tisdag, juni 28, 2011

Civilkurage, någon? Näää.

I söndags satt det lappar på ytterdörrarna i husen i området. Det var några boende som uppmärksammat att det tydligen skulle dras en cykelväg rätt igenom Lindparken, trots att det redan finns gott om cykelvägar där. Ingen information om ny cykelväg har lämnats, och jag höll med de som författat lappen om att det här var ett elände. De bad alla boende i området att mötas vid den plats där förberedelserna för vägen startat kl 7 måndag morgon, och medta kaffe för att bjuda arbetarna på medan man försökte kontakta beslutsfattare. Jag tänkte: bra sätt att protestera på men det är ju lönlöst. Mitt civilkurage hade gått och självdött någonstans.

I dagens UNT: cykelvägen stoppad. Nästa gång kommer jag ut med kaffe och barn i släptåg jag också.

måndag, juni 27, 2011

Navelskådning

Jag, jag jag. Åh vad jag är trött på mig. Så less på den där mänskan som återigen är halvvägs in i en kass depression som hon försöker att inte låtsas om men som gnager ända in i märgen. Som har privilegiet att få åka på kongress till Åre med både resa, mat och logi betalt och som bara inte vill. Har inte lust. Mår ständigt lite illa och är jättetrött av det och skall samtidigt packa och tänka på kongresshandlingar och försöka se till att barnen får både mat och prat av sin mamma under tiden - som om inte alla har det så, mer eller mindre! Byt ut kongress mot något annat. Vanlig semesterpackning och dito resa räcker. Och de allra flesta människor klarar det utan större åthävor. För mig är det en jätteansträngning.

Tänk om man vore som en vanlig, normal människa någon gång.

lördag, juni 25, 2011

Böcker, de senaste

I två dagar har jag haft näsan i Tara Frenchs "Faithful Place". Vilket språk! Vilken personteckning! Vissa böcker kan förpassa en in i en värld som man inte känner till, men till slut tycker att man vet varje aspekt av. Den här boken hör till dem. Jag har myst och ryst och var lite snopen när boken var slut, trots att jag förstod hur obarmhärtigt slutet skulle vara och var förberedd när det kom. Ställde boken i hyllan med suget efter mer. Funderade på att läsa om Till skogs eller The Likeness, men ingen av dem har gripit tag i mig lika mycket.

Jag beslöt då att byta stämning och grep tag i nästa olästa bok och nu känner jag igen mig. Det regnar och är lerigt i Derbyshire precis som vanligt. De stackars poliserna och brottsplatsteknikerna fryser och dryper av väta och det enda uppiggande på mils avstånd är läskigt te från någon termos. Och när fåren till slut också kommer knallande, ja då vet jag att jag är hemma hos Stephen Booth. Det är något mysigt med det.

onsdag, juni 22, 2011

Utflykter på egen hand

Jag vill ha mina barn nära. Tätt intill. Ibland vill jag att de skall vara så små att jag kan stoppa dem innanför tröjan och ha dem rent kroppsligt nära. Samtidigt gör det mig lycklig när de sticker iväg på egna utflykter och får upplevelser som är deras egna. Att de har något där inte jag är inblandad mer än möjligen perifert - för det är så man bygger sitt eget liv. Det vill säga, så länge det handlar om bra upplevelser. Jag skulle knappast ta det med stoiskt lugn om de råkade ut för elände.

Redan nu har sommaren börjat innehålla egna upplevelser för barnen. Sigvards dagdansläger var en lätt start, och sedan följde stora lägret där han sovit borta och jag inte har hört av honom och inte vet hur han har haft det varje dag. Jag är helnöjd. För jag litar på ledarna och så länge inte de eller Sigvard hört av sig vet jag att det är bra. Och Sigvard har fått ytterligare egna upplevelser som han säkert växer av.

Alva och Justus såg själva till att organisera sin tripp till Umeå på några dagar. Från dem får jag enstaka sms. Jag fick en finfin bild av Justus med huvudet inlindat i en sjal (förmodligen min mammas) som skydd för regnet. Hans text till mms:et fick mig att fnissa: I väntan på att regnet ska gå över har jag bestämt att konvertera. Att barnen får egen tid med sin mormor, morfar, morbror, Veronica och kusinerna är något jag tycker är mycket värdefullt.

Och Tönnes? Han får sin egentid med sin ledsagare och hos kontaktfamiljen. Första veckan i augusti skall han få åka på sitt första läger utan någon familjemedlem. Det är dags för honom att åka på FUB:s sommarläger på Tallkrogen. Sju dagar. Han är en stor pojke nu. Med honom är risken för att vi gör honom liten och inte släpper iväg honom överhängande. Vi får inte göra honom den otjänsten. Även ett funktionshindrat barn måste få växa upp.

Egentligen handlar det här inlägget om fröjden i att se sina barn växa i skönhet och vishet för varje dag. Allt har sin tid och sitt behag. Nu har jag inga småbarn längre, och även om jag saknar det är det spännande och precis som det skall att de blir större och större och så småningom lämnar hemmet. Det är dock en tröst att det tar många år innan alla är flygfärdiga och har lämnat mig!

tisdag, juni 21, 2011

Perfektion


Ända sedan jag var barn har jag blivit lycklig när man fått ett perfekt, rundat popcorn bland alla de vanligpoppade i skålen. Till vänster ett vanligt, till höger det perfekta. Suddig bild som vanligt, jag är tydligen mycket darrig på handen.

måndag, juni 20, 2011

Utmaningar

Jag har i många år levt i illusionen om att jag är en bra mötesordförande. Den illusionen brast när jag tillträdde som ordförande för Uppsala domkyrkokörs styrelse häromsistens. Jag lyckas helt enkelt inte få någon struktur på mötena. Till stor det beror det på att vissa styrelsemedlemmar är så förbenat kreativa och liksom bubblar över av bra synpunkter och tankar hela tiden som leder vidare in på nya spår - men det är min uppgift att med varsam hand leda tillbaka till någon form av beslut, och det är min sju inte så lätt. Men trevligt har jag, trots att jag skäms efter varje möte för att jag inte rodde iland det hela bättre. Och jag ger mig inte, när som helst kommer vi ha ett möte där ordförande snabbt summerar diskussioner och ser till att vi avhandlar det vi skall prata om och inte om tre andra lika intressanta villospår. En utmaning som heter duga.

En annan utmaning ställs jag inför i morgon. Kl 06.25 skall jag plocka upp Alva och Justus hos deras pappa och köra dem till Arlanda. (De skall åka upp till Umeå några dagar.) Jag avskyr att behöva köra in på Arlanda. Jag begriper inte vart jag får köra och vart vägarna leder och var jag kan stanna och slänga ut ungarna ur bilen - hitta rätt terminal? Tjena. På fullt allvar: jag är jätteskraj. Men jag måste bemästra skräcken för barnens skull.

torsdag, juni 16, 2011

Antingen gillar man det eller så gör man det inte

Alva har åtagit sig att baka 200 bullar till Junislägret. Jag är matt av beundran. Min beundran kvarstår även efter att hon drog på bio och överlät gräddandet av de sista bullplåtarna på sin ädle bror, för det är jobbet med att göra degen och knåda och kavla som jag själv tycker är värst. Jag fick dessutom tillfälle att vara stolt även över Justus som ställde upp för sin syster utan muck trots att hon drog honom från dataspelet. Notera att ingen av dem drog in sin mor i bullbakandet. De känner mig väl.

Samtidigt, i en annan del av staden eller i själva verket på en annan planet, håller min vän Kerstin på att baka sig igenom 50 (alldeles sant) sorters småkakor till sin systers födelsedag. Hon tycker om att göra sådant så jag förstår att jag inte skall beklaga henne ett enda dugg. Personligen mockar jag hellre dasstunnor.

tisdag, juni 14, 2011

Å ibland

... drabbas jag av den stora rastlösheten kombinerad med känslan av total hjälplöshet. Rastlösheten vill att jag skall uträtta storverk på hela skalan från att rensa min garderob till att skapa en människovänlig värld. Det blir svårt att fokusera på något vettigt när man vill allt på en gång. Därav hjälplösheten. För jag inser att jag inte kan göra allt, och så landar jag i att jag inte kan göra något alls. Vad har jag att komma med? Inte är jag politiskt aktiv, inte är jag särskilt bra på något som gör att jag kan bidra till en bättre värld rent konkret - och kom inte och säg att det räcker med att bara var sitt eget lilla hyfsade jag, det duger inte när jag vill uträtta stora saker i livet.

Det är då jag repeterar alla visdomsord om att ta en sak i taget, allt har sin tid, man måste börja i det lilla för att nå det stora, sätta en fot framför den andra, njuta av livet varje dag, vara glad åt de små tingen och alla andra klichéer vi spyr omkring oss. Jag säger klichéer för att de upprepas utan urskiljning på ett sätt som närmast gör mig rasande. De är sanna i sig och i rätt sammanhang, men i perioder när jag själv varit djupt deprimerad är det som att få en snyting om någon kommer dragande med ett "var glad åt det lilla varje dag" eller något annat.

Men ändå. Visst handlar allt om att ta en sak i taget. Att det är bättre att göra något, hur pyttelitet och futtigt det än kan verka, än att låta sig förlamas av motståndet. Egentligen är jag ju stridbar. Alltså måste jag hitta en utväg ur denna rastlöshets hjälplöshet även denna gång. På ett eller annat sätt skall det gå. Jag måste upp på barrikaderna igen.

måndag, juni 13, 2011

Intressepinne

Hjärnan börjar lägga av. I morse stod jag med Tönnes och väntade på taxin som aldrig kom. Ringde och kollade. "Fritids är stängt idag". Ja. Det är det. Det var ju det som stod i min kalender som jag tittade i senast lördag kväll. Det hade runnit ut ur minnet som en liten illvilligt glad bäck som porlade undan så fort den kunde. Det var rätt pinsamt tyckte jag, även om jag med stigande ålder inte längre bryr mig så förbaskat mycket om i fall jag gör bort mig då och då. Men när det gäller barnen är det banne mig så att man aldrig får klanta sig, för då är man en halvtaskig/nonchalant/ dålig förälder. Tönnes blev lite besviken men är nu sommarlovsnöjd. Fritids resten av veckan, vet han, så då är det OK.

Har lämnat Sigvard på dansstudion. Han skall gå på dagdansläger tills på torsdag. Han är den enda pojken. Det förvånar mig eftersom det är ganska många pojkar som dansar under terminen. När vi kom och jag skulle anmäla honom så sade läraren som jag inte känner igen: "Har vi en Sigvard här?". Jag är en sådan löjligt mallig mamma så jag trodde en stund att Sigvards rykte som god dansare hade spitt sig över hela studion (as if - så bra är han inte). Sedan insåg jag att det var lätt att identifiera den enda pojken. Dagens andra pinsamhet, men den här var det bara jag som visste om.

Sjusovarna får sova hur länge de vill. De har jobbat hårt den här helgen med repetition, två långa och sena konserter samt för Alvas del även en högmäsa med prästvigning. Det var dagens inlägg. Intressant och allmängiltigt...

lördag, juni 11, 2011

Hår


Två bröder gick in på en frisörsalong. En av dem kom ut med synbart förnyad frisyr, den andre syns inget på. Jag sade till frisören att Sigvard vill ha långt hår och gärna få ha det för min del, och hon tog väl mycket fasta på mina ord. Men håret fick ändå en genomgång och Sigvard är mycket nöjd, han vill väl spara till knälångt hår innan han är färdig. Justus ville också ha långt hår när han var yngre. Det vände någon gång i elvaårsåldern.

Se så snygg han är! Dagen till ära iförd den t-shirt han fick i present av sin värdfamilj i Ohio. Idag skulle goss- och flickkören ha träffat sina bekantingar från Cincinnati och övat inför den första gemensamma konserten - men de amerikanska sångungdomarna satt fast på en flygplats pga väder och tekniska fel. Just nu är tydligen en liten grupp på fem personer på väg över och resten skall komma vartefter, men de missar sina konserttillfällen. Måste vara mycket surt för dem som hade bespetsat sig på att få sjunga i domkyrkan. Nåja, konserter blir det ändå. Både i Parksnäckan ikväll och i domkyrkan på söndag kväll. Kom och lyssna på goss- och flickkören som låter väldigt bra, även utan sina amerikanska vänner.

fredag, juni 10, 2011

En bild i farten

Tönnes klass fick åka på lägerskola på Alnäs över en natt. De hade det jättebra. Här en av de bästa, glada Tönnesbilder jag sett. Att få styra motorbåten var lycka!

Stackars mina barn

Mina barn är ganska härdade. De är vana vid att deras mamma plötsligt överfaller dem med en ström av lätt exalterade ord och berättar om något för dem totalt slumpmässigt och ointressant som gripit deras mors sinne. Varje gång jag har gjort det lomar jag därifrån lite generad. Inte för att barnen har uppvisat något annat än vänligt intresse, men för att jag inser hur patetisk jag är.

Nyss gjorde jag det igen. Alva slet sig ur hängmattan en stund för att fylla på med lite vätska. Då kastade jag mig över henne och berättade om Palme och biografin av Berggren och Gunnar Strängs formuleringar.

Första sommarlovsdagen, men tro inte att du slipper undan mammas spretiga allmänbildningsiver och pratgladhet.

Underbara dagar framför oss

Som synes läser jag Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. (Den bästa titel på en biografi jag någonsin sett.) Biografin är i sig en litterär genre som jag har svårt för eftersom de flesta levnadstecknare fastnar i samma fällor: uppräkningar av detaljer och namn samt slutsatser som ibland känns väl lösa. (Påhittat typexempel: Hon hade en blå boll som barn och sedan dess älskade hon blått.Eller: Eftersom hennes morfars bror en gång försökt sig på en Atlantsimning är det inte underligt att hon intresserade sig för just simning.) Men eftersom jag just hade läst en så bra biografi, (Beata Arnborgs över Bang), tänkte jag att nu är det dags. Ämnet intresserade mig men formen hade avskräckt för att sätta igång med läsningen tidigare.

Jag har inte hunnit riktigt halvvägs än och har redan fått två käpphästar. 1) Om Berggren skriver "ironiskt nog" en gång till slänger jag ut boken från balkongen. Den andra är mer seriös, alltså 2) Berggren lägger oerhört stor vikt vid Palmes föräldra- och släktarv på svärdssidan medan moderns släkt och inflytandet från henne och den delen av familjen tydligen var helt försumbar. Det är alltså bara den patriarkala strukturen som är av intresse för Berggren. Det retar mig. Visst är det av betydelse att ha med sig ett arv av män i staten eller svensk företagsamhet - men Berggren pratar så jämra mycket om hur det arvet har påverkat Palme och hur han ärvt egenskaper från sin far, farfar och farfars bror att jag snart tappar sugen. Jag inbillar mig att någonstans borde mammans ganska speciella erfarenheter och den släkthistorien vara minst lika viktig. Framförallt som jag tycker att Olof Palme föds i en brännpunkt mellan trygg, svensk borgerlighet och landsflyktig balttysk adel och att det borde ha påverkat hela familjen.

Men nu är det inte jag som skriver biografier. Det är heller inte jag som har lagt ner tid åt efterforskning eller suttit och grunnat över mina infallsvinklar till ämnet Palme. Jag sitter och hobbyspekulerar, så mina klagomål får tas för vad de är. Just för minuten är mitt största klagomål att boken är för otymplig för att jag skall klara att läsa den i hängmattan utan att få träningsvärk i armarna.

Testkörning

Justus testar nya hängmattan. En varm dag som denna passar den stil han har valt att ligga i perfekt: den förpuppande varianten då man låter hängmattans sidor sluta sig över en.

onsdag, juni 08, 2011

Läsa, det är gött det



Inköpte Beata Arnborgs biografi över Barbro Alving häromdagen. Jag har läst mycket av Alving själv och en del om henne, och hade inga större förväntningar på nya perspektiv eller sådant i boken. Jag är nöjt överraskad. Dessutom finns det med en dikt som skrevs av Fanny Alving, Barbro Alvings mamma som också författade. Den användes så småningom på Fanny Alvings gravsten. Titta så fin den är. Och tänk, jag hade missat den om jag inte hade läst Arnborgs biografi.

Min barndoms blåa vatten
min barndoms gröna hagar
min barndoms röda stuga
min barndoms långa dagar

Så bleka mina vatten
så tysta mina hagar
så grå min lilla stuga
så korta mina dagar

/Fanny Alving

Associationsleken

Ni vet, man hör eller läser ett ord och så dyker det genast upp något i skallen. Sol - och bad! Salt - och peppar, Greta - Garbo, och så kan man fortsätta. Det behöver inte vara enstaka ord för all del, det kan vara attribut eller en känsla eller en doft eller vad som helst.

Idag ringde Björn för att meddela en sak och berättade också var han för tillfället befann sig i sitt maratonbusskörande. Han var i Bettna. För mig är den sörmländska orten Bettna för alltid förknippad med Glade Glenn.

I min älskade IOGT-NTO-rörelse är en av de bästa sakerna att man träffar människor i olika åldrar med jämna mellanrum och umgås. Som vid samkvämet på distriktsårsmötena. Hemma i Västmanland var det dels helt självklart att arrangemanget på lördagskvällen efter avslutade förhandlingar hette samkväm, dels att det var för alla. Självklart kunde UNF:arna sticka iväg och ha disco, men det ingick en gemensam måltid och något uppträdande. På den tiden minns jag inte att vi UNF:are tog något större ansvar för underhållningen under samkvämet, så jag tycker så här i efterhand att vi var ganska gnälliga. Men det var (och är) ofrånkomligt att en del framträdanden floppade stort hos den yngre publiken. Stundtals även hos den äldre. På ett distriktsårsmöte i Köping var underhållaren en man som spelade gitarr och drog vitsar. Han uppträdde under artistnamnet Glade Glenn från Bettna.

Ergo: Bettna - Glade Glenn från! Glömmer aldrig.

måndag, juni 06, 2011

För fjorton år sedan: glad femåring och lördagsgodis

Det gör så ont.

Kultur = känsla

Kultur. Ett ord som en del instinktivt ryggar tillbaka för eftersom de förknippar det med prefixet fin. Finkultur. Som av någon anledning har kommit att betyda de där konstiga målningarna och skulpturerna som man inte begriper sig på, eller de mystiska ljud som en del musiker frambringar (elektronmusik: har aldrig hajat grejen). För att inte tala om besynnerliga dans- eller teaterföreställningar som man får ångest inför därför att man tror sig inget begripa. Själv har jag en mer avspänd inställning. Jag tycker dels att allt förstår man inte, men de konstnärliga verk eller uttryck som ändå på något vis berör en är själva poängen. Att bli berörd. Det man känner är kanske inte det konstnären kände eller ville med det - men vad är kultur mer än subjektiva upplevelser? Man måste inte förstå. Känna, däremot. Om man inget känner är det inte bra. För en själv, nota bene. Det gäller både åskådare och utövare.

Tänkte på det när jag satt och höll på att somna under den evighetslånga dansuppvisningen i lördags. Sigvard dansar hip-hop på Ekeby dansstudio och de hade sin våravslutning. Det är väldigt många olika dansgrupper och alla får möjligheten att visa upp sig, vilket jag tycker är både självklart och bra. Eftersom det är så många grupper håller man på i dagarna tre. Den dag som var intressant för oss var förstås den där Sigvard var med, vilket innebar att vi såg en föreställning med barn mellan 4 och 13 år. Det är barndans, balett, showdans och hip-hop. Det blir långt. När de minsta barnen är på scen är underhållningsfaktorn hög förstås. Det är rätt skönt att se balettflickorna i fyra-femårsåldern liksom sladda in som brännbollsspelare som försöker undvika att bli brända eftersom det blev något knas i köordningen när de skulle fram och ställa sig i pose - det gör inget. Och all heder åt danslärarna som gör koreografier som funkar för alla, från de yngsta till trettonåringarna som steppar osynkront. Det blir rätt mycket osynkade rörelser och steg när det ibland är upp till tjugo ungar på scen samtidigt.

Jag skäms lite för att jag till slut tyckte att det var rätt enahanda, för jag vet ju hur mycket jobb alla lägger ner - men det blev (viskar) trist. Ändå tycker jag att det är viktigt att ungarna får träna på att uttrycka sig kroppsligt genom dans. Men dans är den konstform som jag verkligen vet allra minst om och inte bryr mig så mycket om utom när man drabbas av något alldeles fantastiskt framträdande helt oförhappandes. Kanske det var därför jag gäspade emellanåt.

Jag fick till slut en alldeles genuint skön upplevelse eftersom det sista numret framfördes av scholarshipeleverna (några av dem är också danslärare, däribland Sigvards fantastiska lärare Elin Thorsén) och några äldre balettbarn. En alldeles grymt kraftfull koreografi och energi som lyfte för resten av dagen. Tala om dans, och tala om upplevelse. Och när vi gick därifrån insåg jag det som är självklart: en gång börjar även de största dansare med att springa fram och tillbaka över en scen och vifta med armarna i sin allra första dansuppvisning. Det betyder något för utövarna. Det är kultur, det. Uttryck och känsla.

Brasklapp: jag var klarvaken när Sigvards grupp dansade. Och ja, jag tycker verkligen att Sigvard dansar mycket bra. Trodde någon något annat?

lördag, juni 04, 2011

Vardagens banala funderingar

Varje dag inträffar det något som jag grunnar över. Jag kallar det vardagsmysterier. Det mest allmänt igenkända vardagsmysteriet torde vara varför man stoppar in två sockor i tvättmaskinen men vid sortering efter tvätt bara hittar en. I ungefär två månader nu har jag ett alldeles nytt mysterium att fundera på.

Vid tre olika tillfällen har jag satt in en lins i höger öga. Satt in lins i vänster öga. Blinkat till lite och kollat. Upptäckt att det är något vaj på höger öga. Petat och puttat runt lite bara för att upptäcka att det inte sitter någon lins i höger öga. Och hur i h-e gick detta till? Jag satte definitivt in linsen. Min enda teori är att den sedan har suttit kvar på fingertoppen och följt med ut igen utan att jag har märkt det. Men då måste ju linsskrället ändå ha tagit vägen någonstans, men hittills har jag inte hittat någon ensam lins liggande på golvet. Nu är de visserligen mycket tunna och osynliga, så det är klart att jag kan ha missat dem och sedan har de försvunnit i samband med städning - men ändå! Och varför bara höger öga? Tredje gången det inträffade (i går) blev jag riktigt irriterad eftersom jag tyckte att jag lärt mig att se upp med försvunna lins-mysteriet.

Det finns en löjlig aspekt över min reaktion på det hela också. Jag är symmetridåre. Varje gång jag öppnar de olika askarna för linserna (en för höger, en för vänster öga) störs jag av att antalet i askarna inte är lika. Höger ligger tre back. För att stå ut med detta har jag flyttat över de tre så att säga övertaliga linserna för vänster öga till en alldeles egen ask så jag slipper se dem.

Se där vad man kan fundera över istället för världens stora hemskheter. Och så kan man undra varför syrenerna redan börjar bli bruna och ledsna. Kämpa, syrener, kämpa! En vecka till, va? Snälla.

fredag, juni 03, 2011

Teknikångest 2

Jag vill föra över min bästa ringsignal till nya mobilen (Justus och Sigvard som sjunger Björnen sover medan Justus spelar piano till, två år på nacken minst för Sigvard säger "j" istället för "r") så jag kopplade ihop telefon och dator med USB-kabel och jobbade med det. När allt var klart tog jag bort kabel och telefon. Då hade plötsligt min externa mus slutat fungera. Datorn annonserade att det var något fel med någon USB-anslutning och jag satte tillbaka kabel och joxade och trixade men inte gick det. Jag vet inte om det en har samband med det andra, men musen funkar inte. Jag tycker oerhört illa om att jobba utan extern mus. Det hindrar mig väldigt. Gääääh!

Men vad gällde telefonen så var ju både Alva och Justus väldigt på hugget när jag kom hem med den och tyckte tydligen att den var så flashig. Där ser man, jag trodde att kidsen nuförtiden gäspar lojt åt allt utom IPhone och liknade mojänger. När Justus gick över till sin pappa för en stund sedan sade han till avsked att om telefonen blev mig en börda (ordagrant: Justus är verbal) så var det bara att lämna över den till honom. Det känns skönt att ha support!

Svarta fingrar

Jag var så nöjd över att solrosfröna tog sig plantor och till sist kunde planteras ut i en stor kruka på balkongen. Men sedan dess har de inte riktigt trivts. Bladen ser vissna och ledsna ut. Men en knopp har det kommit, som håller på att slå ut. Det tycker jag är bra jobbat av den med tanke på hur kass jag är på blomsterskötsel. Bildbevis här.

Sommarens hundra dagar

Vännen Magnus har forskat reda på ursprungstexten till en visa - eller kanske i första hand dikten - jag har surrat om ett tag nu. Det är signaturen Kajenn, Caj Lundgren, som står bakom den. Här kommer den alldeles rätta versionen med författarens egen kommatering.

Lärodikt den första juni

Var glad, min själ, åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står:
i morgon är med ens i går,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år.
I morgon är den andra.

KAJENN

Busstankar

När snön är borta cyklar jag till jobbet, men idag åkte jag buss. Chauffören hade radion inställd på någon hårdrockskanal. Jag kan inte säga att det var det jag tyckte mest om att få i öronen sådär på morgonen, men ok, smaken är olika. Och hårdrock är hundra gånger bättre än att tvingas lyssna på galningarna som ringer till Morgonpasset, som vissa förare envisas med att lyssna på. (Mina favoritförare har inte radion på alls, för övrigt.)

Hur det var började jag fundera och fabulera kring denna arme ovetande förare. Han såg ut att vara mellan 45 och 50 år ungefär. Såg ut som han kom från Balkan. Redan där ringer varningsklockan: såg ut som. Som om det går att se på utsidan vem eller vad en människa är. Han kanske kom från Teheran eller Bagdad eller ett latinamerikanskt land eller var barnfödd i Värnamo, det vet jag ju inte. Men nu bestämde sig min hjärna för att han kom från det forna Jugoslavien. Och ibland går det fort för hjärnan att slänga ihop saker, för vips stod det klart för mig att han förstås spelat i ett källarband i Sarajevo under sin tonårstid och sprang på alla konserter han kunde med hårdrocksband med namn som Monsterdemonsatanshell eller We will eat your children. Åsså läste han på universitetet och träffade en hårdrockstös (heteronormativt) och så kanske de fick barn. Fortfarande hade de på sig de svarta skinnjackorna med We will eat your childrenloggan på ryggen när de drog barnvagn i parken, men konserter fanns det inte så mycket tid för. Och så kom kriget. Där satte min hjärna stopp för då blev det för ledsamt och hemskt. Men, tänkte jag, inte så konstigt då att han gillar att lyssna på hårdrock där han bussar runt oss.

Lättare busstankar på vägen hem, för då hade jag sett folk som samlas inför Uppcon i helgen. Jag blir så glad när jag ser dem. De är fina. Men en varm dag som denna måste kostymerna vara ett helvitte. Smygtog en bild på en fin flicka.

Och nu: teknikångest!

Mobiltelefonen hade en längre tid roat sig med att stänga av sig hux flux, gärna mitt under pågående samtal med exempelvis folktandvården eller andra inrättningar vars nummer man inte direkt har framför näsan när man snabbt skall ringa upp tillbaka. Jag gick till den leverantör där jag har mitt abonnemang. Försäljaren konstaterade raskt att mobilen redan var för gammal för att det skulle löna sig att skicka den på lagning (jag har dessutom redan gjort den en gång tidigare) och summan av kardemumman var att jag glatt sålde min själ till djävulen ännu en gång och tecknade förlängt abonnemang. Och fick en ny telefon.

Jag har nog haft en lite överseende, småleende (= lätt nedlåtande) attityd gentemot folk som ängslas över sina pryttlar. Jag har tänkt att med lite folkvett och tid så löser det sig. Jag ber verkligen om ursäkt. För nu sitter jag här, med nya telefonen som har pekskärm som inte riktigt beter sig som jag tror och vill. Pekskärm är också ett jämra påfund; fingrarna känns stora som bratwurstar när man skall vara där och pilla. Jag har lite ångest. Jag tror att jag har lyckats radera tre kontakter. Ahhh! Hoppas ingen ringer till mig på några dagar så jag får lite mer tid på mig att gå igenom apparaten och lära mig den. Killen i affären sade schyst att jag kan komma tillbaka om några dagar och byta till en annan modell om jag tycker att den här inte känns bra, men den andra modellen hade också pekskärm så jag håller mig till den här. Har jag tagit fan i båten skall jag ro honom i land.

onsdag, juni 01, 2011

Hänger inte med

Nu måste sanningen fram: jag begriper mig inte på det nya gymnasiesystemet trots att det har funnit i så pass många år, och trots att jag nu har haft ett barn i gymnasiet i två år. Igår berättade dottern att hon var lite besviken över att hon inte hade fått MVG i ett ämne. Hon hade varit snubblande nära så att säga, men det slutade på ett VG. Jag sympatiserade men tänkte att herregud, det där läser hon ju upp i trean. Det var då hon påminde om att hon inte skall läsa det ämnet i trean trots att läraren där är en av hennes favoriter och att hon därför också tycker att ämnet är rätt roligt. Hon får inte plats med det i sitt schema. Hon har valt ämnen som hon måste ha läst inför vidare studier inom det område hon tänker sig ett yrke, och då får inte de gamla ämnena plats. Där någonstans får jag ryckningar i ögonvrån och måste gå och lägga mig med en våt duk över pannan. Det var enklare på min tid. Ungarna sliter hårdare nu, tycks det mig, och det är tusan vad de måste tänka strategiskt redan i så unga år.

För att inte tala om tonårspojken som skall få sina första betyg i höst. Han kommer att få de nya bokstavsbetygen. Hm - minstingen skall få sina första betyg i sexan. Det är fyra år dit, tills dess kanske jag har lärt mig systemet. Ryckningar i ögonvrån är bara förnamnet.