onsdag, februari 01, 2012

Namnet säger allt

Jag är medlem i en folkrörelse som har några år på nacken. (Den första IOGT-logen bildades i Göteborg år 1879.) Det har hänt mycket i samhället sedan nykterhetsrörelsens olika förbund tog itu med brännvinseländet. Folkrörelserna har varit en del av samhällets utveckling, särskilt som demokratiskolor. Märkligt nog betraktas de emellanåt som mossiga och världsfrånvända trots att deras strävan ofta är ganska progressiv. Det har förmodligen att göra med den inbyggda tröghet som en gräsrotsdemokrati medför - det tar ett tag att ändra på invanda arbetssätt. Men förändringar sker hela tiden.

Ett sätt att tydligt se förändringar i det som jag vagt kan kalla för tidsandan och idealen är att fördjupa sig i historiken över de olika föreningarnas namn. Det är mycket underhållande! De föreningar som har riktigt gamla anor har ofta namn som antyder medlemmarnas vilja att föra samhället framåt. De ville göra avtryck i det omgivande samhället och ganska ofta valde man stridbara namn. Som föreningen i Västland, som förra året återtog sitt gamla namn Stridsbaneret. Min vän herr Kjellin berättade för mig att det på en Västland närliggande ort hade funnits en samtida förening som hette Fredsbaneret. Konkurrent eller komplement?

På flera platser i landet namngav man föreningen efter orten och lade till ordet framtid. Som Funbo framtid. Jag tycker om det. Det andas tillförsikt och omtanke om samhället. Andra namn jag har fastnat för var Fjällets vakt, i något landskap där det finns fjäll. Mer svårtytt och därför en av mina favoriter var Hoppets bölja någonstans i Västsverige. En del föreningsnamn försvinner när föreningar läggs ner eller slås ihop med varandra. Ibland byter man namn för att det låter för hopplöst otidsenligt att säga "Hej, jag kommer från Hoppets härs stridsyxa". Nybildade IOGT-NTO-föreningar väljer dock sina namn med samma omsorg som tidigare generationer, även om det språk vi uttrycker våra mål med är annorlunda. Den förening för unga medlemmar i IOGT-NTO som bildades av kamrater till mig när vi var i tjugoårsåldern heter Trots allt!. Namnet är hämtat från en sång med text av Ture Nerman. Det tyckte vi var passande. Jag tycker att namnet håller även nu, tjugo år senare.

Ungdomarna i UNF däremot brukar satsa på namn som funkar för den grupp som är aktiv för tillfället. UNF-föreningar brukar antingen ha rätt allmängiltiga namn som Syskonkedjan, eller anakronistiska som Godtemplarorden, eller mer crazy som IQ Daggmaskarna och Saftpiraterna. Många är de UNF-föreningar som bytt namn vartannat år. Inte alltid så lyckat, men jag förstår att det är viktigt för gruppen att de själva väljer namn. Jag har själv varit femton år och varit med om att besluta om namnbyte i min UNF-förening enligt principen "så knäppt vi bara kan komma på". Jag behöver nästan en skämskudde när jag tänker på det, men mest ler jag ömt åt minnet och tänker att ungdomen är sig lik. Jag linkar till gungstolen på min käpp, sveper in mig i pläden och berättar med darrande stämma hurusom det gick till när UNF i Hallstahammar någon gång runt år 1984 beslöt sig för att ta ett namn som aldrig har hörts av vare sig förr eller senare.

En stor del av vår verksamhet var att spela revyer som vi skrev själva. Föräldrar, syskon och UNF-are från andra orter i Västmanland var vår trogna och tålmodiga publik. Vi var med enkelt uttryckt oerhört amatörmässiga i ordets alla bemärkelser. Vid en föreningsträff beslöt vi att vi behövde ett mer catchy namn än det vi hade. Jag minns faktiskt inte vad ursprungsnamnet var men tror att vi hette något trevlig i stil med Kamratkedjan. Vi kunde inte på rak arm komma på något bra, så alltid kreativa Stina tog fram en uppslagsbok och sedan pekade hon på måfå på två ställen i boken. (Stina, var det verkligen på måfå?!) Första uppslagsämnet var Signe Hasso. För den som inte vet var hon skådespelare. Jubel! Skådespelare! Perfekt. Det andra uppslagsordet var bönhas. Tvekan. Stina läste upp förklaringen.
Bönhas var under skråsystemets tid detsamma som en obehörig hantverkare, det vill säga någon som utövade ett hantverk utan att vara medlem av hantverkets skrå. "Bönhaseri" var intrång i skrånas privilegier och således förbjudet och bestraffades oftast med böter. När skråsystemet upphävdes genom lag år 1846 försvann givetvis även bönhasarna. Uttrycket används dock ännu idag om hantverkare utan ordentlig utbildning.
(Wikipedia, det var inte det som var källan då när det begav sig men förklaringen är densamma.)


Jubel! Nästan perfekt, vi var ju amatörer. Det självklara namnet blev Hazso Bönhazs. Hela middevitten med föreningsnummer och allt blev det välklingande UNF18D 242 Hallstahammar Hazso Bönhasz. Jag har som man kan förstå legat väldigt lågt under åren när det har gällt att uttala mig om de mer eller mindre bänga namn som UNF-are jag mött genom tiderna har valt till sina föreningar. Hittills har ingen slagit HB.

3 kommentarer:

em sa...

Många av de underbara gamla namnen försvann när lokalföreningarna blev oroväckande små och slog sig ihop - då blev det nog ofta något väldigt neutralt.
Tyvärr hör min lantliga lokalförening inte till de föreningar som förnyat sig de senaste hundra åren.
Annat var det när jag var med i 105 Rätt och Sanning.
Margaretha

Jenny sa...

Åh - Rätt och Sanning! Det var något det.

Martin Kjellin sa...

Historien är till och med snäppet bättre. Logen hette nämligen Fridsbaneret, så i skrift var namnet ännu mer likt Stridsbaneret. (För att få uttalen att stämma överens får man väl satsa på Fritzbaneret -- vem nu Fritz är.) Logen har dessutom satt spår på väbben, eftersom en katalog över dess studiecirkelbibliotek finns på Kungliga biblioteket och därför blivit upptäckt av Google Böcker. Sök på "fridsbaneret iogt"!