torsdag, januari 26, 2012

Så många frågor, så få svar

Jag satt i en taxi med Tönnes på väg från hans fritids till musikterapin strax efter kl 15 idag och fick höra socialdemokraternas presskonferens. Chauffören vred upp volymen på radion så att vi inte skulle gå miste om en enda stavelse eller ett enda kameraljud (det tog en stund innan jag kom på vad det var för ett märkligt bakgrundsljud, där). Carin Jämtin talade bra men väl utdraget innan det stora avslöjandet som var läckt till tidningarna sedan timmar tillbaka. "VU nominerar Stefan Lövhen till posten som partiordförande." Sedan talade Löhven kort. Bra, tyckte jag. Han lät schysst och reko. Han lovordade också Carin Jämtin och sade att hon var en klok och stark ledare.

Ungefär där började jag fundera på varför inte Carin Jämtin kunde tagit på sig posten. Nu finns det säkert många personer som skulle kunnat vara lämpliga och blivit tillfrågade men sagt nej, och jag vet verkligen ingenting mer än ytligt om olika socialdemokraters förtjänster som politiker och människor. Men visst är det konstigt att det nästan alltid är män som är villiga att lägga huvudet på stupstocken, vilket det nästan handlar om i det här läget? Det finns och har funnits viktiga anledningar till att kvinnor tackat nej, en del till och med innan de ens har blivit tillfrågade, eller dragit sig tillbaka efter att ha visat sig vara så dugliga att de skulle kunna vara kandidater. Ingela Thalén. Margareta Westerberg. Lena Hjelm-Wallén. Margot Wallström. Och många fler som jag inte känner till eftersom jag inte vare sig är partimedlem eller politiskt aktiv.

Jag skulle tro att det ofta har handlat om att kvinnor haft större ansvar för att sköta den personliga sfären. Det vill säga att de skulle klara både att vara skärpta och alerta på den politiska arenan samtidigt som de skulle hantera dagis, utvecklingssamtal, ha ansvaret för åldrande föräldrar och hålla reda på vad som skulle handlas hem till familjens gemensamma skafferi. Notera att jag vet att det här är en ganska grov förenkling, men den har tillräckligt mycket tyngd för att jag skall skriva det.

Glastaket är en annan anledning. Vi skriver år 2012 men glastaket finns där. Min uppfattning är att färre kvinnor än män är beredda att kliva fram och möjligen kastas till vargarna. (Själv är jag en jättefegis.) Det kan bero på att man inte orkar slå emot en osynlig barriär hela tiden. Jag har förstås inte svaret. Jag borde egentligen inte spekulera alls eftersom jag varken är en ledare eller politiker - men jag tycker att det är lite pinsamt att så få socialdemokratiska kvinnor anser sig vara mogna för ledarrollen. För ärligt talat, har alla tidigare socialdemokratiska partiledare varit så fantastiska att man har anledning att tro att män verkligen skulle göra det så mycket bättre?

Inga kommentarer: