måndag, september 19, 2011

Utan lakan försmäkta vi i denna mörka skog

När vi klev iland i Åbo i lördags morse visste ingen av oss var vi så småningom skulle få sova. Det spelade ingen roll eftersom vi hade fullt upp ändå. Den guidade turen exempelvis satte oförglömliga spår. När var Åbo brand? Kören svarar ( i kör): fjärde september adertonhundratjugiosju.

Vi strosade. Vi åt. Själv satt jag utanför Åbo stadsibibliotek och räknade rallybilar som startade och småpratade med lite halvdragna finnar. Efter det repeterade vi i domkyrkan. Sedan var det dags att åka långt ut i skogen till en slags vägkrog med furupanel på väggarna och rätt fantasilös inredning. Maten var god för alla utom vegetarianerna. Vi sjöng lite. Började bli trötta. När vi klev på vår buss igen tror jag att allas sikte var inställt på att få hitta sig en säng att sträcka ut sig på. Vi for iväg. Vi åkte ännu längre in i skogen. Och lite till. Ingen bebyggelse syntes till, endast någon enstaka vägskylt med halvmeterlånga bokstavskombinationer glimtade förbi. Så körde bussen in på en av alla de småvägar som fanns och så kom vi till en parkering. Jag såg någon slags byggnad som jag definierade som kursgård och tänkte: aha, vandrarhem. Våra finska vänner, organisterna Ann och Markku sade att det var en resort. Vi tog våra väskor och gick 1 km minst. I mörker. När vi väl var framme såg vi att det mycket riktigt var ett vandrarhem. Vi var inte inställda på det, men det är ju finfint med vandrarhem och ingen knorrade. Jag stod kvar utanför en stund och nåddes av ropen inifrån huset: "Det finns inga lakan och handdukar!". Jag sade detta till Ann som blev oerhört nedslagen. Hon sade att hon hade bibringats uppfattningen att det skulle vara bäddat ås oss och så ringde hon till Joki, en snubbe med keps och hund som väl var föreståndare.. Joki hade gett sig iväg någon annanstans men så småningom skulle vi få lakan. Typ.

Vad gör en stor grupp vuxna människor som är snuvade på sina möjligheter att sträcka ut sig på sängen? Normalt sett går de (inte jag) till baren. Men det fanns liksom ingen minibar på vandrarhemmet där man ofta har konfirmationsläger. Jag flinade inombords åt ansträngningarna att försöka ragga ihop öl. Annars flinade jag inte mycket. Jag inte exakt hur länge vi väntade innan Joki kom med traktorn (sic!) och lakanen, men vi klättrade på väggarna. Och alla tänkte vi att om någon från den finska sidan hade nämnt ordet vandrarhem så hade vi kolla upp det själva, samt föreslagit att alla tog med lakan själva. Den enda som hade var Malena med sitt trogna reselakan i siden. Det var nästan så att hon blev av med det för vi ville se till att vår busschaufför kom i säng - men han var övernaturligt tålmodig och väntade. Han skall ha en stor guldstjärna för det tålamodet, särskilt eftersom vi glömde honom på parkeringen och stack iväg in i skogen När han hade parkerat bussen klart varken såg han eller hörde han något av oss så han fick ta en väg på måfå där i mörkret. Det var rena turen att han valde rätt.

Slutet gott, allting gott. Men det var lite surt med de där timmarna då vi inte hade så mycket att göra. Några satt och pratade, någon satte fart på bastun, andra letade öl och själv försökte jag var övervänlig mot Ann och Markku som var väldigt generade över det inträffade.

Jag vet fortfarande inte var vi sov. Drygt tre mil från Åbo, men jag vet inte i vilken riktning. Vägkrogen vi åt på låg tydligen längs vägen till Nådendal så det kan vara en ledtråd.

Inga kommentarer: