måndag, oktober 03, 2011

Ruttet

För en sådär två år sedan började jag väsnas om att Tönnes och hans klasskamrater skulle bli av med sin logoped när den person som innehade tjänsten gick i pension. Jag ställde många frågor till de flesta tjänstemän och politiker jag kunde komma på, och lustigt nog var det ingen som hade ansvaret för logoped till särskolan och träningsklasser. Långt om länge fick jag ett motvilligt svar från någon (som alltså inte var ansvarig, då, förstås) som sade att det inte fanns pengar.

Tönnes har gått länge utan logopedhjälp nu. Men att vara utan logoped är ändå ett verkligt lyxbekymmer i sammanhanget. När Tönnes och hans kompisars lärare kom till sin nya, i vissa fall nygamla arbetsplats i augusti möttes de av ett tomt klassrum. Inget av det beställa läromaterialet hade kommit. Det fattas fortfarande material. Tönnes är i skriande behov av bra dataprogram som ligger på hans nivå. Tyvärr kan man inte köpa in något sådant eftersom alla dataprogram måste köpas via skollicensen och finnas tillgängliga för alla på skolans server. Resten av skolan verkar märkligt ointresserade av att vara med och dela på kostnaderna för dataprogram som bara en till fyra elever behöver. Så det blir inget datorprogram till Tönnes.

Jag kontaktade datateket på habiliteringen för att få hjälp med att låna program till Tönnes så han ändå kan få jobba med något vettigt sådant hemma. "Fyll i blankett och ställ honom i kö. Väntetiden är flera månader." Jag kan inte säga mer om det än att det är en jädra otur att den långa väntan sammanfaller med att Tönnes inte har det material han behöver i skolan. Hans lärare är oerhört frustrerad. Självklart har hon arbetsuppgifter och övningar till Tönnes, men ett bra läroprogram på hans nivå behövs. Det där det lilla extra för att motivera honom - och motivationen är jätteviktig för Tönnes.

Dåligt med skolmaterial. Flaggningar om nedskärningar när man precis satt igång något nytt. Jag levde i den naiva tron att särskolan och träningsklasserna var platser där barnen skulle få den speciella hjälp de behöver, men nu har verkligheten krossat den drömmen. Jag är så tacksam över all skol- och fritidspersonal som är en så stor och viktig del av Tönnes liv. Jag förstår inte hur de orkar vara så bra som de är med tanke på all oro för ekonomi och organisering av skolverksamheten de bär med sig varje dag. Som förälder säger jag bara ledset att det är så ruttet allting. Orkar inte vara nyanserad och se den större bilden. Min speciella unge får inte det han behöver i skolan. Det jag trodde att han liksom var lovad av samhället att få.

Inga kommentarer: