måndag, juli 11, 2011

Pulshöjare i vardagen

Nu är det den period på året då köket blir fullt av små irriterande bruna flugor så fort man lägger fram lite frukt i en skål. Jag brukar göra en flugfångare genom att ta en mugg och hälla i koncentrerad saft. Den toppar man med lite diskmedel för att ytspänningen skall hålla nyfikna flugor kvar i vätskan tills de drunknat. I år tror jag att jag haft lite fel blandning eller helt enkelt fel saft för flugorna har inte varit så intresserade, men en tre stycken har mött sitt öde där.

För en stund sedan gick Tönnes ner i köket för att ta sig något att dricka. Gissa vad han drack. Justus kom in i köket precis för att upptäcka att Tönnes stod där och kolkade i sig, och tog hand om muggen och hällde ut resten. Förhoppningsvis fick inte Tönnes i sig så mycket, annars mår han nog tjyvtjockt om en stund. Han var lite blank om ögonen och såg förvånad ut men sade inget utan tog bara emot glaset med Coca Cola jag gav honom som ersättning. (Cola är ganska bra mot upprörda magar.) Man har haft tur som en tokig i sitt liv. Ingen av mina ungar har någonsin trillat riktigt illa, ingen har någonsin brutit något ben eller blivit förgiftad av vuxnas mediciner som legat och drällt. För vad hade inte kunnat hända.

Det var läskigt den gången... Justus, knappt två år, hade sett mig lösa upp brustabletter i glas vid några tillfällen. Han var också van vid att jag tappade upp bad till honom med badskum. Vatten som bubblar var kul. Så hände det sig en dag att jag hade riktigt svår huvudvärk och tog fram en Treo Comp som jag lade i ett glas med vatten. Innan jag hann sätta på korken till tablettröret hände något (minns inte vad) som gjorde att jag släppte allt för att ta hand om Tönnes. När jag senare återvände till köket var röret med värktabletter borta. Glaset var orört, men resten av medicinen putz weg. Jag fick hjärtklappning och rusade runt för att leta efter Justus. Hittade honom i badrummet. Där fanns lite vatten kvar på botten av badkaret efter en Tönnestvättning under dagen, och i det låg en sådär åtta Treo Comp och brusade lite försiktigt. Jag vet inte hur många gånger jag frågade Justus om han hade smakat på någon tablett, om han hade druckit ur glaset i köket eller om han hade slickat i sig från badkaret... han sade nej. Jag var över honom som en hök i timmar efteråt för att kolla om han var påverkad eller inte. Det var han inte, så han hade helt enkelt försökt fixa sig ett skumbad på egen hand. Sedan dess har jag nog aldrig släppt mediciner omkring mig riktigt lika snabbt.

Och hur kul tror ni det var att ringa sköterskan på vårdcentralen senare och förklara att jag visserligen precis hade fått ett recept som jag hade tagit ut medicin på, men nu var den slut, inte för att jag hade knarkat upp den utan för att min tvååring löste upp brustabletterna i badkaret? Hon trodde inte riktigt på mig.

Inga kommentarer: