fredag, juli 08, 2011

Utlänningsbyrån

Nu har jag läst ut Annika Thors Om inte nu så när. Jag blev inte lika tagen som jag hade förväntat mig efter att ha läst annat av henne; tidvis tyckte jag rentav att boken var lite småtråkig trots ämnet. Men den är ändå läsvärd, om inte annat för att påminnas om att vi människor både är oss väldigt lika men tydligen klarar att förändras som kollektiv.

Vad menar jag med det? Jo: att människans inneboende rädsla för det som är främmande är konstant, men att vi kan övervinna den och lära oss att annorlunda per definition inte är dåligt. Under den tid som boken utspelas, ca 1938-1943, hanterades invandrare, utlänningar som vistades längre perioder i landet och flyktingar av utlänningsbyrån som sorterade under socialstyrelsen. Inställningen till främlingar var njugg. Judar som flytt Hitlertyskland efter 1933 sågs inte som politiska flyktingar, och att överhuvudtaget ha lämnat sitt land ansågs som något ganska suspekt. (Och ingen drog några paralleller till alla svenskar som sökt sig ett bättre liv på andra sidan Atlanten och ansågs varit modiga och drivkraftiga svenskar...)

Det är inte riktigt så idag. Det svenska samhället i stort har öppnats för människor som av olika anledningar har valt eller tvingats att lämna sitt ursprungsland. Björn sade när vi pratade om det att marknaden och kapitalismen faktiskt har påverkat samhället positivt när det gäller att låta sådan där konstiga utlänningar flytta hit. Arbetskraftsinvandringen var inget som svenskarna var direkt nöjda med, men eftersom företagen behövde mer folk kom det ändå hit utlänningar som fick en plats i samhället. Företagen körde över medborgarna, hurra! Annars hade vi väl fortsatt vara inskränkta bybor som misstänksamt fortsatt att vilja jaga bort folk som inte var som oss eller möjligtvis den närmsta grannen med högafflar och eldfacklor.

Undantagen har alltid funnits. I alla tider har det funnits människor som har vågat och orkat se även de med annorlunda ursprung, tro eller politisk åsikt än sig själva som en nästa. Jag är glad att jag lever i en tid då det trots allt är mer vanligt att svenskarna ser på icke-etniska svenskar som medmänniskor än att de ansluter sig till SD. Jag har ingen förklaring till varför Sverigedemokraterna överhuvudtaget existerar som parti, än mindre varför de lyckades ta sig in i riksdagen. Det är obehagligt och djupt störande, men ändå tycker jag att den allmänna inställningen till invandrare, flyktingar eller utlänningar i dag är ljusår ifrån den som fanns för 60 år sedan. När man ur officiella dokument kan läsa att det räckte med att vara utlänning för att på yttersta vaga grunder bli internerad.

Inga kommentarer: