tisdag, juni 14, 2011

Å ibland

... drabbas jag av den stora rastlösheten kombinerad med känslan av total hjälplöshet. Rastlösheten vill att jag skall uträtta storverk på hela skalan från att rensa min garderob till att skapa en människovänlig värld. Det blir svårt att fokusera på något vettigt när man vill allt på en gång. Därav hjälplösheten. För jag inser att jag inte kan göra allt, och så landar jag i att jag inte kan göra något alls. Vad har jag att komma med? Inte är jag politiskt aktiv, inte är jag särskilt bra på något som gör att jag kan bidra till en bättre värld rent konkret - och kom inte och säg att det räcker med att bara var sitt eget lilla hyfsade jag, det duger inte när jag vill uträtta stora saker i livet.

Det är då jag repeterar alla visdomsord om att ta en sak i taget, allt har sin tid, man måste börja i det lilla för att nå det stora, sätta en fot framför den andra, njuta av livet varje dag, vara glad åt de små tingen och alla andra klichéer vi spyr omkring oss. Jag säger klichéer för att de upprepas utan urskiljning på ett sätt som närmast gör mig rasande. De är sanna i sig och i rätt sammanhang, men i perioder när jag själv varit djupt deprimerad är det som att få en snyting om någon kommer dragande med ett "var glad åt det lilla varje dag" eller något annat.

Men ändå. Visst handlar allt om att ta en sak i taget. Att det är bättre att göra något, hur pyttelitet och futtigt det än kan verka, än att låta sig förlamas av motståndet. Egentligen är jag ju stridbar. Alltså måste jag hitta en utväg ur denna rastlöshets hjälplöshet även denna gång. På ett eller annat sätt skall det gå. Jag måste upp på barrikaderna igen.

Inga kommentarer: