onsdag, december 26, 2012

Jul-TV

Så här i juletid, vad visar TV då? Romantiska komedier. I varje kanal. Det är tydligt att julen är den mysiga, småtrevliga filmens tid. Jag längtar efter att se kriminaldrama och science fiction eller vad som helst, bara inte tvingas zappa mellan Love Actually, The Holiday, Kalenderflickorna och den övriga vanliga stapelvaran så är års innan jag ger upp och tar en bok istället. (Vilket i och för sig är ett utmärkt val.)

Jag undrar nu när högtiden för Terminator infaller. Ge mig Arnold innan jag drunknar i kärleksmys.

söndag, december 23, 2012

Granen står så grön och grann i stugan

Sedan Alva fick upp ögonen för kungsgranar för några år sedan så är det en sådan som släpas hem varje jul. Så nära en Disneygran vi kan komma. Justus och Sigvard satte upp lamporna och klädde resten av granen på ett mycket förtjänstfullt sätt. Tönnes hängde upp sin kula, tog en chokladbit och tyckte sedan att han var klar och drog.

I vår julpyntslåda finns det en hel del pynt som jag de senaste åren har velat göra mig av med. Det är en mängd små, små figurer i halm, några gränslöst fula små plastänglar och några konstiga mojänger som föreställer en sol respektive en halvmåne. I mina ögon har deras charm har försvunnit, men när jag knystar om att "vi kanske inte måste sätta upp de där i år nu när vi har så många fina kulor" så protesterar barnen. Se där och tag varning: det fula lilla julpynt du en gång antingen tyckte var snyggt eller hängde upp lite på skoj sådär, blir på nolltid en kär tradition som barnen bara måste ha för att det skall bli jul för dem.

Alva fick julfnatt och drog igång ett pepparkaksbak med bröderna sent igår kväll. De frossade i kristyrglädje och jag åt med fröjd en rikligt glaserad dromedar till frukost i morse.

I morgon väntar julspel. Skall rusta mig med stickning och sitta i kyrkbänken redan vid nio då mina tre körbarn skall vara där för att repetera - då skall man väl ändå få en plats där det inte känns som om jag sitter vid E4:an i helgtrafik. Så kan det nämligen kännas om man hamnar i södra sidoskeppet eller överhuvudtaget sitter nära en gång, för där trillar alla småttingar omkring i leda och tristess medan deras äldre syskon sjunger vackert ur Händels Messias eller gestaltar Maria, Josef och herdar.

Nynnar lite försiktigt på Alfvéns Julsång ("lüs, stjärna, lüs") för att testa rösten. Jodå. Rätt hyfsat. Julotta, jag kommer. Om några dagar. Nu kan det bli jul.



fredag, december 21, 2012

Godhet

Sigge skrev en ny önskelista ikväll eftersom originalet fanns hos pappa. Han hade ett öra åt vad som hände runt om medan han skrev, så han hörde Justus säga till Björn att han inte behöver ha några julklappar. Björn kontrade med förslaget om att plantera träd i Vi-skogen som julklapp.

Sigges önskelista ser ni här. Den värmde gott. Jag frågade Sigge vart pengarna till fattiga barn skulle gå, och han svarade utan tvekan att de skall gå till SOS Barnbyar. Det där med att alla skall finnas där på julafton förvånade mig lite, eftersom vi brukar vara där. Sedan insåg jag att Sigge är tillräckligt gammal för att vara tacksam för att det är så, och vara rädd om det.

Efter min hjärtevärmande stund dök ironijävulen upp och började muttra om det politiskt korrekta barnet. Jag kväste den fort. Men visst är det förfärande ofta så nuförtiden, att om en människa yttrar en osjälvisk och god önskan så är vi snabba med att slå ner på den och göra oss lite löjliga över det? Jag fnissar också åt standardsvar i misstävlingar, eftersom den där önskan om fred på jorden känns så pretentiös i sammanhanget (liksom: gör något åt det då istället för att strutta runt i baddräkt på en scen), men jag tycker samtidigt att jag tänker fel där. Det är gräsligt att vi inte tar det på allvar. Det säger något läskigt om vår samtid.

Jag är mycket lycklig över de goda impulser och nobla instinkter som mina barn besitter. Det är inget att ironisera över, utan sådant som bidrar till en bättre värld. En riktigt pretentiös tanke, så här före jul. Var så goda. Smaka på den. Jag bjuder.

torsdag, december 20, 2012

Man har det allt bra ändå

Undrar om dotterns glädje över att använda sitt sprillans nya körkort till att skjutsa familjemedlemmar hit och dit börjar mattas något. Jag är i alla fall skamlöst oberörd inför att be henne om hjälp så länge hon inte säger något. Tacksam till tusen är jag också.

Idag skjutsade hon mig till läkarmottagningen så jag kunde bli sjukskriven och få hostdämpande medicin. Sedan körde hon mig till ett apotek innan jag med en grandios gest lät henne få åka iväg. Hon hade ju två bröder att hämta upp och skjutsa till körövning. De här turerna var långt ifrån de enda hon hade ägnat sig åt i skjutsa-familjen-väg under dagen, kan jag säga. På apoteket fick jag hosta upp (vitsigt) 200 pix för hostmedicinen och höll nästan på att hamna i verbalt slagsmål med apotekaren eftersom jag aldrig tidigare varit med om att behöva betala för en medicin innan min frikortsperiod löpt ut. Den löper ut i januari så jag var sådär korkad som jag kan bli när jag är mycket förvånad; det tar en stund innan polletten trillar ner. Tydligen finns det vissa mediciner som inte ingår i förmånssystemet, vad nu det är. Jaha. Jag väljer att se det positivt. Alla mina mer eller mindre dyra mediciner ingår uppenbarligen i förmånssystemet och det får jag vara glad för. Så 200 spänn för hostmedicin precis före jul var väl en smäll man får ta med jämnmod. Nu gäller det att den verkligen funkar också, annars var den väääldigt dyr.

Och så tänker jag på alla som inte har råd på en mer allmän grund. Blir ödmjukt tacksam över att jag har det så bra och tryggt som jag har det. Är ännu mer glad för att jag ändå ger lite pengar varje månad till olika hjälporganisationer. Inte för att freda mitt samvete, utan för att jag vill hjälpa det pyttelilla jag kan.

onsdag, december 19, 2012

Halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, kan jag endast beklaga Erik XIV:s olyckliga öde.

Överskriften är vilseledande. Tvärtemot de intentioner (som inte riktigt lyckades nå fram, så att säga) som författaren av den sedan länge utfnissade meningen hade, kan jag glädja mig åt att jag omges av begåvade och vänliga och kloka personer. Min nya arbetskamrat Carolina är en sådan.

Men jag är inte den som bara godkänner folk rätt upp och ner sådär. Nej, jag vill minsann veta var jag har dem, så idag utsatte jag Carolina för ett lömskt IQ-test. I ett mejl låtsades jag förklara hur hon skulle koppla ett dokument så att skrivaren spottade ut adressetiketter som slutprodukt. Mejlet är fullt av "men jag minns inte exakt var man hittar det", "nya versionen av Word har lagt allt under andra ställen än där de fanns förr", "sedan tror jag att du skall klicka där för att infoga men det kan vara så att du måste gå vidare ett steg först men det minns jag inte hur man gör". Följde sedan upp med luddiga instruktioner hurusom ställa in A-porto på frankeringsmaskinen.

Tio minuter senare, max, kom ett mejl där hon skrev att hon skulle göra en försöksutskrift av första försöket. Jag tar av mig hatten och konstaterar nöjt att Carolina klarat testet med glans.

Jag är djupt imponerad. På riktigt. Jag begriper inte hur någon kunde förstå mina helvirriga instruktioner. Som alltså blev virriga trots att jag ansträngde mig att försöka vara hyfsat klar, om någon nu skulle undra.

Helig j-a vrede

Efterspelet efter SVT:s Luciamorgon är inte över. Som tur var, höll jag på att säga. Med det menar jag att det är skönt att körledare och domprost pratar med barnen och ungdomarna om reaktionerna som kom, att de framhåller alla de överväldigande positiva omdömen som har kommit fram, och sedan framförallt med de äldre barnen och ungdomarna tar upp att det finns folk som haft åsikter om hudfärg och annat. Det är också skönt att man valt att ligga lågt utåt. För de inblandades skull.

Varför öppnar då jag näbben igen? För att jag är så inihelvetes förbannad och gråtfärdig på en och samma gång. Varje gång jag tänker på att det finns folk i vårt land som ondgör sig över allt det jag skrev om i ett tidigare inlägg, och dessutom går igång på att det i körerna överhuvudtaget finns barn och ungdomar med mörk hudfärg, ja, då vill jag ta ett järnrör och skrika och slåss och få ut den vitglödgade ilska som väller fram i mig. Oklart vem jag vill slå på. Oklart om jag förmådde slå ner en person med slaskhink istället för hjärta och hjärna om den stod framför mig; men det känns som om jag skulle kunna gå bärsärk. Det är väl vikingen i mig, och då är det väl bra eftersom det är nationalistiskt eller nå´t. I någons förvirrade hjärna.

Det gör så ont i mig. För mig är det här personligt på ett sätt som jag inte riktigt själv begriper hur det blivit så. Att det känns så nära. Jag förstår inte hur det kan finnas människor, riktiga, tänkande människor med egna känslor och drömmar och förhoppningar som kan vara illvilliga, misstänksamma eller rentav hatiska mot andra bara för att de har en annan hudfärg eller ett annat ursprungsland än man själv har. För mig finns ingen förklaring. Utom att deras själar är avgrundsdjupa brunnar av slask och dy.

Idag struntar jag i att det är en förenkling. Idag struntar jag i att även det tänkandet leder till ett främlinggörande (från mitt håll, då). Människor i Sverige år 2012, på väg in i 2013, som på allvar saknar både hjärta och hjärna. Skrämmande många.

Jag kommer igen i morgon och försöker fortsätta i tron på att dialog leder till förståelse på ett eller annat sätt. Idag: ge mig ett järnrör. Eller: gör för sjutton inte det.

Mystiska förehavanden i mörkret

Nu har jag undrat i snart en vecka vad det är som försiggår på den plats där gamla BUP låg. Husen revs för ett tag sedan (nej, jag minns inte när, gaggigheten har satt in, tror det var förra vintern) och det lär dyka upp bostadshus där inom kort som kommer att skymma skogen och förstöra utsikten men ge människor husrum, så det är ju bra i alla fall. Men än så länge är det en stor tom markplätt. På denna plätt har stora maskiner åkt sakta fram och tillbaka med blinkande ljus i mörkret i många dagar. Ibland har maskinerna bara stått stilla med blinkande ljus. Aktiviteten pågår oavsett tid på dygnet, helg som vardag. Ett tag tänkte jag att plätten används som snötipp. Men det syns inga stora snöhögar som markerar det. Så jag undrar. Gör de mätningar? Dygnet runt? Jag begriper inget och är lika nyfiken varje gång jag tittar på plätten och ser maskiner och lampor.

Alldeles nyss begav de sig därifrån. (Kl 7.35, ungefär.) Jag kommer att sitta som en hök vid fönstret och bevaka när och om de kommer tillbaka. Har inte mycket annat att ta mig för. Allmäntillståndet är inte så bra, liksom. Det enda jag är glad över är att den här virusinfektionen för en gångs skull lät näsan slippa vara med och lattja. Den valde att gå på hals, stämband och luftvägar istället. Coughing the night away. Men det skall bli så bra, så bra, en dag. Bara jag ser tiden an med tillförsikt och framtidstro som den i en käck (valfri) film från beredskapsåren, har trygg blick, rosor på kind och smilgropar som Sickan Carlsson så blir det ålrajt. Och vet ni - det har jag ju! Smilgropar som Sickan Carlsson, alltså. Eller nästan i alla fall. Så jestanes så tokigt bra och lyckat allt skall bli framöver.

Nä. Nu orkar jag inte längre. Jag går och knyter mig igen och hoppas att hostmedicinen hjälper en tio minuter eller så. Skulle behöva somna. Så jag kan återuppstå och titta och undra över vad maskinerna har för sig på plätten igen.

tisdag, december 18, 2012

Mycket liten på jorden

Idag är en en sådan där dag då världen tycks skrämmande. Det finns så mycket läskigt som händer. Och så läser jag om klimatförändringarna, de där fyra gradernas höjning av temperaturen till exempel. Enligt några beräkningar verkar det vara runt år 2050 som klimatförändringarna har orsakat så mycket oreda att världen befinner sig i ett kaos av översvämningar, extrem torka, klimatflyktingar, ännu mer orättvis fördelning av de resurser som finns -  ja, det känns allmänt som att Ragnarök inträffar då.

Nu undrar jag på fullt allvar vad jag som individ kan göra åt det här. Jag sopsorterar. Hjälper det? Försöker få resten av familjen att förstå att man släcker lampor när de inte behöver stå på, och att man kan stänga av apparater om ingen använder dem/tittar på dem. Hjälper det, om jag lyckas med dem?

Idag är jag rädd. För att hantera rädslan gör jag som alla människor måste göra inför den stora, obegripliga katastrofen: jag försöker plantera mitt äppelträd i dag, så att säga. Hjälper det?

lördag, december 15, 2012