söndag, februari 19, 2012

Tonårsproblem, kanske

Igår åt vi tårta för att i efterhand fira min födelsedag. Jag måste säga att det är inte alla som har en sådan fin hemmakör som framför "Ja må hon leva"! Å andra sidan är det inte alla som har ett barn som gastar "näj, näj, näj" hela sången igenom, heller.

Livet med Tönnes, liksom. Jag brukar tänka så och i andanom rycka på axlarna. Men igår blev jag plötsligt illa berörd. Jag upplevde det som att Tönnes gick över den gräns där han bara tycker att det stör hans förväntningar på vad som skall hända, och gick till att göra en aktiv markering mot mig. Jag vet inte om det är rättvist mot Tönnes eller ej, men känslan satt uppenbarligen kvar för i förmiddags inträffade några småsaker som ledde till att jag blev riktigt arg på Tönnes och skällde ut honom. Så gott man nu kan skälla ut någon vars försvarsattityd är att sticka ut tungan och göra pruttljud och låter hela sin varelse uttrycka ovilja och taggighet. Skäll tränger inte genom det, och det vet jag. Men jag är bara människa (sic) och känslan for iväg med mig.

Vi är sams igen och jag försökte nyss förklara för Tönnes varför jag blivit så arg på honom i förmiddags. Jag sade till honom i något enklare ordalag det jag själv kommit fram till under min dag av ilska, förtvivlan och självrannsakan. En av mina ömmaste punkter är när jag tycker att någon beter sig svinigt mot någon annan. När det gäller mina närmaste är jag löjligt känslig. Ingen får vara elak mot dem, och de får inte vara elaka mot andra. Jag tålde inte att Tönnes tidigare idag betedde sig otrevligt mot sin lillebror och mot mig. Han hade ingen anledning till det. Om vi hade haft delade uppfattningar om något hade det varit annorlunda, jag tycker nog att man måste få bli arg på mamma om hon bestämmer fel eller sur på brorsan för att han tog TV:n just när man ville se på Fem myror. Det är en annan sak. Det Tönnes gjorde var att han plötsligt började spela allan bara för att han kunde. Då tänder jag på alla cylindrar.

Efter vår konfrontation mådde jag dåligt av många orsaker. En var att det är inte så jädra lätt att ha ett barn med ett förståndshandikapp, och att jag blir nere av jag blir nere av det... En annan var min egen oförmåga att hantera situationen. Det slog mig att jag inte har behövt hantera sådant här med något av mina barn förutom när de var små, men sedan förståndet och medkänslan växte på dem har det aldrig hänt mig att någon av dem har betett sig illa på det sättet som Tönnes gjorde idag. Han var ett riktigt gräsligt tonårsyngel som sket i alla andra. Det är inget jag tolererar från något av mina barn. Trodde inte att det fanns i dem, ens, mer än som den allmänna mänskliga förmågan att bete oss dumt mot andra emellanåt. Jag blev handfallen. Och ledsen.

Med Tönnes kräver allt extra eftertanke eftersom han inte kommunicerar. Även ett barn eller en ungdom utan funktionshinder kan välja att stänga av kommunikationen. Men där sitter man inte med insikten om att barnet/ungdomen som på så många sätt fungerar likadant som mig har en hjärna som inte riktigt processar allt på samma vis och inte sorterar kunskap på samma sätt. Jag vet faktiskt väldigt lite om vad som händer i Tönnes huvud. Att det händer mycket, det vet jag, men jag vet inte hur det händer. Jag fortsätter ändå att prata med Tönnes om vad som händer. Jag tror att det var bra att jag sade till honom att jag både ville berätta varför jag blev arg, och sedan angav orsaken. Han lyssnade faktiskt. Sedan slog han snabbt bort det med ett gosigt skratt, men det skulle förmodligen de andra pojkarna också ha gjort.

Dock: alltid den gnagande känslan av jag missar så mycket när det gäller Tönnes. Jag måste hjälpa honom till att sluta bete sig riktigt illa. Inte vet jag riktigt hur det skall göras. Skolan och fritids är goda krafter för att hjälpa Tönnes. Jag är mycket tacksam över att vi inte är lämnade helt åt oss själva och våra känslor för Tönnes som gör att det är svårt att navigera när allt inte längre mest är okomplicerat.

Inga kommentarer: