fredag, augusti 19, 2011

Han, den rättvise



Vid den här tiden för fjorton år sedan var jag tung och mycket trött efter den svåra sommaren. Svår eftersom Samuel fick så svåra komplikationer efter benmärgstransplantationen och all mediciniering (de två veckorna när han hade afasi efter en svår kramp vara bara en försmak av den senare fasan) och för att den sommaren var oerhört varm. Jag mår fortfarande dåligt när jag minns tillbaka och inser till hur liten hjälp jag kunde vara för Samuel när jag var hos honom på sjukhuset, höggravid och urtrött. Vi turades ju om att vara hemma med Alva eller på sjukhuset med Samuel, och det var inte tu tal om saken att det var hans högsta önskan att pappa skulle vara med honom. Men vi släpade oss fram och trodde fortfarande på en ljus framtid för Samuel.

Jag har flera gånger förut berättat om hur skönt allt var den 21:a augusti: Samuel fick komma hem på nattpermission för första gången på tre månader! Det var så otroligt märkligt och skönt. Och framåt småtimmarna när dagen hade glidit över till den 22:a kom Samuel och lade sig hos oss, han hade lite svårt att sova sade han. (Jag kan inte föreställa mig hur han kände sig.) Och ytterligare någon timme senare satte mina värkar igång, och framåt 18-tiden kom han. Justus. Världens älskligaste baby.

På måndag är det exakt fjorton år sedan. Jag tror inte jag kommer att hinna skriva något då med tanke på körövningar och kvällsmat och tårta, så jag skriver nu istället. Tänk att han fyller fjorton år. Svär med kompisarna och hatar sitt schema och vill helst sova hela dygnet. Kan ägna timmar åt att garva läppen av sig åt för mig obegripliga Youtubeklipp och dataspel. Men lika älsklig som han alltid har varit och med samma fina instinkter. Lillebror som ställer upp för sin syster i vått och torrt. Storebror som visar sådan gränslös ömhet mot framför allt Tönnes, och ger Sigvard kanske inte lika mycket öm uppmärksamhet, men väl en stark syskonkärlek. Min bokmal. Min drömmare. Världens bästa Justus.

Inga kommentarer: