onsdag, december 14, 2011

En till decemberfödelsedag

Idag fyller Tönnes tonåring. Det innebär att det är tretton år sedan det där omtumlande första dygnet i hans liv. Direkt när han kom fram tyckte jag att han var så olik sina syskon, som bebisstadiet alla har varit ganska lika varandra. (Kompisarna på Arken kallade dem Perssonbarn och undrade om vi klonade dem i källaren.) Jag sade det till Olle som höll med men trevande sade att det kunde bero på att Tönnes föddes tre veckor innan beräknad ankomst. Jag tittade vidare på denna min lilla nya son. Till sist sade jag att jag tyckte det såg ut som att han hade Downs. Sade det till barnmorskan som inte tyckte att hon såg något, men såklart rullade allt i gång då när hon hämtade barnläkaren lite tidigare än vad hon skulle gjort annars.

Både Olle och jag kände nog ungefär samma sak: vi visste inte vad vi skulle känna. Jag bad honom att ringa släkten och berätta om den nya familjemedlemmen, men vi sade inget om misstanken om Downs då. Jag låg och tittade på den lille svarthårige, snedögde och knallgula (gulsot) pojken som påminde om ordförande Mao. Allt var ganska konstigt.

Sedan kom vi upp till BB där vi blev uppvaktade som kungligheter eftersom personalen fått veta att det kunde vara så att Tönnes hade Downs, och dessutom visste att vi förlorat vår äldste son i januari samma år. Det var med andra ord fruktansvärt synd om oss och gissa om vi fick hjälp och uppassning på ett sätt som jag inte varit med om någon annan gång. Ibland var jag tvungen att fnissa i smyg. Det var en känslomässig överladdning som var helknasig.

Den första månaden av Tönnes liv var tung för mig. Jag kan inte säga annat än att det var så mörkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sedan började det vända. Rätt snart insåg jag att Tönnes har tur som har Downs när han nu ändå föddes med ett kromosomfel; det är ganska välkänt, det finns forskning runt syndromet och jag har ett barn som har samma känslomässiga behov som jag själv. Det sista tänker jag ofta på. Det gör att det inte är särskilt svårt att förstå honom trots att han är ett stort mysterium många gånger. Låter det märkligt? Det är det. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än att så länge jag vet att Tönnes behöver min närhet, min uppmuntran, samtalen med mig, buset och annat, så är det inte svårt att ha en bra relation trots att han inte uttrycker mer än en bråkdel av det som försiggår i hans inre.

Stora killen som så tydligt har varit tonåring ett tag nu. Killen med den djupa rösten som ibland spricker i ett lyckligt tuppande när han skrattar. Den fina Tönnes som är så omtyckt av sina kamrater och lärare i skolan - och så älskad av sin familj.

Inga kommentarer: