onsdag, november 16, 2011

Debattartikel publicerad i UNT (Uppsala nya tidning) 16 november 2011

Sär- och träningsskolan demonteras i smyg

I decennier har det svenska samhället sagt att barn och ungdomar med funktionshinder får kosta pengar trots att de inte förväntas bidra särskilt mycket till produktionen som vuxna. Det är fantastiskt att leva i ett land och en tid där samhället faktiskt har enats om att avsätta resurser till de som är födda med andra förutsättningar än flertalet medborgare, just för att det finns andra värden är ekonomiska. När vi en gång blev föräldrar till barn med funktionshinder tänkte vi förmodligen alla med tacksamhet på att i vårt land får våra barn finnas och synas. De får kosta pengar. De räknas till de svaga i samhället men ändå får de finnas och betraktas som fullvärdiga människor.


Det har vi i bakhuvudet när vi sitter på ytterligare ett föräldramöte där en rektor tvingas berätta för oss som har barn i särskole- och träningsklasser att man måste göra nedskärningar. Tre assistenter måste gå. Tre klasser skall bli två. Vi sitter där. Hjälplösa. Vi har nämligen hört det om och om igen förr genom åren. Vi förväntas svälja det och acceptera och förstå att pengapåsen inte räcker till. Men sanningen är att när man skär ner på personal i en särskole- eller träningsklass ger det andra konsekvenser än motsvarande åtgärd i vanliga grundskolan. Hur länge dröjer det innan det har gått så långt att våra barn i princip bara lämnas till förvaring och vi skall vara nöjda med det? Verksamheten förändras smygande. Personalen gör vad de kan för att hålla barnen skadeslösa för alla nedskärningar och jobbar förtvivlat på högvarv hela tiden, med hotet om övertalighet hängande över sig.


Talpedagogen på skolan går i pension. Det anställs ingen ny talpedagog. Trots att just på den skolan där den nu pensionerade talpedagogen arbetade började barnen i en nystartad verksamhet som kallades kommunikationsklass. Det var flera föräldrar som valde just den verksamheten för sina barn eftersom det var kommunikationen som barnen behövde mest stöd med. Jämför nu med en basketklass. En dag plockar man bort baskettränaren. Utan att tala om för föräldrar och barn att det som är specifikt för verksamheten försvinner. Vi förväntas acceptera att skolan plötsligt förändras på ett mycket viktigt område utan att vi faktiskt får veta att det sker.


På den skola dit våra barn flyttades från andra skolor i och med skolstarten i augusti 2011 så använder inte alla i personalen i sär- och träningsklasserna tecken som stöd för kommunikation. Det fick vi veta av en slump. Det är ytterligare en bit av kommunikationsträningen som försvann.

Det finns många fler exempel på förändringar som är framtvingade av sparbeting. Vi vet att det alltid finns för lite pengar och att kommunen har många åtaganden som alla kostar. Vi är inte dumma eller rabiata. Men de nedskärningar som sker inom särskolan nu ger all anledning till oro inför framtiden. Det här är inte längre enbart en fråga om pengar, utan det är i högsta grad en politisk och ideologisk fråga. Därför vill vi, en grupp föräldrar som har barn med funktionshinder, lyfta frågan om vad man faktiskt vill med särskolan och träningsskolan. Frågan ställs till de politiker som är ansvariga för skolan, i första hand till kommunalrådet Cecilia Fors som har det högsta ansvaret. För oss som sett nedskärningarna i våra barns skolgång hittills är det nämligen inte längre alls självklart att den politiska viljan är att fortsätta att ge stöd åt våra barn och ungdomar med funktionshinder.


I Barn- och ungdomsnämndens budget år 2012 har grundbeloppen för ersättning i träningsskolan sänkts kraftigt (från 375,4 Tkr/elev till 348, 2 Tkr). Sänkningen innebär enligt budgetkommentaren en återgång till 2010 års nivå och motiveras av att kommunen inför behovsprövat tillägg för särskoleelever i behov av särskilt stöd. Tillägget ska kunna sökas av skolorna och nämnden skapar en organisation för att pröva dessa ansökningar.


Det återstår att se om effekten av ändringen verkligen blir att de mest behövande sär- och träningsskoleeleverna får resursförstärkning och om den ökade byråkratin är kostnadseffektiv. Här nöjer vi oss med att konstatera att träningsskoleeleverna hittills har dragit det kortaste strået – deras grundbelopp minskar med 7,2%. Den neddragningen riktar sig direkt mot en av samhällets svagaste grupper, och det nollsummespel som en omfördelning är sticker i ögonen och riskerar att spela ut olika behövande grupper mot varandra. Övriga elever i särskolan får en ökning av grundbeloppet med 6,4-7,9 % och elever i grundskolan ett påslag om 0,8-1,1%.

Intressant är också vad nämnden budgeterar i kostnader. Enligt budgetkommentaren räknar man med att snittkostnaden för en elev i grundsärskolan (inkl träningsskolan) år 2012 är drygt 424 Tkr, vilket faktiskt är en ökning med 1,8 %. För oss föräldrar är det onekligen en underlig känsla att se ett politiskt dokument där man, om än snålt tilltaget, budgeterar för prisökningar, medan det upprepade budskapet från pedagoger och skolledare är nedskärningar och minskade resurser i en redan hårt utsatt sektor. För oss är det uppenbart att den nedrustning vi tycker oss se sker utan några djupare överväganden av pedagogiska och sociala följder.


Vi som har barn som inte pratar vill veta varför kommunikationsklassen har lagts ner utan att vi blivit informerade om det. Förklara för oss som har barn som har flyttats runt mellan olika skolor i takt med omorganisationer/ nedskärningar hur vi skall hantera att våra barn stannar i utvecklingen. Förklara också gärna för oss hur man tänker sig att kunna få duktig personal som har ork att stanna kvar.


Föräldrar till barn i särskoleklasser och träningsklasser

Jenny Tapper

Olle Persson

Kaja Prnjavorac
Senahid Prnjavorac

Marlene Ekstrand Jonsson

Ulf Jonsson

Solveig Lövberg

Marie Louise Olsson

Ingemar Olsson

Inga kommentarer: