måndag, januari 23, 2012

Onårbar

För många år sedan kunde jag läsa filosofiska funderingar kring livet, fundera på dem och ta till mig de tankar jag upplevde ha beröringspunkter med mig själv och mitt liv. Jag har aldrig varit benägen att romantisera tillvaron, så det var föga förvånande inte så högtflygande eller svärmiska tankar jag tog upp. Däremot har jag alltid funderat på det mesta i tillvaron och har aldrig haft så trevligt under min konstiga och icke-resultatinriktade, ej heller avslutade studiegång som när jag läste olika kurser i religionsfilosofi. Jag var tillräckligt ung för att tänka att svaret var total öppenhet. Idag tänker jag att jag inte vet hur jag skall definiera denna öppenhet. Det känns rätt, men jag vet inte vad det egentligen innebär i förhållandet till mina medmänniskor och universum. Hur som helst var religionsfilosofi min musik. Och jag tyckte att jag hade fått ihop det ganska bra i huvudet och hjärtat vad gäller det mesta. En frågande hållning var grejen. Att det handlar om hur man hanterar det som läggs på en i livet, och hur man agerar som människa.

Så märklig upplevelsen när det föll samman. Ord ur böcker av mycket kloka människor om lidande och sorg blev till luft. De betydde inget alls för mig längre. Det jag tidigare hade tyckt vara ett stadigt bygge, både beprövat och befäst, det hade sin grund i lösan sand. Det mesta som jag tidigare tyckte var viktigt och sant lät som patentfraser på vykort. Jag behövde svar men kunde inga få. Det fanns inget som kunde svara på den yttersta, slutliga frågan "varför?". Jag klarade inte längre att ha en rent intellektuell hållning till de plågor livet kan innebära. Inte när det gällde mitt barn. Det räckte inte.

Tiden går, men jag står stilla. Sorgen står stilla. En liten bit på väg har jag kommit från de första årens förtvivlade undran, men jag har fortfarande inte så mycket att hålla mig i. Jag blir otålig när jag läser de där klocka böckerna som tidigare var viktiga redskap för mig. De betyder lika lite som "age is something that really doesn´t matter unless you´re a cheese" på ett roligt kort.

Jag saknar det. Att bli nådd. Att kunna hitta stöd och hjälp och tröst. Att kunna ta in.

Inga kommentarer: