tisdag, augusti 30, 2011

Nöden har ingen lag

Man vet att man verkligen är godissugen när man i ren desperation rotar fram en karamellburk som stått bortglömd i ett skåp Gud vet hur länge och faktiskt tar sig en trist gammal karamell.

Påminnelse: gör inte om det. Det är inte värt ansträngningen.

måndag, augusti 29, 2011

Utandning

Jag mejlade min läkare. Som ringde upp mig. Och klämde in mig fast hon inte alls skulle ha några patienter på eftermiddagen. Så tacksam jag är. Och lättad.

Rysk roulette

Försök få kontakt med en läkare. Det går under förutsättning av att de inte vaktas av sköterskor som anser att man helst skall vara mer död än levande innan doktorn kan ta emot. Och det tillståndet måste man nog anse vara en i vissa fall rätt subjektiv upplevelse som kanske inte sköterskan kan bedöma fullt ut via telefon. ("Jag har ont och mår dåligt." "Nej, det gör du inte.") Även om jag förstår sållningsprincipen.

Jag ringde husläkarmottagningens automatiska telefonsvarartjänst och bad om att bli uppringd - det enda sättet att komma i kontakt med mottagningen - eftersom jag behöver bli sjukskriven, även retroaktivt. Jag blev uppringd av sköterskan, och genast när jag hörde vem det var började jag ge upp hoppet. Det var som att slå huvudet i en mur. Nej, tyvärr, inga tider alls hos någon läkare, allra minst hos min egen husläkare, jag kunde få en telefontid den 13 september. Jag skäms för att berätta det, men jag började gråta så hon hörde det. Nu skulle hon lägga en lapp till min läkare (vad hjälper det) och fråga hur de skall lösa mig, så att säga.

För det första: jag begriper innerligt väl att det kan vara svårt att få en tid på en mottagning där några läkare inte arbetar heltid, en annan själv är sjukskriven och så vidare.
För det andra: om jag hade ringt och sagt att jag hade lunginflammation hade jag fått en akuttid, även om den hade suttit långt inne även den. Men eftersom jag bara är deprimerad och behövde diskutera det samt sjukskrivning räknas det inte som akut.
För det tredje: jag hade oturen att få fel sköterska på tråden. Faktiskt. Varje gång man råkar få kontakt med just henne är det stört omöjligt att få en tid, ett råd, en kontakt överhuvudtaget. Hon brukar hänvisa till "andra vårdgivare" (sic). Och är så vänligt bekymrad hela tiden, så.

Just nu har jag inte den blekaste aning om vad jag skall göra.

söndag, augusti 28, 2011

Kluster

Under dagens gudstjänst framförde vi bland annat Sven-David Sandströms "Too se a world". Jag tycker om den mycket. I början är den bara mysko. Svag vokalis. Tenorerna kommer in på tredje slaget i ett kluster som surrar till lite dovt så åhörarna fundersamt rynkar pannan. På sista tonen i första takten skall sopranerna ligga och låta som en SAAB med dålig startmotor. Sedan byggs stycket upp till ett mer traditionellt och i stort sett homofont verk med sköna harmonier. Det är bara i början man håller på med kluster och pulserande toner.

Alla gillar inte kluster. Jag är ärligt talat inte överförtjust jag heller. Jag minns med vissa rysningar ett stycke av samme herr Sandström som vi sjöng mina första år i kören. I "En ny himmel och en ny jord" frossar Sandström i kluster och talkörer. Jag hade förträngt det så när jag av en slump fick se noterna igen för något år sedan började jag faktiskt fnissa. Det är inte allt som klarar tidens tand.

Vad är ett kluster? Här är Wikipedias förklaring. Kluster (musik), (även cluster), är en musikalisk term som betecknar en "tonklunga" eller en grupp av näraliggande toner, som spelas eller sjungs samtidigt utan hänsyn till harmoniska förhållanden. Om man skall beskriva upplevelsen av ett kluster är min modesta beskrivning att det låter som att en eller flera personer i flera stämmor plötsligt sjunger fel på samma ton i samma takt. Det blir ett odistinkt murrande som gärna förläggs i ett bisarrt lågt basläge. Kluster bör användas med måtta och förnuft, anser jag.

Det finns andra tillfällen då det låter som att kören plötsligt sjöng fel. I renässansmusik finns ofta det som kallas tvärstånd, som innebär att en stämma, förslagsvis sopranen, sjunger exempelvis ett giss samtidigt som en annan stämma, ofta tenoren, sjunger g. Då ligger tonerna och gnisslar mot varandra på ett rätt fiffigt sätt. Det handlar om ett gnissel på högst en fjärdedel, så det varar inte länge och man kanske till och med kan tro att man har hört fel, men det är tänkt att låta så.

Bekännelse: både kluster och tvärstånd har för mig varit en tillägnad smak. (An acquired taste.) Det var inget jag hade någon större förståelse för när jag som nittonåring började sjunga i Uppsala domkyrkokör. Men efter en så där fem år var jag sofistikerad och beredd på allt som låter mysko!

fredag, augusti 26, 2011

Inte utan min krukväxt

Justus kom hem för att hämta sin dator. Sedan tittade han på sin chiliväxt som stått på köksbordet sedan i måndags, sade "Och du följer med mig". Så gick han hem till sin pappa, lastad med dator, gympapåse och chili.

Orden man väljer

Det går att beskriva allt på hur många olika sätt som helst. Det vet alla. Om tre personer är med om samma händelse så kommer man inte att få tre identiska berättelser. Människor har olika uppfattning om vad som är viktigt. En person kanske tar fasta på logistiken, en annan har fokus på hur människorna kände sig, en annan såg färger och hörde ljud...vilket får mig att tycka att vittnespykologi är oerhört intressant. Själv skulle jag vara ett uruselt vittne till exempelvis någon trafikhändelse, men jag skulle säkert kunna lämna goda redogörelser för hur spänningar och relationer mellan människor i ett rum var. Detta var dock ett litet sidospår. Det jag funderade på idag är att om man är en skrivande person så vet man mycket väl hur man skall välja att lägga orden i en text som man har ägnat lite tid åt. Dumma formuleringar i mejl och brev och sms fortsätter man att göra eftersom man är en människa, men i de fall som man har klurat lite vägs orden på våg.

Genom att utelämna en del får man fram en vitsig poäng. Genom att förklara hela bakgrunden dödar man en historia. Jag har ett exempel här! Igår skrev jag följande på min statusrad på Facebook: "Å, Justus, tack för att du plockar ur diskmaskinen." "Det är för att jag har det i hemkunskapsläxa."

Återgivandet av ordväxlingen är helt ordagrann. Men det som inte syns i redogörelsen är att både Justus och jag visste att han faktiskt brukar plocka ur diskmaskinen på eget bevåg eller efter en bedjande blick från mig. Att Justus drev lite med sig själv (ja, han har en så pass sofistikerad humor) när han lät göra gällande att det enbart var för att det var en läxuppgift. Om jag hade klämt in det också i statusraden hade det inte fått den lilla snärt som gjorde poängen. Det var alltså både sant och inte sant på en och samma gång. Det man undanhåller och underlåter att nämna kan ha olika tyngd och relevans, men det kan vara nyttigt att komma ihåg att det kan finnas mera bakom när man läser texter som av nödvändighet är snuttifierade och skall vara snärtiga.

Det finns motsatta fall också. Där man behöver bakgrunden för att förstå vitsen - men det är en annan historia.

torsdag, augusti 25, 2011

Släng dig i väggen, Dan Brown

Jag skall inte ta upp utrymme i onödan med att berätta vad jag tycker om Dan Browns författarskap. Däremot tänker jag säga att jag läser "Strindbergs stjärna" och ofta fnissar skadeglatt när jag tänker på vad herr Brown skulle ha gjort av samma berättelse. Inte bara han, förresten. Raymond Khouri skulle kunnat slakta den ganska bra också.

I motsats till exempelvis en recension i Dagens Nyheter anser jag att Jan Wallentin har gjort ett bra jobb med sin mysteriethriller eller vad man skall kalla det. Huvudpersonerna besitter givetvis vissa speciella egenskaper och gåvor, det hör till genren, men de beter sig hyfsat vanligt. De blir inte först instängda under en sarkofag i en brinnande kyrka för att sedan nästan drunkna och sedan åka med en galen superhjältepåve i helikopter för att bli utkastad därifrån utan fallskärm för att landa i en flod, ragla upp på flodbanken, komma till akuten och få ett plåster och sedan vara fullt beredd att springa och klättra och tänka och jaga skurkar. Under ett och samma dygn. Inte så i "Strindbergs stjärna". Där funkar det att vara drogad hela tiden och ändå kunna ha tankeskärpa nog att lista ut sammanhang. Och så har man förstås den för genren oumbärliga medhjälparen, den där personen som varit hacker sedan treårsåldern och förmår ändra hela världen med några tangenttryck. Själva mysteriet är lagom fånigt. Lite hemliga sammanslutningar på det och så är det hela i hamn.

Jag kanske skulle slå mig på det också. Klura ett något lagom ockult och gå steget längre än Wallentin och låta det vara en över-fyrtio-flerbarnsmamma som går loss på mysteriet. Utan medhjälpare och övernaturliga förmågor. Inte ens en knivskarp intelligens.

onsdag, augusti 24, 2011

Fulltecknat

När skolan och andra aktiviteter drog igång kastades vi direkt in i logistikhelvetet. Ursäkta att jag säger det, men det är inte roligt med alla fritidssysselsättningar aalla gånger. Jag får andnöd vid tanken på hur vi klara att rätt unge är på rätt plats i rätt tid och dessutom kan utan att det krockar med Tönnes hemkomst i taxi. Sigvard är besviken på mig för att jag utmattat sade till honom att det inte blir någon ju-jutsu för honom det här läsåret heller. Men hur skulle vi kunna klämma in det? På måndagar dansar han, på tisdagar sjunger han och på onsdagar spelar han piano. På måndagar sjunger även Justus. Tisdagar sjunger även jag, Alva har pianolektion. Onsdagar sjunger Alva och Justus spelar piano. Torsdagar sjunger Justus igen och Tönnes har musikterapi.

Nu märker jag att jag är så stressad av alla tider att hålla reda på att jag har glömt vilket klockslag Sigvard har pianolektion på onsdagar. Tänk om det kan sammanfalla med Justus lektion så att bröderna kan åka buss tillsammans - det vore helt fantastiskt! (De har inte samma lärare så det skulle gå.)

Jag vill så gärna att barnen skall få göra de roligheter de vill. Jag skulle dessutom önska att Sigvard kunde vara med i Junis experimentgrupp på måndagarna, men då krockar det med dansen som han själv har valt. Bortsett från att det inte går att befinna sig på två ställen samtidigt blir det för mycket. Och vi vuxna som skall försöka passa in tiderna med fritids och annat håller på att bli kollriga. Men man får ta det onda med det goda. Alternativet till detta stressiga schemaläggande vore så tråkigt.

Hett värre

I måndags kväll åt vi födelsedagstårta och sjöng för Justus. Av sin pappa fick han, förutom den stora riktiga presenten, en kruka med ätbar chili. Det var en utmaning Justus inte kunde motstå.

Justus bröt av en knallröd chilifrukt och bet av halva. Sedan blev han alldeles tyst i två sekunder innan ansiktet färgades rött. Hans ögon tårades och han började flämta. Alva var också tvungen att prova. Hon tog ett millimeterstort bett. Sedan blev hon alldeles tyst i två sekunder innan även hennes ansikte antog en knallröd ton och hon kippade efter andan. Olle tog en bit och såg alldeles normal ut, vilket imponerade på barnen. Sedan hetsade de stora syskonen Sigvard till att slicka på chilin. Det gjorde han, och det räckte för att han skulle bli lätt rosafärgad i nyllet och bete sig som han hade ett vulkanutbrott i munnen. Jag, Tönnes och Björn avböjde allt tjat om att vi skulle pröva. Justus funderade på att ta med en chilifrukt till skolan. Jag ser det precis framför mig, hur de fjortonåriga grabbarna utmanar och hetsar varandra. "Törs du?"

Jag tror att den krukväxten kommer att få vara ifred. Det är knappast någon som kommer att gå och plocka loss frukterna vartefter de mognat för att knapra lite. Den chilin är stark.

måndag, augusti 22, 2011

Bildbevis

Här är den. Tröjan. Jag glömde att nämna det i förra inlägget, men det är alltså Sigvards helt egna idé. Sigvard har också helt själv formulerat det han skrivit på själva paketet: "Gratis Justus Här får du för att du har varit så snäll".

Hela mitt hjärta svämmar över. Jag har de mest fantastiska människor omkring mig.


Aaaw...

Sigvard fick den bästa presentidén någonsin och skickade mig ner på stan för att köpa en vanlig t-shirt utan tryck på. Själv satt han hemma och hostade och såg ruggig ut. Jag var rätt nöjd där på bussen för att jag blev så imponerad av Sigvards idé. Som vanligt när det gäller honom visade sig det stora hjärtat.

Jag gick in i en affär och tog en t-shirt. När jag skulle betala ville expediten locka mig att gå på deras erbjudande "köp tre för två". Jag var lite motvillig först men sedan tänkte jag att då blir det någon mer småpresent till Justus och det kan vara trevligt. Beslöt att en av de tre (som man betalar som två för) fick bli en till t-shirt. Jag berättade för personalen vad Sigvard tänkte göra med t-shirten och att det kanske kunde vara bra att ha en som reserv. Sedan hämtade jag tröja nr 2. När jag kom tillbaka till kassan hade personalen konfererat och slängde in två par strumpor med Rolling Stones-motiv till killarna alldeles gratis för att de tyckte att Sigvards idé var så bedårande...

Vad var då Sigvards present? Han har mycket fint skrivit "världens bästa store brorsa" på en ljusblå t-shirt och ritat små glada smileys runtom. Det rycker i mitt ögonlock när jag ser särskrivningen, men annars är den underbar. Justus kanske inte blir precis lika lycklig över denna högst personliga gåva som han blev över finfina datorn när han öppnade paketet i morse, men jag tror att tröjan från lillebror hamnar högt på glädjeskalan. Den får han i kväll efter körövningen när vi äter tårta ihop hela gänget.

lördag, augusti 20, 2011

Flygelidé

Efter dagens repetition av Mozarts Requiem har jag åter blivit varse problemet som uppstår när Milke kör sittande dirigering. Detta fenomen uppstår när han måste vara orkester och dirigent samtidigt och när som helst måste dimpa ner med händerna på klaviaturen igen mitt i viftande. Då lyfter han av ergonomiska skäl inte händerna särskilt högt när han dirigerar. Och då ser vi inte vad han gör eftersom han skyms av flygelkroppen samt notställ. Jobbigt i längden.

Men jag är enstaka gånger en inte bara en problemfinnare utan även problemlösare. Jag har ett modest förslag här: minns folk måhända insamlingen till orgelpipor till nya orgeln (Ruffattin)? Nog måste vi kunna påbörja en ny insamling till domkyrkomusiken nu. Syftet är att köpa en flygel i plexiglas. En genomskinlig flygel är modellen. Då kan vi se Milkes händer och kroppspråk även när han multitaskar, och då sjunger vi i takt och alla blir glada.

fredag, augusti 19, 2011

Han, den rättvise



Vid den här tiden för fjorton år sedan var jag tung och mycket trött efter den svåra sommaren. Svår eftersom Samuel fick så svåra komplikationer efter benmärgstransplantationen och all mediciniering (de två veckorna när han hade afasi efter en svår kramp vara bara en försmak av den senare fasan) och för att den sommaren var oerhört varm. Jag mår fortfarande dåligt när jag minns tillbaka och inser till hur liten hjälp jag kunde vara för Samuel när jag var hos honom på sjukhuset, höggravid och urtrött. Vi turades ju om att vara hemma med Alva eller på sjukhuset med Samuel, och det var inte tu tal om saken att det var hans högsta önskan att pappa skulle vara med honom. Men vi släpade oss fram och trodde fortfarande på en ljus framtid för Samuel.

Jag har flera gånger förut berättat om hur skönt allt var den 21:a augusti: Samuel fick komma hem på nattpermission för första gången på tre månader! Det var så otroligt märkligt och skönt. Och framåt småtimmarna när dagen hade glidit över till den 22:a kom Samuel och lade sig hos oss, han hade lite svårt att sova sade han. (Jag kan inte föreställa mig hur han kände sig.) Och ytterligare någon timme senare satte mina värkar igång, och framåt 18-tiden kom han. Justus. Världens älskligaste baby.

På måndag är det exakt fjorton år sedan. Jag tror inte jag kommer att hinna skriva något då med tanke på körövningar och kvällsmat och tårta, så jag skriver nu istället. Tänk att han fyller fjorton år. Svär med kompisarna och hatar sitt schema och vill helst sova hela dygnet. Kan ägna timmar åt att garva läppen av sig åt för mig obegripliga Youtubeklipp och dataspel. Men lika älsklig som han alltid har varit och med samma fina instinkter. Lillebror som ställer upp för sin syster i vått och torrt. Storebror som visar sådan gränslös ömhet mot framför allt Tönnes, och ger Sigvard kanske inte lika mycket öm uppmärksamhet, men väl en stark syskonkärlek. Min bokmal. Min drömmare. Världens bästa Justus.

Fröding hade det inte heller så lätt


Jag är den sjuka linden
som ung ännu förtorkar
Att strö torrt löv för vinden
Är allt min krona orkar.
Löv fall, vind för bort.
Det prasslar bland löven på marken.

Gustaf Fröding; Stänk och flikar 1896

torsdag, augusti 18, 2011

Olikt men ändå likt

Jag borde inte ha börjat läsa Åke Edwardssons "Svalorna flyger så högt att man inte längre kan se dem". Jag trodde jag skulle klara det eftersom det yttre skeendet visserligen är ett barn som ligger i koma, men resten är så annorlunda mot mina egna upplevelser.

Men det går inte. Det kommer för nära i alla fall. Jag vågar inte ens titta i slutet av boken för att se om pojken vaknar ur sin koma, för det ger jag mig den på att han gör. Det gjorde inte vår pojke.

Den boken lägger jag undan.

Dagens lästa i UNT

Rubrik till notis: "Tånaglar växte in på psyksjuk." Reagerade förstås på själva nyheten, att ingen hade klippt naglarna på denna person under två års tid. Sedan reagerade jag på ordet psyksjuk. Det blir alltmer vanligt att ordet används i både rubrik och löpande text. På något vis tycker jag inte om ordet. Jag kan inte förklara varför; möjligen för att jag uppfattar det som avfärdande och nonchalant.

Bläddade vidare med lite mulet sinnelag. Men så kom jag till Köp & sälj-sidan, och den är en pålitlig humörhöjare. Först kom annonsen som jag skrattade länge åt. Det är, förstår ni, Stor Bak Luckeloppis alla söndagar. Sedan hittade jag annonsen om Barn Bak Luckeloppis. Det känns mer konstigt och lite läskigt, tycker jag. Får lite dåliga vibbar.

Jag undrar hur det kommer sig att man har valt att dela upp det ord som naturligt sitter ihop, ordet baklucka (i detta fall med e på slutet eftersom det kommer ett påhäng efter), men däremot skrivit ihop luckeloppis. Vad då luckeloppis? Vad är det?

Ser verkligen inte folk som skriver så hur totalt fel det blir? Uppenbarligen inte. Jag måste börja träna på att både särskriva och för säkerhets skull använda versal i början av de särskrivna orden, för det verkar vara tidens melodi. En klok general inser när fienden är övermäktig. Jag tränar genast för att bryta mitt inre motstånd mot detta: Jag sjunger i Uppsala Dom Kyrko Kör.

onsdag, augusti 17, 2011

Om...

Även jag har nåtts av nyheten att Sveriges kronprinsessa och hennes man väntar barn. Roligt för dem.

Så börjar jag fundera på en del saker. Enligt Svea rikes lag har vi en successionsordning som säger att den förstfödda arvingen blir nästa monark. Oavsett kön - det här ändrades ju när kronprinsessan var tre år eller så och kungaparet har aldrig stuckit under stol med vad de tyckte om det. Märkliga människor. Hur som helst. Jag som inte tycker att kön är en relevant faktor när det gäller representation eller ledarskap är nöjd med en könsneutral ordning. Men, tänker jag vidare. Vad händer om kungens förstfödda barnbarn råkar vara ett barn med funktionshinder som innefattar ett förståndshandikapp? Vi säger Downs syndrom eftersom det är det funktionshinder jag av naturliga skäl oftast reflekterar kring. (Den Bernadotteska ordblindheten är visserligen ett funktionshinder men har inget med intelligens att göra.)

Plötsligt blir det ganska uppenbart att det här med att ärva en titel eller position som innebär reell utövande makt är något mycket märkligt. På den tid när kungar och drottningar utövade regeringsmakt fick man lov att ta den tronarvinge man fått utan hänsyn till om den personen var särskilt lämpad för statsmannaskap eller var intelligent eller hade strategiskt tänkande eller var en vettig människa över huvud taget. Det har funnit dåliga regenter som på grund av sina bristande färdigheter har blivit mer eller mindre öppet styrda av omgivande personer med större vett - men då hade man ju lika gärna kunna ha valt en sådan person till regent med en gång. Jag förstår inte att människor gick med på detta så oerhört länge. Idag handlar det om andra färdigheter även om man nog måste vara diplomat ut i fingertopparna för att manövrera som kunglighet. Börjar man med det samtidigt som potträningen? Då blir kanske mycket förklarat, förresten.

Tänk igen då, det hypotetiska lilla kronprinsessbarnet och tronarvingen med Downs syndrom. Gissa om jag önskar att det vore alldeles självklart och okej att den människan fick representera Sverige. Vilken utveckling för världen om så skulle vara fallet! Jag tror tyvärr att många människor skulle vara oerhört missnöjda. Exempelvis topparna inom industri och handel eftersom en person med Downs visserligen inte är dum, men inte direkt svingar sig obehindrat i de diplomatiska och ekonomiska toppkretsarna. I vilket fall skulle han eller hon inte bry sig om exakt samma saker som affärsmänniskorna. Skulle kanske inte vara till nytta som frontfigur och PR inför att sluta handelsavtal. Världen är full av vargar som utnyttjar och skrattar åt allt de inte förstår.

Skulle en person med Downs syndrom eller ett annat tydligt funktionshinder få bli kung eller drottning i Sverige? Om inte, måste man då ändra grundlagen igen? Eller hoppar man bara över det barnet och låtsas som att det "riktiga" barnet kommer sedan, om det kom syskon efter?

Skolstart

Idag har barnen börjat skolan. Alva börjar sitt sista år på gymnasiet och det är med viss vånda jag inser att jag har min kloka och balanserade flicka hemma i knappt ett år till. Om allt går som hon vill sticker hon ju till Umeå för att studera vidare sedan.

Justus börjar åttan. Motvilligt. Jag kan inte säga att han hatar skolan, men han tycker oändligt mycket bättre om att få rå sig själv och läsa och spela spel och tänka på saker än att tvingas vara uppmärksam i ett klassrum. Hårda bud, min son. Det är sådant man måste göra. Nytt för honom är att de får sina första betyg.

Tönnes har bytt skola och jag är riktigt nervös. Trots att jag vet att han klarar det. Han har med sig gamla klasskompisar och framförallt Carro, bästa läraren. Men det känns pirrigt för mig. Till råga på allt var det en bild från skolans skolgård i dagens UNT, ett av exemplen på dötrista skolgårdar bestående av sprucken asfalt och en gunga ungefär. Han har hunnit vara på fritids två dagar och vänja in sig lite, men idag är det första dagen han åker taxi från skolan till fritids. Hoppas allt flyter nu, det har varit strul med taxin den här dagarna. Priset togs nog i går morse när Tönnes och hans mångåriga taxikamrat P kommer fram till Bullerbyn, P får kliva ur men Tönnes blir tillsagd att sitta kvar i taxin och blir skjutsad till Labanskolan. Allt redde ut sig till sist men personalen på Bullerbyn berättade att Tönnes hade varit ganska upprörd när han äntligen kom fram. Tacka sjutton för det. Tönnes visste ju precis var han skulle stiga av, nämligen vid Bullerbyn och tillsammans med P.

Sigvard har väl skuttat iväg glad som vanligt till sitt sista år på Ekuddenskolan. Nu är hans klass treor och störst på skolan.

Hoppas att detta skolår blir roligt och utvecklande för dem alla.

måndag, augusti 15, 2011

Som björnbröder

Under vår lyckade utflykt till Kolmården förra veckan såg vi bland annat tre björnungar som tumlade runt och tufsade till varandra. Jag tänkte på dem när jag tittade igenom de här bilderna jag tog en sen morgon på Udden, när Tönnes tyckte att Justus sovit alldeles för länge och borde kliva upp. De är rätt fysiska, de här brorsorna. Tönnes har tagit några utvecklingssprång under sommaren och använde faktiskt ord också i hela processen. Han sade "vakna" till Justus hela tiden! Det vill säga, man hörde inte konsonanterna men det var det han sade. Jag blev glad. Och lika glad åt att Justus lät brorsan hoppa på honom tills han måste varit halvkvävd.






Tänker lite

Depression. Inte så tabu som det har varit, men något som rätt få vet något om. Ofta kan man få höra välmenande tillrop. Det är väl bättre att inte bara sitta hemma, gör något kravlöst och trevligt, för då borde allt bli lite ljusare. Det är inte alls dumt tänkt. Det vill säga om man pratar tillstånd av nedslagenhet eller sorg eller bekymmer. Men inte när det gäller depression.

Att vara deprimerad är att vara sjuk. Det spelar ingen roll hur många värmeljus man tänder eller hur många fina naturpromenader man tar, för det hjälper inte. Att vara deprimerad är inte att man överkänsligt pysslar med sitt eget lilla ego och borde kunna bryta det genom att lyfta blicken och se att solen lyser, ungefär. Att vara deprimerad är att vara fången. Att vara vanmäktig och känna att hela världen gör ont och skaver, en själv allra mest.

Ville bara säga det.

Så får man jobba på dag efter dag och se varje sak man klarar som något bra. Även om det inte känns så får man samla det i hjärnan och hoppas på att känslorna skall fatta det också någon gång.

lördag, augusti 13, 2011

söndag, augusti 07, 2011

Katten på regnvägen

Jag hämtade Tönnes ute på Tallkrogen. Det märktes att han har haft det underbart. Kramarna ville aldrig ta slut och han var inte alls pigg på att följa med hem. Han var tyst och sluten i bilen. Det förstår jag så väl. Det är knepigt att ställa om sig från den undantagstillvaron från det vanliga livet till att komma hem igen.

Jag småpratade lite i alla fall. Om regnet som öste ner. Om vilken tur de hade haft som sluppit regn under veckan. Och så "oj!". Jag tog gamla vägen till och från Björklinge för jag tycker den är fin och jag gillar att se domkyrkotornen liksom stå och vinka till en när man närmar sig stan. Någonstans mellan Högsta och Ulva kvarn körde bilen framför på mig en katt. Föraren stannade inte. Jag såg dunsen och hur kattkroppen ryckte. Jag stannade och backade längs med vägrenen för det såg ut som att katten hade kommit från en gård som låg precis till höger utmed vägen. Jag tittade hastigt på kattstackaren som såg stendöd ut. Sedan svängde jag in på gården bredvid för att kolla om katten tillhörde dem som bodde där. Ingen hemma. Sedan visste jag inte vad jag skulle göra. Jag satte mig i bilen igen och for hemåt med Tönnes.

Det känns trist att tänka på katten som ligger där på vägen i regnet nu. Jag tycker det känns som ett dåligt omen på något vis, så nu har jag gett Tönnes en glass och tillåtelse att se på film eller lyssna på musik på sitt rum en stund så jag får samla mig innan vi ger oss iväg igen. Och så undrar jag förstås vad mer jag hade kunnat göra. Skulle jag ha burit kattkroppen till vägkanten? Skulle jag ha ringt polisen? Vad gör man?

Plekzy-Gladz och andra vänner

Trivialia för att ännu något skjuta på packningen inför vistelsen på landet: såg bild på Håkan Juholt i tidningen och fnissade lite åt att man ett tag när han var alldeles nyvald partiordförande pratade om hans mustasch. Vid Juholts mustasch! För mig är det naturligare att säga "Vid Plekzy-Gladz mustascher!" (I plural, nota bene.) Men en yngre generation säger uttrycket ingenting, tror jag. Detta antagande grundar jag på att i vår bokhylla har vi samtliga Tintinalbum. Inget av mina barn har läst dem.

Jag växte upp med timmar av skön läsning av Tintin. Av Lucky Luke och mina absoluta favoriter Asterix och Obelix. Mina föräldrar fyllde seriealbumshyllan sakta men säkert, och även Spirou hittade dit. Ett eget album om bara Marsipulami gillade jag skarpt. Det fanns fler, en belgisk eller holländsk produktion som på svenska hette Finn och Fiffi och som var lagom skruvad och rolig för att jag skulle ägna många lästimmar även åt den. För mig var seriealbum och i viss mån tidningar en del av det jag läste.

Varför har inget av mina barn nappat på Tintin, eller på de få album med Asterix och Obelix som vi har hemma? Sorgligt. Förflackning. Kulturdöd.

Längtan till landet

Trots att det är trångt på landet och vi går på varandra mest hela tiden så skall det bli skönt att komma dit. Det är en annan luft. Tönnes kan gå rätt ut i naturen och bara vara fri. Utom när han drar ner till bryggan på eget bevåg, förstås. Och nu slår det mig att i år är vi faktiskt bara sex personer, så nu får man ju plats att vifta med tårna. Jag hoppas att Sigvard får dra upp en fisk i år. Förra sommaren var han stor och ädelmodig med besvikelsetårarna synliga bakom rödögonen när Erik och Justus och Alva drog upp varsin liten abborre, men han inte fick napp. Det är min sommarönskan just nu: att Sigvard får napp när de fiskar.

Samlar mig inför att packa till mig och Tönnes. Det går nog rätt fort bara jag kommer igång. Det är värre med alla sms-påminnelser om att snälla ta med den där boken och ta med ett stort lakan och ta med kuddar och glöm inte Alfapet och att vattna blommor och att rensa kylskåpet och fan och hans mormor. Nåja. Det skall väl gå det med. Och först skall jag ändå hämta Tönnes. Jag är så nyfiken på hur han har haft det under sin lägervecka. Det kanske blir en liten rapport innan han och jag drar iväg senare framåt eftermiddagen.

lördag, augusti 06, 2011

Gravgris

Var och kollade läget vid graven. Den är så fin. Kungsängsliljan i brons eller något liknande material har stått lutat mot stenen och ärgat av sig, men det gör inget. Och den röda gris som Sigvard lade till sin bror för drygt en månad sedan har hållit sig fint i färgen där den ligger inbäddad bland smultronbladen. Jag tog ingen bild den gången. Tänkte att det var Sigvards stund. Men så här ser den ut, röd och fin. En lillebrors gåva till en okänd storebror.


Memento mori

Rubriken ger fel associationer, jag vet det. Innebörden av memento mori är sedan klassisk tid en påminnelse om att inte tro att man är så jäkla bra att man är oberörbar. En gång skall också du dö, alltså. Det händer ibland att jag tänker in en annan innebörd än den klassiska, en som mer handlar om att man som människa är en ganska bräcklig varelse som lätt kan göra fel och ofta snubblar i farstun till de goda förutsättningarnas sal, för att brodera ut det.

Varför skall det vara så svårt alltihop, det där med att inse att man är en människa och därmed mänsklig? Man tar fel. Man snubblar. Man försöker hyfsa till sig ett liv och vara schysst mot andra, men det når väl inte ända fram någon gång. Eftersom det är ett allmäntillstånd begriper jag inte varför jag inte kan förstå att även jag är mänsklig. Jag tar varje litet tillkortakommande i relationerna med mina nära och kära, i arbetslivet, i diskussioner, i sång, i andra sammanhang så hårt att det tar evigheter att komma vidare. Det är inte fruktbart och det har jag aldrig tyckt. Tyvärr verkar inte den förståelse jag har av mitt eget problem någonsin leda vidare till att jag kan förlåta mig själv. Det är där det ligger. Jag kan förlåta andra en massa saker. Jag kan förstå det mesta i den mänskliga naturen även om jag inte accepterar allt, men det är tydligen bara mig själv som jag aldrig släpper ut ur rättegångssalen. Det är tröttsamt. Det är ångestskapande. Det är naturligtvis inget jag vill ha. Men så är det.

Vet inte vad jag skall göra åt det just nu. Kanske tänka på Luther när jag lägger mig ikväll och viska till mig själv några gånger : simul justus et peccator. Och att det är gott nog.

Fina

Sigvard, strax på väg till landet.


Sigvards stora solros. Det finns fler blommor på stänglarna, men just den här är den som visar upp sig utåt världen.




Jag begriper inte varför layouten blir så knasig men orkar inte ägna mig mer åt det idag.

Den avgörande detaljen

Alldeles nyss vinkade jag av lag 1 på väg till landet. Björn, Alva, Justus och Sigvard åkte i väg. I morgon hämtar jag först Tönnes från hans lägervecka på FUB-gården i Björklinge, sedan far vi efter.

Vi har två bilar. En stor Oldsmobile -91 och en liten Renault Clio -95. Den lilla är så liten att jag får klaustrofobi. Gillar heller inte att behöva ha ratten pressad mot låret när jag kör. Det säger måhända mer om mina lårs omfång än om bilens litenhet, men trångt är det. Vilken bil väljer lag 1 att packa in sig i, fyra personer med packning för fyra personer? Lilla bilen. Varför, i Herrans namn?

Alva kom med besked: bilstereon. Den är bättre i lilla bilen. I stora bilen hackar skivan så fort man kör på ett gruskorn. Därför väljer de trängsel och avsaknad av AC (med tre barn som är och har anlag för åksjuka). Don efter person. Åh vad skönt vi skall ha det Tönnes och jag, i den rymliga bilen med AC. Packning för två samt några efterlämnade bagage slänger vi lätt in i baksätet och sedan glider vi ner mot Östergötland i godan ro framåt söndag eftermiddag.

fredag, augusti 05, 2011

Gåtfullt

Varför kommer man på kl 19 en fredagskväll mitt i semestersverige att man borde kontaktat husläkaren för sjukskrivning för två veckor sedan?

torsdag, augusti 04, 2011

Allt är inte vad det synes vara

Det är intressant att utmana sig själv och sina förutfattade meningar då och då. Tänkte på det när jag gick in på Darkwell på Drottninggatan i tisdags för att pierca höger öra ytterligare en gång. (Det har jag inte berättat för någon i familjen och eftersom mitt hår hänger över örat tänkte jag tjyvhålla på det som en liten hemlis och låta dem förvånat upptäcka det själva, men nu drar jag undan förlåten.) Jag har varit inne på Darkwell några gånger förut å Alvas vägnar, så isen var redan bruten, men det är ändå en kulturchock att komma in där.

När man tittar in ser det ut som en satanistgrotta. Lokalen är pytteliten och ger ett mörkt och murrigt intryck. Kan bero på att längs väggarna står sammetsklädda uppvisningsskivor med de smycken man har att välja på. Rätt mycket sådana där tjocka hajtandsliknande saker är det, tillika sytrådsrullar som man skall ha i örsnibbarna. Det är inte min estetik. Det är överhuvudtaget rätt mörkt. Musiken de spelar är någon slags metal där sångaren låter som han kräks oupphörligen. Det är inte sådan musik som slår an de positiva strängarna i mitt inre, men som tur är drar de ner volymen när man kommer in och försöker föra ett samtal. Personalen är givetvis piercade till höger och vänster och upp och ner (en tjej har en plopp mitt i pannan) och alla är tatuerade.

De är oerhört vänlig och seriösa. Inget snack om att slarva med hygienrutiner eller låta folk pierca sig på fyllan. Jag vet inte hur många gånger de förklarar hur man hanterar sårvården efter piercingen och vill dessutom att man kommer och visar upp den efter fjorton dagar. Om du funderar på att ta hål i örat eller någon annanstans rekommenderar jag dessa vänliga typer.

Och så finns det andra människor och ställen som ser så välpolerade och skinande ut, när deras inre i själva verket är fullt av slagg och krälande maskar. Man får titta noga efter vad som finns under ytan.

måndag, augusti 01, 2011

Dålig startmotor

Vi går omlott med varandra på jobbet någon vecka till enligt principen "jag är inne när gumman min är ute". Det gör att det är ännu lite svårare att komma igång när man har landat på kontoret och funderar på vad man skall börja med. Och vad var det nu jag höll på med när jag gick härifrån för tre veckor sedan?

Bäst jag börjar med det mest påtagliga: börja sortera och häfta adressboken. Det tar sin rundliga tid.