lördag, augusti 06, 2011

Memento mori

Rubriken ger fel associationer, jag vet det. Innebörden av memento mori är sedan klassisk tid en påminnelse om att inte tro att man är så jäkla bra att man är oberörbar. En gång skall också du dö, alltså. Det händer ibland att jag tänker in en annan innebörd än den klassiska, en som mer handlar om att man som människa är en ganska bräcklig varelse som lätt kan göra fel och ofta snubblar i farstun till de goda förutsättningarnas sal, för att brodera ut det.

Varför skall det vara så svårt alltihop, det där med att inse att man är en människa och därmed mänsklig? Man tar fel. Man snubblar. Man försöker hyfsa till sig ett liv och vara schysst mot andra, men det når väl inte ända fram någon gång. Eftersom det är ett allmäntillstånd begriper jag inte varför jag inte kan förstå att även jag är mänsklig. Jag tar varje litet tillkortakommande i relationerna med mina nära och kära, i arbetslivet, i diskussioner, i sång, i andra sammanhang så hårt att det tar evigheter att komma vidare. Det är inte fruktbart och det har jag aldrig tyckt. Tyvärr verkar inte den förståelse jag har av mitt eget problem någonsin leda vidare till att jag kan förlåta mig själv. Det är där det ligger. Jag kan förlåta andra en massa saker. Jag kan förstå det mesta i den mänskliga naturen även om jag inte accepterar allt, men det är tydligen bara mig själv som jag aldrig släpper ut ur rättegångssalen. Det är tröttsamt. Det är ångestskapande. Det är naturligtvis inget jag vill ha. Men så är det.

Vet inte vad jag skall göra åt det just nu. Kanske tänka på Luther när jag lägger mig ikväll och viska till mig själv några gånger : simul justus et peccator. Och att det är gott nog.

Inga kommentarer: