söndag, februari 26, 2012

Sic transit gloria mundi


Borde nog ta och städa undan kvarlevorna av Björns 60-årstulpaner. Men de luktar gott av honung när de är så utblommade... ikväll ryker de så kan jag gotta mig under dagen.

torsdag, februari 23, 2012

Ord att leva av

Igår skulle Sigvard baka en kladdkaka. Han skulle göra det själv. Jag var kvar i köket och stökade undan det sista efter kvällsmaten. Jag kunde inte avhålla mig från att hjälpa till, dels genom att påminna om att slå på ugnen, peta bort fläskkottletsstekkrafs från bakmargarinet och till sist ta fram vaniljsockret när Sigvard hade stått på en stol och tittat i skafferiet en liten stund. När jag hade gjort det kom jag på mig själv och sade "Men nu skall jag sluta att hålla på så här. Du behöver inte min hjälp". Då tittar denna min fantastiska unge på mig och säger: "Mamma, jag kommer alltid att behöva dig."

Alla familjer skulle ha en Sigvard. Då skulle världen se bättre ut.

söndag, februari 19, 2012

Tonårsproblem, kanske

Igår åt vi tårta för att i efterhand fira min födelsedag. Jag måste säga att det är inte alla som har en sådan fin hemmakör som framför "Ja må hon leva"! Å andra sidan är det inte alla som har ett barn som gastar "näj, näj, näj" hela sången igenom, heller.

Livet med Tönnes, liksom. Jag brukar tänka så och i andanom rycka på axlarna. Men igår blev jag plötsligt illa berörd. Jag upplevde det som att Tönnes gick över den gräns där han bara tycker att det stör hans förväntningar på vad som skall hända, och gick till att göra en aktiv markering mot mig. Jag vet inte om det är rättvist mot Tönnes eller ej, men känslan satt uppenbarligen kvar för i förmiddags inträffade några småsaker som ledde till att jag blev riktigt arg på Tönnes och skällde ut honom. Så gott man nu kan skälla ut någon vars försvarsattityd är att sticka ut tungan och göra pruttljud och låter hela sin varelse uttrycka ovilja och taggighet. Skäll tränger inte genom det, och det vet jag. Men jag är bara människa (sic) och känslan for iväg med mig.

Vi är sams igen och jag försökte nyss förklara för Tönnes varför jag blivit så arg på honom i förmiddags. Jag sade till honom i något enklare ordalag det jag själv kommit fram till under min dag av ilska, förtvivlan och självrannsakan. En av mina ömmaste punkter är när jag tycker att någon beter sig svinigt mot någon annan. När det gäller mina närmaste är jag löjligt känslig. Ingen får vara elak mot dem, och de får inte vara elaka mot andra. Jag tålde inte att Tönnes tidigare idag betedde sig otrevligt mot sin lillebror och mot mig. Han hade ingen anledning till det. Om vi hade haft delade uppfattningar om något hade det varit annorlunda, jag tycker nog att man måste få bli arg på mamma om hon bestämmer fel eller sur på brorsan för att han tog TV:n just när man ville se på Fem myror. Det är en annan sak. Det Tönnes gjorde var att han plötsligt började spela allan bara för att han kunde. Då tänder jag på alla cylindrar.

Efter vår konfrontation mådde jag dåligt av många orsaker. En var att det är inte så jädra lätt att ha ett barn med ett förståndshandikapp, och att jag blir nere av jag blir nere av det... En annan var min egen oförmåga att hantera situationen. Det slog mig att jag inte har behövt hantera sådant här med något av mina barn förutom när de var små, men sedan förståndet och medkänslan växte på dem har det aldrig hänt mig att någon av dem har betett sig illa på det sättet som Tönnes gjorde idag. Han var ett riktigt gräsligt tonårsyngel som sket i alla andra. Det är inget jag tolererar från något av mina barn. Trodde inte att det fanns i dem, ens, mer än som den allmänna mänskliga förmågan att bete oss dumt mot andra emellanåt. Jag blev handfallen. Och ledsen.

Med Tönnes kräver allt extra eftertanke eftersom han inte kommunicerar. Även ett barn eller en ungdom utan funktionshinder kan välja att stänga av kommunikationen. Men där sitter man inte med insikten om att barnet/ungdomen som på så många sätt fungerar likadant som mig har en hjärna som inte riktigt processar allt på samma vis och inte sorterar kunskap på samma sätt. Jag vet faktiskt väldigt lite om vad som händer i Tönnes huvud. Att det händer mycket, det vet jag, men jag vet inte hur det händer. Jag fortsätter ändå att prata med Tönnes om vad som händer. Jag tror att det var bra att jag sade till honom att jag både ville berätta varför jag blev arg, och sedan angav orsaken. Han lyssnade faktiskt. Sedan slog han snabbt bort det med ett gosigt skratt, men det skulle förmodligen de andra pojkarna också ha gjort.

Dock: alltid den gnagande känslan av jag missar så mycket när det gäller Tönnes. Jag måste hjälpa honom till att sluta bete sig riktigt illa. Inte vet jag riktigt hur det skall göras. Skolan och fritids är goda krafter för att hjälpa Tönnes. Jag är mycket tacksam över att vi inte är lämnade helt åt oss själva och våra känslor för Tönnes som gör att det är svårt att navigera när allt inte längre mest är okomplicerat.

lördag, februari 18, 2012

I vår soffa

Medan övriga familjen begav sig till Fjällnora för att åka långfärdsskridskor stannade Justus och jag hemma. Vi parkerade oss i TV-soffan och såg på SGU, en av våra gemensamma favoritserier. Jag stickade envist vidare på det där paret sockor som jag nu har insett aldrig kommer att bli perfekta. Emellanåt blev Justus så trött av sitt eviga hostande att han måste luta sig en stund och då passade mitt larvigt stora garnnystan bra som huvudkudde. Han matade fram garnet åt mig med jämna mellanrum utan att jag ens behövde be om det.

Det var gråvitt utomhus hela dagen. Nyligen började det regna. Fy bubblan för blötsnö, is och modd. Lägger upp en bild på naturbling som jag tog för några veckor sedan en morgon när jag väntade på bussen till jobbet. Vintern är vackrare när det är kallt, det medger till och med en vinterogillare som jag.

fredag, februari 17, 2012

Somliga går med trasiga skor

Idag hämtade jag Sigvard från fritids. Han sade bevekande "bli inte arg nu, mamma" och så visade han sina vinterkängor. Hål rätt igenom på båda två. Jag blev lite bestört över att han trodde att jag skulle bli arg på honom, för jag brukar sällan bli arg över sådant. Saker går sönder och de här kängorna var uppenbarligen äkta skitkvalitet. Jag var mer bekymrad över att Sigvard gått med trasiga kängor Gud vet hur länge. Ännu värre blev det längs vägen hem när han berättade hur det hade varit igår, när barnen var på Studenternas IP för att åka skridskor. Det hade (föga förvånande) kommit in snö och vatten i kängorna när de gick dit. När de skulle hem igen hade Sigvard fullt med is i sina kängor. Han illustrerade hur det såg ut när han skulle försöka gå i dem. Det gick inte alls. Så han hade fått åka med i en av de bilar som fraktade skridskor och ryggsäckar medan barnen promenerade.

Jag tycker det är förskräckligt att jag inte har märkt att hans kängor varit trasiga. Jag ser för mig frysande barn i ett gammalt fattig-Sverige. Barn som hostar ihjäl sig vid en vägkant. Kan inte släppa det. Hur länge har ungen gått och varit blöt och frusit utan att tala om det?

Vi kastade kängorna i soptunnan direkt vi kom hem. Och jag hoppas att Sigvard har förstått att det är viktigare för oss att han har torra och varma fötter än att skälla på honom för att något blivit trasigt.

söndag, februari 12, 2012

Det går långsamt fram

Jag har blivit besatt av projektet att sticka det perfekta paret raggsockor. I det ingår också att två par (perfekta) raggsockor skall vara färdiga till sportlovet så att Tönnes och Justus får varsitt par. Sportlovet infaller om en vecka. Hittills har jag hållit på sedan före jul.

Jag startade med det färggranna och roliga Zauberballnystanet. Jag repade upp den stickningen två gånger eftersom jag upptäckte att jag stickat väldigt ojämnt här och var, och skall det vara perfekt så skall det. Sedan kom jag på att jag hade lagt upp fel antal maskor när sockan var halvfärdig och repade upp den. Jag stickade faktiskt klart den sockan och började på den andra i det paret. När jag hade hunnit nästan till slut med den bad jag Justus att prova den färdiga sockan. Han fick den inte över hälen, för jag hade visserligen mätt hur lång hans fot är men inte hur bred.

Jag kastade i avsmak undan den försöksomgången och lade upp en ny socka med ett annat garn och grövre stickor. Hittills har jag bara repat upp den tre gånger och det känns som att det finns hopp om livet. Men klart till nästa vecka, det tror jag inte på. Tilläggas kan att jag har stickat rätt många par sockor förr om åren och det har gått bra. Jag vet inte om det är min koncentration det är fel på den här vändan, eller om jag driver kravet på perfektion för långt.

Till vänster den pågående stickningen, vitgrå socka till Tönnes.
Till höger den färdiga, supertrånga sockan. Som skall repas upp vilken dag som helst och stickas om i rätt storlek till Justus.

torsdag, februari 09, 2012

Den var ny

Min älskade dotter ringde och hade en helt ny vinkling på bönen att få bli hämtad efter kören. Vad sade hon då, som fick hennes trötta mor att ställa upp som privatchaufför? Hon spelade på min omsorg om hennes hälsa och fick mig att förstå att jag skulle rädda henne från sig själv genom att hämta henne. Då hindrar jag henne nämligen från att gå ut och ta en köröl (i hennes fall te eller läsk) utan hjälper henne till det i detta fall hälsosammare alternativet att komma hem, äta och sova.

Jag nappade direkt på kroken. Full poäng för kreativitet och ärlighet.

onsdag, februari 08, 2012

I slappaste laget

Övervägde nyss på fullt allvar att skicka ett sms till Justus för att meddela att maten var klar, samt be honom ta med Sigvard ner. Hela kroppen skrek "jag vill inte gå upp för trappan, jag har ingen lust". Då pratade jag lite med mig själv och så fick jag upp kroppsskrället till andra våningen i alla fall.

Vardag, o vardag

I fredags eftermiddag kom Tönnes ovanligt sent hem med skoltaxin. Chauffören berättade att Tönnes hädanefter kommer att anlända först framåt 17.30-tiden eftersom det har tillkommit ett barn på turen. Jag var inte så glad. Tönnes har långa dagar ändå, men det finns inget att göra. Det var bara att ställa in sig på ändrad hemkomsttid och börja planera utifrån det.

I måndags kom han hem 17.15. I går var det knixigare med planeringen och vi hade grunnat på olika lösningar. Det visade sig att det inte behövdes. Dels för att både Alva och Justus var sjuka och hemma och hade kunnat ta emot Tönnes, dels för att taxin kom 17.15 innan jag hade begett mig iväg hemifrån. Jag tänkte lite förvånat att han kom hem rätt tidigt, men jag var mest nöjd med det.

Idag lämnade jag hemmet en kort stund runt 16.20-snåret för att åka och handla något till kvällsmat åt alla mina sjuklingar. När jag kom hem 16.50 såg jag skoltaxin svänga in till oss. Jag slängde mig ur bilden och knatade raskt iväg till taxin. Jag förstod att chauffören redan hade ringt upp till oss och att en sjukt syskon, förmodligen Justus, var på väg ut på darrande ben. Jag och Justus kom fram samtidigt. Chauffören sade ursäktande att han var lite tidig (lite?!). Han fick mitt mobilnummer så vi kan ha kontakt om det inträffar igen. Tönnes var bara lycklig över att hans favoritperson nr 2 i världen, Justus, kom och hämtade honom. (Favoritperson nr 1 är pappa Olle.) Min älskvärda Justus sade chevalereskt att det gjorde inget och klappade mig på armen.

Det var först när vi hade kommit in ordentligt som jag började puttra inombords. Mitt liv är inte detaljplanerat på något vis, men även jag behöver vissa ramar för att kunna hantera vardagen. Jag begär verkligen inte att få veta på minuten när Tönnes kommer hem för det finns så många faktorer som kan påverka tiden det tar att åka från fritids och hem. Trafiken är en, antalet barn på turen är en annan. Men i snart sju år har det funkat att få veta inom vilket tidsspann ungen kan förväntas hem. Vi fick alltså nyligen veta att Tönnes skulle komma hem vid 17.30. Då räknar jag med en halvtimmes marginal hit och dit utifrån kl 17.15 ungefär. Att taxin kommer före kl 17 funkar inte i det sammanhanget. Om det upprepas får jag prata lite med chauffören för det här ger mig oväntat många nya bekymmersrynkor i pannan.

Jag gillar inte vardagskrångel. Jag vill ha smooth sailing. Med andra ord vill jag ha det ouppnåeliga.

måndag, februari 06, 2012

fredag, februari 03, 2012

Gillar inte migrän

Däckade i extra svår migrän igår eftermiddag. Jag lade mig och ställde väckarklockan på 17.15 och hoppades att medicinen skulle ha verkat och att jag skulle fungera igen vid det laget. Vi skulle fika hos Olle för att Tönnes och hans presumtiva ledsagare skulle träffas. När klockan ringde såg jag fortfarande inget för alla fläckar i vägen och var på gränsen till att kasta upp. Ringde Olle. Som drabbats av min migrän i många år nu och helt förståeligt lät trött och irriterad när jag ställde in mitt deltagande i fikat.

Jag har berättat det förut och säger det igen: det allra värsta med att ha migrän är för mig hur det påverkar min omgivning att jag blir så opålitlig. Rätt vad det är har jag migrän och kan inte göra det jag har åtagit mig. Självklart blir till sist den mest förstående och medkännande familjemedlem, arbetskamrat, körkamrat och andra uppgivna. Det gör mig så nere att det gör att jag får migrän igen av ren stress. Dessutom känns det för eländigt att missa så mycket av livet. Jag hade exempelvis väldigt gärna upplevt hur Tönnes reagerade igår.

torsdag, februari 02, 2012

Carolus Rex

I min tidigare exposé över föreningsnamn glömde jag det som herr Kjellin berättade för mig igår och som nästan fick mig att trilla av stolen av skratt när jag hörde. Jag har kontrollerat uppgiften och kan bekräfta att följande inte är hittepå för att få till en lyckad historia.

När föreningar slås ihop kommer de inte alltid överens om sitt nya, så att säga sammanslagna namn. Det finns oväntat mycket känslor kring ett föreningsnamn, och om medlemmarna inte lyckas hitta något alldeles nytt namn förekommer det att man behåller båda namnen. Då kan en förening få heta "Karl den XII och Hemmets lycka". (Skåne.)

Säga vad man vill om krigarkonungen, men så mycket lycka skänkte han väl inte åt hemmen när han hela tiden beordrade ut män i krig istället för att låta dem stanna hos sina familjer och exempelvis bruka jorden så det blev någon mat i huset.

onsdag, februari 01, 2012

Namnet säger allt

Jag är medlem i en folkrörelse som har några år på nacken. (Den första IOGT-logen bildades i Göteborg år 1879.) Det har hänt mycket i samhället sedan nykterhetsrörelsens olika förbund tog itu med brännvinseländet. Folkrörelserna har varit en del av samhällets utveckling, särskilt som demokratiskolor. Märkligt nog betraktas de emellanåt som mossiga och världsfrånvända trots att deras strävan ofta är ganska progressiv. Det har förmodligen att göra med den inbyggda tröghet som en gräsrotsdemokrati medför - det tar ett tag att ändra på invanda arbetssätt. Men förändringar sker hela tiden.

Ett sätt att tydligt se förändringar i det som jag vagt kan kalla för tidsandan och idealen är att fördjupa sig i historiken över de olika föreningarnas namn. Det är mycket underhållande! De föreningar som har riktigt gamla anor har ofta namn som antyder medlemmarnas vilja att föra samhället framåt. De ville göra avtryck i det omgivande samhället och ganska ofta valde man stridbara namn. Som föreningen i Västland, som förra året återtog sitt gamla namn Stridsbaneret. Min vän herr Kjellin berättade för mig att det på en Västland närliggande ort hade funnits en samtida förening som hette Fredsbaneret. Konkurrent eller komplement?

På flera platser i landet namngav man föreningen efter orten och lade till ordet framtid. Som Funbo framtid. Jag tycker om det. Det andas tillförsikt och omtanke om samhället. Andra namn jag har fastnat för var Fjällets vakt, i något landskap där det finns fjäll. Mer svårtytt och därför en av mina favoriter var Hoppets bölja någonstans i Västsverige. En del föreningsnamn försvinner när föreningar läggs ner eller slås ihop med varandra. Ibland byter man namn för att det låter för hopplöst otidsenligt att säga "Hej, jag kommer från Hoppets härs stridsyxa". Nybildade IOGT-NTO-föreningar väljer dock sina namn med samma omsorg som tidigare generationer, även om det språk vi uttrycker våra mål med är annorlunda. Den förening för unga medlemmar i IOGT-NTO som bildades av kamrater till mig när vi var i tjugoårsåldern heter Trots allt!. Namnet är hämtat från en sång med text av Ture Nerman. Det tyckte vi var passande. Jag tycker att namnet håller även nu, tjugo år senare.

Ungdomarna i UNF däremot brukar satsa på namn som funkar för den grupp som är aktiv för tillfället. UNF-föreningar brukar antingen ha rätt allmängiltiga namn som Syskonkedjan, eller anakronistiska som Godtemplarorden, eller mer crazy som IQ Daggmaskarna och Saftpiraterna. Många är de UNF-föreningar som bytt namn vartannat år. Inte alltid så lyckat, men jag förstår att det är viktigt för gruppen att de själva väljer namn. Jag har själv varit femton år och varit med om att besluta om namnbyte i min UNF-förening enligt principen "så knäppt vi bara kan komma på". Jag behöver nästan en skämskudde när jag tänker på det, men mest ler jag ömt åt minnet och tänker att ungdomen är sig lik. Jag linkar till gungstolen på min käpp, sveper in mig i pläden och berättar med darrande stämma hurusom det gick till när UNF i Hallstahammar någon gång runt år 1984 beslöt sig för att ta ett namn som aldrig har hörts av vare sig förr eller senare.

En stor del av vår verksamhet var att spela revyer som vi skrev själva. Föräldrar, syskon och UNF-are från andra orter i Västmanland var vår trogna och tålmodiga publik. Vi var med enkelt uttryckt oerhört amatörmässiga i ordets alla bemärkelser. Vid en föreningsträff beslöt vi att vi behövde ett mer catchy namn än det vi hade. Jag minns faktiskt inte vad ursprungsnamnet var men tror att vi hette något trevlig i stil med Kamratkedjan. Vi kunde inte på rak arm komma på något bra, så alltid kreativa Stina tog fram en uppslagsbok och sedan pekade hon på måfå på två ställen i boken. (Stina, var det verkligen på måfå?!) Första uppslagsämnet var Signe Hasso. För den som inte vet var hon skådespelare. Jubel! Skådespelare! Perfekt. Det andra uppslagsordet var bönhas. Tvekan. Stina läste upp förklaringen.
Bönhas var under skråsystemets tid detsamma som en obehörig hantverkare, det vill säga någon som utövade ett hantverk utan att vara medlem av hantverkets skrå. "Bönhaseri" var intrång i skrånas privilegier och således förbjudet och bestraffades oftast med böter. När skråsystemet upphävdes genom lag år 1846 försvann givetvis även bönhasarna. Uttrycket används dock ännu idag om hantverkare utan ordentlig utbildning.
(Wikipedia, det var inte det som var källan då när det begav sig men förklaringen är densamma.)


Jubel! Nästan perfekt, vi var ju amatörer. Det självklara namnet blev Hazso Bönhazs. Hela middevitten med föreningsnummer och allt blev det välklingande UNF18D 242 Hallstahammar Hazso Bönhasz. Jag har som man kan förstå legat väldigt lågt under åren när det har gällt att uttala mig om de mer eller mindre bänga namn som UNF-are jag mött genom tiderna har valt till sina föreningar. Hittills har ingen slagit HB.