onsdag, november 30, 2011

I valet och kvalet

I söndags släppte Sigvard bomben: han vill välja bort pianot. Han tycker helt enkelt att det är för mycket att dansa på måndagar, sjunga på tisdagar och spela piano på onsdagar. Det kan jag också tycka att det är för en nioåring, särskilt som kören medför många extradagar i form av sjungningar, rep, gosskörshelger och annat.. Han tycker att det är roligast att sjunga och dansa så han vill inte välja bort något av det. Men det är så synd, tycker jag, eftersom han helt klart har talang. Fast det har han ju även för sång och dans, och om man skall förverkliga alla sina begåvningar får man aldrig bara leka. Han måste få bestämma det här själv. Det är dock lite surt att tänka på att om han ändrar sig så är kön evighetslång. Och han får säkert inte samma (fantastiskt superbra jazzmusiker) som lärare då, om vill börja igen. Jag inser i alla fall att jag måste gilla läget.

Nu måste jag bara komma över min fasa. Ett av mina barn vill inte ha ett instrument!

tisdag, november 29, 2011

Tisdagsbonus

Jag kom inte iväg till körövningen ikväll, och det är förstås tråkigt. Men det finns bra saker som uppväger missad skrålning av julsånger. Jag kunnat ta hand om min nacke lite bättre. Jag har inte missat en kväll med barnen. Jag har pratat med dem och lyckats laga mat som Sigvard ville ha mera av - det senare inträffar så sällan att det verkligen är en högtidsstund för mig. Nu funderar jag på hur jag skall kunna förhärda mitt hjärta och köra Sigvard och Tönnes i säng när de sitter tillsammans och ser på film och har så mysigt. Äh, även de kan få bonus denna kväll. En halvtimme till får de.

lördag, november 26, 2011

2 bilder från dagen

Idag har jag bland annat övningskört med Alva. Det tyckte vi var roligt. Vi höll till på parkeringsplatsen utanför Liljekonvaljeholmen vilket var oväntat lyckat eftersom det gick att få till start i liten uppförsbacke där.













Sedan väntade jag på Sigvard som var på Joels badkalas på Gottsundabadet. Jag begrundande som alltid när jag är i receptionen till badet det konstverk som hänger på väggen. Nu är det dessutom uppiffat med lite tygapor och en dito orm som hänger runt om tavlan. Är det badbollar på rymmen som guppar där i bäcken?

onsdag, november 23, 2011

Julbasar med Tönnesspår

Jag har ett stilla os av pepparkakor runt mig efter att ha varit på Sigvards skolas julbasar. Den görs tillsammans av skolan och av de tre förskolor som håller till i samma lokaler. Av någon anledning har vi aldrig tidigare spillt över till förskoleavdelningarna, men nu visste Sigvard att man kunde baka pepparkakor där och drog med mig. Jag är väldigt glad över det. Tönnes gick på en av de förskolorna för många år sedan, och det var roligt att få säga hej till personalen. Jag blev så lycklig när jag vid ett tillfälle såg att de tecknade åt varandra över rummet för att stämma av en sak. Tönnes förtjänst! Det är möjligt att de även nu har barn på avdelningen som använder tecken som stöd, men det var med Tönnes det började på den avdelningen.

Sigvard bakade pepparkakor. Bästa pepparkaksformen var den som var utformad som Disney- Nasse. Och vi hann till och med grädda pepparkakorna innan Sigvard var tvungen att ge sig iväg till sin pianolektion. Vi hann också kolla dragningen i lotteriet. Vi vann tyvärr ingen tovad figur.

tisdag, november 22, 2011

Den gubben går inte

På TV visas en reklamfilm där människor får massor av rosa bollar över sig när de öppnar sopnedkastet. Det är ju helt orealistiskt. Försök hitta ett sopnedkast i dessa tider av sopsortering, liksom.

söndag, november 20, 2011

Böcker, böcker, böcker

Nu har jag avslutat Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen. Den tyckte jag mycket om. Hon är så klurig, hon Kerstin Ekman. Jag glömmer aldrig den stora läsupplevelsen det var för mig att läsa Rövarna i Skuleskogen som jag fick i julklapp när jag var nitton. Det var en bok jag säkert inte hade valt själv, så det var en väldig tur att jag fick den och inte gick miste om upplevelsen.

Jag har alltid en bok på gång (jag förstår inte hur man inte kan ha det) och kastade mig över den bok som min vän Mona tipsade mig om. Det är Peter Hoegs Elefantskötarnas barn. Vissa böcker har den verkan på mig att jag redan efter några sidor är lycklig och i andanom gnuggar händerna över att det är så mycket bok kvar att läsa. Ju närmare slutet jag kommer blir det jobbigt eftersom boken snart är slut. Vet inte om det är bra eller dåligt, men än så länge befinner jag mig i det tidiga euforiska tillståndet.

onsdag, november 16, 2011

Debattartikel publicerad i UNT (Uppsala nya tidning) 16 november 2011

Sär- och träningsskolan demonteras i smyg

I decennier har det svenska samhället sagt att barn och ungdomar med funktionshinder får kosta pengar trots att de inte förväntas bidra särskilt mycket till produktionen som vuxna. Det är fantastiskt att leva i ett land och en tid där samhället faktiskt har enats om att avsätta resurser till de som är födda med andra förutsättningar än flertalet medborgare, just för att det finns andra värden är ekonomiska. När vi en gång blev föräldrar till barn med funktionshinder tänkte vi förmodligen alla med tacksamhet på att i vårt land får våra barn finnas och synas. De får kosta pengar. De räknas till de svaga i samhället men ändå får de finnas och betraktas som fullvärdiga människor.


Det har vi i bakhuvudet när vi sitter på ytterligare ett föräldramöte där en rektor tvingas berätta för oss som har barn i särskole- och träningsklasser att man måste göra nedskärningar. Tre assistenter måste gå. Tre klasser skall bli två. Vi sitter där. Hjälplösa. Vi har nämligen hört det om och om igen förr genom åren. Vi förväntas svälja det och acceptera och förstå att pengapåsen inte räcker till. Men sanningen är att när man skär ner på personal i en särskole- eller träningsklass ger det andra konsekvenser än motsvarande åtgärd i vanliga grundskolan. Hur länge dröjer det innan det har gått så långt att våra barn i princip bara lämnas till förvaring och vi skall vara nöjda med det? Verksamheten förändras smygande. Personalen gör vad de kan för att hålla barnen skadeslösa för alla nedskärningar och jobbar förtvivlat på högvarv hela tiden, med hotet om övertalighet hängande över sig.


Talpedagogen på skolan går i pension. Det anställs ingen ny talpedagog. Trots att just på den skolan där den nu pensionerade talpedagogen arbetade började barnen i en nystartad verksamhet som kallades kommunikationsklass. Det var flera föräldrar som valde just den verksamheten för sina barn eftersom det var kommunikationen som barnen behövde mest stöd med. Jämför nu med en basketklass. En dag plockar man bort baskettränaren. Utan att tala om för föräldrar och barn att det som är specifikt för verksamheten försvinner. Vi förväntas acceptera att skolan plötsligt förändras på ett mycket viktigt område utan att vi faktiskt får veta att det sker.


På den skola dit våra barn flyttades från andra skolor i och med skolstarten i augusti 2011 så använder inte alla i personalen i sär- och träningsklasserna tecken som stöd för kommunikation. Det fick vi veta av en slump. Det är ytterligare en bit av kommunikationsträningen som försvann.

Det finns många fler exempel på förändringar som är framtvingade av sparbeting. Vi vet att det alltid finns för lite pengar och att kommunen har många åtaganden som alla kostar. Vi är inte dumma eller rabiata. Men de nedskärningar som sker inom särskolan nu ger all anledning till oro inför framtiden. Det här är inte längre enbart en fråga om pengar, utan det är i högsta grad en politisk och ideologisk fråga. Därför vill vi, en grupp föräldrar som har barn med funktionshinder, lyfta frågan om vad man faktiskt vill med särskolan och träningsskolan. Frågan ställs till de politiker som är ansvariga för skolan, i första hand till kommunalrådet Cecilia Fors som har det högsta ansvaret. För oss som sett nedskärningarna i våra barns skolgång hittills är det nämligen inte längre alls självklart att den politiska viljan är att fortsätta att ge stöd åt våra barn och ungdomar med funktionshinder.


I Barn- och ungdomsnämndens budget år 2012 har grundbeloppen för ersättning i träningsskolan sänkts kraftigt (från 375,4 Tkr/elev till 348, 2 Tkr). Sänkningen innebär enligt budgetkommentaren en återgång till 2010 års nivå och motiveras av att kommunen inför behovsprövat tillägg för särskoleelever i behov av särskilt stöd. Tillägget ska kunna sökas av skolorna och nämnden skapar en organisation för att pröva dessa ansökningar.


Det återstår att se om effekten av ändringen verkligen blir att de mest behövande sär- och träningsskoleeleverna får resursförstärkning och om den ökade byråkratin är kostnadseffektiv. Här nöjer vi oss med att konstatera att träningsskoleeleverna hittills har dragit det kortaste strået – deras grundbelopp minskar med 7,2%. Den neddragningen riktar sig direkt mot en av samhällets svagaste grupper, och det nollsummespel som en omfördelning är sticker i ögonen och riskerar att spela ut olika behövande grupper mot varandra. Övriga elever i särskolan får en ökning av grundbeloppet med 6,4-7,9 % och elever i grundskolan ett påslag om 0,8-1,1%.

Intressant är också vad nämnden budgeterar i kostnader. Enligt budgetkommentaren räknar man med att snittkostnaden för en elev i grundsärskolan (inkl träningsskolan) år 2012 är drygt 424 Tkr, vilket faktiskt är en ökning med 1,8 %. För oss föräldrar är det onekligen en underlig känsla att se ett politiskt dokument där man, om än snålt tilltaget, budgeterar för prisökningar, medan det upprepade budskapet från pedagoger och skolledare är nedskärningar och minskade resurser i en redan hårt utsatt sektor. För oss är det uppenbart att den nedrustning vi tycker oss se sker utan några djupare överväganden av pedagogiska och sociala följder.


Vi som har barn som inte pratar vill veta varför kommunikationsklassen har lagts ner utan att vi blivit informerade om det. Förklara för oss som har barn som har flyttats runt mellan olika skolor i takt med omorganisationer/ nedskärningar hur vi skall hantera att våra barn stannar i utvecklingen. Förklara också gärna för oss hur man tänker sig att kunna få duktig personal som har ork att stanna kvar.


Föräldrar till barn i särskoleklasser och träningsklasser

Jenny Tapper

Olle Persson

Kaja Prnjavorac
Senahid Prnjavorac

Marlene Ekstrand Jonsson

Ulf Jonsson

Solveig Lövberg

Marie Louise Olsson

Ingemar Olsson

tisdag, november 15, 2011

Kropp

Vi satt kvar vid matbordet och pratade en stund igår, mina stora barn och jag, sedan Piff och Puff hade dragit från köket till andra äventyr. Så kurrade Justus mage och så började vi prata om hur pinsamt det är när magen kurrar under en konsert. Det har vi upplevt alla tre. Däremot, kom vi fram till, så är det störande när man börjar hosta men inte alls pinsamt på samma sätt som magkurr. Därför att magkurr påminner om matsmältning och att man måste gå på toa med jämna mellanrum, och det är pinsamt. Vi vet inte varför det är så men konstaterade att det är så det ser ut i samhället. Trots att alla människor har i stort sett samma kroppsfunktioner.

Själv tänkte jag vidare lite senare. Jag hör till de personer som anser att kön inte spelar särskilt stor roll när det gäller hur en människa är, klarar av eller vilken intelligensgrad man har. Däremot har jag upplev väldigt tydligt under mitt liv att jag är min kropp. Jag lever i min kropp. Det kommer jag aldrig ifrån. I mitt (kvinno)liv har kroppen mycket tydligt låtit höra av sig. Mens. Höfter. Mage. I mitt fall även graviditeter, förlossningar och amning. Kroppen är en reell faktor i livet. Jag vet inte hur en man upplever sitt kroppsliga liv, så att säga, men jag utgår ifrån att det händer saker även i en manskropp utöver puberteten. Vi bor alla i varsin kropp, det är universellt. Därför är det lite märkligt att det kroppsliga ofta upplevs som pinsamt. Utseendemässigt kan vi prata i evigheter om kroppen, men kroppens funktioner är tydligen så privata eller skamliga att vi mörkar dem lite. Det gör jag också. Jag berättar inte för alla när jag har varit på toa och hur resultatet ser ut (det gör man bara om man ligger på sjukhus där läkarna visar ett patologiskt intresse för urin och avföring), för även jag tycker att det är en helt annan sak än att prata om min stora fembarnsmage eller höfterna eller min näsa eller något som sitter på ytan.

Lite privat kan man gärna få vara. Men jag tycker att det är ganska fånigt att det skall vara så oerhört skämmigt när magen kurrar.

söndag, november 13, 2011

Tankekedja

Jag låg i badkaret och deppade över att jag hade sovit så länge att jag missade högmässan. Det var egentligen inte någon större katastrof eftersom min kör inte stod för sången idag och det alltså inte står en ilsken körledare om knuten och väntar på en förklaring. Men jag vill gärna gå och lyssna när någon av ungarna sjunger, och idag var det gosskören som tjänstgjorde. Kände mig som den kassaste mamman.

Tvingade mig själv att börja tänka på annat och eftersom jag är så oerhört djup av mig började jag grunna på samhällsbygge och dithörande teorier. Det resulterade i följande associationslek:
Samhällsbygge - demokrati/diktatur - planekonomi/kapitalism - hardcorekapitalism - roffa åt dig allt vad du kan - du kan ingenting ta med dig när du går - morbror Jan, kleptoman (soffan där är också vår).

Så kan det gå när man låter tankarna hastigt passera. Från samhällsbygge till Povel Ramel på några ynkans minuter. Det säger sig självt att jag inte hann djupborra i något av ämnena.

lördag, november 12, 2011

Novemberdimma

Även denna dag är vi insvepta i gråvitt ludd. Jag tycker att dimma känns rätt vänlig och mjuk, ända tills jag sätter mig i en bil för att köra någonstans. Då är den bara farlig.

Dimma även i mitt huvud, av en mer ovänliga sorten även om den inte är farlig. Jag har inte skrivit något på länge eftersom jag inte har några tankar eller funderingar som sätter igång skrivprocessen. Det känns inte bra. Jag hoppas på att det vänder och tills dess tar jag en dag i taget.

torsdag, november 03, 2011

Välartad yngling

Familjens minsting, den fantastiske Sigvard, är oerhört petig med maten hemma hos mig. Det har hållit på i flera år och jag har för länge sedan slutat att bry mig om det. Det enda jag begär är egentligen att han inte skall utropa "å så äckligt" om maten som någon faktiskt har stått och lagat till honom, och det har han lärt sig. Han säger med ett vänligt tonfall att "det här var inte riktigt min smak". Sedan försöker jag även driva projektet att han skall smaka på allt, men det är inte alltid jag orkar.

Till kvällsmat idag åt vi köttbullar och pommes frites. För att det skulle kännas snäppet över måltid serverad av white trash-mamma i familjens husvagn lade jag till brysselkål. Jag var fullt medveten om att alla inte skulle äta av den. Men hör och häpna, Sigvard smakade på brysselkålen både en och två och tre och fyra gånger! Pyttesmå bitar, men han gjorde det. Han gjorde det dessutom utan muck. Han sade att det var för att vi skulle bli glada.

Sedan gjorde han läsläxa som jag först efteråt upptäckte att barnen har fått tills fredag nästa vecka. (Jag tyckte väl att det var skumt att de fick läxa över lovet.) Jag tittade hastigt igenom skrivuppgiften när han var klar. En uppgift var att berätta vad man tycker att vuxna brukar tjata om. Sigvard har tagit upp de klassiska fallen: att man skall borsta tänderna, att man skall gå och lägga sig och att man skall gå till skolan. Efteråt hade han lagt till "men det behöver vi". Det är så man svimmar av hänförelse inför denna mogna insikt.