söndag, juli 31, 2011

Gammal och elak

Jag hörde för många år sedan att människor ofta blir elaka när de är gamla. Det må vara hur det vill med det i allmänhet, men för mig i synnerhet verkar det tyvärr stämma. Elak är inte riktigt rätt ord, men jag blir otålig och det märks.

Ikväll har jag passerat någon slags gräns. Jag brukar inte säga till människor jag precis har mött att det de säger är bullshit, men nu hände det. Skämdes när jag hade lugnat ner mig lite. Peppade upp mig med att tänka att alla har rätt till sin åsikt, och att det hen framförde inte var en åsikt utan en fördom...det skenheliga resonemanget höll i två sekunder ungefär.

Det är bara att inse att nu har elakheten börjat utkristalliseras ur min personlighet. Tag varning. Och skydd.

lördag, juli 30, 2011

Fashion is my middle name

Flera av mina fina sommarklänningar har smockat liv. Det ser ju ganska rart ut, aningen för småflicksaktigt för mig men jag kan leva med det. Däremot har jag svårt att vänja mig vid att det liksom småkliar/rivs hela tiden. Smock är liksom strumpbyxor ett dävulens påfund.

Men somliga föredrar stil framför komfort och biter ihop. Skall det vara fashion så skall det.

torsdag, juli 28, 2011

Samspel

Igår var vi i Furuvik. Barnen avslutade med att bada i några timmar. Jag övervakade Tönnes som var som en perpetuum mobile. Uppför trappen, nedför vattenrutschbanan. Ärevarvet förbi mamma för att visa hur glad och stolt han var. Uppför trappen, valde annan rutschbana ner. Ärevarv. Trappa upp. Rutschbana ner. Vatten överallt utan att det rörde honom i ryggen. Vid några tillfällen lade han sig på mage i det grunda vattnet och låtsadssimmade. Det här är samma pojke som inte går att få i vattnet i sjön vid Fjällnora.

Vi åt hamburgare på välkänd kedja i Gävle. Alla var lite trötta, men tröttast av alla var Justus som har sommarlov = inte sover. Tönnes passade på att gosa. Justus lät honom hållas. Förmodligen tycker han om det. De här brorsorna gillar varandra.


tisdag, juli 26, 2011

Besök hos frisören igen

Idag föll en del Sigvards lockar. Jag lyckades övertala honom om att det skulle bli både snyggare och skönare om det inte var så tjockt över hela huvudet. Han blev nöjd med resltatet, särskilt som frisören gick på hans linje och vägrade klippa luggen.
Vi andra väntade. Justus läste boken vi hann köpa på LundeQ innan sitt besök hos optikern. Tönnes slöade och gäspade och sade bestämt "nej" när jag insmickrande frågade om inte han också ville klippa sig.





Identitet

Den här Sigvard, alltså. Han är rätt särskild. Han är grundtrygg samtidigt som han är empatisk och lyhörd. Han har en förståelse för sina medmänniskor som jag tycker överstiger det normala för en nioåring. Jag vet inte hur det har gått till.

Detta att han är så trygg i sig själv gör också att han på många sätt struntar i exempelvis könsnormer. Kanske är han inte ens medveten om att de finns, men om han är det verkar han tycka att de inte skall begränsa honom. Idag slogs jag återigen av det. Att hans favoritfärg i många år har varit rosa är inget nytt. Han har klarat sig igenom de första törnarna med killar som hånat honom för att han gillar en tjejfärg och fortsätter att gilla rosa. Vid lunchbordet idag sade Sigvard att han vill ta hål i öronen. Vänta ett år eller två, sade jag. Tänkte att han måste ha lärt sig åtminstone att borsta håret varje dag innan han skall ha nytagna hål att sköta (visserligen med mig som en hök över sig, men ändå). Jag tror att jag bara förutsatte att han ville ha ett hål i ena örat. Där hade jag fel. Han vill ha hål i båda öronen. Jag hade på tungspetsen "det är vanligare att killar bara har ett hål" men lyckades stoppa tillbaka det i munnen igen.

Sedan åkte vi ner på stan för att göra lite ärenden. Bland annat skulle Sigvards hår bli kapat. Sigge smög sig intill mig när vi var framme vid frisören och frågade så bevekande om jag inte sedan kunde köpa honom ett nytt fint halsband. Visst, sade jag.

Vi gick in på Glitter. Jag vet inte varför jag trodde att Sigvard ville ha typ ett läderband med ett djur eller något annat som hänge, för han gick direkt på blinget. Självklart. Det är ju sådant han tycker om. Han stod länge och valde. Till sist fastnade han för en slags sten på en kedja som både var vackert och lite fantasieggande, som en amulett nästan.

Sigvard har aldrig någonsin lekt att han är flicka. Han har aldrig klätt ut sig till tjej. Han är mycket tydligt en pojke som älskar vackra saker och färger och struntar i att normen säger att bara kvinnor förväntas, eller enligt sagda normer får, ha på sig sådant. Jag kan inte beskriva hur fantastiskt jag tycker det är att ha den här ungen. Som är så fri. Han är så tydligt ett barn som inte betraktar sig själv först som ett kön, utan som en människa. Jag ser med glädje och förväntan fram mot att få känna den vuxne man han kommer att bli en vacker dag.

måndag, juli 25, 2011

lördag, juli 23, 2011

En ensam galning

Det är svårt att ta in det. Fram för allt de 84 döda ungdomarna. Jag undrar vad man tycker sig uppnå med den sortens terrordåd. Om man vill skapa uppmärksamhet kring sin inställning till politik har man förstås lyckats, men någon sympati...där bet han sig i tummen, den ensamme galningen. Tanken svindlar. Hur kan någon stå och skjuta ner människor på det viset - jag är glad att jag inte förstår, för en sådan själ vill jag inte ha.

Några svar kommer ingen att få. Gärningsmannen kommer säkert att uttrycka sina högerextremistiska åsikter, men vi får aldrig svaret på varför man väljer att ta livet av ungdomar på läger. Oavsett hur illa man kan tycka om ett politiskt parti är det så vrickat, så galet och otänkbart att någon kan tycka att det dels är rätt att ta livet av folk, dels tro att man kan uppnå något med det. Det enda som har uppnåtts är möjligen att visa att det inte finns extremister enbart inom islam, utan att högerextremismen finns och frodas även den.

Det här är för mycket.

fredag, juli 22, 2011

Sommarläsning


Läser om en av pappas ungdomsböcker (nej, inte Singleton denna gång) och ler nöjt.

Jag rekommenderar varmt Eva Hjelms "Arvtagare till påseende" från 1956. Den är lätt skruvad och samtidigt väldigt trevlig. Skall försöka få Justus att läsa den. Jag tror den passar hans sinne för humor.

onsdag, juli 20, 2011

Sommarnattens lyxbekymmer

Jag funderar på att gå och lägga mig medan det ännu är mörkt. Om bara någon timme har det ljusnat igen och fåglarne för ett himla liv.

måndag, juli 18, 2011

Barn. Sommar. Vänner.

När broder Magnus fyllde de stora 40 häromåret fick han i present av vår familj att köra spårvagn på museispårvägen i Malmköping under överinseende av en känd spårvagnsnörd. Först i år har det gått att se till att paketet har öppnats. I torsdags samlades Björn, Tönnes, Magnus, Helmer och Arvid i Malmköping för att gotta sig. Magnus fick en körlektion och Helmer fick plinga. Det är viktigt att spårvagnen plingar. Förutom att spårvagna sig gjorde herrarna en natursväng också. De gick Sagostigen. Den var ovanligt lyckad eftersom barnen var i precis rätt ålder. Hoppa studsmatta kunde de också göra.

Under den här dagen upptäckte Tönnes Magnus. Han gör så ibland, Tönnes, att personer som funnits med runt familjen i åratal plötsligt gör intryck, och så limmar han stenhårt på den människan. Under fredagkvällen då vi träffades i Marias och Magnus sommarviste var det mycket tydligt. Tönnes höll Magnus i handen vid promenad, det var Magnus som fick äran att hämta mer mat och skära upp besvärliga bitar och det var Magnus som fick de största leendena. När vi for hem i mörkret pratade jag med Tönnes om dagarna som varit och vad han hade gjort. Jag sade "...och Magnus är snäll..." JA! avbröt Tönnes med emfas.

Nedan bild från Sagostigen då Tönnes hoppar studsmatta med Magnus och Helmer. Sedan bild på spårvagnslycklig Tönnes. Mönsterblandningen på kläderna är hans mor ansvarig för, jag vet inte vad jag tänkte. Sista bilden är tagen vid 23-tiden på fredagen nere vid sjön. Sigvard och jag köpte oss nya solglasögon när vi åkte från Uppsala på dagen, och Sigvard hade på sig sina mest hela kvällen. Lite Blues Brother-känsla där. Det är mörkt ute - men vi har solglasögon.





torsdag, juli 14, 2011

Ingen människovän idag

I morse tog Tönnes och jag tåget till Flen. Orsaken var att jag skulle gå på bio på eftermiddagen med Justus och Sigvard (hemma i Uppsala) och se Harry Potter och dödsrelikerna del 2. När man är gift med Björn är lösningen att åka till Flen en helt självklar logistisk företeelse. Vi satt där på tåget och hade småtråkigt. Både Tönnes och jag var trötta och gäspade krokodilgapsstort med jämna mellanrum.

Jag tycker inte så vidare värst om att åka tåg. Orsaken är medpassagerarna. Idag ville jag utdela piskrapp under fotsulorna till mamman som inte hade haft vett att ta med hörlurar åt sin telning som spelade dataspel i tre timmar. Pip, blipp. Pipipip, blipp. Skrammel. Vrål. Blipp. Pip. Till slut frågade jag tillkämpat vänligt om de månne hade hörlurar med, och då sade mamman glatt att det var ju en jättebra idé och varför hade de inte tänkt på det. Det undrade jag också.

Rapp under fotsulorna även till den person som går in i en djurfri vagn och sätter sig. Med sin hund. Ännu fler rapp till tågpersonalen som aviserade hennes biljett men struntade i hunden. Som allergiker blir jag rasande, för det innebär att jag verkligen inte kan veta att det inte har suttit tretton katter, fyra kaniner och tjugo hundar i den icke-sanerade vagnen längs med vägen. Djurfritt. Hur tänker man när man bara skiter i det?

Slängde av Tönnes i Flen i förbifarten, tog vår bil som stod parkerad och körde plattan i mattan hem igen. Kom hem vid 13 vilket innebar att jag hann ta en kopp te och pudra näsan innan vi drog till bion halv två. Jag går ytterst sällan på bio. Jag gillar inte att gå på bio. Jag älskar film men har med åren börjat tycka intensivt illa om biosalongen. Det beror till stor del på att ljudet är så högt på att jag mår fysiskt illa efter en stund. Men mycket beror på medmänniskorna. Ärligt talat, hur kan någon finna ett nöje i att sitta inspärrad med över hundra galna gnagare som tuggar, knastrar, krasar, smaskar, smackar, prasslar i påsar och med karamellpapper och sedan fortsätter tuggandet i en loop som fortgår hela filmen. Uppenbarligen hamstrar de i kinderna eftersom popcornet och allt jädra prasslande godis räcker till att idissla hela filmen igenom. Min upplevelse förstörs när det i en tyst och stark scen hörs tugg tugg tugg kras smask knäck av malande käkar runt omkring mig.

Jag väntar på DVD:en istället. De gånger jag går på bio är det för att barnen vädjar. Och det är klart att det är roligt att gå med dem, men själva filmen brukar jag sällan tycka att jag har upplevt. Det beror visserligen på vilken sorts film och publik det är, men generellt tycker jag att att folk uppför sig åt fanders.

Läge att citera Calvin (Calvin & Hobbes): "I wish I was dead. No, wait - I wish everyone else was dead."

tisdag, juli 12, 2011

Chokladglasslycka

Björn och Tönnes var på äventyr i lördags. De cyklade till Knivsta och åkte sedan tåg till Stockholm. De slank in på Gröna Lund och åkte någon karusell och åt mat. Sedan stack de till Globen för att åka upp med den där klättraren som går på utsidan. Här är några bilder från när de gjorde matpaus på Grönan.

Först läser man menyn. Det är viktigt. Sedan kommer maten och man äter förstrött medan man tittar på alla människor och händelser runt om. Och sedan blir det äntligen glass!




måndag, juli 11, 2011

Pulshöjare i vardagen

Nu är det den period på året då köket blir fullt av små irriterande bruna flugor så fort man lägger fram lite frukt i en skål. Jag brukar göra en flugfångare genom att ta en mugg och hälla i koncentrerad saft. Den toppar man med lite diskmedel för att ytspänningen skall hålla nyfikna flugor kvar i vätskan tills de drunknat. I år tror jag att jag haft lite fel blandning eller helt enkelt fel saft för flugorna har inte varit så intresserade, men en tre stycken har mött sitt öde där.

För en stund sedan gick Tönnes ner i köket för att ta sig något att dricka. Gissa vad han drack. Justus kom in i köket precis för att upptäcka att Tönnes stod där och kolkade i sig, och tog hand om muggen och hällde ut resten. Förhoppningsvis fick inte Tönnes i sig så mycket, annars mår han nog tjyvtjockt om en stund. Han var lite blank om ögonen och såg förvånad ut men sade inget utan tog bara emot glaset med Coca Cola jag gav honom som ersättning. (Cola är ganska bra mot upprörda magar.) Man har haft tur som en tokig i sitt liv. Ingen av mina ungar har någonsin trillat riktigt illa, ingen har någonsin brutit något ben eller blivit förgiftad av vuxnas mediciner som legat och drällt. För vad hade inte kunnat hända.

Det var läskigt den gången... Justus, knappt två år, hade sett mig lösa upp brustabletter i glas vid några tillfällen. Han var också van vid att jag tappade upp bad till honom med badskum. Vatten som bubblar var kul. Så hände det sig en dag att jag hade riktigt svår huvudvärk och tog fram en Treo Comp som jag lade i ett glas med vatten. Innan jag hann sätta på korken till tablettröret hände något (minns inte vad) som gjorde att jag släppte allt för att ta hand om Tönnes. När jag senare återvände till köket var röret med värktabletter borta. Glaset var orört, men resten av medicinen putz weg. Jag fick hjärtklappning och rusade runt för att leta efter Justus. Hittade honom i badrummet. Där fanns lite vatten kvar på botten av badkaret efter en Tönnestvättning under dagen, och i det låg en sådär åtta Treo Comp och brusade lite försiktigt. Jag vet inte hur många gånger jag frågade Justus om han hade smakat på någon tablett, om han hade druckit ur glaset i köket eller om han hade slickat i sig från badkaret... han sade nej. Jag var över honom som en hök i timmar efteråt för att kolla om han var påverkad eller inte. Det var han inte, så han hade helt enkelt försökt fixa sig ett skumbad på egen hand. Sedan dess har jag nog aldrig släppt mediciner omkring mig riktigt lika snabbt.

Och hur kul tror ni det var att ringa sköterskan på vårdcentralen senare och förklara att jag visserligen precis hade fått ett recept som jag hade tagit ut medicin på, men nu var den slut, inte för att jag hade knarkat upp den utan för att min tvååring löste upp brustabletterna i badkaret? Hon trodde inte riktigt på mig.

Självdisciplin

Jag har något skrot åt urinvägarna igen och ringde för att få en läkartid. Kom 13.30, sade sköterskan, och det är bra om du inte kissar innan dess. Jag tittade på klockan. 10.15. Visst, visst, ljög jag. Eller snarare var jag obotligt förhoppningsfull.

Jag kan redan nu berätta att det gick inte alls. Till den som inte har haft urinvägsinfektion kommer här ett avslöjande: en av infektionens effekter är att man måste springa och skvätta jämt. Jag gör nu ett allvarligt menat försökt att avstå från toalettbesök innan 13.30 men jag tror inte på det. Det gör ju ont dessutom, försök att hålla dig då. Disciplin, Jenny, disciplin!

När jag var barn sade ingen vuxen "urinvägsinfektion". De sade "blåskatarr". Jag trodde det hette blåsgitarr. Jag har nog tidigare nämnt de stickade mamelucker av yllegarn som mamma tvingade på mig under overaller och täckbyxor på vintrarna. Som jag hatade stickade yllemamelucker! De hjälpte kanske, vad vet jag. Men under mitt vuxna liv de senaste åren har jag dragit på mig blåsgitarr företrädesvis under årets varmare delar. Inga yllemamelucker i världen hade förhindrat detta, hävdar jag.

söndag, juli 10, 2011

Knepigt, det där med mönster

Ännu en varm och god dag. Klädvalet styrdes av en tanke: det måste vara svalt. Jag tog mitt senaste reafynd, den stormönstrade klänningen, och cyklade glatt till kyrkan i förvissningen om att det inte spelade någon roll med färger eller mönster eftersom vi skulle ha kåpor över.

Där hade jag fel. Normalt sett brukar de som ställer upp i sommarkören antingen ha sin egen kåpa (om man sjunger i någon av domkyrkans körer) eller låna valfri, men just nu har klädskåp och kåpor tvångsförflyttats upp till orgelläktaren igen trots att där inte finns något golv färdigt. Domkyrkan genomgår en större renovering och arbete pågår alltid någonstans i kyrkan. Kåporna har sedan januari fått bo i Jagellonska koret, men under innevarande turistsäsong blir de polska turisterna så himla snopna om de inte får titta in till drottning Katarina och se de fina väggmålningarna som föreställer polska städer att man var tvungen att röja undan skåp och kåpor. Det gick tydligen att ställa dem på golvet som inte fanns, men det är en annan femma att släppa upp korister att trampa omkring där. Inga kåpor, således.

Jag insåg att jag alltså skulle stå framför församlingen lätt förklädd till antingen en engelsk trädgård eller chintzsoffa. Det var bara att bita ihop och bjuda på sig själv! Dessutom knallade jag med ljus hit och dit så att så många som möjligt skulle få se blomsterprakten. Kom inte och säg annat än att jag är en generös och storsint människa.

lördag, juli 09, 2011

Önskningar

Om det skulle ha gått någon förbi så vill jag gärna tro på att världen kan vara en bra plats. Att människor plötsligt kan växa sig större själsligen än de någonsin trott och svämmar över av tolerans och kärlek till nästan.

fredag, juli 08, 2011

Utlänningsbyrån

Nu har jag läst ut Annika Thors Om inte nu så när. Jag blev inte lika tagen som jag hade förväntat mig efter att ha läst annat av henne; tidvis tyckte jag rentav att boken var lite småtråkig trots ämnet. Men den är ändå läsvärd, om inte annat för att påminnas om att vi människor både är oss väldigt lika men tydligen klarar att förändras som kollektiv.

Vad menar jag med det? Jo: att människans inneboende rädsla för det som är främmande är konstant, men att vi kan övervinna den och lära oss att annorlunda per definition inte är dåligt. Under den tid som boken utspelas, ca 1938-1943, hanterades invandrare, utlänningar som vistades längre perioder i landet och flyktingar av utlänningsbyrån som sorterade under socialstyrelsen. Inställningen till främlingar var njugg. Judar som flytt Hitlertyskland efter 1933 sågs inte som politiska flyktingar, och att överhuvudtaget ha lämnat sitt land ansågs som något ganska suspekt. (Och ingen drog några paralleller till alla svenskar som sökt sig ett bättre liv på andra sidan Atlanten och ansågs varit modiga och drivkraftiga svenskar...)

Det är inte riktigt så idag. Det svenska samhället i stort har öppnats för människor som av olika anledningar har valt eller tvingats att lämna sitt ursprungsland. Björn sade när vi pratade om det att marknaden och kapitalismen faktiskt har påverkat samhället positivt när det gäller att låta sådan där konstiga utlänningar flytta hit. Arbetskraftsinvandringen var inget som svenskarna var direkt nöjda med, men eftersom företagen behövde mer folk kom det ändå hit utlänningar som fick en plats i samhället. Företagen körde över medborgarna, hurra! Annars hade vi väl fortsatt vara inskränkta bybor som misstänksamt fortsatt att vilja jaga bort folk som inte var som oss eller möjligtvis den närmsta grannen med högafflar och eldfacklor.

Undantagen har alltid funnits. I alla tider har det funnits människor som har vågat och orkat se även de med annorlunda ursprung, tro eller politisk åsikt än sig själva som en nästa. Jag är glad att jag lever i en tid då det trots allt är mer vanligt att svenskarna ser på icke-etniska svenskar som medmänniskor än att de ansluter sig till SD. Jag har ingen förklaring till varför Sverigedemokraterna överhuvudtaget existerar som parti, än mindre varför de lyckades ta sig in i riksdagen. Det är obehagligt och djupt störande, men ändå tycker jag att den allmänna inställningen till invandrare, flyktingar eller utlänningar i dag är ljusår ifrån den som fanns för 60 år sedan. När man ur officiella dokument kan läsa att det räckte med att vara utlänning för att på yttersta vaga grunder bli internerad.

Handarbete

När Sigvard fyllde år i mars önskade han sig en påtningsrulle. Då hittade jag ingen, men för någon dag sedan sprang jag bara på en av en händelse. Sigvard fick den när han kom hem idag. Tyvärr var det ingen som visste hur man gjorde; jag var tio år när jag senast påtade och Sigvard själv mindes inte riktigt hur de hade gjort på fritids. Vi googlade och hittade en beskrivning. Björn, jag och Alva begrep ingenting. Då tog sig Justus an saken, och si på tusan, han löste det. Nu påtar Sigvard flitigt.

tisdag, juli 05, 2011

Ay, Marieke, Marieke

Emellanåt får jag ett sug. Jag bara måste ta fram mina Jacques Brelskivor och försjunka i dramatiken, humorn, sorgen och känna att den där karln, han var större än livet självt. Det var under mitt andra år på gymnasiet som jag plockade fram pappas Brelskivor ur hyllan och började lyssna i ett vagt försök att träna min franska. År 1986 vill jag påstå att det var ytterst få sjuttonåringar som lyssnade på Brel, men där gick jag med min bärbara bandspelare (freestyle kallad) och lurar och rycktes med av de stora känslorna och gesterna. Fnissade nöjt åt att jag förstod texten i "Madeleine" och njöt av det otroliga orkesterarrangemanget - men främst åt Brels förmåga att trolla med rösten.

Vart efter åren har gått infaller mina Brelperioder med längre mellanrum. Jag har nog med vardagsdramatik som det är, och min franska är inte många uns bättre än 1986 - men ibland kommer suget. Idag är det här. Så nu lyssnar jag. J´arrive!

P.S. Innan någon lyckligt hånfullt börjar skråla "Under en filt i Madrid" hastar jag att säga att jag, trots min förtjusning för Brel, medger att Galenskaparnas och After Shaves parodi är klockren. Kjell Brel finns också, även om hans bror Jacques hade en större begåvning.

måndag, juli 04, 2011

Dagens undring

När jag hade fått blodtrycket taget fyra gånger och vi konstaterat att undertrycket låg mellan 97 och 103 varje gång, tyckte jag att det var bäst att äta lite mat. Jag köpte färdiglagad mat och åkte hem för att värma den i mikron. På förpackningen stod det att maten var paketerad i en modifierad atmosfär. Detta har jag ingen aning om vad det innebär men hoppas på att det var något bra.

söndag, juli 03, 2011

Hemkomst

Igår kväll sprang jag ihop med Sigvard med jämna mellanrum när han tog paus från discot. I en av dem sade han att när vi kom hem ville han åka till Samuel först.

Idag har vi åkt ett oförsenat kongresståg från Åre. I Gävletrakten sådär kollade jag läget vad det gällde gravbesöket. Jo, det stod kvar. När vi nästan var framme i Uppsala frågade jag om det fanns någon särskild anledning till att han ville gå till Samuels grav. Jo, det gjorde det. Vill du berätta, frågade jag. Nej, det ville han inte. Däremot ville han lägga den lilla röda plyschgris han vann i en automat igår på graven.

Olle hämtade oss vid tåget och vi åkte alla till kyrkogården. Sigvard tog tid på sig, placerade grisen och plockade en liten bukett med klöver i gräsmattan och lade vid gravens kant. Vi tog några smultron. Samuels grav är täckt av smultronplantor som ger fina bär år efter år. Sedan åkte vi hem. Sigvard följde med sin pappa och jag och Björn for till vårt. Vi funderade på vad det var som utlöste Sigvards plötsliga önskan. Då berättade Björn att han och Sigvard - som har gjort det mesta tillsammans medan jag har suttit i förhandlingar - under veckan har träffat flera personer som kände mig och Olle sedan gammalt, flera av dem gamla Arkabor som kom ihåg Samuel och pratade om honom med Björn. Och Sigvard hörde. Jag tror att det blev mer uppenbart för Sigvard att Samuel var en person som verkligen har funnits, nu när det var folk utanför familjen som kom ihåg honom.

Det känns oerhört gott i mitt hjärta just nu. Både att Sigvard tog det till sig på det fina sätt han gjorde, och att Samuel är ihågkommen. Det är alldeles sant det som sägs om att så länge man minns en människa är hon inte borta.

lördag, juli 02, 2011

Prezzies

Kongressens förhandlingar är avslutade. Nu är jag en sådan där föredetting. Blev tårblank när Catha avtackade och minns inte riktigt vad hon sade. Det känns jättekonstigt. Åtta år, och nu skall man inte längre hålla på och åka till Tollare eller Wendelsberg eller någon annanstans med jämna mellanrum.

Här är mina fina avtackningspresenter: IOGT-NTO-rörelsens silverplakett för gagnade gärning. (I en låda hemma har jag en liknande plakett fast i brons och i ett något annorlunda utförande, den fick jag när jag avgick ur UNF:s förbundsstyrelse 1991. Leka "samla plaketter", någon?) Och så fick jag ett presentkort på smycken av Efva Attling!

fredag, juli 01, 2011

Civilkurageslips

Jag befinner mig i Åre på IOGT-NTO-rörelsens kongresser. Jag sitter på Junis förhandlingar och känner mig svårmodig över att jag skall avgå ur förbundsstyrelsen, men annars är det bra. Vi har det finfint på våra förhandlingar, bortsett från ett ombud som kör en rutten härskarteknik från talarstolen och som jag snart måste döda, tror jag.


Till våra kongresser kommer det gäster och framför hälsningar. Idag har det varit Mats Gunnarsson från SLAN, Anders Svensson som är rektor för Tollare folkhögskola samt Sven Östberg som är rektor för Wendelsbergs folkhögskola. Det är rätt otacksamt för de andra gästerna att bli jämförda med Sven Östberg. Sven är nämligen en boren estradör som har utvecklat detta genom att spela teater och ägna sig åt teaterrelaterad verksamhet i livet. Det är sällan man gapskrattar åt hälsningar som gästerna framför, men när Sven kommer igång får man tårar i ögonen. Idag trollade han dessutom för oss på ett galant sätt.

Det finns en annan sak jag uppskattar med Sven: han har civilkurage. Se bara på hans slips. Det krävs en del mod för att gå med den på bringan.