söndag, oktober 30, 2011

Oktoberslut

Månaden har varit vacker. De dagar solen inte har lyst har gula löv i mängd glimmat under de dimgråa dagarna. Världen utanför mitt fönster är fortfarande grå och gul på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Det är en vanlig söndagskväll i oktober. Alla slöar. Alva och jag har varit och handlat. Fjortonåringen njuter av att vara fri i nio dagar och har börjat planera ett litet LAN med "& co". (Han och hans vänner kallas numera för namnet på den pojke man pratar om och så tillägget kompani.) Björn steg upp ut soffan och står nu och steker fläskkomplett. Det är trist att Sigvard för minst ett år sedan lärde sig att det heter fläskkotlett, för fläskkomplett låter mycket trevligare. Sigvard skär gurkstavar. Tönnes sjunger högt till Mora Träsk.

Allt är på det stora hela lugnt och vanligt, men jag är rastlös. Jag vill få iväg den där debattartikeln men tycker att jag måste ge de andra föräldrarna en chans till att få tycka till. Jag funderar på goda råd jag har fått av kloka vänner och tycker att jag borde skriva korta insändare också och kontakta andra tidningar och helst ha järnkoll på budgeten så att man inte är så lätt att finta bort - men jag vet inte hur jag skall klara det. I ett läge när det fortfarande är en liten seger att jag stiger upp varje morgon är jag inte direkt i bästa form för att vara skärpt och balanserad i den diskussion jag gärna vill få till stånd med ansvariga politiker. Men om jag inte gör det, vem gör det då?

Känner mig lite stukad också av mina erfarenheter från tidigare frågor för ett och ett halvt år sedan. Bland annat mina frågor om den indragna talpedagogstjänsten bara bollades runt och lämnades utan ordentliga svar. Kommunalrådet med ansvar för skola och utbildning gjorde den gången en kommunalrådsbumerang, dvs hon hänvisade tillbaka till rektor hela tiden. Jag vill försöka slippa den bumerangen den här gången men då måste jag formulera mig på ett sådant sätt att det verkligen framgår att jag ifrågasätter den politiska viljan bakom nedskärningarna. Och i mitt huvud finns det mest gröt. Det är rörigt och klibbigt av känslor och i stort sett en stillastående massa.

Kombinationen av bristande tanke- och initiativförmåga och den rastlösa oron som tickar i mig hela tiden är svårhanterlig. Jag vill göra något. Men vad skall jag göra, och hur?

lördag, oktober 29, 2011

Pärlor för svin

Alva skall strax gå på Halloweenfest. Eftersom hon ägnade dagen åt att skriva högskoleprovet var det egentligen först för två timmar sedan hon började fundera på vad hon skulle klä ut sig till. Trasiga, utrangerade lakan finns det gott om så jag föreslog att hon skulle börja där. Död romare blev beslutet. Jag blev entusiastisk och utropade: "Ja, och så kan du skriva memento mori mitt fram så begriper man att du är slaven som står bakpå kejsarens triumfvagn!". Alva såg på mig med ett obestämbart uttryck i ansiktet och sade: "Ja, du kan väl skriva det då." Jag fnissade åt min fantastiska esprit där jag låg på knä på golvet och textade med tusch på det gamla lakanet. Då kom Björn och frågade hur många av Alvas kompisar som skulle förstå det där.

Nä. Men då får hon väl vara lite allmänbildande, då!

Obegripligt

Nedskärningar på min funktionshindrade sons skola, alltså. En ledsen pappa säger efter informationsmötet "vad är det man betalar skatt för, jag trodde det var till sådant här". Det är en reaktion som är ganska vanlig. Att man anser att skattepengarna skall användas bland annat för att hjälpa de som i sig själva inte är en stark grupp som talar för sig.

Min första tanke var att nu har svenskarna två mandatperioder i rad röstat fram regeringar som vill sänka skatterna. Om skatterna sänks måste man få pengar någon annan stans ifrån, och jag antar att det är där man räknar med att näringslivet skall blir så framgångsrikt och att privata verksamheter startas och att man därigenom skall få mer pengar till samhällets gemensamma verksamheter. Jag har aldrig begripit hur det går ihop; räknar man med att företagare skall skänka pengar till den offentliga sektorn, eller hur menar man att människor skall få nytta av pengarna annars? Jag hör till dem som tycker att idén med att betala skatt är genialisk. Alla bidrar, alla får del av vård och skola och andra samhällstjänster. Det är en garanti för att man inte måste vara född med pengar för att få utbilda sig, eller få hjälp om man är sjuk.

Man säger att det är bra för medborgarna med sänkta skatter för då blir det mer över i plånboken. Frågan är hur mycket. Hur mycket tjänar jag som enskild medborgare på att betala något mindre i skatt för att få behålla den blygsamma summan i plånboken? Inget alls, anser jag. Det jag får kvar räcker nämligen inte på långa vägar till att, exempelvis, ordna upp situationen i min sons skola. Mina pengar som är kvar i plånboken är inget som jag kan använda för att återanställa de tre assistenter som har fått lov att gå, för det är alldeles för lite pengar. Ekvationen går inte ihop. Det är faktiskt så att oavsett om man helt tar bort skatten så kommer jag ändå aldrig att ha så mycket pengar att jag kan anställa lärare och se till att skolan får de resurser som behövs. Jag lägger hellre de pengarna i vår stora, gemensamma pott så att alla kan få nytta av dem.

onsdag, oktober 26, 2011

Snickra ihop en text

Jag håller på och försöker få ur mig en debattartikel till UNT. Det kommer sig av att jag var på föräldramöte i Tönnes skola igår kväll. Vi fick information om nedskärningarna som skall sjösättas om två veckor. Tre klasser blir två och tre assistenter har fått gå. Ingen var glad, inte rektor eller representanter från Resurs och kunskap och sannerligen inte vi föräldrar heller. Jag hade tänkt mig att mest lyssna och inte säga så mycket. Det blev förstås tvärtom. Kände mig oerhört storkäftad emellanåt. Det slutade med att jag sade till de föräldrar som jag har känt i princip sedan Tönnes föddes (de barnen har i stort sett följt varandra genom skolåren med några undantag) att jag kunde skriva ett utkast till en insändare och frågade om de ville haka på. Det ville de flesta. Rektor antydde att hon inte skulle ha något emot om vi som föräldrar började väsnas gentemot politikerna.

Jag kom hem och satte mig ner och skrev. Det blev för långt för en insändare, och så svarade en förälder att vi kunde skicka in den som en debattartikel istället. Jag tyckte det lät bra och började med att kontrollera vad UNT har för krav för att ta emot en debattartikel. Till att börja med får den inte vara utformad som ett öppet brev. Okej, då ändrade jag det. Det borde jag ha förstått själv, tänkte jag och skämdes lite. Det var fort ändrat. Sedan kom jag till textlängden. Mitt utkast är för långt för att fungera som insändare men för kort för en debattartikel. Nemas problemas, tänkte jag som brukar kunna producera rätt stora mängder text. Men nu kommer vi till kruxet. Jag kan få ur mig en massa ord när jag skriver bara til lyst, men när jag skall få ihop något som är så att säga på riktigt och som jag vill att flera skall ställa sig bakom så att vi möjligen kan påverka en negativ utveckling; då är det tvärstopp. Jag kan bara inte formulera mig på rätt sätt. Orden kommer inte.

Jag försöker sitta stilla i båten någon dag till. Inväntar fler reaktioner från föräldrarna som fått mitt första utkast. Kanske ramlar något på plats. Annars är det bara att börja yxa till något som jag sedan kan fila ner. Skrivandet är ett hantverk. Sällan blir det så tydligt som när den nödvändiga inspirationen skiner med sin frånvaro.

O skrivandets musa, kom till mig och hjälp mig att göra texten tydlig och läsvärd.

tisdag, oktober 25, 2011

Djungel

Sedan i julas har Björn envist vattnat och skött om den juluppsats som ville fortsätta att leva även efter tjugondedag Knut. Hyacinterna lade visserligen av ganska snabbt, men den lilla barrväxten och murgrönan frodas och står i. Härom dagen märkte jag plötsligt att murgrönan har börjat sprida ut sig rejält. Eftersom ingen av oss har uppmärksammat det har vi inte heller fäst upp den eller beslutat oss för att låta den gå till de sälla jaktmarkerna. Så nu växer den i godan ro längs med golvet. En liten ranka var på väg ner i min stickkorg men då petade jag undan den. Jag är lite fascinerad och tänker på muminhuset som råkade bli en tät djungel tack vare trollkarlens hatt. Murgrönan får vara ifred lite till. Man vet inte hur det slutar.

torsdag, oktober 20, 2011

Tönnes makeover

Tönnes fantastiska lärare Caroline frågade tidigare om vi ville att hon skulle ta Tönnes till frisören eftersom jag hade berättat att det är ett stort problem för oss att klippa Tönnes hår. Jag svarade lyckligt "ja". I dag ringde Carro och berättade att de hade varit hos frisören och att det hade gått ganska bra. Sade hon, och berättade mer om hur det hade varit. I jämförelse med hur det är när jag klipper Tönnes hävdar jag att det gick lysande. Tönnes har alltså blivit klippt av en riktig frisör för första gången i sitt liv. Så här ser han ut. Bilden är tagen i hissen på väg hem efter musikterapin. Han tycker det är jättekul att sabba foton, därav handen i vägen. Men man ser i alla fall att han inte längre är värsta modset.

Dagens roligaste

Jag läste insändarna i dagens UNT. En insändare handlar om att man borde kunna panta alla flaskor och burkar, oavsett om man kan få pengar för det eller ej, istället för att de som inte går att panta hamnar i naturen för att folk slänger dem hur som helst. Helt okej för mig. Sedan kommer namnet på insändarskribenten, och efter det kommer namnet på den grupp som vederbörande tydligen talar för. Har ni hört talas om PRS (pantburkarnas rättigheter i samhället)?

Jag log. För mig låter det galet att tala om att ting skulle ha rättigheter. Men vad vet jag, jag kan tänka alldeles galet. Ett K-märkt hus kanske har rättigheter. Likaså en läskburk.

måndag, oktober 17, 2011

Det som betyder något

I någon vecka nu har jag varit småputtrig på Tönnes eftermiddagschaufför, för han har ringt till mig när Tönnes skall till Olle och vice versa. Jag tänker lite surt "de får ju för tusan en körorder där det står precis vart ungen skall när, var och hur". Men idag slutade jag puttra, för när jag kom ner och hämtade Tönnes visade det sig av det korta samtal vi hade, chauffören och jag, att han pratar med Tönnes. Han skojar med honom och Tönnes svarar. De kommunicerar och föraren har respekt för Tönnes.

Det var till exempel därför chauffören idag först hade ringt till Olle - för när han frågade Tönnes vart han skulle hade Tönnes sagt "pappa". Ja, sade jag, han säger alltid "pappa". Nä, svarade chauffören, för under förra veckan, när han alltså skulle hem till sagda pappa, då hade ungen svarat "mamma" på frågan! Och tro mig, det beror inte på att Tönnes inte vet var han bor för tillfället. Han har järnkoll. Han har verkligen koll. Han har helt enkelt fintat chauffören.

Så här har det varit flera gånger. Så fort en av taxichaufförerna, på morgonen och eftermiddagen, visar att de gillar Tönnes och har en relation till honom och berättar om vad han sagt eller gjort i taxin, då älskar jag dem. Den mänskliga biten - den är viktigast. Då är de en del av det mycket viktiga nätverk som finns runt Tönnes, och som jag är så rädd skall försvinna med alla omorganisationer och annat okänt framför oss. Själva skolskjutsen kommer säkert att vara kvar i alla fall. Hoppas jag.

lördag, oktober 15, 2011

Inga skaldjur för mig, tack

Jag trodde inte att jag hade någon särskilt rädsla eller så för djur och natur. Jag är inte särskilt rädd för ormar exempelvis, och blir inte äcklad av sniglar eller daggmaskar. Möjligen om de är mos, men då tycker jag lite synd om dem samtidigt. Men så upptäckte jag för något år sedan när jag läste Stephen Kings "The Gunslinger" att beskrivningen av hans påhittade lobstrosities (har inget vidare förslag till översättning där) störde mig mycket. Jag tyckte de var så läbbiga att jag fortfort läste vidare för att komma undan dem. Sedan dess inser jag att jag inte gillar stora skaldjur. Krabbor och humrar är otäcka.

Intet ont anande drabbades jag av dem igen. Läser Arthur C Clarkes "The songs of distant Earth" och plötsligt dyker det upp monstruösa skaldjur igen. Inte schysst. Hittills vet jag inte om de är trevliga typer eller om människorna lyckas reta upp dem, men det är läskigt bara att föreställa sig fyrameterslånga krabbor med tentakler kring munnen. Uff.

onsdag, oktober 12, 2011

Rena dimman

Nu tar jag bladet från munnen och säger vad jag tycker. Jag tycker att det är omoraliskt att röka. Undrar om det känns bra för rökarna, att för varje nytt cigarrettpaket de köper stöder de en industri som är fullkomligt hänsynslös och skiter i sådana löjliga begrepp som folkhälsa. Tobaksindustrin försökte i åratal förneka, och sedan mörka, sambandet mellan rökning och cancer. Det hade de mycket väl kunnat ro i land eftersom de drar in så snuskigt mycket pengar på tobaksförsäljning.

Varför börjar människor överhuvudtaget röka idag? Alla vet att rökning är mycket dåligt för hälsan. Alla kanske inte vet eller tänker på tobaksbolagen och deras unkna sätt att bryta sig in på nya marknader genom att marknadsföra tjejcigaretter och annat, men att reklam är avsedd att påverka oss till att göra val, det vet nog de flesta. Det får jag inte att gå ihop. Varför väljer man att lyssna på reklam där avsändaren inte har något som helst intresse av dig, individen, ditt liv och din hälsa, för det tvivelaktiga nöjet att dels få försämrad fysik, dels kasta pengar rätt in i gapet på storindustrin? Stort frågetecken. Mycket stort.

Stöd inte tobaksindustrin. Lika lite som du vill stödja vapenindustrin eller andra mindre trevliga näringar vill du öka tobaksbolagens inflytande. Hoppas jag.

måndag, oktober 10, 2011

Längtan framåt för att se bakåt

Ibland vill jag hoppa tio år fram i tiden. Sitta där på en förhoppningsvis ordnad fläck i universum och tänka tillbaka tio år, på det som är mitt nu idag. Slippa fatta beslut eller ens fatta beslut om att man måste göra det, bara se tillbaka och se att det mesta ordnade sig ändå. I efterhand minns man ju sällan de känslostormar, de bekymmer eller maror som gjorde livet svårt då. Vi är så sinnrikt konstruerade att vi inte måste leva i flera verkligheter samtidigt. Vi kan lämna saker bakom oss och behöver inte ständigt återuppleva varje dags besvär.

Jag längtar framåt. Idag har jag inga som helst ledtrådar till vart mitt liv skall ta vägen - i själva verket kan jag inte se någon väg åt något håll alls. Jag vet att det inte är så. Jag vet att varje dag gör man val (eller låter bli att välja, också ett val) som man inte tänker på men som leder vidare någonstans. Så småningom har det gått tio år och då kan man i efterhand fundera på vad det var som skymde ens utsikt så till den milda grad att man inte såg den, eller till och med tvivlade på att den ens fanns.

söndag, oktober 09, 2011

Mes fils

Tar en tankepaus i tittandet på filmen jag lånade av Olle häromdagen; "Mina eftermiddagar med Margueritte" (La tête en friche). Jag blir så omskakad av huvudpersonens fruktansvärda mamma att jag måste andas lite. Ändå är mamman förmodligen en ganska vanlig sorts mamma av den sort som inte förstår vad ett barn är och vad det behöver. Självisk och utan förmåga att sätta sig in i barnets totala hjälplöshet och beroende av vuxna. En sådan person som inte är gjord för att bli förälder, helt enkelt. Jag har aldrig träffat en sådan förälder själv, men de finns uppenbarligen eftersom rätt mycket litteratur, film, konst, socialnämndsingripanden och annat härrör från föräldrar som inte funkar. Som inte vill vara föräldrar, ens. Som ser barnet som ett objekt och inte en person.

Tänker på mina egna barn och hur jag aldrig har förmått annat än att se dem som personer. Som individer. Säkert är det många gånger jag har missförstått situationer och säkert finns det en hel del de skulle kunna säga om sin mamma på soffan hos psykologen en gång i framtiden, men just att inte bli sedda som de människor de är - det torde de aldrig ha upplevt. Än så länge verkar de må bra på det stora hela. De tycker om varandra också. Just nu har jag för ögonen bilden av mina tre pojkar när jag släppte av dem och Olle efter det att vi hade varit i kyrkan. En gosse tar långa, graciösa skutt före sina brorsor. Sedan stannar han och väntar in dem. Med armarna över varandras axlar kommer de, den galet rufsige rödhårige och den galet långhåriga modsliknande sötnosen. Ibland stannar de för att den ena bara måste ge brorsan en puss. Då fångar han också gärna in den bror som skuttat i förväg.

Den bilden ser jag ofta. De beter sig så mot varandra. När de inte suckar irriterat åt en brorsa förstås. Det gör mig lycklig och jag hoppas att de skall fortsätta känna så här för varandra hela livet. Storasyster ingår i samma starka syskonkedja, men den här gången var hon inte med så det var just mina tre pojkar som fick illustrera en uppväxt som gett en förmågan att visa kärlek och omtanke. Och den förmågan har de banne mig till stor del tack vare sina föräldrar. Deras egna personliga egenskaper är givetvis mycket viktiga också, men de har fått utrymmet. Heja oss!

fredag, oktober 07, 2011

Liten ängel

Jag brukar inte kalla mina barn för änglar. Inte min döde son heller. För mig fungerar det inte eftersom det känns så sentimentalt sliskigt. Men nu hittade vi en bild där Tönnes är så hjärteknipande söt att jag direkt tänkte "men lilla ängeln, då". Tyvärr är bilden suddig eftersom jag ännu inte har förstått hur jag skall lägga till scannern till min dator så jag har tagit ett foto av fotot, och då blir det som det blir. Jag tycker i alla fall att man ser hur fina Tönnes drag är, och hur överjordiskt söt han var.

Bilden är tagen vid förskolan Ullets skördefest i oktober 2003. Då var Tönnes 3 år och 10 månader och var fortfarande en mycket liten prick. Något år senare började han växa till sig och är numera en normalstor kille. Svårt att minnas att han var som en liten ärta en gång i tiden.

tisdag, oktober 04, 2011

Murphy och jag

Morgonrutinerna när barnen är hos mig är som följer: jag (Björn är bortrest, annars är det han som tar det tidigaste passet) väcker Tönnes och så fixar vi påklädning, frukost, medicin och tandborstning. Sedan går vi ut till taxin. I dag var det extra roligt för chauffören fick anledning att berätta för mig hur smart Tönnes är. "Han säger ingenting, han är väldigt lugn, men han vet precis hur vägen jag skall köra går. Han märker direkt om jag tar en annorlunda rutt. Han är SMART."

När jag sedan kommer in igen har Justus och Sigvard drumlat ner i köket. Om Justus inte syns till ungefär då går jag upp och sticker in min rufsiga knopp i hans och Alvas rum och kollar läget. Ofta får jag då till svar "Mfffjagharsovmorgongrymtsnöff". Alva sköter sig väl när det gäller tider, så henne behöver jag ytterst sällan väcka. De gånger jag gör det får jag svaret ovan. Av detta har jag lärt mig att när de stora barnen inte kommer till första frukost, så att säga, så har de sovmorgon och undanber sig tidigare väckning.

Idag dröjde Alva jättelänge. Jag väntade lite och tänkte att jag skulle gå upp och kolla, men så tyckte jag att det där sköter hon faktiskt själv. Jag somnade till i soffan. Hon kom ner vid elva, ledsen och sjuk. Hon hade fått ett så gräsligt migränanfall att hon hade legat i timmar utan att kunna röra sig eller ens ropa på mig. Att hon överhuvudtaget kommit ur sängen nu betydde att det värsta hade gått över. Jag svor stilla inom mig. Naturligtvis. Den enda morgonen på ett år som hon verkligen behövde mig så gick jag inte upp och kollade läget.

Lilla, stora, älskade unge. Hädanefter tänker jag kolla så fort min inre röst säger att jag bör göra det.

måndag, oktober 03, 2011

Ruttet

För en sådär två år sedan började jag väsnas om att Tönnes och hans klasskamrater skulle bli av med sin logoped när den person som innehade tjänsten gick i pension. Jag ställde många frågor till de flesta tjänstemän och politiker jag kunde komma på, och lustigt nog var det ingen som hade ansvaret för logoped till särskolan och träningsklasser. Långt om länge fick jag ett motvilligt svar från någon (som alltså inte var ansvarig, då, förstås) som sade att det inte fanns pengar.

Tönnes har gått länge utan logopedhjälp nu. Men att vara utan logoped är ändå ett verkligt lyxbekymmer i sammanhanget. När Tönnes och hans kompisars lärare kom till sin nya, i vissa fall nygamla arbetsplats i augusti möttes de av ett tomt klassrum. Inget av det beställa läromaterialet hade kommit. Det fattas fortfarande material. Tönnes är i skriande behov av bra dataprogram som ligger på hans nivå. Tyvärr kan man inte köpa in något sådant eftersom alla dataprogram måste köpas via skollicensen och finnas tillgängliga för alla på skolans server. Resten av skolan verkar märkligt ointresserade av att vara med och dela på kostnaderna för dataprogram som bara en till fyra elever behöver. Så det blir inget datorprogram till Tönnes.

Jag kontaktade datateket på habiliteringen för att få hjälp med att låna program till Tönnes så han ändå kan få jobba med något vettigt sådant hemma. "Fyll i blankett och ställ honom i kö. Väntetiden är flera månader." Jag kan inte säga mer om det än att det är en jädra otur att den långa väntan sammanfaller med att Tönnes inte har det material han behöver i skolan. Hans lärare är oerhört frustrerad. Självklart har hon arbetsuppgifter och övningar till Tönnes, men ett bra läroprogram på hans nivå behövs. Det där det lilla extra för att motivera honom - och motivationen är jätteviktig för Tönnes.

Dåligt med skolmaterial. Flaggningar om nedskärningar när man precis satt igång något nytt. Jag levde i den naiva tron att särskolan och träningsklasserna var platser där barnen skulle få den speciella hjälp de behöver, men nu har verkligheten krossat den drömmen. Jag är så tacksam över all skol- och fritidspersonal som är en så stor och viktig del av Tönnes liv. Jag förstår inte hur de orkar vara så bra som de är med tanke på all oro för ekonomi och organisering av skolverksamheten de bär med sig varje dag. Som förälder säger jag bara ledset att det är så ruttet allting. Orkar inte vara nyanserad och se den större bilden. Min speciella unge får inte det han behöver i skolan. Det jag trodde att han liksom var lovad av samhället att få.