måndag, december 12, 2011

En skön själs bekännelse, som man kallar´t

Jag vet att man inte skall skjuta upp till morgondagen de saker man kan skjuta redan i dag, men jag pallar inte att lägga upp Justus staffanslinne i kväll. Det får bli i morgon. Han skall inte vara på Uppsala konsert & kongress förrän kl 11, så det är ju gott om tid. Visserligen har jag haft flera veckor på mig att fixa detta, men jag anser att förberedelser är blaha blaha. Det är ju ingen sport om man inte får det där stresspåslaget i absolut sista minuten.

Jag hade faktiskt en plan. Planen var att göra allting i dag, inklusive att handla den där vita t-shirten som Justus måste ha under linnet för att inte stå och se naken ut i motljuset. Nu får han ha sin vanliga körpolotröja istället och kommer förmodligen att försmäkta i värmen. (Han skall ha vita långkallingar under också, så fryser gör han inte.) Jag skulle också kolla upp grå byxor till nissedräkten eftersom gossen själv inte har den blekaste aning av var han gjorde av de mjukbyxor han fick låna av Alva och använde under förra årets Goder afton-spex. Synd bara att jag fick min absolut värsta vinterförkylning just natten till i dag och har varit fullkomligt utslagen. Något säger mig att planen var bristfällig redan i början eftersom det inte fanns någon plan B. Jag har ingen förklaring eller ursäkt. Enda ljuspunkten är att Sigvards utstyrsel är klar eftersom han exempelvis kunde ärva den vita t-shirt som Justus hade förra året. Och han behöver ingen nissedräkt än, praise be.

Tänk om jag visste varför jag inte är bättre på att förbereda sådant här. Jag har fött och fostrat fem barn, roddat dagis och skola och fritids och lucia och en mängd andra aktiviteter men jag upptäcker inte saker förrän de så att säga står och bankar på dörren. Inte ens när jag får i snitt fem mejl i veckan om körsaker som rör barnen verkar det gå in i min skalle. Oförbätterlig är nog ordet.

P.S. Justus hittade de grå nissebyxorna nyss. Även han har haft veckor på sig att kolla dem eftersom jag började tjata om det för ett tag sedan i tanken att han skulle ta eget ansvar för spexrekvisitan. Men jag kan inte gnöla på honom. Han är alldeles för lik mig, stackars pojk.

1 kommentar:

em sa...

Det är inte dig och mig det är fel på. Det är Lucia, jul, påsk och alla andra dagar som kräver något av oss, som är illvilliga - de tycker att det är jättekul att smyga på oss bakifrån utan att vi märker att de närmar sig. Så står de plötsligt där och förväntar sig att vi ska tindra, vara pyssliga och förväntansfulla.
Krya på dig!
Margaretha