tisdag, september 13, 2011

Mumintankar

Från mitt fönster har jag i blickfånget ett träd som just nu är som allra vackrast. I toppen har lövverket blivit gulrött i höstens finaste nyans. Det småregnar och blåser lite. Ser jag på termometern är det ännu ganska varmt, men träden och buskarna har börjat byta skrud. Den här tidiga hösten är skön. Däremot längtar jag inte till november då det är regnigt och grått och man inte ser solen på hela månaden. Det enda man kan göra då är att öppna moteld. Lyssna på Povel Ramels sång "November". Ta fram sin Tove Jansson och läsa "Sent i november". Den boken är min favorit bland alla böckerna om mumindalen. Främst gillar jag att alla personerna i boken får tillfälle att ändras lite, men ändå behålla sin ursprungskaraktär. Utan några värderingar.

Mumindalen, förresten. Alla vill vara nonkonformisten Snusmumriken eller rebelliska lilla My. Ingen vill vara filifjonkan. Det vill inte jag heller. Men när jag läser muminböckerna inser jag att det är precis vad jag är, trots att jag i motsats till filifjonkan inte städar och håller ordning. Det jag delar med filifjonkan är en viss ängslighet och en önskan att inrätta sig efter de sociala regler som finns så att man passar in. Jag är halvt mumintrollet också. Även mumintrollet är lite ängsligt. Han vill ställa allt till rätta. Lite beskäftig är han också. Jag är ingen rebellisk lilla My eller självtillräcklig som Mymlan. Jag är inte lugn och trygg som muminmamman eller tillkämpat bohemisk som muminpappan. Hur ocoolt är det inte att vara halvt filifjonkan och halvt mumintrollet? Men det är sådan jag är. Trösten är att läsa "Sent i november" och åter påminnas att det går bra att vara den man är. Att man mår bra av lite vidgade vyer och att då och då överraska sig själv, men att man ändå är sig själv.

Inga kommentarer: