måndag, maj 16, 2011

Nederlag smakar som aska i munnen

Tönnes hostade och stånkade. Så kom han och satte sig med mig i soffan. Händerna var iskalla men resten av pojken var varm. Han darrade. Vi satt där någon timme och kramades. Jag försökte få honom att dricka saft men han ville inte. Kanske mådde han för illa. Det är ett av problemen med honom, man vet inte om han hostar eller om han försöker kräkas. Jag har förbannat hans refluxoperation många gånger. Jag tror ingen kan föreställa sig hur otäckt och nervpåfrestande det är att lyssna på Tönnes när han mår illa, försöker kräkas och inte kan. För att inte tala om hur svårt det måste vara för honom.

Jag ville ta tempen på honom. Det ville inte han. Då inträdde det hemska tillstånd då jag ser på min stackars sjuka unge som mår så illa och bara vill skrika åt honom att skärpa sig. Jag har haft många sådana sammandrabbningar med Tönnes. Samtliga går ut på att få honom att samarbeta så man får i honom medicin/kan ta tempen/kan sätta en nål och andra rätt viktiga saker. Tönnes vägrade. Han kan vägra med besked. Han blir helt enkelt riktigt jäkla urjobbigt besvärlig. Efter en halvtimmes lirkande från Alvas sida och med mig helt ute ur bilden lyckades vi till slut få honom att gå med på detta enkla som han dessutom har klarat helt problemfritt andra gånger (det är det som kan göra mig galen, vetskapen om att förra gången gick det hur bra som helst). Han hade 39.6. Jag förstår verkligen inte hur han orkade bråka så förbannat.

Han låg och darrade på soffan innan vi fick i honom Alvedon (naturligtvis blev det bekymmer då också) men nu har jag kört honom i säng i förhoppning om att han skall kunna somna. Jag är oroligt för honom. Och ledsen över att jag skrikit och varit riktigt arg på honom när han mått så dåligt. Det smakar inte bra.

Inga kommentarer: