fredag, december 30, 2011

Minnets skafferi

Emellanåt får jag minnesglimtar av saker och företeelser från min barndom, sådant som inte förekommer i min vardag sedan dess. Idag flashade jag plötsligt på farinsocker. Det fanns i mina föräldrars skafferi. Vi åt farinsocker på havregrynsgröt och filmjölk. Jag vet inte om det användes till något mer. Jag tyckte om att strö farinsocker på havregrynsgröten och hälla mjölk över. Det var gott. Men farinsocker är alltså något jag överhuvudtaget inte har inhandlat eller tänkt på som någon slags stapelvara sedan jag flyttade hemifrån när jag var nitton år. En glimt av det förgångna, helt enkelt.

Orden, de märkliga

Det är inte alltid så lätt med ord när man är barn. Framför allt om man inte riktigt uppfattar vad de betyder när de ingår i en sångtext eller står i en text. Jag har ett barn som rätt ofta hör något annat än vad som sägs, skrivs eller sjungs, men som frimodigt använder ord ändå. Det tycker jag är skönt, och det ger mig dessutom storartade möjligheter till att slå till och bli allmänbildningsuppfostraren som kan förklara ordets innebörd och bakgrund och så mycket jag bara kan proppa in i den arma ungens skalle.

Jag brukar undvika att fnissa när det blir fel, men igår var det svårt. Fortfarande nattar jag mina två yngsta pojkar och då läser jag en förkortad aftonbön med var och en av dem. Igår sade Sigvard att han kunde hela bönen och så läste han hela för mig.
"Det går en ängel kring vårt hus
hon bär två förvilda ljus
hon har en bok i sin famn
nu somna vi i Jesu namn".

Min mormor brukade läsa så här med mig:
Det går en ängel kring vårt hus
han bär på två förgyllda ljus
en bok han har uti sin famn
nu somna vi i Jesu namn.

Det är troligtvis den versen Sigvard har hört (förmodligen av sin pappa) och lätt förvanskat. Det finaste är förstås de förvilda ljusen. Om man som jag tänker på innebörden av ord blir det svårt att begripa varför inte ungen började grunna på vad i hela fridens dar förvilda ljus var, men om han bara läser upp något han hört och vuxna ändå brukar säga så mycket man inte förstår, ja då blir det lika rimligt att ljusen är vilda som gyllene. Jag rättade försiktigt. Det var inte läge för stora förklaringen då, men den kommer. Han måste ju förstå vad det är han säger!

onsdag, december 28, 2011

Nattliga ljud

Magsjuk och eländig. Frossa blandat med överhettning. Dagen har varit en plåga. Mycket för att det är svårt att sova när man mår illa, trots att sömn förmodligen är det enda som verkligen hjälper. Men framåt 22-snåret lyckades jag somna. När jag väcktes en och en halv timma senare var jag inte glad, för det hade varit så skönt att få sova!

Men om man har en älskad son som skypar med sina polare sent om natten på lovet är det inte alltid så lätt. Killarna spelar ett spel som går ut på att ta livet av ett ovanligt segt monster, och det är klart att de blir lite exalterade då och då och börjar ropa högt. "Revive!" "Nej, sluta zooma!" och andra diverse frustrerade vrål när monstret hugger tillbaka. Jag har varit nere tre gånger nu och bett Justus att knipa igen, men det hjälper inte. Han är inte ens mottaglig för "mamma är så sjuk och behöver verkligen sova"-kortet. Nu tar jag mig en kopp te (lite uttorkad är jag allt efter dagen) och tänker sedan fösa honom i säng.

Om det inte sker mitt i natten och jag är sjuk brukar jag annars tycka att det är lite roligt att lyssna på Justus när han snackar med kompisarna och är helt inne i ett spel. Han skrattar ofta så lyckligt. Det spel de ägnat sig åt de senaste kvällarna verkar dessutom vara lite knasigt, för mitt bland alla "sluta döda mig med dina zombiehundar" utbrast Justus igår det rätt osannolika "a refrigerator?!". Fråga inte, jag har ingen aning.

tisdag, december 27, 2011

Smurferi


I väntan på bussen hem från stan idag roade sig Sigvard med sin nya mössa. Han kom på att han var en tvärtom-smurf. Han kunde vara blindsmurf och stirra-stint-smurf. Bildbevisen talar för sig själva.

måndag, december 26, 2011

Bort, fördömda ludd

Hemmet är belägrat av mörkt ludd. Ludd i trappen, ludd på golvet, ludd i badkaret, ludd på bordet, ludd mellan bladen på min bok. Luddet kommer från de sköna morgonrockar pojkarna fick i julklapp av sin pappa. De har bott i dem sedan julaftonskvällen. Det var först igår jag märkte spåren.

Som tur är skall morgonrockarna följa med pojkarna när de går till pappa igen på fredag, så då blir vi kvitt det luddande eländet. Ingen idé att dammsuga innan dess, säger min lättja...

söndag, december 25, 2011

Insikt

Då och då blir jag förvånad över mig själv. Ibland är det jobbigt, men oftast brukar jag tycka att det är bra att jag utvecklas hela livet och ständigt lär mig nya saker om mig själv. I morse hade jag en sådan stund av insikt.

Alva och jag hade tagit oss till kyrkan och stod redo att sjunga upp 05.45. Som vanligt vid julottan var det förbaskat svårt att få igång rösten. Jag har sjungit julotta mer eller mindre i tjugo år nu med något års undantag och det går aldrig att sjunga som en människa. Men vi kämpade på och gick över till kyrkan. När vi övat klart kom stunden då normalt sett ceremonimästaren kliver fram och framsäger de tämligen självklara instruktioner om hur vi skall gå in och sedan ta oss ut igen. Men ingen ceremonimästare hade orkat upp till ottan. Då kom det. Plötsligt fick jag ett starkt behov av att liksom styra upp. Försökte tränga tillbaka det eftersom jag visste att just där och då var det verkligen inget att orda om. Det var ganska uppenbart vilka som skulle leda processionen in och vilka som skulle ta täten ut. Men det var som förgjort. Det gick inte. Till sist öppnade jag näbben och framkastade lite nonchalant sådär min tanke om hur det skulle gå till. Det var väl ingen som irriterade sig på det mer än jag själv, för all del, så det gör inget - men jag var så förvånad över min trängtan av att skapa ordning och reda även där det inte behövdes.

Juldagsmorgonens självinsikt: jag vill banne mig styra upp. Usch.

torsdag, december 22, 2011

Hjärtvärken

Åren går. Så småningom börjar jag tro att jag verkligen har förstått och accepterat och gått vidare. Men så plötsligt kommer smärtan tillbaka. Oftast utan att jag förstår hur och varför det blev så svårt just nu. Tiden mellan den 15 december och den 21 januari har i tretton år varit en konstig tid. I år har jag medvetet inte tänkt på Samuel. Så kom det, alldeles nyss. Vår trettonde jul utan Samuel. Snart fjorton år sedan han dog. Och jag står lika hjälplös, hudlös och full av längtan och sorg som om det var nyss han lämnade oss.

Jag läste i UNT häromdagen om de som besöker barnsjukhuset och ger klappar till de barn som ligger där. Jag klarade det utan att börja gråta, trots att jag mycket väl minns hur det var för oss. Samuel hade då, tror jag, flyttats över från intensiven till den avdelning där han hade vårdats så länge. Julklappsutdelarna kom. Jag frågade om även barn som låg i koma fick en julklapp. Alla barn får en julklapp, var svaret. Jag minns inte vad Samuel fick. Lite senare ställde vi upp en legoriddare vid han säng, men jag tror att vi hade köpt den själva. Eller så var det den han fick från julklappsutdelarna som kom till barnsjukhuset. Jag tycker att det är konstigt att jag inte kommer ihåg. Jag minns oerhört många detaljer, men mycket är ett enda suddigt virrvarr. Jag är inte ens säker på att han inte låg kvar på intensiven över jul och flyttades senare. Det är nu heller inte så viktigt. Jag har hans journal om jag vill ta reda på det. Men jag tänker att det är märkligt att när jag läste UNT-artikeln och kom ihåg den julen för fjorton år sedan, då gjorde det inte så ont. Varför kommer det nu, bara sådär?

Jag har så länge längtat efter att finna ro. Jag tycker att så länge min sorg och längtan efter Samuel fortsätter att vara ett vilddjur som river sönder mig inifrån så hedrar jag inte hans minne. Jag vill så gärna bara få vara tacksam för de år han fanns med oss. Men jag klarar det inte. Ärligt talat förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Hur kunde det hända? Jag vill ha min pojke tillbaka.

tisdag, december 20, 2011

Vardagsglömska

På hallgolvet ligger sedan i tisdags förra veckan två kassar. Jag har gradvis tömt dem på strumpor, vita långkalsonger, vita undertröjor och nisseutstyrsel som förpassats till tvättkorgen. Kvar finns två stjärngossestrutar och en guldstjärna på en pinne. Jag snubblar över dem var gång jag går i halln och det händer ganska ofta. Varje gång tänker jag: när jag går upp på övervåningen tar jag med dem och lägger i garderoben där de skall ligga till det är dags för Goder afton, mitt herrskap år 2012. Har glömt det i en vecka nu. Jag har slutat att se dem.

För mig går det ruskigt fort att tycka att saker som ligger framme och skräpar liksom hör hemma i inredningen där de är. Även om jag måste kliva över dem.

måndag, december 19, 2011

Lät det verkligen sådär eller Var är min skämskudde

Igår gav vi (Uppsala domkyrkokör) traditionsenligt två konserter. Den andra konserten blev inspelad och efter idogt petande lyckades jag äntligen ladda över filerna till min Ipod. Och har lyssnat. Det är nyttigt att höra inspelningar av kören, för helheten låter nämligen inte alls som det gör där jag står. Det vill säga i mitt lilla hörn med mina förstasoprankompisar framför och bredvid mig, samt med några basar som stadig grund något till vänster bakom mig. Mitt starkaste intryck av inspelningen är att vi sopraner låter förfärligt barnsliga. Så lät det inte i mina öron där jag stod och gapade. Visst är det konstigt?

Annars låter det trevligt värre, tycker jag. Det är bara när jag framför min presentation som jag måste plocka fram skämskudden när jag lyssnar. Jag vinnlade mig verkligen om att dra ner på farten eftersom jag vet att jag talar snabbt och därmed ganska otydligt. På inspelningen går det väääldigt fort i alla fall...suck. Dessutom håller jag på att dö när jag hör hur mycket jag läspar. Det blir värre när jag är trött, och det var jag, men det var ändå en smärre chock att höra hur framträdande läspningen är. Jag ångrar att jag inte fortsatte med tandställning ett tag till, kan jag säga. Men när jag som trettonåring hade haft tandställning i två år och hade tappat bort den på isen vid Gräsö vid längdskidåkning och picknick längs med strandlinjen ett sportlov, då var jag less. Så när jag kom till folktandvården för att berätta att jag liksom hade haft bort tandställningen och de sade (varför, kan jag undra så här många år i efterhand) att det såg riktigt bra ut och frågade om jag ville fortsätta eller inte (återigen, varför?), gissa vad jag svarade. Därav den fortsatta läspningen som beror på ett ganska präktigt överbett. Det kan jag väl leva med - men jag måste verkligen dra i bromsen ännu mer varje gång jag skall säga något framför folk.

Åter till själva musiken. Bortsett från de/oss barnsligt låtande sopraner var det finfint. Ni missade något, ni som inte var där. Kom redan nu ihåg att boka in den fjärde söndagen i advent 2012 för domkyrkokörens julkonsert. Om inget oförutsett inträffar står vi där igen med glitterspray i håret och sjunger för er.

onsdag, december 14, 2011

Den bästa presenten


På kvällen kom Tönnes pappa för att äta tårta. Han hade med sig ett jättestort paket. När Tönnes öppnade det visade det sig att det var ett riktigt, digitalt trumset. Lycka! Det tog en stund att montera ihop det, men det stod färdigt så att Tönnes hann spela en stund innan det var läggdags. Nu funderar vi bara på var det skall stå. Det blockerar pianot och allt annat i vardagsrummet nu, så det får nog flyttas upp till Tönnes och Sigvards rum.

En till decemberfödelsedag

Idag fyller Tönnes tonåring. Det innebär att det är tretton år sedan det där omtumlande första dygnet i hans liv. Direkt när han kom fram tyckte jag att han var så olik sina syskon, som bebisstadiet alla har varit ganska lika varandra. (Kompisarna på Arken kallade dem Perssonbarn och undrade om vi klonade dem i källaren.) Jag sade det till Olle som höll med men trevande sade att det kunde bero på att Tönnes föddes tre veckor innan beräknad ankomst. Jag tittade vidare på denna min lilla nya son. Till sist sade jag att jag tyckte det såg ut som att han hade Downs. Sade det till barnmorskan som inte tyckte att hon såg något, men såklart rullade allt i gång då när hon hämtade barnläkaren lite tidigare än vad hon skulle gjort annars.

Både Olle och jag kände nog ungefär samma sak: vi visste inte vad vi skulle känna. Jag bad honom att ringa släkten och berätta om den nya familjemedlemmen, men vi sade inget om misstanken om Downs då. Jag låg och tittade på den lille svarthårige, snedögde och knallgula (gulsot) pojken som påminde om ordförande Mao. Allt var ganska konstigt.

Sedan kom vi upp till BB där vi blev uppvaktade som kungligheter eftersom personalen fått veta att det kunde vara så att Tönnes hade Downs, och dessutom visste att vi förlorat vår äldste son i januari samma år. Det var med andra ord fruktansvärt synd om oss och gissa om vi fick hjälp och uppassning på ett sätt som jag inte varit med om någon annan gång. Ibland var jag tvungen att fnissa i smyg. Det var en känslomässig överladdning som var helknasig.

Den första månaden av Tönnes liv var tung för mig. Jag kan inte säga annat än att det var så mörkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sedan började det vända. Rätt snart insåg jag att Tönnes har tur som har Downs när han nu ändå föddes med ett kromosomfel; det är ganska välkänt, det finns forskning runt syndromet och jag har ett barn som har samma känslomässiga behov som jag själv. Det sista tänker jag ofta på. Det gör att det inte är särskilt svårt att förstå honom trots att han är ett stort mysterium många gånger. Låter det märkligt? Det är det. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att så länge jag vet att Tönnes behöver min närhet, min uppmuntran, samtalen med mig, buset och annat, så är det inte svårt att ha en bra relation trots att han inte uttrycker mer än en bråkdel av det som försiggår i hans inre.

Stora killen som så tydligt har varit tonåring ett tag nu. Killen med den djupa rösten som ibland spricker i ett lyckligt tuppande när han skrattar. Den fina Tönnes som är så omtyckt av sina kamrater och lärare i skolan - och så älskad av sin familj.

måndag, december 12, 2011

En skön själs bekännelse, som man kallar´t

Jag vet att man inte skall skjuta upp till morgondagen de saker man kan skjuta redan i dag, men jag pallar inte att lägga upp Justus staffanslinne i kväll. Det får bli i morgon. Han skall inte vara på Uppsala konsert & kongress förrän kl 11, så det är ju gott om tid. Visserligen har jag haft flera veckor på mig att fixa detta, men jag anser att förberedelser är blaha blaha. Det är ju ingen sport om man inte får det där stresspåslaget i absolut sista minuten.

Jag hade faktiskt en plan. Planen var att göra allting i dag, inklusive att handla den där vita t-shirten som Justus måste ha under linnet för att inte stå och se naken ut i motljuset. Nu får han ha sin vanliga körpolotröja istället och kommer förmodligen att försmäkta i värmen. (Han skall ha vita långkallingar under också, så fryser gör han inte.) Jag skulle också kolla upp grå byxor till nissedräkten eftersom gossen själv inte har den blekaste aning av var han gjorde av de mjukbyxor han fick låna av Alva och använde under förra årets Goder afton-spex. Synd bara att jag fick min absolut värsta vinterförkylning just natten till i dag och har varit fullkomligt utslagen. Något säger mig att planen var bristfällig redan i början eftersom det inte fanns någon plan B. Jag har ingen förklaring eller ursäkt. Enda ljuspunkten är att Sigvards utstyrsel är klar eftersom han exempelvis kunde ärva den vita t-shirt som Justus hade förra året. Och han behöver ingen nissedräkt än, praise be.

Tänk om jag visste varför jag inte är bättre på att förbereda sådant här. Jag har fött och fostrat fem barn, roddat dagis och skola och fritids och lucia och en mängd andra aktiviteter men jag upptäcker inte saker förrän de så att säga står och bankar på dörren. Inte ens när jag får i snitt fem mejl i veckan om körsaker som rör barnen verkar det gå in i min skalle. Oförbätterlig är nog ordet.

P.S. Justus hittade de grå nissebyxorna nyss. Även han har haft veckor på sig att kolla dem eftersom jag började tjata om det för ett tag sedan i tanken att han skulle ta eget ansvar för spexrekvisitan. Men jag kan inte gnöla på honom. Han är alldeles för lik mig, stackars pojk.

Den osminkade sanningen

Igår ritade Sigvard av mig. Jag tycker det blev en fin bild. Han anser inte att jag har skägg utan har ritat så för att visa att håret är så pass långt att det syns på sidorna av nacken. Originalbilden är inte suddig, men scannern ville inte vara med och leka så här på morgonen så det blev ytterligare en kass bild tagen med min mobil.

Som avslutande touch sade Sigvard: "Förlåt mamma, men ibland är du trött", och så ritade han in påsarna under mina ögon.

Med tanke på att jag blev tokförkyld igen i natt är det inte förvånande att påsarna syntes så väl redan igår. Äsch, vem försöker jag lura? Påsarna sitter där de sitter sedan långt tillbaka. Kanske dags att investera i concealer.

lördag, december 10, 2011

Hipp hipp hurra!

Den där pigga lilla flickan som hoppade närhelst hon skulle gå någonstans, den där lilla tösen med ljusbruna lockar i nacken - hon fyller arton år idag. Ända sedan hon var fyra år och satt i ett hörn i en korridor på intensivvårdsavdelningen för att det var för svårt att vara i det där rummet där Samuel låg och såg ut att redan vara död, ända sedan dess har jag velat kompensera henne för smällar i livet. Det har inte gått särskilt bra.

Nu är hon myndig och har visat i många år att hon reder sig bra i livet. Varje dag är jag glad över denna min dotter som är en sådan klok och omtänksam person. Jag ser att hon klarar sig. Ändå vill jag kompensera för det som inte går att förändra. Helknasigt.

Men idag, eller snarare om några timmar när dagen gryr, skall vi sjunga och hurra för Alva Elisabeth, mitt eget Nobelpris.

onsdag, december 07, 2011

Sista gången

Jag tror om mig själv att jag inte är särskilt sentimental, men så kommer situationer då jag upptäcker att det är jag visst.

Ikväll skjutsade jag pojkarna till sina respektive pianolektioner eftersom deras far var hemma med sjuk Tönnes. På vägen dit var Sigvard tyst och deppad eftersom han hade haft ett mindre sammanbrott för att han tyckte att pianoläxan varit för svår. Om man aldrig övar blir det ännu svårare, vet vi vuxna, men det hjälper inte nioåringen som dels faktiskt vet att han borde ha övat och dels har förväntningarna på sig själv att han skall kunna saker innan han har lärt sig dem. Det var ingen lycklig gosse som var på väg till lektion. Vi släppte av Justus vid hans pianoställe och denna snällaste storebror gav Sigvard uppmuntrande avskedsord. Sedan snurrade vi runt och letade parkeringsplats vid Nannaskolan (det krävde vissa omvägar eftersom jag inte ville köra mer än absolut nödvändigt på Kungsgatan med mina dubbdäck) och då hann jag säga till Sigvard att det inte är förbjudet att tala om för sin lärare att läxan var för svår.

Vi gick in och Sigvard talade om att han tyckte det varit svårt. Pianoläraren Olle meddelade att det här var sista lektionen för terminen eftersom han har konsert med ett annat gäng elever nästa vecka, och sedan är det jullov. Jag blev omedelbart gripen av stunden. Ganska löjligt. Det var där den av mig förträngda sentimentaliteten dök upp. Givetvis berodde det på att jag tycker att Sigvard hade en sådan enorm tur när han fick just denna människa till pianolärare, och att jag är rätt ledsen över att han missar den här möjligheten nu.

Det blev en sådan fin lektion. Sigvard spelade det han kunde och det gick rätt bra med tanke på att han oroat sig så innan. Olle passade på att ge tips som Sigvard har nytta av när han spelar hemma - för han kommer förstås att spela hemma. Det har han sagt ända sedan han meddelade att han inte ville fortsätta med lektionerna. Sedan var det bara att säga tack för den här tiden och gå. Sigvard var lättad och glad. I bilen hem sjöng han och pratade oavbrutet. Ingen ångest där, längre!

Men jag sitter här och är fortfarande lite sentimental och ledsen.

lördag, december 03, 2011

Siriussupportrar; en studie.

Ullie och jag åt grekiskt i godan ro på Alexander. Efter ett tag började det ramla in fler gäster. Flertalet hade Siriushalsdukar runt halsen. Av detta drog vi slutsatsen att det hade varit bandymatch som just hade slutat. (Restaurangen ligger nära Studenternas IP). Ullie som är bandyfantast kollade genast upp matchresultat och det visade sig att Sirius faktiskt hade vunnit en match! Det sker inte alltför ofta så man förstår att supportrarna var glada. Några av dem hade haft annat än varm choklad med sig i bandyportföljen så de var högljudda även innan ölen hade kommit in. Av kvällens upplevelser kan jag konstatera följande om Siriussupportrar:

Pro primo: De är sångglada även om de inte är så musikaliska. Halvsjungna ramsor blandas med hjärtliga bröl framförda med högsta volym. Artikulationen är inte alltid den bästa, men jisses så glada de är.

Pro secundo: De är oerhört lojala med sitt lag. Detta förstår man av ramsorna där de framhåller att "Sirius är bästa laget". Med tanke på hur sällan Sirius vinner matcher är det ett nästan rörande bevis på trofasthet.

Pro tertio: De är långsiktiga. Ramsan "SM-guld 2027" tyder på att man inser att det krävs ett långt arbete för att bygga upp ett riktigt slagkraftigt lag. Börja med knattarna i dag så kanske SM-guldet kan vara en realitet om sexton år.

Sedan betalade vi och tackade för oss, så det blev inga fler observationer i Siriussupporterns sinnelag den här kvällen.

fredag, december 02, 2011

Den "rätta" föräldern

Sjuk och vissen. Började fundera på om jag har Alvedon hemma och så gick tankarna till förra gången jag var på ett apotek, nämligen på Doc Morris i resecentrum. Där hade de en sådan där fusktermometer som man brukar använda på förskolorna, det vill säga en pryl som bara visar att ungen har förhöjd temperatur men inte hur mycket. Just den här termometern saluförs under att namn som jag blir galen av. Den heter Mother´s touch. Och så en bild på en mamma som lägger sin hand på barnets heta panna.

Jodå. Det är bara mammor som har det där rätta handlaget och instinkten för att ta hand om sitt sjuka barn. Det vet ju alla att pappor inte har en susning om vad de skall göra när barnet är sjukt, om de ens har märkt att telningen inte är kry. För pappor har inte den där instinkten som alla mammor har. Sådant här gör mig så arg att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Undra på att vägen till jämställdhet är allt annat än rak, när vi fortfarande håller på och påstår att den förälder som har snopp inte kan vara omvårdande. Om jag vore man skulle jag demonstrera på ett torg någonstans. I stället försöker jag uppfostra mina söner till att vara människor snarare än kön. Så att de åtminstone inte har i bakhuvudet att de inte skulle duga lika mycket som sina hypotetiska barns andra förälder när de får barn, om och när den dagen kommer.

P.S. Nu tänkte jag heteronormativt igen. Jag utgick ifrån att mina söner får barn med kvinnor. Och de skulle de naturligtvis få på ett eller annat sätt även om de skulle vara gay; en kvinna har en gång fött barnet hur det än sedan har kommit till familjen. Jag undrar faktiskt hur föräldraskapet och rollerna funkar för samkönade par - där kan ju inte den ena komma dragande med att säga att "det där fattar du inte för du är man". Eller "det där begriper jag bättre för att jag är kvinna".