onsdag, december 07, 2011

Sista gången

Jag tror om mig själv att jag inte är särskilt sentimental, men så kommer situationer då jag upptäcker att det är jag visst.

Ikväll skjutsade jag pojkarna till sina respektive pianolektioner eftersom deras far var hemma med sjuk Tönnes. På vägen dit var Sigvard tyst och deppad eftersom han hade haft ett mindre sammanbrott för att han tyckte att pianoläxan varit för svår. Om man aldrig övar blir det ännu svårare, vet vi vuxna, men det hjälper inte nioåringen som dels faktiskt vet att han borde ha övat och dels har förväntningarna på sig själv att han skall kunna saker innan han har lärt sig dem. Det var ingen lycklig gosse som var på väg till lektion. Vi släppte av Justus vid hans pianoställe och denna snällaste storebror gav Sigvard uppmuntrande avskedsord. Sedan snurrade vi runt och letade parkeringsplats vid Nannaskolan (det krävde vissa omvägar eftersom jag inte ville köra mer än absolut nödvändigt på Kungsgatan med mina dubbdäck) och då hann jag säga till Sigvard att det inte är förbjudet att tala om för sin lärare att läxan var för svår.

Vi gick in och Sigvard talade om att han tyckte det varit svårt. Pianoläraren Olle meddelade att det här var sista lektionen för terminen eftersom han har konsert med ett annat gäng elever nästa vecka, och sedan är det jullov. Jag blev omedelbart gripen av stunden. Ganska löjligt. Det var där den av mig förträngda sentimentaliteten dök upp. Givetvis berodde det på att jag tycker att Sigvard hade en sådan enorm tur när han fick just denna människa till pianolärare, och att jag är rätt ledsen över att han missar den här möjligheten nu.

Det blev en sådan fin lektion. Sigvard spelade det han kunde och det gick rätt bra med tanke på att han oroat sig så innan. Olle passade på att ge tips som Sigvard har nytta av när han spelar hemma - för han kommer förstås att spela hemma. Det har han sagt ända sedan han meddelade att han inte ville fortsätta med lektionerna. Sedan var det bara att säga tack för den här tiden och gå. Sigvard var lättad och glad. I bilen hem sjöng han och pratade oavbrutet. Ingen ångest där, längre!

Men jag sitter här och är fortfarande lite sentimental och ledsen.

Inga kommentarer: