måndag, juni 06, 2011

Kultur = känsla

Kultur. Ett ord som en del instinktivt ryggar tillbaka för eftersom de förknippar det med prefixet fin. Finkultur. Som av någon anledning har kommit att betyda de där konstiga målningarna och skulpturerna som man inte begriper sig på, eller de mystiska ljud som en del musiker frambringar (elektronmusik: har aldrig hajat grejen). För att inte tala om besynnerliga dans- eller teaterföreställningar som man får ångest inför därför att man tror sig inget begripa. Själv har jag en mer avspänd inställning. Jag tycker dels att allt förstår man inte, men de konstnärliga verk eller uttryck som ändå på något vis berör en är själva poängen. Att bli berörd. Det man känner är kanske inte det konstnären kände eller ville med det - men vad är kultur mer än subjektiva upplevelser? Man måste inte förstå. Känna, däremot. Om man inget känner är det inte bra. För en själv, nota bene. Det gäller både åskådare och utövare.

Tänkte på det när jag satt och höll på att somna under den evighetslånga dansuppvisningen i lördags. Sigvard dansar hip-hop på Ekeby dansstudio och de hade sin våravslutning. Det är väldigt många olika dansgrupper och alla får möjligheten att visa upp sig, vilket jag tycker är både självklart och bra. Eftersom det är så många grupper håller man på i dagarna tre. Den dag som var intressant för oss var förstås den där Sigvard var med, vilket innebar att vi såg en föreställning med barn mellan 4 och 13 år. Det är barndans, balett, showdans och hip-hop. Det blir långt. När de minsta barnen är på scen är underhållningsfaktorn hög förstås. Det är rätt skönt att se balettflickorna i fyra-femårsåldern liksom sladda in som brännbollsspelare som försöker undvika att bli brända eftersom det blev något knas i köordningen när de skulle fram och ställa sig i pose - det gör inget. Och all heder åt danslärarna som gör koreografier som funkar för alla, från de yngsta till trettonåringarna som steppar osynkront. Det blir rätt mycket osynkade rörelser och steg när det ibland är upp till tjugo ungar på scen samtidigt.

Jag skäms lite för att jag till slut tyckte att det var rätt enahanda, för jag vet ju hur mycket jobb alla lägger ner - men det blev (viskar) trist. Ändå tycker jag att det är viktigt att ungarna får träna på att uttrycka sig kroppsligt genom dans. Men dans är den konstform som jag verkligen vet allra minst om och inte bryr mig så mycket om utom när man drabbas av något alldeles fantastiskt framträdande helt oförhappandes. Kanske det var därför jag gäspade emellanåt.

Jag fick till slut en alldeles genuint skön upplevelse eftersom det sista numret framfördes av scholarshipeleverna (några av dem är också danslärare, däribland Sigvards fantastiska lärare Elin Thorsén) och några äldre balettbarn. En alldeles grymt kraftfull koreografi och energi som lyfte för resten av dagen. Tala om dans, och tala om upplevelse. Och när vi gick därifrån insåg jag det som är självklart: en gång börjar även de största dansare med att springa fram och tillbaka över en scen och vifta med armarna i sin allra första dansuppvisning. Det betyder något för utövarna. Det är kultur, det. Uttryck och känsla.

Brasklapp: jag var klarvaken när Sigvards grupp dansade. Och ja, jag tycker verkligen att Sigvard dansar mycket bra. Trodde någon något annat?

Inga kommentarer: