fredag, januari 27, 2012

Om civilingenjören får bestämma

Alva och jag skulle skjutsa Björn till ett gärde där en buss stod, och sedan följa efter bussen till UL:s parkering och sedan hem. En liten enkel procedur och ett lagom övningskörningstillfälle för Alva sent på fredagskvällen. Bussen stod vid ett partytält som drog igång ett dunka-dunka man sällan hört. Vi ville bara köra därifrån snarast möjligt. Då visade det sig att höger bakdäck på bussen slirade. Jobbigt att tänka ut lösningar med dunk i öronen tyckte till och med Björn, men såklart kom han på en lösning. Barmhärtigt nog skickade han iväg mig och Alva på en extrasväng runt stan så vi skulle slippa dunka-dunkandet medan han väntade på en trafikledningsbil som skulle komma med grus.

Vi for mot mystiska, outforskade områden såsom Nyby ("Titta, här ligger det ett Willys. Och en Max!") och sedan vidare till Gamla Uppsala. När vi kom tillbaka gick det att köra iväg bussen och kvällens uppdrag var avklarat, lite senare än tänkt men ändå smärtfritt.

Vanligtvis övningskör Alva med vår pyttelilla Renault Clio för att öva sig på manuell växling, men nu är Clio ner för räkning och gick inte genom besiktningen. I väntan på att Clio skall bli fixad har vi dock fått tillbaka Oldsmobilen, lagad och fin direkt från vår fantastiska bilmekaniker Erik i Karlstad. Och övningsköra med automat är inte fel för man kan träna trafiksituationer även då. Vi hade dock ett problem: övningskörningsskylten är magnetisk. Vår Oldsmobile har en kaross av plast. Alva och jag tänkte att vi kunde ta silvertejp. Det tänkte inte Björn. Han tänker aldrig som vi när det gäller praktiska lösningar och det är rätt intressant.

Så här såg hans lösning ut. Tyvärr kunde jag plötsligt inte ställa in mörkerläget på min kamera när vi stod utomhus och hade riggat upp skylten, så jag kan inte visa hur det såg ut på plats.

Om jag inte kan få en Rolls Royce vill jag ha en Bentley

Drömmar. Eskapism. Mål. Allt hänger ihop på något vis. Utan föreställningen att det finns något vi vill ha eller uppnå blir det liksom inget driv. En del (väldigt många) inriktar sig på materiella mål. Andra har höga ideal och arbetar mot mer icke påtagliga företeelser. De flesta av oss blandar friskt mellan idealismen och den krassa ekonomiska verkligheten.

Varför tar jag med eskapism i allt det här? Så länge den inte gör mig världsfrånvänd i den meningen att jag struntar i allt och alla som finns i de sammanhang jag är en del av, tycker jag att det är inspirerande att fly bort lite. Jag har tidigare skrivit en del om min böjelse för fantasy och science fiction, och den bottnar i att jag gillar att vrida och vända på det mesta. I teorin, märk väl. I praktiken är jag oerhört konservativ och obenägen till att förändra något. Men att få fly bort och låta tanken och fantasin släppa taget är skönt. Jag har ändå fötterna så hårt rotade i myllan att det inte är någon risk att jag försvinner iväg. Och då blir även eskapism ett sätt för mig att samla kraft och fokus framåt i mitt liv. Låter det konstigt? Det kanske det är. Eller så förklarar jag för dåligt. Jag menar väl bara att det är bra att ha drömmar och fantasi. Så länge det är inriktat på något vettigt (dvs som jag tycker är vettigt) och inte på att man först vill sälja yachter i Los Angeles och sedan raskt bli skådis.

Kvällens eskapistiska tanke är att jag vill ha en fancy bil. Och hamnar inte alls i samma kategori som att vilja sälja fenomenalt dyra lyxprylar till miljonärer...

torsdag, januari 26, 2012

Så många frågor, så få svar

Jag satt i en taxi med Tönnes på väg från hans fritids till musikterapin strax efter kl 15 idag och fick höra socialdemokraternas presskonferens. Chauffören vred upp volymen på radion så att vi inte skulle gå miste om en enda stavelse eller ett enda kameraljud (det tog en stund innan jag kom på vad det var för ett märkligt bakgrundsljud, där). Carin Jämtin talade bra men väl utdraget innan det stora avslöjandet som var läckt till tidningarna sedan timmar tillbaka. "VU nominerar Stefan Lövhen till posten som partiordförande." Sedan talade Löhven kort. Bra, tyckte jag. Han lät schysst och reko. Han lovordade också Carin Jämtin och sade att hon var en klok och stark ledare.

Ungefär där började jag fundera på varför inte Carin Jämtin kunde tagit på sig posten. Nu finns det säkert många personer som skulle kunnat vara lämpliga och blivit tillfrågade men sagt nej, och jag vet verkligen ingenting mer än ytligt om olika socialdemokraters förtjänster som politiker och människor. Men visst är det konstigt att det nästan alltid är män som är villiga att lägga huvudet på stupstocken, vilket det nästan handlar om i det här läget? Det finns och har funnits viktiga anledningar till att kvinnor tackat nej, en del till och med innan de ens har blivit tillfrågade, eller dragit sig tillbaka efter att ha visat sig vara så dugliga att de skulle kunna vara kandidater. Ingela Thalén. Margareta Westerberg. Lena Hjelm-Wallén. Margot Wallström. Och många fler som jag inte känner till eftersom jag inte vare sig är partimedlem eller politiskt aktiv.

Jag skulle tro att det ofta har handlat om att kvinnor haft större ansvar för att sköta den personliga sfären. Det vill säga att de skulle klara både att vara skärpta och alerta på den politiska arenan samtidigt som de skulle hantera dagis, utvecklingssamtal, ha ansvaret för åldrande föräldrar och hålla reda på vad som skulle handlas hem till familjens gemensamma skafferi. Notera att jag vet att det här är en ganska grov förenkling, men den har tillräckligt mycket tyngd för att jag skall skriva det.

Glastaket är en annan anledning. Vi skriver år 2012 men glastaket finns där. Min uppfattning är att färre kvinnor än män är beredda att kliva fram och möjligen kastas till vargarna. (Själv är jag en jättefegis.) Det kan bero på att man inte orkar slå emot en osynlig barriär hela tiden. Jag har förstås inte svaret. Jag borde egentligen inte spekulera alls eftersom jag varken är en ledare eller politiker - men jag tycker att det är lite pinsamt att så få socialdemokratiska kvinnor anser sig vara mogna för ledarrollen. För ärligt talat, har alla tidigare socialdemokratiska partiledare varit så fantastiska att man har anledning att tro att män verkligen skulle göra det så mycket bättre?

onsdag, januari 25, 2012

Slitvargen Sigvard

Igår bet jag huvudet av skammen och lagade Sigvards sanslöst trasiga täckbyxknän med silvertejp. Byxorna är ändå slut efter den här vintersäsongen så jag tyckte inte att det var någon idé att ge mig på att leta efter stora galonlappar. Det var i alla fall en lösning av problemet även om jag inte direkt kände att jag hade särskilt hög svansföring, där. Kunde lägga mig att sova med ett slags lugn i sinnet.

När Sigvard kom hem från skolan idag vågade jag inte ens titta på täckbyxorna. Det räckte så bra med det sprillans nya hålet på jeansknät som uppkommit under dagen. (Vad gör ungen?!) Och där går min gräns för silvertejpsanvändande. Jag kan inte förmå mig till att laga jeansen med silvertejp för då tror jag att socialtjänsten kommer att göra hembesök hos oss. Jag kvider och vrider mina händer. Jag inser att jag så småningom måste lösgöra händerna ur vridandet och på något vis gripa mig an jeansen, men inte ikväll. I morgon är det som bekant en annan dag.

tisdag, januari 24, 2012

Min karriär som tjuv eller Justus ögon höll på att trilla ur skallen

De bästa stunderna är när man kommer igång och pratar med barnen om ditten och datten. För en stund sedan var Alva, Justus och jag samlade i köket och samtalet råkade på slingriga vägar komma in på varför man som barn vill göra det man inte får. Jag bekände att jag hade varit ett väldigt tråkigt barn, för jag kan verkligen inte minnas att det var något jag ville göra men inte fick och gjorde i smyg istället. Jag var antagligen vare sig nyfiken eller äventyrslysten. Jag drogs med att palla äpplen en sommar, visserligen. Det kom jag inte ihåg när jag pratade med ungarna, utan mitt stora avslöjande inför dem var att jag som sjuåring stal en glaskula av en kompis. Den var vackert grön, liten och såg ut som en trollkula. Jag hade ont samvete för det i åratal.

När jag hade berättat om stölden av glaskulan skulle jag avrunda med ett passande talesätt. Eftersom mitt huvud är tokigt påskruvat sade jag givetvis fel och vände på uttrycket, avbröt mig i mitten och började skratta. Alva begrep vad jag skulle säga. Men Justus väntade tålmodigt ut mitt svammel och fniss och frågade så: "Men mamma, nu måste jag få veta. Hur stor var den där silverskålen egentligen?". Och såg lite orolig ut.

Denne min älskade son har nämligen huvudet till tre fjärdedelar fyllt av musik och berättelser och uppfattar inte riktigt allt som sägs på det sätt man framför det. Den här gången må han vara ursäktad eftersom mitt framförande var lite oredigt, men jag höll på att garva läppen av mig. Och fick förklara att det var en glaskula jag snodde, inte en silverskål. Han såg lättad ut. Hans bild av mig fick fortsätta att vara relativt ostörd. Morsan är i alla fall inte en silvertjuv.

Sedan passade sonen på att bekänna att han är en rätt hyfsad ficktjuv. Men eftersom han företrädesvis tränar på sin syster och lämnar tillbaka de stulna objekten direkt känner jag ingen oro. Fingerfärdighet måste kunna användas i andra syften än kriminella, tänker jag.

måndag, januari 23, 2012

Onårbar

För många år sedan kunde jag läsa filosofiska funderingar kring livet, fundera på dem och ta till mig de tankar jag upplevde ha beröringspunkter med mig själv och mitt liv. Jag har aldrig varit benägen att romantisera tillvaron, så det var föga förvånande inte så högtflygande eller svärmiska tankar jag tog upp. Däremot har jag alltid funderat på det mesta i tillvaron och har aldrig haft så trevligt under min konstiga och icke-resultatinriktade, ej heller avslutade studiegång som när jag läste olika kurser i religionsfilosofi. Jag var tillräckligt ung för att tänka att svaret var total öppenhet. Idag tänker jag att jag inte vet hur jag skall definiera denna öppenhet. Det känns rätt, men jag vet inte vad det egentligen innebär i förhållandet till mina medmänniskor och universum. Hur som helst var religionsfilosofi min musik. Och jag tyckte att jag hade fått ihop det ganska bra i huvudet och hjärtat vad gäller det mesta. En frågande hållning var grejen. Att det handlar om hur man hanterar det som läggs på en i livet, och hur man agerar som människa.

Så märklig upplevelsen när det föll samman. Ord ur böcker av mycket kloka människor om lidande och sorg blev till luft. De betydde inget alls för mig längre. Det jag tidigare hade tyckt vara ett stadigt bygge, både beprövat och befäst, det hade sin grund i lösan sand. Det mesta som jag tidigare tyckte var viktigt och sant lät som patentfraser på vykort. Jag behövde svar men kunde inga få. Det fanns inget som kunde svara på den yttersta, slutliga frågan "varför?". Jag klarade inte längre att ha en rent intellektuell hållning till de plågor livet kan innebära. Inte när det gällde mitt barn. Det räckte inte.

Tiden går, men jag står stilla. Sorgen står stilla. En liten bit på väg har jag kommit från de första årens förtvivlade undran, men jag har fortfarande inte så mycket att hålla mig i. Jag blir otålig när jag läser de där klocka böckerna som tidigare var viktiga redskap för mig. De betyder lika lite som "age is something that really doesn´t matter unless you´re a cheese" på ett roligt kort.

Jag saknar det. Att bli nådd. Att kunna hitta stöd och hjälp och tröst. Att kunna ta in.

söndag, januari 22, 2012

Som att bo vid kusten

I flera veckor har vi ett återkommande ljud i huset. Varje gång det hörs tittar jag ut genom fönstret för att kolla hur tät dimman egentligen ligger, tills jag kommer ihåg att vi inte bor vid kusten. Ljudet som låter ganska precis som en mistlur är helt enkelt rörledningssystemet i kåken. Det håller tydligen på att kajka ihop lite lätt. När en granne tappar upp ett bad eller borstar sina tänder så låter det som att det är rejäl tjocka utomhus.

Själva åstadkommer vi hittills bara mistlursljud med en kran, tack och lov. Det är kranen i nedre badrummet som inte tål att man vrider på den i kallt läge, så bara vi kommer ihåg att alltid vrida åt vänster slipper vi ljudet.

torsdag, januari 19, 2012

Sköra mänsklighet, full av smärta

Jag har just läst morgontidningen. Det är en sådan dag när det mest gör ont att läsa tidningen eftersom den är fylld av mänsklighetens smärta, om jag skall uttrycka det dramatiskt.

Det finns en artikel om rättegången om den helt klart svårt psykiskt sjuka mamma som i höstas dränkte sina två söner. Det är sådant som känns så omöjligt smärtsamt att ens tänka på. Jag kan inse att en människa kan vara så svårt störd i sin verklighetsuppfattning att det verkar bättre att ta med sig barnen i döden än att leva i en värld som är svår och ond. Det är inte första eller sista gången det händer. Däremot kan jag inte förstå det. Vem kan det? Det kan hon knappast själv heller, skulle jag tro. Hur fortsätter man att leva efter att ha dödat sina barn?

UNT:s förstasida pryddes av en bild på Fadime Sahindal. Även där något som är så svårt att ta in.. Hur kan man döda sitt barn för att hon inte följer familjens regler - ja, jag vet att det finns många saker att säga kring den så kallade hederskulturen och att hennes pappa och bror i viss mån själva är offer; men hur kan man? (Läs gärna Mariet Ghadimi, Stockholms universitet, och hennes forskarkollegors rapport HEDERSRELATERAT FÖRTRYCK OCH VÅLD I STOCKHOLMS STAD. Rapport 2009. Du kan hitta den på nätet om du söker på Mariet, exempelvis.)

I artikeln berättar en av Fadimes vänner att Fadime själv ville göra en skillnad mellan hedersrelaterat våld och det våld som (så att säga) vanliga, svenska kvinnor utsätts för i nära relationer. Det tycker jag är intressant. Mycket de senaste åren har ju tvärtemot handlat om att säga att våld är våld och lika oacceptabelt oavsett vilken upprinnelse det har. Jag vet förstås inte vad Fadime skulle säga om det i dag. Möjligen skulle hon säga att hon instämmer, men att man måste arbeta väldigt mycket med själva hederskulturen. Men vad vet jag? Jag står utanför och kan bara ana mig till hur det skulle vara att leva inom den ramen. Just nu känns den bara som ytterligare ett bevis på att vi människor är oerhört bra på att hitta på olika sätt att förtrycka varandra och göra varandra illa.

Jag var med och sjöng vid minneshögtiden för Fadime i Uppsala domkyrka. Mitt starkaste minne därifrån var en av de män som grät ohämmat och plågat under delar av högtiden. Jag vet inte vem han var, men det kändes som att han visade en stor sorg över att det kan bli så fruktansvärt fel. För mig blev han, utan att veta det och kanske helt utan att förtjäna det, en representant för de män som inte delar hederskulturens normer.

Bön: Lär oss människor att inte vilja trycka ner andra. Lär oss att respektera andra och vara snälla! Lär oss hur vi skall göra för att inte bejaka den onda röst inom oss som säger "Skada! Gör illa! Utnyttja!".

P.S. Läs om T.R.I.S. och deras arbete. Stöd det.

måndag, januari 16, 2012

Gissa musiken

Vad har hon i lurarna på bussen på väg till jobbet, den trötta och rödnästa kvinnan på bilden? Är det en inspelning från Uppsala domkyrkokörs konsert i Åbo i september 2011, Prefab Sprout, King´s singers, Goder afton med Uppsala domkyrkas gosskör, Dan och Gullan Bornemarks Jorden runt, Händels Messias, Diana Krall eller något annat?

Jag blev i alla fall mycket gladare av musiken än vad som framgår av bilden.

fredag, januari 13, 2012

Vinterbarn?

Idag är jag hemma med sjuk Sigvard. För en stund sedan började det snöa. Jag tänkte att det var väldigt skönt att få kura inomhus och rös vid tanken på att jag måste ut på stan i eftermiddag för att hämta bilen. Jag är visserligen född i februari men är verkligen inget vinterbarn i bemärkelsen att man trivs under den årstiden. Snön som yr så tätt utanför fönstret just nu gör att det visserligen blir lite ljusare, men det är inget jag vill vara ute i. Isch. Jag bara fryser. Kan bero på förkylningen förstås, men det visuella intrycket av snö och kyla förstärker ruggigheten.

Sigvard däremot sade: "Mamma, idag är min otursdag. Det börjar snöa när jag är sjuk." Underförstått: då kan jag inte gå ut och åka pulka. Vinterbarn, helt klart. Född i mars.

Mitt andra vinterbarn, som både är född på vintern (december) och älskar den, ligger fortfarande och sover. Hoppas hon blir lite uppiggad i sitt förkylningselände när hon vaknar till och får se snön.

onsdag, januari 11, 2012

Men jag gör gott te

Justus hällde upp en kopp te åt sig och sade "Man får alltid så gott te här hos dig". Han vet vad jag behöver för att piggas upp! Nu gör pojkens far alldeles utmärkt te också, det är nästan så jag skulle ha kunnat bryggt det själv, men jag kanske råkar välja tesorter som faller Justus mer på läppen. Hur som helst kändes det som en liten revansch för alla gliringar jag fått genom åren för att jag stått som en hök över tevattnet och bevakat det tills bubblorna fått rätt storlek. Särskilt mina korridorskompisar tyckte det var rätt... excentriskt. Men se, nu fick jag kvittot på att det lönar sig!

Själen suckar

Efter den långa och sköna ledigheten tog vardagen vid idag igen. Jag är redan nere för räkning. På jobbet blev jag trött för att jag inte kände att jag klarade någonting. På eftermiddagen och kvällen dök misstagen upp: jag hade glömt både att skicka med Tönnes gympapåse (som är kvar hos hans pappa och därför liksom inte var något jag trillade över och därmed kom ihåg) och frukt. Skäms. Ärligt talat, hur kan det vara så svårt att komma ihåg att skicka med ungen en frukt varje dag? Tydligen oöverstigligt för mig i alla fall.

Upptäckte att jag hade glömt att lägga in viktiga datum i almanackan. Lyckades ändra på det mesta som var dubbelbokat, men inte med den första svåra schemakrocken som jag inte vet hur vi skall lösa. Ett val måste göras och det som blir bortvalt ger konsekvenser. Jag får ont i magen av sådant.

Det är väl inte så mycket att orda om, kanske. Vanligt vardagskrångel. Men det har gjort mig trött och ledsen. Nu vill jag bara att klockan skall bli så mycket att jag kan lägga Piff och Puff och sedan få dra täcket över huvudet och kanske lyckas somna och slippa allt några timmar.