söndag, oktober 09, 2011

Mes fils

Tar en tankepaus i tittandet på filmen jag lånade av Olle häromdagen; "Mina eftermiddagar med Margueritte" (La tête en friche). Jag blir så omskakad av huvudpersonens fruktansvärda mamma att jag måste andas lite. Ändå är mamman förmodligen en ganska vanlig sorts mamma av den sort som inte förstår vad ett barn är och vad det behöver. Självisk och utan förmåga att sätta sig in i barnets totala hjälplöshet och beroende av vuxna. En sådan person som inte är gjord för att bli förälder, helt enkelt. Jag har aldrig träffat en sådan förälder själv, men de finns uppenbarligen eftersom rätt mycket litteratur, film, konst, socialnämndsingripanden och annat härrör från föräldrar som inte funkar. Som inte vill vara föräldrar, ens. Som ser barnet som ett objekt och inte en person.

Tänker på mina egna barn och hur jag aldrig har förmått annat än att se dem som personer. Som individer. Säkert är det många gånger jag har missförstått situationer och säkert finns det en hel del de skulle kunna säga om sin mamma på soffan hos psykologen en gång i framtiden, men just att inte bli sedda som de människor de är - det torde de aldrig ha upplevt. Än så länge verkar de må bra på det stora hela. De tycker om varandra också. Just nu har jag för ögonen bilden av mina tre pojkar när jag släppte av dem och Olle efter det att vi hade varit i kyrkan. En gosse tar långa, graciösa skutt före sina brorsor. Sedan stannar han och väntar in dem. Med armarna över varandras axlar kommer de, den galet rufsige rödhårige och den galet långhåriga modsliknande sötnosen. Ibland stannar de för att den ena bara måste ge brorsan en puss. Då fångar han också gärna in den bror som skuttat i förväg.

Den bilden ser jag ofta. De beter sig så mot varandra. När de inte suckar irriterat åt en brorsa förstås. Det gör mig lycklig och jag hoppas att de skall fortsätta känna så här för varandra hela livet. Storasyster ingår i samma starka syskonkedja, men den här gången var hon inte med så det var just mina tre pojkar som fick illustrera en uppväxt som gett en förmågan att visa kärlek och omtanke. Och den förmågan har de banne mig till stor del tack vare sina föräldrar. Deras egna personliga egenskaper är givetvis mycket viktiga också, men de har fått utrymmet. Heja oss!

Inga kommentarer: