torsdag, januari 19, 2012

Sköra mänsklighet, full av smärta

Jag har just läst morgontidningen. Det är en sådan dag när det mest gör ont att läsa tidningen eftersom den är fylld av mänsklighetens smärta, om jag skall uttrycka det dramatiskt.

Det finns en artikel om rättegången om den helt klart svårt psykiskt sjuka mamma som i höstas dränkte sina två söner. Det är sådant som känns så omöjligt smärtsamt att ens tänka på. Jag kan inse att en människa kan vara så svårt störd i sin verklighetsuppfattning att det verkar bättre att ta med sig barnen i döden än att leva i en värld som är svår och ond. Det är inte första eller sista gången det händer. Däremot kan jag inte förstå det. Vem kan det? Det kan hon knappast själv heller, skulle jag tro. Hur fortsätter man att leva efter att ha dödat sina barn?

UNT:s förstasida pryddes av en bild på Fadime Sahindal. Även där något som är så svårt att ta in.. Hur kan man döda sitt barn för att hon inte följer familjens regler - ja, jag vet att det finns många saker att säga kring den så kallade hederskulturen och att hennes pappa och bror i viss mån själva är offer; men hur kan man? (Läs gärna Mariet Ghadimi, Stockholms universitet, och hennes forskarkollegors rapport HEDERSRELATERAT FÖRTRYCK OCH VÅLD I STOCKHOLMS STAD. Rapport 2009. Du kan hitta den på nätet om du söker på Mariet, exempelvis.)

I artikeln berättar en av Fadimes vänner att Fadime själv ville göra en skillnad mellan hedersrelaterat våld och det våld som (så att säga) vanliga, svenska kvinnor utsätts för i nära relationer. Det tycker jag är intressant. Mycket de senaste åren har ju tvärtemot handlat om att säga att våld är våld och lika oacceptabelt oavsett vilken upprinnelse det har. Jag vet förstås inte vad Fadime skulle säga om det i dag. Möjligen skulle hon säga att hon instämmer, men att man måste arbeta väldigt mycket med själva hederskulturen. Men vad vet jag? Jag står utanför och kan bara ana mig till hur det skulle vara att leva inom den ramen. Just nu känns den bara som ytterligare ett bevis på att vi människor är oerhört bra på att hitta på olika sätt att förtrycka varandra och göra varandra illa.

Jag var med och sjöng vid minneshögtiden för Fadime i Uppsala domkyrka. Mitt starkaste minne därifrån var en av de män som grät ohämmat och plågat under delar av högtiden. Jag vet inte vem han var, men det kändes som att han visade en stor sorg över att det kan bli så fruktansvärt fel. För mig blev han, utan att veta det och kanske helt utan att förtjäna det, en representant för de män som inte delar hederskulturens normer.

Bön: Lär oss människor att inte vilja trycka ner andra. Lär oss att respektera andra och vara snälla! Lär oss hur vi skall göra för att inte bejaka den onda röst inom oss som säger "Skada! Gör illa! Utnyttja!".

P.S. Läs om T.R.I.S. och deras arbete. Stöd det.

Inga kommentarer: