torsdag, december 22, 2011

Hjärtvärken

Åren går. Så småningom börjar jag tro att jag verkligen har förstått och accepterat och gått vidare. Men så plötsligt kommer smärtan tillbaka. Oftast utan att jag förstår hur och varför det blev så svårt just nu. Tiden mellan den 15 december och den 21 januari har i tretton år varit en konstig tid. I år har jag medvetet inte tänkt på Samuel. Så kom det, alldeles nyss. Vår trettonde jul utan Samuel. Snart fjorton år sedan han dog. Och jag står lika hjälplös, hudlös och full av längtan och sorg som om det var nyss han lämnade oss.

Jag läste i UNT häromdagen om de som besöker barnsjukhuset och ger klappar till de barn som ligger där. Jag klarade det utan att börja gråta, trots att jag mycket väl minns hur det var för oss. Samuel hade då, tror jag, flyttats över från intensiven till den avdelning där han hade vårdats så länge. Julklappsutdelarna kom. Jag frågade om även barn som låg i koma fick en julklapp. Alla barn får en julklapp, var svaret. Jag minns inte vad Samuel fick. Lite senare ställde vi upp en legoriddare vid han säng, men jag tror att vi hade köpt den själva. Eller så var det den han fick från julklappsutdelarna som kom till barnsjukhuset. Jag tycker att det är konstigt att jag inte kommer ihåg. Jag minns oerhört många detaljer, men mycket är ett enda suddigt virrvarr. Jag är inte ens säker på att han inte låg kvar på intensiven över jul och flyttades senare. Det är nu heller inte så viktigt. Jag har hans journal om jag vill ta reda på det. Men jag tänker att det är märkligt att när jag läste UNT-artikeln och kom ihåg den julen för fjorton år sedan, då gjorde det inte så ont. Varför kommer det nu, bara sådär?

Jag har så länge längtat efter att finna ro. Jag tycker att så länge min sorg och längtan efter Samuel fortsätter att vara ett vilddjur som river sönder mig inifrån så hedrar jag inte hans minne. Jag vill så gärna bara få vara tacksam för de år han fanns med oss. Men jag klarar det inte. Ärligt talat förstår jag fortfarande inte att det har hänt. Hur kunde det hända? Jag vill ha min pojke tillbaka.

Inga kommentarer: