onsdag, juni 22, 2011

Utflykter på egen hand

Jag vill ha mina barn nära. Tätt intill. Ibland vill jag att de skall vara så små att jag kan stoppa dem innanför tröjan och ha dem rent kroppsligt nära. Samtidigt gör det mig lycklig när de sticker iväg på egna utflykter och får upplevelser som är deras egna. Att de har något där inte jag är inblandad mer än möjligen perifert - för det är så man bygger sitt eget liv. Det vill säga, så länge det handlar om bra upplevelser. Jag skulle knappast ta det med stoiskt lugn om de råkade ut för elände.

Redan nu har sommaren börjat innehålla egna upplevelser för barnen. Sigvards dagdansläger var en lätt start, och sedan följde stora lägret där han sovit borta och jag inte har hört av honom och inte vet hur han har haft det varje dag. Jag är helnöjd. För jag litar på ledarna och så länge inte de eller Sigvard hört av sig vet jag att det är bra. Och Sigvard har fått ytterligare egna upplevelser som han säkert växer av.

Alva och Justus såg själva till att organisera sin tripp till Umeå på några dagar. Från dem får jag enstaka sms. Jag fick en finfin bild av Justus med huvudet inlindat i en sjal (förmodligen min mammas) som skydd för regnet. Hans text till mms:et fick mig att fnissa: I väntan på att regnet ska gå över har jag bestämt att konvertera. Att barnen får egen tid med sin mormor, morfar, morbror, Veronica och kusinerna är något jag tycker är mycket värdefullt.

Och Tönnes? Han får sin egentid med sin ledsagare och hos kontaktfamiljen. Första veckan i augusti skall han få åka på sitt första läger utan någon familjemedlem. Det är dags för honom att åka på FUB:s sommarläger på Tallkrogen. Sju dagar. Han är en stor pojke nu. Med honom är risken för att vi gör honom liten och inte släpper iväg honom överhängande. Vi får inte göra honom den otjänsten. Även ett funktionshindrat barn måste få växa upp.

Egentligen handlar det här inlägget om fröjden i att se sina barn växa i skönhet och vishet för varje dag. Allt har sin tid och sitt behag. Nu har jag inga småbarn längre, och även om jag saknar det är det spännande och precis som det skall att de blir större och större och så småningom lämnar hemmet. Det är dock en tröst att det tar många år innan alla är flygfärdiga och har lämnat mig!

Inga kommentarer: