fredag, september 02, 2011

Utveckling

Det är så spännande med barns utveckling. Allt ifrån när de första gången orkar lyfta på huvudet själva till när de vill pierca naveln. Hittills har jag bara tyckt att allt har varit just spännande och roligt. Stundtals utmattande, som perioden när man förde evighetslånga konversationer enligt denna mall: Barnet: Bil? Jag: Ja, en bil. Barnet: Hund? Jag: Ja, det är en hund. Barnet: Bil! Jag: Ja, där är bilen igen. Utmattande, som sagt, men roligt.

Nu har mitt förståndshandikappade barn blivit en rätt stor kille som faktiskt vill få klara sig själv. Problemet är att vi inte vet vilket omdöme han har, och då blir det lite oroligt när han gjort ett utvecklingssprång som innebär att han kan göra saker som vi inte har koll på. Hans pappa berättade just att en kväll den här veckan hade Tönnes ställts inför valet att följa med pappa och bröder ut på ärende, eller att stanna hemma själv. Han hade valt stanna hemma själv och titta på film eller lyssna på musik. Trodde alla. När de kom hem stod Tönnes i duschen. Det i sig är helt OK. Klart killen skall ta en dusch själv på kvällskvisten. Men det är nu vi börjar oroa oss. Vad händer nästa gång han är ensam; försöker han laga mat? Göra popcorn i mikron? Tända ett ljus?

Det är en tråkig sanning att vi inte vet vad Tönnes klarar. Han kanske skulle klara allt det vi oroar oss för. Men vi vet inte, och han kan inte tala om det för oss. Vi kan inte ens föra ett samtal med honom där vi av hans svar kan utläsa hurdant hans omdöme är. Jag tror egentligen alltid att Tönnes kan mycket, mycket mer än vi vet, men frågan är vad han kan, och hur han kan det.

En sak är i alla fall säker, och det är att utveckling pågår.

Inga kommentarer: