onsdag, september 21, 2011

Lära för livet?

Under mina myrsteg framåt ägnar jag en del av min tid till att titta på TV-serien The Wire. Otroliga skådespelare och välskrivet manus. Den är mycket bra, men deprimerande. Nu har jag börjat titta på fjärde säsongen. En av trådarna i historien är berättelsen om den före detta polisen Prez som har omskolat sig till lärare och möter den hårda verkligheten på en högstadieskola i Baltimore. Under hela serien visas elände. Fjortonåriga knarklangare som skjuter jämnåriga för att komma ett snäpp högre upp i hierarkin, människor som utnyttjar varandra, pengarnas väg uppåt och en massa lögner på alla nivåer. Inget av detta har berört mig lika mycket och illa som scenerna från skolan. Den miljö som visas upp här gör mig gråtfärdig. Kanske för att jag har en illusion om att skolan ändå skall kunna vara bra för barnen. Det i sin tur grundar sig på önskan om en skola där barn och ungdomar, förutom att få kunskap och lära sig söka kunskap, respekteras och lär sig bemöta andra med respekt. Nu säger det sig självt att det finns vissa skillnader i grundförutsättningarna mellan en högstadieskola i Baltimore och en i, säg, Uppsala. Vi har än så länge inte metalldetektorer vid skolans ingång. Men ändå...

Hur kan det gå så snett på en del skolor och i vissa klasser? Att det blir fel är inget nytt. Det finns många skolberättelser om hur eländiga skolåren var från 1800-talet och framåt (tidigare fanns inte folkskolesystemet och långt ifrån alla fick gå i skolan, så det fanns färre som kunde berätta om sin skolgång). Ibland är det jävliga elever. Ibland är det maktfullkomliga sadistlärare. Men oftast handlar det om utanförskap. Bristande tilltro till att skolan skulle ha något att ge. Devisen "lära för livet" klingar ekande tomt i öronen på alltför många. Skolan har ju inget med livet att göra - tror de.

1 kommentar:

Pierre sa...

Ja, den säsongen är vansinnigt deprimerande. Men väldigt relevant även här, precis som du är inne på.