och så lite vanlig småprat innan hemfärden, men jag har tre myggbett på högerfoten och två på halsen med mig hem att riva på i natt.

Förgätmigejerna är sagolika. Och de påminner mig om en liten Samuel som någon gång då och då kunde sitta i gräset på Rosenlund och titta på förgätmigejerna. Får en tår i ögat.


fredag, maj 27, 2011

Människokärlek

Alva berättade för mig att på den picknick med Sigvards skola som de hade i veckan och jag missade (migrän, vad annars) hade följande inträffat: Sigvards kompis A kom fram till Sigvards pappa och syskonen och sade "Din son Sigvard, jag tycker att han påminner om Jesus." Alva frågade om det var för hans långa hår. A svarade: "Nej, han är så." Och sedan pep han iväg igen.

Jag blir lite tagen när sådant sägs. Ingen av oss hade förstås trott att A syftat på Sigvards långa hår. Vi förstår att det handlar om Sigvards förmåga att vara schyst och se andra människor. Han är genomsyrad av människokärlek och det är klart att han kompisar märker det. En del upplever det starkare än andra. Jag tror mig veta att Sigvard är väldigt viktig för A. Det gör gott i mitt hjärta att förstå att Sigvard så gärna ger av sig själv.

Nu skall jag slå mig ner bredvid Jesu efterföljare och serva honom med glassar och popcorn vartefter hans höghet ropar efter det. Jag står till och med ut att se Fantastiska Fyran och Silversmurfen eller vad den heter för nittonde gången. Det är han värd, lilla skrutten. Han städade nämligen också ur sin Rättviksväska utan att knota fast han beklagade sig lite över att han inte visste hur han skulle göra med tvätten. "Lägg den i tvättkorgen", föreslog jag och sedan gick det i ett flygande fläng att bli klar för att fort få komma tillbaka till TV:n.

Väntar på regnet

Alla färger uthomhus har den där klara intensiteten som uppstår precis innan regnet börjar fall. Det är lite som att naturen håller andan. Lyssnar och väntar in. Men inte grävskoporna vid gamla BUP. De dundrar och bonkar och jag hoppas att de inte tänker ägna sig åt nattarbete igen.

Har knutit mitt vita polysterfluff runt huvudet i enlighet med kvinnlig utstyrsel 2 i senaste blogginlägget. Min man tyckte att jag var kanonsöt i kommandobandana, men jag är inte riktigt redo för det än.

Profilmaterial

Jag säger det med en gång: det är inte lätt att utforma profilmaterial. Om det finns 30 000 medlemmar i organisationen finns det 30 000 åsikter om hur kläderna eller accessoarerna ser ut. Alltid finns det något man inte gillar. Så jag brukar inte säga så väldigt mycket. Man behöver heller inte skaffa det man inte tycker är snyggt. Men så finns det trycksaker och annat som görs centralt till kampanjer som utförs lokalt. Då får man hela kitet i knät och kan inte göra så mycket mer än att le och vinka, så att säga. Den situationen är mer besvärlig. Och till sist kanske man kan få lov att skratta? Bättre skratta än gnöla.

Nästa vecka är det Folknykterhetens vecka. I år är temat Öppet för stor & liten. Vi har fått flygblad och ballonger och scarves. Jag tyckte det lät ganska bra. Sjalar är lätta att ta på sig. Så kom paketet med materialet. Jag öppnade lådan och såg scarvsen. Vitt, skirt polysterfluff. Med loggan på, placerad på ett sådant sätt att om man använder sjalen på de enda naturliga sätt man kommer på, så sitter loggan snett. Den är heller definitivt inte könsneutral, vill jag sticka ut hakan och påstå. Men här kommer förslag på användningsområden i alla fall.

Vi börjar med det jag tror är det de flesta tänker när de ser tygbiten: Cowboymodellen. Dvs vika till trekant och så logga fram. Sned, då.
















Sedan har vi scoutvarianten, med snibben bak. Loggan är fortfarande sned.
















Efter det kommer kommandonykteristen. Den här looken passar både kvinna och man. Man måste rynka ögonbrynen till och se ut som "I´m coming to get you". Här kan man lyckas trixa till det så att loggan ser nästan rak ut.































Så två typiska kvinnliga utstyrslar. Den första är den snälla och väna nykteristen med bandå över huvudet. Loggan är fortfarande sned. Lyckades inte fota mig så att loggan syntes på bild 2, men tro, mig, loggan sitter inte rakt.




























Återstår det enda sätt jag hittills har lyckats lista ut som man kan ha sjalen på så att loggan är rättvänd. Som en fichu. Eller haklapp.

tisdag, maj 24, 2011

lördag, maj 21, 2011

Post konsert

Jag måste säga att vi gjorde bra ifrån oss. Det kändes trevligt hela tiden, i alla fall på min kant. Skönhetsmissen från tenorhållet precis i allra första början var lite synd eftersom det hela spelades in, men det gör inte heller så mycket. Det var bra och musikaliskt framfört. Nu har jag den där lite tomma, längtande känslan man kan ha efter framförd konsert och därmed avslutat projekt.

Jag känner att jag är sugen på en personlig musikalisk utmaning och utveckling nu. Mina möjligheter att få sjunga solo i en kör där Ann är med är väldigt låga trots allt, och jag har inget annat sångligt sammanhang att sprida mina vingar i. Tänk om det är nu det är läge för den där lilla kören, kvartetten eller dubbellådan som man drömt om ibland? Men då måste jag först hitta den och sedan anses vara värdig att bli med. För det är nämligen så också att jag vill ha en viss nivå på det hela. Vilket i sin tur gör att jag definitivt inte kan vara säker på att få vara med där jag vill (om jag hittar något)...

Jag får lära mig att det är status quo som gäller. Och det är sannerligen inget som är dåligt med eller är ett b-alternativ att sjunga i Uppsala domkyrkör, tvärtom! Det är bara det att jag behöver något mer.

Konsertdag

Så här hade jag tänkt mig lördagen fram till det att jag ger mig iväg till repetition och konsert: sovmorgon. Vakna till, sträcka på mig lite, läsa en kort stund och sova lite till. Mysa. Sedan gå upp och äta en stilla frukost.

07.20 ringde mobiltelefonen. Jag svarade grumligt men lite nervös när jag såg på displayen att det var Sigvard som ringde(när man har ungar på ett annat ställe än hemma vet man ju aldrig). "Heeej mamma! Var lade du min hårborste?". Av detta kan man dra slutsatsen att han sett ut som ett utegångsfår hela fredagen. Men det är ju lovvärt att han kom att tänka på rykta sig åtminstone en dag i Rättvik!

Tänkte somna om sedan. Det gick inte, för nu hade firman som river BUP satt i gång. De arbetar bokstavligen dygnet runt. Helger som vardag, dag som natt. Det var värst när de satte igång efter kl 1 på natten två nätter den här veckan, men även det här morgonbullret om helgerna är ganska jobbigt. Får man ens göra så i ett bostadsområde?

Flyr till badkaret. Jag skall uppnå harmoni innan konserten, jag skall.

fredag, maj 20, 2011

Arga snickarens förvirring

Jag tittar då och då på avsnitt av TV-serien Arga snickaren. Arga snickaren hjälper människor att reparera hus som stått halvfärdiga i tio år, rensa mögel och på andra sätt bistå folk med besvärliga bostadssituationer. Det är dessutom är relationsprogram där arga snickaren säger sanningar till par om vikten av att kommunicera och att fördela husarbetet jämlikt. Många gånger är det bara bra och självklara saker han lyfter fram, men jag börjar ändå bli lite less på hans attityd.

Arga snickaren blir nämligen så oerhört förvånad när en människa inte orkat ta tag i familjens problem, varav själva bostadsproblemet sällan är det största. Han blir så förvånad att han blir arg och måste göra det obligatoriska momentet i varje avsnitt; arga snickaren vänder i vrede på klacken och drar. Så återkommer han och tjatar på sina klienter om varför de inte ringde mäklaren, pratar med sin äkta make, tar itu med livet (svårt deprimerade och sjukskrivna säger han det gärna till) och bara reder ut allt.

Jag undrar hur hans verklighetsuppfattning ser ut. På många sätt är han en vettig typ som bara vill hjälpa, men jag tycker han framstår mer och mer som en person i avsaknad av empati. Eller så är det bara för att det skall bli bra TV. Hur som helst framhärdar jag i mitt ständiga tjat om att det inte är ett dugg konstigt att människor kan halka av banan. Det är nästan konstigt att det inte sker oftare.

tisdag, maj 17, 2011

Solar i gräset

Som man nästan kan se på den här dåliga bilden som jag tog från vår balkong. Tack Carl Anton för den vackraste beskrivning av maskrosskönhet som finns.

Hemma för vård av sjuk Tönnes. Det är oerhört skönt att Tönnes tillhör en personkrets så att man har rätt att vara hemma och vårda honom även efter hans 12-årsdag. Den inföll för ett halvår sedan, och tanken på att han skulle vara ensam hemma med sitt rossel, sin feber och sin oro över att må dåligt är gräslig. Så tack och lov för diagnoser och prejudikat och allt annat som gör att Tönnes och vårt liv flyter på utan större praktiska problem. Annars är jag inte så glad idag. Jag är orolig över att jag inte vet vad som orsakar Tönnes sjukdom nu. Och att jag inte vet vad han själv är mest besvärad av. Jag vill att du skall prata med mig, min pojke! Jag har två återkommande drömmar, eller snarare typ av drömmar: den ena är att jag är naken ute bland folk (mycket märkligt, tycker jag), den andra är Tönnes pratar.

Men det finns inget jag kan göra åt någonting. Jag får nöja mig med att varje dag har nog av sin egen plåga, och titta ut på solarna i gräsmattan.

måndag, maj 16, 2011

Nederlag smakar som aska i munnen

Tönnes hostade och stånkade. Så kom han och satte sig med mig i soffan. Händerna var iskalla men resten av pojken var varm. Han darrade. Vi satt där någon timme och kramades. Jag försökte få honom att dricka saft men han ville inte. Kanske mådde han för illa. Det är ett av problemen med honom, man vet inte om han hostar eller om han försöker kräkas. Jag har förbannat hans refluxoperation många gånger. Jag tror ingen kan föreställa sig hur otäckt och nervpåfrestande det är att lyssna på Tönnes när han mår illa, försöker kräkas och inte kan. För att inte tala om hur svårt det måste vara för honom.

Jag ville ta tempen på honom. Det ville inte han. Då inträdde det hemska tillstånd då jag ser på min stackars sjuka unge som mår så illa och bara vill skrika åt honom att skärpa sig. Jag har haft många sådana sammandrabbningar med Tönnes. Samtliga går ut på att få honom att samarbeta så man får i honom medicin/kan ta tempen/kan sätta en nål och andra rätt viktiga saker. Tönnes vägrade. Han kan vägra med besked. Han blir helt enkelt riktigt jäkla urjobbigt besvärlig. Efter en halvtimmes lirkande från Alvas sida och med mig helt ute ur bilden lyckades vi till slut få honom att gå med på detta enkla som han dessutom har klarat helt problemfritt andra gånger (det är det som kan göra mig galen, vetskapen om att förra gången gick det hur bra som helst). Han hade 39.6. Jag förstår verkligen inte hur han orkade bråka så förbannat.

Han låg och darrade på soffan innan vi fick i honom Alvedon (naturligtvis blev det bekymmer då också) men nu har jag kört honom i säng i förhoppning om att han skall kunna somna. Jag är oroligt för honom. Och ledsen över att jag skrikit och varit riktigt arg på honom när han mått så dåligt. Det smakar inte bra.

Det hårda livet som körsångare

Barnen har haft studiedag idag. Justus har sovit gott och länge och slappat framför TV-n resten av dagen och var inställd på att fortsätta göra det några timmar till. Då förstörde jag allt genom att sticka in huvudet och säga "Du vet väl att det är körövning ikväll, va?". Justus såg förvånad på mig och svarade " Nej, hon sade att vi skulle vara lediga." "Men jag läste just ett mejl där hon påminner om att det är sista repet innan Rättvik (gosskörsfestival på stiftsgården i helgen) och att det är extra viktigt." "Men hon SADE att vi skulle vara lediga!" Vi kollade mejlen tillsammans. Jag hade rätt. Justus blev oväntat nedslagen av detta besked. Han blängde så pass att jag till slut bad honom att inte döda budbäraren, det vill säga mig. Då log han lite, men det störde han sinne för rättvisa och (faktiskt) ordning att det var nytt besked.

Jag tänkte bara att Justus uppenbarligen inte har nått full kunskap om hur körledarsläktet fungerar än. Blotta tanken på att kören skulle få ledigt sista repetitionen innan man drar iväg för att visa upp sig för att hålla fanan högt som den där prestigefyllda Uppsala domkyrkas gosskör - den är löjlig. Självklart säger körledaren "ledigt", men så går dagarna och så växer nervositeten och så inser hon (Hon = den utmärkta ledaren för gosskören och flickkören, Margareta Raab. Jag tar ständigt av mig hatten för henne i andanom.) att här måste det slipas och putsas och trots att hon inte kan vara med själv så kan man låna in Andrew att leda slutarbetet. Det är helt naturligt. Det enda skälet till frånvaro jag kan tänkas mig accepteras är egen begravning.

Jag hoppas att sången ädla känslor föder särskilt denna kväll så att det mörka molnet över Justus huvud har försvunnit när han kommer hem. Inte för min skull, utan för hans egen.

Väntrum

Tönnes skulle träffa sin doktor Ulrika för ett rutinbesök. Ungefär vartannat år träffas de nu för tiden. I väntrummet fanns den här fantastiska kulramen som jag sett i ett flertal utföranden genom åren, men aldrig så här stor. Tönnes fastnade direkt.


Själv fastnade jag mer för affischen om aktivitetsdag på Alnäs den 29 maj.


Många bra aktiviteter. Så synd att Junis också har bra aktiviteter den dagen. Konkurrens! Tyvärr tror jag att allmänheten lika lite lägger märke till Alnäsdagen som till Junis och IOGT-NTOs familjedag på Liljekonvaljeholmen: vi sistnämnda är för okända och arrangemanget på Alnäs vänder sig till funktionshindrade. Vilket gör att det är ytterst få utanför den gruppen, deras anhöriga och vänner samt vissa yrkesgrupper som noterar att arrangemanget finns.

lördag, maj 14, 2011

En stund på stan

Jag följde med Justus till stationen, köpte biljett och såg till att han klev på tåget. Sedan köpte jag lördagsgodis och väntade på bussen hemåt. Konstaterade att det är en ovanligt snygg färg på tulpanerna som blommar för tillfället.

Tänkte vidare att här sitter jag rätt ofta och stirrar på samma hus när jag väntar på bussen. Till höger Bredgränd, sedan China Garden och sedan stadsteatern. Om jag tittar till vänster ser jag huset där jag arbetar.


Sedan tänkte jag inget mer. Var trött och seg och glad att det var lördag utan något inplanerat. Kom hem till slut efter att bussen gått en annan väg och givetvis inte körde in till mitt bostadsområde utan stannade på Dag Hammarskjölds väg.

Ser cyklister och följebilar och poliser susa förbi utanför fönstret med jämna mellanrum. Det är nämligen den där helgen på våren då vårt bostadsområde inte går att ta sig vare sig i till elller ut ifrån utan diverse ansträngningar och försök att förstå var tusan man får gå/cykla/åka. Det stör mig att ett sportevenemang tillåts störa vardagen så totalt. Och vi förutsätts bara gilla det och tycka att det är superskojigt. Inte jag, i alla fall. Jag blir less på undermålig information om hur bussrutten har lagts vilket kan få stora konsekvenser exempelvis för tidspassning till tåg. Men vad säger jag, det är ju sport och sport är det viktigaste som finns. Fel av mig.

torsdag, maj 12, 2011

Från en svunnen tid


I källarförrådet snubblar man över dem. I några föreningslokaler står de stolt uppställda i ett hörn som glada färgklickar. De syns annars inte alls. Jag talar om fanor och /eller standar. Ofta tänker jag att om vi gjorde nya fanor och använde idag så skulle de vara mer sparsmakade. Vi skulle heller inte använda oss av ett för högtravande språkbruk, vilket är lite synd. En stor del av charmen med fanorna är att man inte generade sig för att använda högstämda deviser. Den ironiska generationen klarar inte det.

Folkrörelsearkivet öppnar en utställning av nykterhetsrörelsens fanor den 31 maj. Jag har oblygt snott text om historik samt bilder, Per Agius på folkrörelsearkivet sade att det gick bra att ha det på våra hemsidor och min blogg kan väl nästan räknas som en rörelsehemsida, eller hur?

NYKTERHETSRÖRELSENS FANOR
Utställning på Uppsala stadsbibliotek 31 maj – 18 juni
Folkrörelsearkivet visar upp standar från nykterhetsrörelsen på stadsbiblioteket. Utställningen invigs tisdagen den 31 maj kl. 17:30 av Magnus Andersson, IOGT-NTO-distriktet i Uppsala.

Folkrörelsearkivet för Uppsala län förvarar omkring 350 st. fanor och standar i sina
samlingar. Av dessa kommer drygt 130 från nykterhetsorganisationer runt om i länet.
Nykterhetsrörelsens standar är ofta påfallande vackra med sin färgrikedom och sitt konstfulla symbolspråk.

Bruket av föreningsfanor var tidigare vanligt inom framför allt nykterhets- och
arbetarrörelsen. Fanan var en viktig symbol för medlemmarna att samlas under, för att
manifestera sina gemensamma strävanden och känna samhörighet och stolthet. Fanorna var stora, ofta över två meter långa, och tillverkade av siden, ylle eller bomull. Motiven var ofta handmålade, men det förekom även broderier. Nästan alltid anlitades
professionella ateljéer för att tillverka dem. De smyckades med tofsar och toppemblem och användes ofta i demonstrationståg, till exempel för att propagera för allmän rösträtt eller rusdrycksförbud.

Nykterhetsrörelsens över 100 år gamla standar är praktfulla konsthantverk som inte längre syns ute i samhället. Men nu får allmänheten möjlighet att bekanta sig med denna kulturskatt, när Folkrörelsearkivet ställer ut ett urval av dem på Uppsala stadsbibliotek.

onsdag, maj 11, 2011

Uttrycksfullt

Ragnar i Tierp förser mig då och då (jag tror ovetande - eller så flinar han gott i i sin ände av telefonlinjen) med nya uttryck och vändningar som känns roliga och ganska skruvade.

Idag ringde han i ett ärende som jag inte kunde bistå honom med. Han sade tack för hjälpen, jag svarade att någon hjälp var det ju tyvärr inte. Då sade han att det är en hjälp att lära sig att när man försovit sig, ja .... då blir man ledsen.

Jag tycker det är lysande. Det är jag som skall tacka, Ragnar.

söndag, maj 08, 2011

Bästa köpet

I fredags köpte jag mig ett par nya skor på lunchen. På kvällen for jag iväg till Tollare, med de nya skorna på, glatt förvånad över att jag inte hade ens en antydan till skoskav. Nu har jag gått i de höglackade pjucken hela lördagen också, och har dem på även idag. Har inte ont någonstans i fötterna och fortfarande inget skavsår.

De är som en dröm! Shock absorber i hälarna, sköna inlägg - ja, det var det bästa skoköpet någonsin. Och det är kul att gå i klackar. Maj-Lis tittade på mig när jag mötte IOGT-NTOs FS i en kaffepaus i fredags kväll och sade: "Är du sådär lång?" Jag tror att hon plötsligt såg min längd för att jag sträcker lite på ryggen tack vara klackarna. Himla bra.

Efter mötet-bild

Hann med ett frukostmöte om internationellt också innan vi nu startar med dagens id. Titta här: Maj-Lis har de coolaste solglasögonen någonsin.

fredag, maj 06, 2011

Sista gången



Sista förbundsstyrelsehelgen på Tollare. För första gången bor jag högst upp i Freden! Jag kom före Martina och tog sängen närmast fönstret. Fint rum, det här. Enda nackdelen är att det är väldigt lyhört så Martina och jag kommer att störa Anna och Winnie som har rummet bredvid. För att inte tala om hur mycket de kommer att störa oss!

Nu läsa verksamhetsberättelsen som just damp ner i mejlkorgen. Sedan sova.

torsdag, maj 05, 2011

Och hur gick det till?

Det verkar som att alla mina barn är socialt begåvade människor. Senast idag var det 12-åringen som läraren berättade om att han är den svagaste i gruppen men att han har hög rang. Hans höga rang beror inte på att han kör med klasskamraterna eller mobbar, utan på att han uppfattas som en bra kompis som kamraterna månar om.

Jag undrar så hur den här utvecklingen har skett. Själv är jag mer benägen att krypa in i en grotta och morra åt folk, så jag vet inte hur ungarna har kunnat bli så högkompetenta i det sociala samspelet.

onsdag, maj 04, 2011

Underjordiskt

Den gamla barn- och ungdomspsykiatribyggnaden är riven sedan några veckor tillbaka. Nu återstår jobbet med att schakta undan alla tegelstenar och bjälkar och hela middevitten - samt att på något vis täppa till ingångar till kulvertar.

Jag tycker det är fiffigt med kulvertar. Lite spännande också. Nu talar jag inte om kulvertar för värme och sådant även om de är nog så viktiga; nej, jag menar riktiga gångar där man kan irra omkring och ta sig fram under jord. Det går ett kulvertsysten under stora delar av mitt bostadsområde, har jag förstått. Ibland blir jag nyfiken. Egentligen vet jag inte varför jag tycker att det är lite extra med gångar som går under jord. Det borde inte vara mer spännande än att knalla på gatan.