onsdag, september 28, 2011

Så här såg den alltså ut/kyrkomötesöppningar man minns

Kronprinsessans hatt igår. Svår att beskriva. Först tyckte jag det såg ut som en ihoprullad matta med kvistar på, men när Sara bestämt sade: "ett vindkraftverk" hamnade vi rätt.

Nu gör jag mig skyldig till brott mot upphovsmannarätt, bara så ni vet. UNT idag. Fotograf Pelle Johansson. Här fanns det bilder på hattkreationen, som UNT:s reporter skrev. Jag förstår ordvalet. Hatt är liksom så intetsägande. På den övre bilden ser ni kronprinsessan själv, som ser ut som om hon hänryckt lyssnar till jojken och trumman under ingångsprocessionen. (Det var helhäftigt.) Till vänster i bild ser ni Staffan som bär korset. Efter honom kommer Sara och Antonietta med ljus, och efter dem följer Jan och Pär som inte syns i bild men som förtjänar att omnämnas eftersom även de gjorde släpa ljus-tjänst. Gruppen är på väg för att göra sig av med kors och ljus i den för ändamålet framställda hållare som denna gång stod placerad vid högaltaret. Nu vet ni allt.

Jag har varit med och sjungit så pass många gånger när någon kunglighet varit med att jag börjar snöa in på säkerhetsmännen. Särskilt förra året. Då sjöng jag inte själv, men kungaparet hade uttryckt en önskan om att det skulle vara de allra yngsta körbarnen som skulle sjunga vid kyrkomötets öppnande. Sigvard var alltså med, och när mina barn sjunger är jag nästan alltid med för att lyssna och ta hand om efteråt. Jag satt och tittade ömsom på min koncentrerat sjungande sötnos till pojke, ömsom på drottningens hatt (som ett diadem med någon flärp stående uppåt, förvillande likt sådana där plastdiadem med spröt som vajar och som har hjärtan eller ögon längs ut) - och så småningom allt mer fascinerat på den säkerhetsman som befann sig i min närhet. Min första tanke var: "Kunde ingen ha sagt till honom om slipsen?". Sjavigt, var ordet. Min andra tanke var: visserligen måste han vara koncentrerad på sin livvaktsuppgift, men smälter han inte ens lite av alla söta ungar som står där framme och sjunger av hjärtans lust? Och vad gäller koncentrationen ... han satt och bläddrade håglöst i agendan större delen av tiden.

Efteråt sade Sigvard att kungen hade sett så allvarlig ut hela tiden. "Men han var väl trött", kom det sedan, med den för Sigvard så typiska önskan att förklara och försvara alla.

Långsamt fram

Måste förbi jobbet för att lämna in papper från Försäkringskassan. Har jag tur är någon kamrat på plats, men eftersom det är här veckan för utåtriktade aktiviteter får jag ställa in mig på ett öde kontor. Notering till mig själv: det märks att jag fortfarande är sjuk när detta lilla ärende känns oöverstigligt jobbigt. Som att jag bara klarar en kraftsamling per vecka, och den skedde igår i samband med kyrkomötet.

Det låter helt vansinnigt för den som aldrig varit deprimerad. Men så är det. Äh. Jag samlar kraft lite till och sedan bara gör jag det. Kom igen.

söndag, september 25, 2011

Oh, I get by with a little help from my friends

Något jag tycker mycket om är att bli överraskad. Att få presenter utan anledning, till exempel. Det behöver inte vara något stort eller dyrt. Det kan räcka med om en arbetskamrat plötsligt skulle få för sig att sätta en fin rosett på en penna som hon hämtar till mig från förrådet, eller vad som helst; poängen är att någon tänkt på mig lite extra. För femton-tjugo år sedan kunde den effekten uppnås genom att man fick ett blandband. (Eller själv gav bort ett.) Det var en personlig gåva med hög överraskningseffekt.

Idag fick jag en slags motsvarighet till blandband. Världens finaste Fia och Jonas tyckte att de hade böcker och filmer som jag skulle låna och undrade om de fick komma över med dem. Jag blev jätteglad, för de har tänkt på mig. Nyfiken, eftersom jag inte visste vad det var de skulle ha med. Och nu när de har varit här och överlämnat lånet är jag glad igen. Varm om hjärtat. De har tänkt på mig.

Ikväll blir det Dunderklumpen jag ser på i soffan.

lördag, september 24, 2011

Mycket med det där

Planera din körning. Jo, tjena. Redan innan vi satte oss i bänkarna för handledarutbildningen för oss som skall övningsköra med hugade körkortsspekulanter visste jag att min stora brist i trafiken också är en rätt viktig sak. Och fick det bekräftat. Jag vet inte vad det är som gör att jag har så svårt att uppfatta trafiksituationer och planera körningen i enlighet med dem, men uppenbarligen är det något fel på perceptionen. Landsvägskörning är det inga problem med, men stadstrafik...

Alva och jag pratade om det efteråt. Jag erkände att jag har vissa svårigheter med uppmärksamheten och att tolka trafikbilden. Då fnissade hon och sade att jag skulle tänka på hur det blir den dag det är Justus som skall övningsköra. Han är nämligen familjens erkänt mest tankspridda person, och det med råge. Jag tog honom i försvar och menade att han visst kan skärpa till sig när han måste, men jag medger att jag mycket väl kan se det framför mig: Justus vid ratten, jag bredvid. En cyklist kommer ut på vägen. Justus tittar rakt fram och är miltals borta i sin fantasi. Jag ropar. Justus vaknar och hinner förhoppningsvis reagera i tid. Oj. Men jag hittade ett fiffigt pedagogiskt upplägg i handledarhandboken (!), nämligen så kallad berättande körning. Om jag får ungen att prata om vad han har tänkt göra och varför hela tiden borde han inte kunna glida iväg. Det är några år kvar tills dess. Jag hinner träna detta på Alva först och Justus hinner växa till sig. Inte för att Alva har problem med att fokusera, men jag måste öva mig!

torsdag, september 22, 2011

Ord på död mans kista

Medan Tönnes långsamt tuggar i sig sin morgonsmörgås och Sigvard snorar i juicen läser jag i UNT att moderaten Per Unckel har avlidit. Tidningen räknar upp uppdrag han har haft, som att vara landshövding i Stockholm Avslutningsvis säger man att "--- han haft två uppdrag som ådragit sig allmänhetens intresse, först tågkaoset och nu sist huliganbråk".

Jag måste säga att jag är imponerad. En enda man som drar omkring och drar ner kontaktledningar, råddar med tidtabellerna och ser till att enbart trasiga vagnar trafikerar banorna. Jag tycker att det borde räcka till som dagsverke, men nej; utöver detta har samma ensamma man orsakat huliganbråk. Det sägs inte om han själv har stått där på fyllan och först förolämpat folk för att sedan börja ta till nävarna och riva ner allt löst och fast omkring sig (kontaktledningar?), men även om han bara skulle vara hjärnan bakom bråken är det en rejäl arbetsinsats. Och med en sådan maffig insats bakom sig må det vara rätt och riktigt att det är det sista som sägs om honom i artikeln om hans bortgång.

onsdag, september 21, 2011

Lära för livet?

Under mina myrsteg framåt ägnar jag en del av min tid till att titta på TV-serien The Wire. Otroliga skådespelare och välskrivet manus. Den är mycket bra, men deprimerande. Nu har jag börjat titta på fjärde säsongen. En av trådarna i historien är berättelsen om den före detta polisen Prez som har omskolat sig till lärare och möter den hårda verkligheten på en högstadieskola i Baltimore. Under hela serien visas elände. Fjortonåriga knarklangare som skjuter jämnåriga för att komma ett snäpp högre upp i hierarkin, människor som utnyttjar varandra, pengarnas väg uppåt och en massa lögner på alla nivåer. Inget av detta har berört mig lika mycket och illa som scenerna från skolan. Den miljö som visas upp här gör mig gråtfärdig. Kanske för att jag har en illusion om att skolan ändå skall kunna vara bra för barnen. Det i sin tur grundar sig på önskan om en skola där barn och ungdomar, förutom att få kunskap och lära sig söka kunskap, respekteras och lär sig bemöta andra med respekt. Nu säger det sig självt att det finns vissa skillnader i grundförutsättningarna mellan en högstadieskola i Baltimore och en i, säg, Uppsala. Vi har än så länge inte metalldetektorer vid skolans ingång. Men ändå...

Hur kan det gå så snett på en del skolor och i vissa klasser? Att det blir fel är inget nytt. Det finns många skolberättelser om hur eländiga skolåren var från 1800-talet och framåt (tidigare fanns inte folkskolesystemet och långt ifrån alla fick gå i skolan, så det fanns färre som kunde berätta om sin skolgång). Ibland är det jävliga elever. Ibland är det maktfullkomliga sadistlärare. Men oftast handlar det om utanförskap. Bristande tilltro till att skolan skulle ha något att ge. Devisen "lära för livet" klingar ekande tomt i öronen på alltför många. Skolan har ju inget med livet att göra - tror de.

En traktor kommer lastad


Någon kanske trodde att jag ägnade mig åt litterära överdrifter när jag började prata den mörka, mörka skogen samt att domkyrkokören fick lakan och handdukar via traktor. Här är bildbeviset. Taget av Gunnel Selinus, alt. Intygas härmed av Jenny Tapper, sopran.

måndag, september 19, 2011

Åbo

Jag har tagit två foton under min Åboresa. Jag tog ingen bild när jag gick med Louise och Annika i rysk-ortodoxa kyrkans mässa. Jag tog ingen bild på vår "resort". Heller ingen bild på kören. Men jag tog en bild av kroppslösa änglar på altartavlan i Åbo domkyrka.


Under middagen på färjan igår kväll blev jag så imponerad av Magdalenas avfallshantering att jag blev tvungen fotografera. Handen på hjärtat, har ni sett någon som så snyggt radar upp sina räkskal på tallriken?





Jag vet inte vad bildvalet skulle kunna säga om mig, om man ägnade sig åt sådana analyser.

Utan lakan försmäkta vi i denna mörka skog

När vi klev iland i Åbo i lördags morse visste ingen av oss var vi så småningom skulle få sova. Det spelade ingen roll eftersom vi hade fullt upp ändå. Den guidade turen exempelvis satte oförglömliga spår. När var Åbo brand? Kören svarar ( i kör): fjärde september adertonhundratjugiosju.

Vi strosade. Vi åt. Själv satt jag utanför Åbo stadsibibliotek och räknade rallybilar som startade och småpratade med lite halvdragna finnar. Efter det repeterade vi i domkyrkan. Sedan var det dags att åka långt ut i skogen till en slags vägkrog med furupanel på väggarna och rätt fantasilös inredning. Maten var god för alla utom vegetarianerna. Vi sjöng lite. Började bli trötta. När vi klev på vår buss igen tror jag att allas sikte var inställt på att få hitta sig en säng att sträcka ut sig på. Vi for iväg. Vi åkte ännu längre in i skogen. Och lite till. Ingen bebyggelse syntes till, endast någon enstaka vägskylt med halvmeterlånga bokstavskombinationer glimtade förbi. Så körde bussen in på en av alla de småvägar som fanns och så kom vi till en parkering. Jag såg någon slags byggnad som jag definierade som kursgård och tänkte: aha, vandrarhem. Våra finska vänner, organisterna Ann och Markku sade att det var en resort. Vi tog våra väskor och gick 1 km minst. I mörker. När vi väl var framme såg vi att det mycket riktigt var ett vandrarhem. Vi var inte inställda på det, men det är ju finfint med vandrarhem och ingen knorrade. Jag stod kvar utanför en stund och nåddes av ropen inifrån huset: "Det finns inga lakan och handdukar!". Jag sade detta till Ann som blev oerhört nedslagen. Hon sade att hon hade bibringats uppfattningen att det skulle vara bäddat ås oss och så ringde hon till Joki, en snubbe med keps och hund som väl var föreståndare.. Joki hade gett sig iväg någon annanstans men så småningom skulle vi få lakan. Typ.

Vad gör en stor grupp vuxna människor som är snuvade på sina möjligheter att sträcka ut sig på sängen? Normalt sett går de (inte jag) till baren. Men det fanns liksom ingen minibar på vandrarhemmet där man ofta har konfirmationsläger. Jag flinade inombords åt ansträngningarna att försöka ragga ihop öl. Annars flinade jag inte mycket. Jag inte exakt hur länge vi väntade innan Joki kom med traktorn (sic!) och lakanen, men vi klättrade på väggarna. Och alla tänkte vi att om någon från den finska sidan hade nämnt ordet vandrarhem så hade vi kolla upp det själva, samt föreslagit att alla tog med lakan själva. Den enda som hade var Malena med sitt trogna reselakan i siden. Det var nästan så att hon blev av med det för vi ville se till att vår busschaufför kom i säng - men han var övernaturligt tålmodig och väntade. Han skall ha en stor guldstjärna för det tålamodet, särskilt eftersom vi glömde honom på parkeringen och stack iväg in i skogen När han hade parkerat bussen klart varken såg han eller hörde han något av oss så han fick ta en väg på måfå där i mörkret. Det var rena turen att han valde rätt.

Slutet gott, allting gott. Men det var lite surt med de där timmarna då vi inte hade så mycket att göra. Några satt och pratade, någon satte fart på bastun, andra letade öl och själv försökte jag var övervänlig mot Ann och Markku som var väldigt generade över det inträffade.

Jag vet fortfarande inte var vi sov. Drygt tre mil från Åbo, men jag vet inte i vilken riktning. Vägkrogen vi åt på låg tydligen längs vägen till Nådendal så det kan vara en ledtråd.

tisdag, september 13, 2011

Mumintankar

Från mitt fönster har jag i blickfånget ett träd som just nu är som allra vackrast. I toppen har lövverket blivit gulrött i höstens finaste nyans. Det småregnar och blåser lite. Ser jag på termometern är det ännu ganska varmt, men träden och buskarna har börjat byta skrud. Den här tidiga hösten är skön. Däremot längtar jag inte till november då det är regnigt och grått och man inte ser solen på hela månaden. Det enda man kan göra då är att öppna moteld. Lyssna på Povel Ramels sång "November". Ta fram sin Tove Jansson och läsa "Sent i november". Den boken är min favorit bland alla böckerna om mumindalen. Främst gillar jag att alla personerna i boken får tillfälle att ändras lite, men ändå behålla sin ursprungskaraktär. Utan några värderingar.

Mumindalen, förresten. Alla vill vara nonkonformisten Snusmumriken eller rebelliska lilla My. Ingen vill vara filifjonkan. Det vill inte jag heller. Men när jag läser muminböckerna inser jag att det är precis vad jag är, trots att jag i motsats till filifjonkan inte städar och håller ordning. Det jag delar med filifjonkan är en viss ängslighet och en önskan att inrätta sig efter de sociala regler som finns så att man passar in. Jag är halvt mumintrollet också. Även mumintrollet är lite ängsligt. Han vill ställa allt till rätta. Lite beskäftig är han också. Jag är ingen rebellisk lilla My eller självtillräcklig som Mymlan. Jag är inte lugn och trygg som muminmamman eller tillkämpat bohemisk som muminpappan. Hur ocoolt är det inte att vara halvt filifjonkan och halvt mumintrollet? Men det är sådan jag är. Trösten är att läsa "Sent i november" och åter påminnas att det går bra att vara den man är. Att man mår bra av lite vidgade vyer och att då och då överraska sig själv, men att man ändå är sig själv.

måndag, september 12, 2011

Nya rön

I dag fick jag vet något jag aldrig har hört förut. Jag trodde att Downs syndrom berodde på ett kromosomfel som är oföränderligt, även om individerna som har det medfödda felet kan utvecklas på många olika sätt. Men Försäkringskassan vet tydligen något helt annat. Enligt det intyg jag har fått för att skicka in till sagda kassa för att få ersättning för dagar jag eller Tönnes pappa eller styvpappa varit hemma med honom vid sjukdom kan Downs syndrom liksom växa bort. Intyget gäller nämligen bara i två år, sedan skall man ompröva fallet.

Tänk. Här trodde jag att Tönnes har ett handikapp som är en del av honom. Men om två år kan det ha avtagit! Varför har ingen läkare någonsin talat om det för mig? Vilken tur att Försäkringskassan sitter på kunskaperna, annars hade jag lätt kunnat tro att Tönnes i hela sitt liv kommer att ha speciella behov av hjälp och i viss mån tillsyn.

Ordet för dagen

Inspelat telefonsvar från en kundtjänst: Serviceupplevelse. Smaka på den.

torsdag, september 08, 2011

Det är ärftligt, tyvärr

Justus är på en del sätt otäckt lik mig. Bland annat verkar han ha samma förmåga som jag att liksom ha för bråttom med jämna mellanrum. I dag hade han haft prov och efteråt upptäckt att han totalt hade missuppfattat en fråga. Även jag tenderar att snabbt ögna texter och tycka att jag har en ganska klar uppfattning om dem, för att något senare inse att jag självklart hade missat saker. Men jag har lärt mig under livets gång och det kommer Justus också att göra. Om han fortsätter att brås på mig i det avseendet kommer han tyvärr aldrig upp i hundraprocentig träffsäkerhet, men åtminstone nittio.

Jag skulle bra gärna vilja se uppsynen på Justus SO-lärare när han läser min ädle gosses svar. Jag undrar om han förstår att den fråga Justus svarade på var varför man brukar säga att det var dumt att Columbus upptäckte Amerika.

Avstavat

För någon vecka sedan läste jag på UNT:s Köp & sälj-sida om Stor Bak Luckeloppis. Nu har annonsören gått vidare i sin avstavningsutveckling och skriver att det är Stor-Bak-Lucke-Loppis. Jag väntar med spänning på nästa steg. Det vore för mycket att hoppas på att versalerna försvinner, men man vet aldrig.

onsdag, september 07, 2011

Vanligt folk

När jag läser insändarsidor eller på bussen tvingas lyssna på Morgonpasset på P1 utger sig flertalet som har skrivit eller ringt att de är vanliga människor. Nio gånger av tio har de upprörts av något och vill yttra sig om hur fel det har blivit. Den tionde gången vill de tacka en medmänniska som har hjälpt dem när de fått motorstopp en sen kväll. Den tionde gången förekommer ytterst sällan begreppet "från en vanlig människa" eller liknande i vare sig skrift eller tal, men de nio gångerna när man vill protestera förekommer det ymnigt. Jag tycker att det är utmärkt att människor har möjligheten och viljan att säga ifrån när de inte gillar något. Det är jobbigt när de tycker fel saker, det vill säga tycker något annat än jag, men det är fortfarande ett tecken på att medborgarna inte är likgiltiga. Däremot har jag fastnat för att alla, säg alla, anser sig vara vanliga människor. Vanliga. Underförstått att man vet hur det verkligen är. Man har koll på hur det ser ut och hur det borde vara i stället.

Det är synnerligen roligt att upptäcka att den vanliga människan återfinns inom alla partier. Synen att man är en vanlig människa är gränsöverskridande - samtidigt som alla dessa vanliga människor tycker olika om ungefär allt. I själva verket är det som med begreppet "sunt förnuft"; det fylls med olika innehåll beroende på vad man har för uppfattning om världen och samhället.

Det finns ingen som så snabbt blir anklagad för att ha tappat sin verklighetsförankring och inte längre vara en vanlig människa som en politiker. Steget till att börja ägna sig aktivt åt politik, på fritiden eller som arvoderad, betyder tydligen automatiskt att en person inte är samma som tidigare. Makt korrumperar, säger man, och menar ofta att alla som har fått politiskt inflytande är korrumperade per definition. (Märkligt nog bråkar man inte alls så mycket om de som har reell makt, de som sitter på pengarna. Det är inte särskilt ofta en politiker sitter på pengar. ) En politiker är alltså inte en vanlig människa. Vilken tur att det inte bara är ett parti som är belastat med korrumperade idioter som försöker styra när de inte vet något om hur en vanlig svensk har det. Alla politiker är lika korkade. Uppenbarligen.

Jag har en idé om hur vi vanliga människor skall lösa det här problemet: vi samlar ihop samtliga politiker oavsett parti och sållar ut dem som inte har kontakt med verkligheten längre. Sedan ställer vi dem åt sidan. Jag vet inte om det blir så många kvar som vanliga människor godkänner, men har en lösning på även det problemet. Jag ställer gärna upp som upplyst despot. Gissa om jag skall styra upp! Och vad glad den vanliga människan skall bli, när en alldeles vanlig människa som jag, som inte är styrd av partihänsyn eller andra överväganden, kan manövrera åt vilket håll jag vill när som helst där jag leder paraden in i framtiden.

Nattsuddande

Igår tog jag ledningen i deltävlingen i familjens pågående etapplopp "Förkylning 2011". Sigvard och jag var hemma tillsammans. I takt med att dagen gick blev han något raskare och jag märkbart sämre. Själv gick jag och lade mig redan vid åttasnåret. Det var nog tur, för vid halv två väcktes jag av att Sigvard grät och skrek. När jag och Björn drumlade in i hans rum var Alva redan där - hon hade suttit uppe och pluggat och skulle just till att lägga sig när Sigvard larmade. Han hade fått nackspärr. Han hade det någon gång i våras och det var en riktigt besvärlig episod. Att vakna mitt i natten och känna att det drar i en nackmuskel är inte så trevligt, och om man som Sigvard har stark inlevelseförmåga är det lätt hänt att man spänner sig och stressar upp sig och får ännu mer ont. Jag såg på hans omedvetna rörelser att det inte var lika illa som förra gången och var alltså inte orolig. Däremot tyckte vi så synd om honom. Ängeln Alva klättrade upp till honom (alla barnen har loftsäng) och lirkade honom upp i sittande medan jag hämtade Panodil och dricka. Efter ett bra tag lugnade han sig så pass att han kunde lägga sig på rygg och sluta spänna sig så hårt. Alva läste saga medan jag stod på en stol bredvid sängen för att nå upp att stryka honom över håret. Till slut gick vi och lade oss. Björn hade tagit sig an Tönnes och pratat med honom för att han inte skulle bli så skraj, så han var inställd på att försöka somna om. Sigvard skulle försöka somna, sade han. Jag föll som en fura i sängen och kände mig som en enda stor inflammation hela jag.

Efter tjugo minuter ropade Sigvard på mig igen. Han hade hostat till han kräktes. Jag vacklade omkring och kände mig som ett lik medan jag duschade av pojken som tack och lov ändå inte hade lika ont i nacken längre. Kände mycket starkt att jag är för gammal för sådant här nattliv. Slängde in lakan och kudde i tvättmaskinen, lade Sigvard i min säng och knöt mig själv på soffan.

I morse konstaterade jag att jag fortfarande har sjukledningen. Sigvard är trots detta hemma även idag eftersom han är snuvig och hostig och tung i huvudet (tacka för det!) och nacken inte är bra än. Men den blir bättre. Jag plockade fram min vetekudde som han tacksamt tog emot. Han är framför allt lugnare nu vilket gör att han törs röra på sig. Själv funderar jag på att gå i ide.

måndag, september 05, 2011

Memory lane

Vad bra man mår av att titta på "Fem myror är fler än fyra elefanter" tillsammans med Tönnes. Han fick hela serien på DVD i våras, mest av en slump, och som han gillar den. Det är när jag sitter bredvid honom som jag märker hur mycket han lever sig in och härmar. Det är fantastiskt. Jag får också en klar bild av hur svårt det är för honom att forma ljud. För den som inte sett serien eller inte minns den kan jag berätta att det i varje avsnitt förekommer många upprepningar av att räkna från ett till tio/tjugo samt av alfabetet. När Tönnes säger efter hör jag hur knepigt det är med konsonanter och hur knivigt det är att skilja mellan vokalljuden. För att inte tala om hur svårt det är med flerstaviga ord. Men han pratar på, och skrattar, och härmar och är bara lycklig. Det blir jag med. Av denna pojke.

Sedan är det också trevligt att återuppleva dåliga gamla vitsar. Mina favoriter är de absurda.
Fråga: Varför skall man inte gå in i djungeln mellan klockan tolv och tre?
Svar: Därför att då tränar elefanterna fallskärmshoppning.
Följdfråga: Varför är krokodilen så platt?
Svar: Den gick in i djungeln mellan klockan tolv och tre.


söndag, september 04, 2011

Bolsjevikeländet

I lördags åkte jag och flickorna ut till Gränby centrum för att lyssna på en av gosskörens otaliga framföranden i köpcentret under dagen. Anledningen till att de stod där i sina röda körtröjor och träget sjöng på var att man vill rekrytera nya sångare. Medan vi stod där och lyssnade avhörde Alex följande kommentar från en man som stod bakom henne: "Vad är det här för något? Är det vänsterpartiet?".

För varje gång jag tänker på det blir det roligare och roligare. Jodå. Såklart det var vänstern som stod där med sin tropp av pojkar i åldrarna 8-19, precis som de brukar göra. Kristliga sånger framförde de och på banderollerna stod det Svenska kyrkan, men visst var det vänstern som slog till igen. Alla som tar på sig en röd tröja är vänsterpartist. Undrar om det är många som är liksom ängsliga och darrar i knävecken närhelst de skymtar en röd tygbit? Tror de att landet befinner sig i samma läge som runt 1918-19 och att den röda revolutionen står för dörren? Som om... på förekommen anledning kommer här texten till Bolsjevikvisan. Melodi? För oss senfödda barn; om du kan din Euskefeurat så är det samma melodi som till visan om de guförbánnade apparáta.


Bolsjevikvisan
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Och kanske i vårt land en dag den bryter fram
för bolsjevismen är en sjuka som är smittosam,
Vad är spanskan emot den
det är ingenting min vän
jag ska berätta vad jag tror om den, hå hå ja ja!

Tal:
En sitter vid stuguknuten
och så kommer där kanske en bolsjevik och kör ut en
slår en på truten
och skjuter en på eviga minuten, tar ens värdesaker,
bordssilver , ljusastakar,
kärring och ungakrakar
å en hel massa värdesaker
som ej kan specificeras
eller här relateras

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism

En sitter på sin går som en har hatt i alla sin ti,
och tänker här regerar jag med mej och min Sofi.
Då höres de ett tjut
och då man tittar ut
så smäller de ett skott och luktar krut, hå hå ja ja!

Tal:
Och innan en hinner sej repa
slår de en i skallen med en dyngegrepa
hänger upp en i ett trä
å kärringen breve
och tjuvmjölkar korna,
å bryter av dom horna,
slaktar kvigorna
ä oförskämda mot pigorna
och man är ju maktlös emot ligorna

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism

Så tar dom hand om krigsmakten till lands och till vann,
rekryten general och översten blir menig man
Ja det blir botten opp
på våran samhällskropp
och därför är det bäst i tid se opp, hå hå ja ja!

Tal:
För se annars kan det bli ett sabla elände
utan början å utan ände,
de klipper av telefonen
drar kungen av tronen,
ställer till grymma excesser
med prinsar och prinsesser,
och en hop av andra noblesser,
tar pengarna ifrån dom
och låter fattiga få dom,
drar klä´ra å dom
å låter soldaterna klå dom

Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Refr.:
Jag är så fasligt rysligt rädd för bolsjeviker
så att jag skriker
och bena viker
sej under mej om bara jag får se en tidning
som har en vridning åt bolsjevism
Och kanske i vårt land en dag den bryter fram
för bolsjevismen är en sjuka som är smittosam,
Vad är spanskan emot den
det är ingenting min vän
jag ska berätta vad jag tror om den, hå hå ja ja!

Text och musik: Theodor Larsson (Skånska Lasse)

Tidstypiskt

Den här klisterdekalen satt på glassfrysen i butiken. Jag tycker att den är lite rolig, samtidigt blir jag fundersam när jag ser den. Å ena sidan vädjar den till världssamvetet. Å andra sidan säger den ett glättigt: men grubbla inte så mycket på saken, ät glass i stället. Nu finns det inget som säger att de sakerna är oförenliga, men jag tycker att det känns så typiskt oss nutidsmänniskor. Ta för höge farao inte livet så allvarligt. Unna dig, njut lite, eller njut lite mer, eller ät för mycket och låtsas att det inte gör något med din kropp, eller kasta skräp i naturen för det har ingen betydelse om just du plockar upp efter dig. Om en allvarlig mening sägs skall den genast balanseras av något som mjukar upp innebörden i det som sagts.


lördag, september 03, 2011

Vet inte riktigt

Idag är jag av olika anledningar orolig. Med största sannolikhet alldeles i onödan. Försökte att inte stressa upp Sigvard, men han märkte såklart och så pratade vi om det. Men min oro fortsätter att sitta kvar. Vad säger då denna Sigvard till sin mor, till sin mamma som skall skydda honom från onödigt elände? "Du får vara orolig."

Jag höll på att smälla av. Det var så fint och ändå tycker jag att jag är så misslyckad när min nioåring tar på sig rollen av att vara den som är stor och tröstar. Jag blev lite uppiggad när han en kort stund senare sakligt sade: "Mamma, du har jättestora påsar under ögonen". Det kändes mer... normalt.

Lastbilar (och en buss)

Jag finner en stillsam humor hos dessa stora fordon med sina klatschiga slogans. Jag kan inte förklara varför.




Orkidébro

Vi trodde att orkidén hade dragit sin sista suck när en blomställning bröts av i våras, men den har tagit sig. Vi går och håller andan när vi befinner oss i närheten av sagda växt, eftersom den kvist som frodas och har sig mot alla odds växer liksom fritt i luften utan något som helst stöd. När kommer den att brytas av? Man kanske skulle fixa en klyka av något slag och stötta upp den, men jag törs inte. Jag är övertygad om att jag, med mina svarta fingrar, bara behöver nudda vid orkidén för att den skall braka. Se så fin den är, men så knasig. Krukan till höger i bild, orkidén klättrar åt vänster.


Gott

Alva bakade citron- och hallonmuffins. Jag åt två. Sedan kom Fia för att låna lite DVD:er och hade med sig ett fat med nybakta kakor. Jag åt just en. Som en kombination av chocolate chip cookie och muffin, med jordnötssmör ovanpå. Jag har aldrig hittills i mitt 43-åriga liv upplevt ett sockerrus förrän nu. Jisses så god! Men nu får det räcka.

fredag, september 02, 2011

Svårslaget

Underbart knepigt ortsnamn. Det slår Fjuckby med hästlängder. Försök säga det flera gånger i rad. Lämplig som uttalsövning för att illustrera två typer av sje-ljud.


Utveckling

Det är så spännande med barns utveckling. Allt ifrån när de första gången orkar lyfta på huvudet själva till när de vill pierca naveln. Hittills har jag bara tyckt att allt har varit just spännande och roligt. Stundtals utmattande, som perioden när man förde evighetslånga konversationer enligt denna mall: Barnet: Bil? Jag: Ja, en bil. Barnet: Hund? Jag: Ja, det är en hund. Barnet: Bil! Jag: Ja, där är bilen igen. Utmattande, som sagt, men roligt.

Nu har mitt förståndshandikappade barn blivit en rätt stor kille som faktiskt vill få klara sig själv. Problemet är att vi inte vet vilket omdöme han har, och då blir det lite oroligt när han gjort ett utvecklingssprång som innebär att han kan göra saker som vi inte har koll på. Hans pappa berättade just att en kväll den här veckan hade Tönnes ställts inför valet att följa med pappa och bröder ut på ärende, eller att stanna hemma själv. Han hade valt stanna hemma själv och titta på film eller lyssna på musik. Trodde alla. När de kom hem stod Tönnes i duschen. Det i sig är helt OK. Klart killen skall ta en dusch själv på kvällskvisten. Men det är nu vi börjar oroa oss. Vad händer nästa gång han är ensam; försöker han laga mat? Göra popcorn i mikron? Tända ett ljus?

Det är en tråkig sanning att vi inte vet vad Tönnes klarar. Han kanske skulle klara allt det vi oroar oss för. Men vi vet inte, och han kan inte tala om det för oss. Vi kan inte ens föra ett samtal med honom där vi av hans svar kan utläsa hurdant hans omdöme är. Jag tror egentligen alltid att Tönnes kan mycket, mycket mer än vi vet, men frågan är vad han kan, och hur han kan det.

En sak är i alla fall säker, och det är att utveckling pågår.

torsdag, september 01, 2011

Populärkulturellt inlägg

Jag har en fråga som känns viktig att lyfta, här. Om man har ett gäng utomjordiska kloner och tänker sig att ta kål på dem eftersom rymdlingar av princip är elaka utom i Star Trek, där de första utomjordiska varelser människorna träffade var från planeten Vulcan och inte några stridisar direkt (live long and prosper) även om de har ett dödligt grepp, är det så att det finns en speciell klon som man skall slå ut för att den är ursprungsklonen? Jag tycker det verkar skumt. Poängen med kloner är väl att de är identiska och då borde man glatt kunna klona vidare från klon 7 lika väl som från klon 1. Nä, där får ni smäll på fingrarna för ytterligare att glapp i manus, Arkiv X-författare.

Jag brukar sällan hänga upp mig på skriande ologiska skeenden i den typen av film och TV-serier eftersom själva utgångspunkten är att verklighetsförankringen skall vara lite svajig. Men det finns bra serier som klarar att få allt att ändå verka någorlunda trovärdigt. Där reder sig flera av mina andra älsklingar som Buffy, Battlestar Galactica och Deep Space 9 mycket bättre. Voyager och Star Trek: The Next Generation dras ner av lite för många avsnitt med "planeten med lättklädda kvinnor", men är sällan lika fulla av bristande logik som Arkiv X.

Jag tittar vidare i en slags förundrad fascination. Jag ser med helt andra ögon än vad jag gjorde när Arkiv X sändes i Sverige första gången. Ryser och tänker och undrar, inspirerad av serien, konspirationsteoretiskt hur mycket pengar det republikanska partiet skyfflade in i produktionen en gång i tiden. Med tanke på hur mycket manus underblåser galna teorier (ett axplock: utomjordingar förses med aborterade foster som de kan experimentera med, utomjordingarna finns bland oss, regeringen och federalismen är ond och döljer sanningen om alla som blivit bortförda) som bara väntar på att bli upplockade av personer som Michele Bachman undrar jag om det inte fanns en tanke bakom.

Notera: serien började produceras under Clintons presidenttid. FBI-chefen Skinner, han som är rättrådig och alltmer försöker hjälpa Mulder och Scully, har på sin vägg foton av två potentater. Den ena är Bill Clinton, den andra är Janet Reno (dåvarande justitieminister). För mig som har en politisk hållning som lutar mer åt Clinton och Reno än åt Reagan- och Bushadministrationerna känns det konstigt att det är en demokratisk regering som utmålas som de mörkläggande skurkarna. Så naivt kan man tänka fast man vandrat ett antal år på klotet.